Bonde blev sockerbruksarbetare

2008-01-10

Samtal med Svenning Persson, i Önnestad.


Namn: Svenning Persson
Bostadsort: Önnestad
Född: 1926
Arbetsplatser: Karpalunds betsockerbruk, arbetade på Karpalund från 1967 till 1987.



Gallrade betor på Söderslätt

Betor kom Svenning Persson i kontakt med allra först i södra Skåne i trakterna runt Räng på fyrtiotalet.


- Mina föräldrar drev ett litet lantbruk uppe i Nävlinge och då behövde jag ett extrajobb för att dryga ut familjens inkomster. I flera somrar gallrade jag betor i Räng, Landskrona och på Österlen. På hösten åkte jag ned och tog upp dem. Men så dog min far knall och fall och då fick jag stanna hemma och ta hand om gården.


Under åren med att gallra och ta upp betor hade Svenning förstört ryggen och det gjorde det svårt att driva ett lantbruk så han avvecklade det och flyttade till Färlöv.


- Jag blev rekommenderad av en granne att söka jobb som kampanjarbetare på Karpalund. Efter första kampanjen blev jag erbjuden jobb året runt.


Sockerkristalllerna växer på florsocker
Svenning fick lära sig jobba på nästan alla stationer i sockertillverkningen. Diffusionen där betsnitslarna urlakas på sitt socker. Kokstationen där sockersaften värms upp och florsocker inympas (tillsätts) som då får sockerkristallerna att växa på florsockret. Även med saturationen där sockersaften mättas med kolsyra för att få bort kalken. Indunstningen där vatten avdunstas från sockersaften.


- Under kampanjerna fick jag rycka in lite där det behövdes men mest jobbade jag med att se till att alla ventiler på maskinerna var hela och rena. På vissa ventiler blev det kalkavlagringar och då fick jag skruva av dem och skrapa bort kalken. Medan vissa räckte det med att skruva loss och spola med lite vatten. Det var viktigt att ventilerna fungerade för annars kunde de stoppa hela processen.


Kalk från Gotland fylldes på med "hunden"
För att få ut sockersaften ut betorna behövdes kalk och den kom med båt från Gotland till Åhus och därifrån med tåg till Karpalund. Kalkbitarna lades in i kalkugnen som sedan laddades med ved, brädbitar och träull. Sedan tändes ugnen på och därefter brann den under hela kampanjen. Nya kalkbitar fylldes på ovanifrån med "hunden" (vagn) och ut kunde de hämta osläckt kalk.


- Det var många ton kalk som vi behövde bränna varje år för sockerprocessen. Denna osläckta kalk använde vi för att rena sockersaften. När sedan kalken gjort sitt blev den bortfiltrerad och bönderna fick mot en ringa kostnad ta den med hem och använda som jordförbättring.


En del olyckor skedde naturligtvis på en så stor arbetsplats. Svenning halkade på en stege. Halkskyddet hade trillat av och Svenning såg inte det. Stegen åkte omkull och Svenning efter.

Läppen sprack och tanden gick sönder
- Det kunde ha gått riktigt illa för jag hade en skiftnyckel i ena handen. Den träffade en tand och slog bort en liten bit. Läppen sprack också så företagsläkaren fick sy några stygn. Han sa att det var så liten bit borta på tanden att tandläkaren inte behövde göra något. Men tandläkaren sa att det begrepp han nog bättre än företagsläkaren. Så jag fick min tand reparerad.


Leif Börje-Frid


Tillbaka till Karpalund >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback