I svinottan
I de tidiga morgontimmarna
I svinottan är ett uttryck, som vi få höra den dag som i dag är, och dess samband med grisen och grisslakten är odiskutabel. Grisslakten skulle nämligen vara avslutad före dager. Därför blev de tidiga morgontimmarna svinottan, lika både i Sverige och i Norge. Mycket vanligt förefaller det ha varit att slakta grisen inne i stugan, varvid det s. k. "förmånsfolket", eller de gamla i gården, skötte om grisens hädanfärd. Vid ett sådant tillfälle lär - i varje fall om det varit fråga om julgrisen - alla grannarna ha varit med, vilka trakterats med öl och brännvin, innan slakten skedde. Så berättas gisslakten ha gått till i vårt västra grannland, varifrån man även lär ha haft en sed, att den i byn, som hade den tyngsta grisen, fick bjuda alla de andra på öl. Så om byn var stor, gällde det tydligen att ha en riktigt kraftig slaktegris, vilken på den tiden kunde ha fyllt år många gånger. Då sparades det inte på slaktmaten, vilken i form av blodkorv och annat lär ha avsmakats så sig göra lät.
Vissa delar av grisen lades i svinstian
I gamla tider vågade man inte tillvarata hela slaktdjuret. Sådant som i rationaliseringens tidevarv är en bjudande plikt, hade då betraktats närmast som en dödssynd. Vissa delar av grisen fick en alldeles särskild behandling. Klövar, spenar eller svans lades tillbaka i svinstian. Detta slaktbruk, som har många motsvarigheter, avsåg att ge trygghet för att det aldrig skulle bli tomt i svinstian. Ibland hände det, att dessa delar sparades till julmåltiden, vilket torde sammanhänga med det antagandet, att just dessa kroppsdelar betraktas som bärare av djurets livskraft. Översta ryggkotan hör till dessa kroppsdelar, och i Dalarna brukade denna kokas på själva julafton. Det var den, som kallades för helgonastycket eller julkotan.
Forntida slaktsed
Tanken på ett forntida slaktoffer föresvävar också lätt en sentida betraktare, inte minst om man tänker på de norska slaktsederna. På en plats där lär man nämligen i regel ha vänt sig mot de fyra väderstrecken, framsagt en formel, samt hällt brännvin över grisen. Blodet av den användes inte. Mest märkligt är emellertid det slaktsätt, som omtalas från Sätesdalen. Där lade man en rännsnara om halsen på grisen och hissade upp den på en vridbar bjälke, som skjutits fram tvärs över spiseläriln mitt på golvet och från vilken kittelkroken hängde ned.
Alla dessa seder kring slakten, och som vi senare skall se, kring julslakten och julfirandet, visar till fullo, vilken oerhörd betydelse fläsk och kött alltid haft i de svenska hemmen.
Det finns mer att läsa i:
Kristianstad Blekinge Slakteriförenings jubileumsskrift 1925 - 1950, som finns att läsa i Minnesluckan på Regionmuseet Kristianstad.
