Grisfötter och wienerkorv på burk.

Samtal med Åke Egevad, 1947 -, i hans bostad i Ovesholm, 24 januari.

Namn: Åke Egevad
Bostadsort: Ovesholm
Född: 1947
Arbetsplatser: Karpalunds betsockerbruk.

Född i doften av råsocker
Åke Egevad är född i Östra Klagstorp som ligger några kilometer från Jordberga sockerbruk, som lades ned 2000. När vinden låg rätt kunde han i sitt barndomshem känna doften från råsockret. När han behövde tjäna lite extrapengar och hösten närmade sig var det naturligt att söka jobb som kampanjarbetare på sockerbruket. Två kampanjer hann han med innan han flyttade till Vittskövle strax söder om Kristianstad.

- När jag flyttat till Vittskövle var det närmare till Karpalunds betsockerbruk. Min första kampanj var 1973. Jag började som extra och  fick en sopkvast och med den skulle jag hålla rent. Det var nog bara för att pröva min uthållighet. När jag klarat av det några veckor fick jag lära mig saturatörens jobb.

En saturatör mättar sockersaften med kolsyra och då fälls överskottet av kalken ut och saften blir lättare att rena.

Kunde inte lämna sin arbetsplats
- Råsaften rinner vidare ned i stort kärl där den kokas för att få rätt konsistens för att sedan centrifugeras så att vätskan helt försvinner. Det var ett trevligt jobb trots att jag inte kunde lämna min arbetsplats under hela passet. Jag satt liksom mitt i smeten med allt folk omkring mig som jag kunde studera och fundera kring.Jag hade mycket bus för mig, det blev även en del nidverser om personal och företeelser på företaget.

På Karpalund tog de in flera kampanjarbetare än som behövdes det var alltid en del som föll ifrån de första veckorna.

- Vid den tiden och med det relativt enkla arbetet fanns det plats för original. Jag kommer ihåg en som var väldigt beroende av alkohol men han skötte jobbet perfekt. Det fanns inget att klaga på och då fick han fortsätta. Alla kampanjarbetare fick alltid en chans och hade de visat sig duktiga på sitt jobb, trots problem med alkoholen kunde de få en chans till.

Lönen var bra
Lönen för en kampanjarbetare var 1973 var 17 kronor i timmen och det var en bra förtjänst då.

- Ja, jag levde gott på den en lång tid efter kampanjen. Under själva kampanjtiden fanns det knappt utrymme för att göra av med pengar, annat är på mat. Så jag kunde spara en del för att sedan kunna ägna mig åt mitt stora intresse att spela, måla och bygga gamla musikinstrument. Det var ett bra liv för en konstnär. Ofta gallrade jag även betor på sommaren tills jag helt kunde leva på min musik vilket jag gjort sedan 1977.

Samma arbetare återkom år efter år. Det var lite som ett resande teatersällskap som samlades en gång om året på Karpalund. De kunde komma från hela södra Sverige, några bodde på hotell inne i stan andra bodde i baracker på området eller hyrde in sig hos någon i småbyarna runt Karpalund.

Bevakade sin jobb med näbbar och klor
- De som hade haft ett så kallat finare jobb ett år bevakade med näbbar och klor att de skulle få samma jobb nästa år. Det var mycket prestige.

Trots att Åke inte jobbat med någon kampanj sedan 1977 kan han ännu bli lite nostalgisk när han i minnet återkallar doften av råsocker.

Leif Börje-Frid


Tillbaka till Karpalund >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Samtal med Svenning Persson, i Önnestad.

Namn: Svenning Persson
Bostadsort: Önnestad
Född: 1926
Arbetsplatser: Karpalunds betsockerbruk, arbetade på Karpalund från 1967 till 1987.

Gallrade betor på Söderslätt

Betor kom Svenning Persson i kontakt med allra först i södra Skåne i trakterna runt Räng på fyrtiotalet.

- Mina föräldrar drev ett litet lantbruk uppe i Nävlinge och då behövde jag ett extrajobb för att dryga ut familjens inkomster. I flera somrar gallrade jag betor i Räng, Landskrona och på Österlen. På hösten åkte jag ned och tog upp dem. Men så dog min far knall och fall och då fick jag stanna hemma och ta hand om gården.

Under åren med att gallra och ta upp betor hade Svenning förstört ryggen och det gjorde det svårt att driva ett lantbruk så han avvecklade det och flyttade till Färlöv.

- Jag blev rekommenderad av en granne att söka jobb som kampanjarbetare på Karpalund. Efter första kampanjen blev jag erbjuden jobb året runt.

Sockerkristalllerna växer på florsocker
Svenning fick lära sig jobba på nästan alla stationer i sockertillverkningen. Diffusionen där betsnitslarna urlakas på sitt socker. Kokstationen där sockersaften värms upp och florsocker inympas (tillsätts) som då får sockerkristallerna att växa på florsockret. Även med saturationen där sockersaften mättas med kolsyra för att få bort kalken. Indunstningen där vatten avdunstas från sockersaften.

- Under kampanjerna fick jag rycka in lite där det behövdes men mest jobbade jag med att se till att alla ventiler på maskinerna var hela och rena. På vissa ventiler blev det kalkavlagringar och då fick jag skruva av dem och skrapa bort kalken. Medan vissa räckte det med att skruva loss och spola med lite vatten. Det var viktigt att ventilerna fungerade för annars kunde de stoppa hela processen.

Kalk från Gotland fylldes på med "hunden"
För att få ut sockersaften ut betorna behövdes kalk och den kom med båt från Gotland till Åhus och därifrån med tåg till Karpalund. Kalkbitarna lades in i kalkugnen som sedan laddades med ved, brädbitar och träull. Sedan tändes ugnen på och därefter brann den under hela kampanjen. Nya kalkbitar fylldes på ovanifrån med "hunden" (vagn) och ut kunde de hämta osläckt kalk.

- Det var många ton kalk som vi behövde bränna varje år för sockerprocessen. Denna osläckta kalk använde vi för att rena sockersaften. När sedan kalken gjort sitt blev den bortfiltrerad och bönderna fick mot en ringa kostnad ta den med hem och använda som jordförbättring.

En del olyckor skedde naturligtvis på en så stor arbetsplats. Svenning halkade på en stege. Halkskyddet hade trillat av och Svenning såg inte det. Stegen åkte omkull och Svenning efter.

Läppen sprack och tanden gick sönder
- Det kunde ha gått riktigt illa för jag hade en skiftnyckel i ena handen. Den träffade en tand och slog bort en liten bit. Läppen sprack också så företagsläkaren fick sy några stygn. Han sa att det var så liten bit borta på tanden att tandläkaren inte behövde göra något. Men tandläkaren sa att det begrepp han nog bättre än företagsläkaren. Så jag fick min tand reparerad.

Samtal med Rolf Ängfors, i Onslunda.

Namn: Rolf Ängfors
Bostadsort: Sigtuna 
Född: 1930
Arbetsplatser: AB Bjäre industrier


Personkemin stämde
Rolf Ängfors började jobba på Bjäre Industrier våren 1963.

- På ett seminarium träffade jag dåvarande direktören Sven-Erik Kulldorff. Direkt kände vi att vår personkemi stämde. Marknadsavdelningen som då låg i Stockholm skulle flyttas till Karpalund och han undrade om jag ville bli marknadschef. Kulldorff som var oerhört idérik och dynamisk samlade ihop ett gäng unga i män i trettioårsåldern. Han var en av de mest dynamiska personer jag mött.

Bjäre var då i början på 60-talet ägt av Margarinfabriken AB och Unilever till hälften var.

- Sven-Erik Kulldorff var i grunden kemist och de flesta nya idéer till produktion kom från honom. Vi lärde oss positivt tänkande av Unilever och de hade stor tillit till Kulldorff. De förslag till nya produkter som kom fram kunde förbluffande ofta genomföras. Vi var unga så vi såg inga hinder bara möjligheter.

Mer- för god att kolsyra -  kom på 60-talet
Mer hade skapats i början på 60-talet som en ej kolsyrad läskedryck i en så kallad stubbeflaska, med en kort hals. Det var det då billigaste engångsglaset.

- I mitten på 60-talet relanserade marknadsavdelningen Mer i en flaska med relativt lång hals och som en premiumprodukt vilket innebar att den kunde säljas för ett högre pris. Den skulle vara lite finare och lite lyxigare. Det gjordes en mängd olika flaskor, över 90 olika varianter. De första enbart på ritbordet men till sist fanns det tre flaskor och lika många etiketter att prova. Därefter testades flaskorna mot blivande kunder. Mer var egentligen som att sälja saft på flaska så först kändes idén lite tokig. Men det är väl den enda renodlade Bjäreprodukt från den tiden som ännu säljs i affärerna.

Historien om Mer är också en berättelse om vikten av samarbete.

- Marknadsavdelningens uppgift var att med några få ord tala om vad Mer var för något. Vi samarbetade med en annonsbyrå som fick i uppgift att ta fram en text som ej var negativ om drycken Mer. Vi fick många olika förslag, ej kolsyrad och liknande. I allmänhet föds de goda idéerna i relationer och genom nära samarbete. Såhär långt efteråt kommer jag ihåg att när annonsbyrån efter många samtal med oss på marknadsavdelningen presenterade: Mer - för god att kolsyra, visste jag att det var rätt.

Marknadsavdelningen i Karpalund
Den nystartade marknadsavdelningen i Karpalund skulle även ta hand om lanseringen av den nya drycken Merry.

- Vi fick förbluffande mycket pengar att använda i lanseringen av Merry men ett grundläggande fel gjordes. Annars hade nog även Merry varit kvar i sortimentet i dag. Lanseringen började en månad efter att jag börjat min anställning. Så jag var inte med om själva utformningen. Men misstaget med Merry var att kalla den en fruktsoda. En beskrivning som inte kunde skyddas.

I ivern att förklara vad drycken var kom ordet fruktsoda till. Det var ett helt nytt ord och skulle förklara vad Merry var. Merry var egentligen inspirerad av Sprite som var stor utomlands. Merry fick precis som Mer en helt egen unik flaska.

- Vi trodde inte att de stora bryggeriföretagen skulle vara så lumpna att de plagierade vår produkt. Men det kunde de. På bara ett par års tid fanns det flera olika drycker med namnet fruktsoda på marknaden. Men vår marknadsföring var en succé.

Livs levande elefant
För att marknadsföra Merry, som är engelska och betyder glad, användes olika typer av tävlingar, bland annat att samla kapsyler från Merryflaskor. I en tävling var första priset en resa till syndens Beirut och i en annan var jumbopriset en livs levande elefant, berättar Rolf och fortsätter.

- Elefanten gick ute på Ekeberga gård. Vi satte in en platsannons i några dagstidningar:  Elefantskötare sökes, svar till Bjäre Industrier. Jag tror inte någon platsannons väckt sådan uppmärksamhet. Alla tidningar ville skriva om den. Vi lyckades verkligen väcka uppståndelse. Den som vann elefanten fick lite pengar i ersättning och så skänktes elefanten till en djurpark i Eskilstuna.

Året efter togs en rosa bil till hjälp i marknadsföringen av Merry. Även då gällde det att samla så många Merrykapsyler som möjligt för att få chansen att vinna en helt splitterny rosa Rolls Royce.

   

Rolls Royce liksom Merry en kvalitetsprodukt
- Bilen skulle spegla att Merry var en kvalitetsprodukt, väl värd sitt pris. Under hela kampanjen åkte säljarna en vecka i taget runt till sina kunder i den rosa bilen med en privatchaufför i uniform. Jag tror att vi satte upp en närmast omöjlig siffra för antal kapsyler, en miljon eller så. Men ett ungdomsförbund hade gett sig den på att under sina läger och andra sammankomster bara dricka Merry och samla kapsyler.

Svenska Missionskyrkans ungdomsförbund lyckades inte riktigt men gjorde så bra ifrån sig att Bjäre ändå ville premiera dem. De fick några Landroovers som de skickade till missionen i Kongo.

Bjäre slogs med de lokala bryggerierna som inte ville sälja deras produkt

- De små bryggerierna hade någon form av lägesmonopol. De körde runt i sina områden där de hade ensamrätt att sälja sin svagdricka, läsk och pilsner. Vi vände oss istället till de stora grossisterna ICA och KF och de var mycket intresserade av att få en ny produkt.

Även när det var dags att sälja in sina drycker till de stora grossistföretagen KF och EOL, som var ICAs inköpsavdelning användes lite udda metoder.

- Vi frågade högste chefens sekreterare på EOL om hon kunde boka in en lunch för chefen och hålla det hemligt för honom. De kunde hon och på den utsatta dagen knackade det på hans dörr och in kommer Git Gay och frågar om hon får invitera honom på en lunch. Han tackar ja och blir ledsagad till den rosa Rolls Roycen av Git Gay. Det är klart att den killen alltid kom ihåg Bjäres produkter.

En staty finns kvar
När Merrykampanjen var över såldes Rolls Roycen till en privatperson för samma pris som den köptes in för.

- De enda kostnader vi hade var en omlackering, bensin och privatchaufförens lön. Det var ett enkelt och relativt billigt sätt att skapa publicitet men vad jag vet har det aldrig gjorts om.

Ett tydligt avtryck på Bjäres förmåga att skapa bra marknadsföring finns kvar i korsningen Hamngatan Nybroplan i Stockholm, strax intill Dramaten.

- Vi ordnade även en tävling för att utse Sveriges roligaste man.  Vi hade en jury som bestod av tre personer, vilka kommer jag inte ihåg i dag. Hans Alfredsson blev utsedd till den roligaste personen i landet. Konstprofessorn KG Bejemark gjorde en staty han kallade humor. Det är en man med tydliga drag av Hans Alfredsson som kommer upp från en brunn. Han lyfter brunnslocket som för att komma upp.

- Bjäre bekostade statyn och bad Hans Alfredsson komma till invigningen. Men genom ombud lät han meddela att han tyckte det var fel att sätt upp staty över en levande person.

Statyn finns omnämnd i boken Stockholms statyer och att den kom till genom en tävling i Bildjournalen men sanningen är att det var Bjäre som initierade och betalade hela tävlingen.

Kunde lett till politiska förvecklingar
Ett projekt som hade kommit en bit på väg lades ned av politiska skäl och en rädsla för politiska förvecklingar.

- Utanför Gotland på internationellt vatten finns några knappt synlig skär, Kopparstenarna, som vi tänkte cementera och utropa till ett nytt kungarike. Vi hade redan engagerat ett danskt företag som skulle gjuta själva grunden. Där skulle vi ge ut eget frimärke, egna mynt och utse en kung. Sedan skulle vi ha väntat på att svenskarna eller ryssarna hade protesterat med publicitet som följd. Det var Britt Wadner på Radio Syd som inspirerade oss. Men det hela stoppades av Unilever centralt för att de var rädda för internationella förvecklingar.

En stor Bjäreprodukt i mitten på 60-talet var konserverad potatis på burk.

- Stor möda lades ned på att få den bästa potatisen och vi hade nog hoppats på något mera exotiskt än Bintje men den var utan tvekan bäst. Sven-Erik Kulldorff bjöd styrelsen på lunch med sill och nypotatis mitt i vintern. Och de undrade hur han fått tag i så fin potatis. Potatisen blev en riktig säljsuccé i en tid då husmodern var på väg ut i industrin och skulle kunna fixa till mat på fem minuter när hon kom hem. En kotlett i stekjärnet och medan den stekte blev potatisen färdig. Vi byggde Sveriges modernaste konservfabrik för potatis och mycket jobb lades ned på att få fram en konservburk. Vi var först i landet med att även dekorera locket, avslutar Rolf Ängfors.

Leif Börje-Frid


Tillbaka till Bjäre >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Carl-Gustaf Pagels, är utbildad livsmedelsingenjör och högskoleekonom. Jobbade på KBS i tolv år när han blev ombedd att ta hand om Kronfågel, som platschef därefter teknisk direktör och affärsområdeschef till 2000.

Slutade på KBS och började på Kronfågel
1979 var det dags för en organisatorisk förändring på KBS och då bestämde sig Carl-Gustaf Pagels för att söka som produktionschef för Dagab Syd, allt var klart men de som anställde honom ville ha en referens.

- Så jag uppgav min chef på KBS, Benny Persson. När jag ringde honom och sa att jag fått jobb på Dagab Syd och att jag uppgett honom som referens svarade han med en fråga. "Kan du vänta i tre dagar innan du bestämmer dig och då komma upp på mitt kontor?"

När Carl-Gustav efter de tre dagarna infann sig på Benny Perssons kontor satt Gunnar Lund där, vd i Slakteriförbundet och ordförande i Kronfågel och sa: "Du ska väl för fan inte bli handlare du ska rätta till slakteriet som ligger nere vid åkanten och är det inte tillrättat efter två år sätter vi en grävskopa på skiten", berättar Carl-Gustaf Pagels och fortsätter:

- Det var en utmaning som jag inte kunde motstå. Jag kom till Sveriges i särklass största fjäderfäslakteri med den absolut sämsta ekonomin. Jag begärde in alla papper om företagets ekonomi på kontoret. Kontoret fylldes snabbt med papper. "Ta ut tre saker där du ser att ekonomin blöder allra mest", sa jag till mig själv. Efterhand invigde jag mina medarbetare. Vi såg tydligt att andrasorteringen av kycklingar var för stor, slaktutbytet av kycklingen var för litet och effektiviteten var dålig. Gemensamt tog vi beslut att fokusera på dessa tre realiteter morgon, middag kväll. Då gör vi två miljoner i vinst nästa år, lovade jag.

Ändrade kriterierna för andrasortering
Den förre chefen var mera konstnärlig än jag, som Carl-Gustaf uttrycker det, så han hade målat tavlor som visade hur de sekunda kycklingarna skulle se ut för att sorteras bort. Han hade haft höga krav. Det kunde bli så mycket som 20 procent av kycklingarna som kasserades.

- Det var dålig ekonomi. Vi ändrade kriterierna för andra sorteringen. Dessutom använde vi kycklingen effektivare. På djupfryst kyckling sitter en stump av halsen kvar så fungerar det på alla fjäderfäslakterier över hela världen. Det är inte för att slakterierna är snälla. Med en slaktvolym på exempelvis 50 000 kycklingar om dagen är varje gram i ökad vikt av ett ekonomiskt värde. Första året hade vi en vinst på fyra miljoner.

Andrasorteringskycklingarna kunde delvis användas de var inte dåliga rakt igenom. De kunde ha fått ett kraftigt blåmärke eller blivit skadade av gödsel, så kallad "gödselbränna". Skadan kunde skäras bort och resten kunde säljas i delar.

- Jag är inte helt oskyldig till att det dök kycklingdelar i affärerna, säger Carl-Gustaf och ler.

Nästa steg var att göra något åt effektiviteten.

Pengar en bra drivkraft hos de flesta
- Pengar är en bra drivkraft hos de flesta. För att öka effektiviteten infördes ackord, till glädje för många och andra tyckte att det var diktatorsfasoner. Men produktionen ökade när de kunde tjäna mera pengar på att jobba snabbare och effektivare.

För att öka effektiviteten än mer anlitades en tidsstudieman som med videokamera spelade in alla arbetsmoment för att se var de kunde rationaliseras. Psykologen Kjell Ekestam anlitades som bollplank till ledningen för att skapa en kompetent organisation och en välutbildad personal som skulle trivas och stanna kvar.

- Först utbildade vi arbetsledare och högre chefer i kommunikation och hur de skulle lösa konflikter i personalgruppen. Det var mycket grundläggande psykologikurser på olika konferensanläggningar kombinerat med lite nöje så det var inte svårt att få folk att komma. Organisationen blev tydligare och konflikterna färre.

Utbildning hindrade personalflykt
Ett nytt projekt startades som kom att kallas Kronfågel 90, det var ett personalprojekt som skulle leda till mindre personalomsättning. Länsarbetsnämnden anslog en miljon kronor för att starta en grundutbildning för slakteripersonal. Kronfågel var ofta sista anhalten innan det var dags för socialen, omsättningen på personal var stor och kostsam. Det var alkoholister, kriminella och andra vinddrivna existenser som fick en extra chans klarade de inte den fick det bli socialen, berättar Carl-Gustaf och förtydligar:

- Om vi anställde 90 stycken fick vi på sikt behålla 8. Vi startade en personaltidning och organiserade jobben så att alla hade möjlighet att utvecklas och göra karriär inom företaget. Först fick de introduktionskursen i länsarbetsnämndens regi och anställdes som operatörer. När de jobbat en tid och gått igenom några interna kunskapsrelaterade kurser blev de livsmedelstekniker och fick högre lön, 2.50 i timmen. När de jobbat som livsmedelstekniker i tre år och fortsatt internutbildningen blev de arbetstekniker och fick ytterligare 10 kronor i timmen. Kom ihåg att detta var 1990 års penningvärde. Slutet på karriärstegen var att bli kvalitetstekniker och då fick de ännu lite lönehöjning, sammanlagt kunde de få 17 kronor. Nu började organisationen fungera och på några år såg vi konsekvensen. Om vi nyanställde 80 fick vi behålla över femtio.

Slaktkostnaden skulle sänkas inför medlemsskapet i EU
Nu var organisationen trimmad och fungerade väl. Då kom medlemskapet i EU. En arbetsuppgift blev att sänka slaktkostnaden per djur från 4.70 kronor till 2.30.

- I två månader ägnade jag mig åt att säga att det inte går. Min chef sa att slaktkostnaden skulle ligga på 2.35 när vi gick med i EU.  Istället för att tänka "det går inte" tänkte jag ständigt på: "Vad krävs för att vi ska kunna slakta för 2.50?"

En arbetsgrupp skapades i den samlade vi ihop cheferna och åkte till Mallorca en vecka. Där redovisades vad det skulle kosta att ändra till tvåskift och därmed öka kapaciteten och hur vi skulle specialisera verksamheten.

- När vi kom hem sålde vi lastbilarna och lät fraktföretag sköta transporterna, matsalen överlät vi på en kock, vaktkuren fick ett vaktbolag ta hand om. Det vi ska vara duktiga på är att slakta kycklingar. Vi genomförde tvåskift och fick ned slaktkostnaden.

Leif Börje-Frid

Tillbaka till Lantmännen Kronfågel AB >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Samtal med Olle Mårtensson 7 maj 2007 i hans och hustrun Evas hem i Åhus

Namn: Olle Mårtensson

Bostadsort: Åhus

Född: 1925

Arbetsplatser: KBS

Började med sommarjobb

Olle Mårtensson första kontakt med KBS var sommaren 1944 då han sommarjobbade där i fyra veckor. Hans huvuduppgift var att fylla på ved till gengasbilen och att lasta den med kött och fläsk till slakteriets butiker och att följa med på själva turen.

- Vi körde till Bjärnum, Vinslöv, Sibbhult, Hässleholm och Tyringe. Det var mycket bärande. Jag orkade på sin höjd bära en halv gris men Sven Persson som jag oftast åkte med orkade mycket mera så han fick ta oxarna. När vi kört rundan var vi lediga. Jag kommer inte riktigt ihåg men jag tror vi körde tre dagar i veckan.

Även sommaren därpå jobbade Olle på KBS med bilarna. De dagar det inte var några turer fanns det mycket annat att göra.

- Sopa rent på gården, rensa brunnar, köra ved till gengasbilarna och hjälpa till att lasta lastbilar och järnvägsvagnar med charkvaror och slakteriavfall var några av de arbetsuppgifter som vi sommarjobbande grabbar hade. Jag minns även att dåvarande direktören Wennerholms häst, Munter, körde en del olika transporter på gården.

Gjorde lumpen i Malmö
Militären kallade, LV 4 i Malmö, på Olle sommaren 1946 men hösten 1947 var han tillbaka på KBS och blev lite av allt i allo.

- Jag fick då expediera bilarna, som jag tidigare åkt med, och se till att de fick med sig allt som var beställt från charkuteributikerna. Inälvor såsom hjärta, lever och njurar skulle förpackas i brunt papper. På den tiden åt folk mycket lever, svinhjärtan och njurar.

Under några år fick Olle rycka in där det behövdes med olika sorters jobb men 1949 började hans utbildning till svinslaktare.

- Jag fick börja med svinslakt det var lite lättare för de elbedövades därefter stacks de och tappades på blod. Jag har skjutit en ko med slaktmask men det var hemskt. Jag har faktiskt sparat just den kulan. I tvåmånaderspass gick jag runt och lärde mig styckning, svinslakt och charkuteriarbete på eftermiddagen. Varje förmiddag var det teori. I slakteriet hade alla skärsår på fingrarna de fina skyddshandskar som finns i dag fanns ju inte då. Vi fick lätt inflammationer under naglarna när grishår fastnade där.

Läste kvällskurser
Då i slutet på fyrtiotalet och under femtiotalet fanns det ingen livsmedelsutbildning inom utbildningsväsendet. Men Olle hade ambitioner så han läste korrespondenskurser på NKI i Malmö på kvällarna. Därtill puffad av sin chef Kristjan Waltenberg.

- Han var väldigt bra på att se olika människors förmåga och knuffa dem i rätt riktning så jag började läsa "väg och vatten", frivilligt, bara för att få upp studietekniken. Med ambition att på sikt vara redo att bli arbetsledare. KBS hade en interutbildning ute på Hedentorpsgården och vi var en 15 - 20 grabbar som fick lära oss mera om livsmedelshantering och ledarskap.

Smälteriet

I slutet på 50-talet började Olle i smälteriet, där istern från grisarna och talgen från oxarna smältes under tryck i ungefär 90 till 100 graders värme. Det blev en lättflytande olja. Olle lärdes upp av Ragnar Glad som hade jobbat där i många år. Det var en tekniskt komplicerad process, ett danskt företag, Titan, hade utvecklat maskinen som kunde rena gris- och oxfett till olja. Oljan levererades till Karlshamns Margarinfabrik i stora plåtfat på 200 liter eller träfat på 100 liter.

- Av oljan gjorde Karlshamns margarinfabrik margarin, de kom en gång i veckan och hämtade allt vi smält. Isterflottet tappades i tiokilos förpackningar till bagerier och halvkilos till hushållen.

- Vi kokte fettet i stora upprättstående autoklaver (en sorts tryckkokare).Färdigkokt fick det stå och vila. Rent fett fanns överst, smuts och vatten sjönk till botten. Ett hävrör sänktes ned i autoklaven i rätt nivå för att få ut så ren olja som möjligt.

Men en ny metod utvecklades där ister- och talgfett maldes och fördes in i ett tre meter långt rör där fettet smältes med ånga. Sedan samlades det upp i en behållare och centrifugerades för att fördela fett och vatten var för sig. Allt gick ändå inte att utvinna.

 Interiör från smälteriet när Olle jobbade där.

"Grevarna" gick till hundmat
- I det som blev över fanns ju både svål, köttbitar och tarmrester. Det blev i sin tur en produkt för tillverkning av hundmat. Vi fick nog ihop en 300 till 500 kilo varje dag. Namnet på denna restprodukt kallade vi "grevar".

- Manöverpanelen hade ett trettiotal rattar för att styra hela processen. Det var en väldig massa mätare och ljudet var väldigt högt. Temperaturen var mycket viktig om det blev för kallt i någon liten del av processen stannade allt upp.

På måndagarna började smälteriet inte förrän halv nio då det inte fanns fett från några slaktade grisar förrän då. Jobbet skedde på ackord.

Skötte sig själva
- Jag kommer inte ihåg vad vi tjänade men jag tror vi hade bra betalt för den tiden. Smälteriet räknades nog som ett skitjobb men det var väldigt bra för oss tre som jobbade där vi skötte oss själva.

Talg blir gult och ister bli alldeles genomskinligt, det vet alla som brukar använda gelatin till sina aladåber därför smältes de i två olika processer.

Från KBS affärerna kom det returer på späck och svål av det de inte lyckats sälja.

- Om vi kunde koka olja av fettet fick de högre returpris men kunde vi inte använda det fick de ett lägre returpris. Bara från affärerna kom det en till två ton fett i veckan. Det dåliga fettet gick till destruktionsanläggningen där även självdöda djur destruerades.

Dåliga öronskydd
Under tiden i smälteriet tror Olle att han fick nedsatt hörsel.

- Öronskydden var inte så bra. Centrifugen väsnades ganska mycket. Vissa stunder på dagen var vi tvungna att lyssna på centrifugen efter missljud cirka en halvtimme åt gången. Jag tror det tog knäcken på mina öron.

Anläggningen var gjord så att det inte gick att lämna den ens för en lite fikastund.

- Men genom att vi utvecklade den med ett handtag och ett stopp för fettet att rinna till centrifugen kunde vi styra tillbaka massan i samma behållare så medan vi tog en välbehövlig paus gick processen bara runt. Märkligt att vi inte kommit på det sa danskarna, som tillverkat maskinen, när vi stolt visade upp vår uppfinning.

I dag finns inget smälteri på slakteriet utan all ister skickas iväg.

1968 fick Olle jobb som personalassistent på KBS personalavdelning men i en övergång på ett par månader fick han komma till smälteriet och avsluta processen på kvällen och starta den på morgonen.

- Alla rattar var tvungna att stängas i rätt ordning annars kunde det bli helt stopp i hela processen.

Buljongäventyret

En idé växte på KBS att göra egen köttbuljong och sälja i sina affärer.

- Bäckström, dåvarande vd, kom en dag och sa att jag skulle vara beredd att åka till Oslo där fanns några som sa sig kunna koka köttbuljong i storformat.

Buljong hade kanske gjorts på prov men inte för att sälja. I en vecka var Olle i Oslo för att lära sig koka buljong.

- De hade stora stående autoklaver, sådana som vi hade i smälteriet. På måndagen fanns inte mycket att göra då vi väntade på köttben att koka buljong på.

Tisdag var det samma visa, inga ben. På torsdagen hade Olles tålamod nästan tagit slut men då åkte de iväg till en bondgård för att hämta ben.

- Men där fanns inga köttben så vi blev ombedda att komma på fredagen. Men på det sätt de kokte benen begrep den dummaste att det inte skulle gå. Norrmännen hade drömmar men de kunde inte överföra kunskapen från en liten gryta till en stor autoklav.

Olle hade en trevlig vecka men mycket kunskap hade han inte med sig hem.

- Vi bodde på ett fint hotell högt upp på Holmenkollen men efter en vecka gav jag upp. När jag kom hem fick jag redogöra inför styrelsen om min för jobbet misslyckade resa så buljongförsöket lades på framtiden.

Leif Börje-Frid

Tillbaka till Scan AB >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

   
Bildtexter från vänster:
Jan Åkesson, tvåa från höger, tar emot pris, 1000 kronor, för sin äppelklyftmaskin. Övriga personer på bilden är från vänster: Hilding Andersson, L G Carlsson och längst till höger Lennart Mattsson.

Jan Åkesson tar emot belöning för sin utveckling av en förslutningsmaskin av överingenjör Lars-Göran Carlsson. I mitten väntar Lennart Eriksson på sin tur.

Merry fruktsoda utvecklades under Jan Åkessons tid på Bjäre.


Samtal med Jan Åkesson i hans och hustrun Mariannes hem i Kivik, 2 februari 2007

Jans mor Doris Åkesson jobbade på Bjäres laboratorium därför var det naturligt att Jan fick sommarjobb där. Varje dag cyklade de båda från Önnestad till Karpalund över Isgrannatorp även under vintern.

- Det var ingen diskussion oavsett vilket väder det var cyklade mor och jag. Men när jag tjänat ihop pengar köpte jag moped och då åkte mor tåg från Önnestad. Jag var femton när jag fick sommarjobb som lärling i verkstaden på Bjäre. Främst fick jag lära mig att underhålla maskinparken. Efterhand fick jag även vara med att bygga nya maskiner när produktionen utvecklades.

När Jan började på Bjäre 1957 hade han en timlön på 75 öre i timmen.

- Jag kommer ihåg det för en liter bensin till mopeden kostade just 75 öre. Det var en oljeblandad bensin så den var lite dyrare.

Nytt lock behövde ny maskin
Fram till 1959 hade locken på syltburkarna tryckts på. De var svåra att återförsluta. Tanken var att de skulle kunna användas som dricksglas. Vissa senapsburkar och geléburkar har sådana lock än i dag. Nu kom ett helt nytt lock, kallat white cap. Ett lock som kunde skruvas av och på.

- Locken kom men det fanns inga maskiner som kunde skruva på dem. Under den första tiden fick jobarna i produktionen skruva varje lock för hand. Vi i verkstan fick i uppgift att skapa en maskin som kunde rationalisera lockhanteringen. I början blev det lite av en halvmesyr, ibland skruvade maskinen för hårt, ibland lite för löst. Till sist kunde vi avlasta de som dittills hade skruvat på locken för hand. Många burkar blev det i början som vi kunde köpa i personalboden.

Efterhand fick Jan mer och mer ansvar för vissa maskiner. Han utvecklade och förbättrade dem ständigt. 1968 fick han 1000 kronor i pris för en äppelklyftningsmaskin.

- Tidigare stod personalen och pressade ett äpple i taget för hand. Min maskin var hydraulisk med tvåhandsgrepp så ingen kunde klämma sig.

Uppfinnarpris
Något år senare fick han 1250 kronor för en förbättring av en förslutningsmaskin.

- Jag minns att maskinparken var väldigt sliten och det mesta var lite provisoriskt och hantverksmässigt i den gamla fabriken. Saftarna de som blandade ihop råvarorna hade nästan ingen mekanisk hjälp de bar 50-kilossäckar på ryggen och rörde ihop ingredienserna i stora grytor som stod på golvet.

Blev erbjuden nytt jobb
I över ett år var Jan borta från Bjäre när han gjorde lumpen på F 10 i Ängelholm. Det kunde ha blivit bra mycket längre.

- Efter lumpen blev jag erbjuden jobb som vapentekniker på F 10, det var 1962 och mycket svårt att få lägenhet i Ängelholm. Marianne och jag var nygifta och det var inte roligt att leva ensam i veckorna och bara träffas till helgen. Så jag flyttade hem och fick åter jobb på Bjäre.

Då i mitten på 60-talet började det hända mycket ute på Bjäre, nya lokaler byggdes och produktionen gick för högtryck de två storsäljarna Mer och Merry hade börjat sitt segertåg över landet. Mer finns fortfarande.

Jobbade nästan dygnet runt
- Då var det fart på produktionen, vi jobbade nästan dygnet runt och ändå hann varken vi eller produktionen med.

Under dessa år utvecklades samarbetet med PLM i Malmö som gjorde många av de nya maskinerna och även många förpackningar.

- Tidigare var det mycket av en nybyggaranda vi skapade maskiner för de behov som uppstod. Det kanske fanns maskiner någonstans i världen men det var inget vi visste något om. Vi gjorde de maskiner produktionen beställde. Jobbet förändrades när PLM kom in i bilden. Det blev riktigt modernt, PLM kunde oftast leverera de maskiner som behövdes.

Innan samarbetet med PLM stod folket i produktionen och plockade upp glas för hand och packade dem i kartonger och klistrade igen dem.

Långtradarna stod i långa rader och väntade på läsk

- Hanteringen och packning behövde bli effektivare när Merry såldes som mest. Jag tror att flera hundra anställdes under den tiden. Långtradarna stod i långa rader på gården och tog varenda flaska som kom ut från lagret. Vi hade problem med Merrykapsylerna de skulle stansas ut från ett aluminiumband. Det skulle ske i hög hastighet men vi lyckades lösa problemet.

Merry finns inte längre men en tom flaska kan köpas på Tradera för några tior.

- Men Mer tillverkas än och jag har även sett Lift, avslutar Jan Åkesson.

Leif Börje-Frid

Tillbaka till  Bjäre >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Samtal med Allan Nilsson i Hammar 24/10  och kompletterande samtal 27/10,

Namn: Allan Nilsson
Bostadsort: Hammar 
Född: 1939
Arbetsplatser: Wienerbageriet, Kooperativa Andelsbageriet, Bröderna Anderssons bageri i Sösdala, Almérs Bageri, KonsumBagarn.


Ett abrubt slut 

Allan Nilsson började sin bagarkarriär, 1954, som lärling på Wienerbageriet, Holländaregatan 8 i Kristianstad. Bageriet drevs av far och son Olausson, Fritz och Rune. En dag,1957, när Allans fyra lärlingsår närmade sig slutet kom Rune Olausson och meddelade:

- Nu har jag lärt upp dig, på måndag får du söka dig ett jobb som bagare.

Snabbt, enkelt och utan några anställningsskydd fick Allan sluta. Det var helt enkelt för dyrt för bageriet att han en bagare istället för en lärling, tror Allan.

Ännu i slutet av femtiotalet var bageriyrket ett tungt och slitsamt arbete och lärlingsåren kunde ibland vara tuffa, både arbetsmässigt och med inslag av våld.

- Det hände att lärlingar fick smäll på fingrarna av kavelpinnen, berättar Allan. Lärlingen skulle se till att trågarn (den som blandar degen) och bordsarbetaren (den som formar degen) hade råvarorna de behövde för att kunna börja sitt arbete när de kom på morgonen.

Bar mjölsäcker på ryggen
Allt sköttes manuellt. Mjölsäckarna på 80 kilo hämtades i mjöllagret tvärs över gården och fick bäras på ryggen in i bageriet.

- Sirapstunnan lades i en vagga så det skulle var lätt att tappa upp sirap men vatten, mjöl och allt annat bars utan andra hjälpmedel än muskelstyrka. Vi slog upp (formade) franska, limpor, klippte även veteflätor och flätade vetebröd och kavlade wienerdegen, allt för hand.

Personalrum fanns oftast inte på de mindre bagerierna där vi ofta åt på en upp och nedvänd syltaspann, berättar Alla och fortsätter:

- Lärlingen fick ibland jobba över, eller komma tidigare för att hinna med att passa upp de andra. Inspirerad av min far ifrågasatte jag min arbetstid och att jag inte fick någon övertidsersättning för mitt extrajobb och fick då till svar:

- Trivs du inte kan du söka lärlingsplats någon annanstans.

Det var ord och inga visor.

Jobbet blev lättare
De större bagerierna fick mjölet levererat i en stor silo och då behövde trågarn bara öppna en lucka och tappa upp så mycket mjöl som behövdes. Det var till ett sådant bageri Allan nu kom. Efter det snabba avslutet som lärling på Wienerbageriet fick nu Allan ett tillfälligt påhugg på Kooperativa Andelsbageriet som då låg på Österlånggatan.

Men fick snart nog fick han fast jobb som bagare hos Bröderna Anderssons bageri i Sösdala.

- Då hade jag fyllt 18 år så jag tog körkort samtidigt som jag jobbade där och hos dem jobbade jag tills inkallelseordern kom. Det blev inställelse i Skövde.

När Allan muckade året efter, 1960, fick han ett kortare vikariat på Almérs bageri som låg på söder invid Yllan.

- Ganska snart fick jag ett fast jobb på Svensson bageri i Vinnö. När jag varit där i två år hörde bagerichef Ivar Langestedt på Kooperativa Andelsbageriet av sig och undrade om jag kunde börja hos dem. Jag fick högre lön och närmare till jobbet så det var enkelt att tacka ja.

Utan anställningsbevis
"Bra", sa Langestedt, "gå då ner och prata med verkmästare Lundkvist att du kan börja på måndag".

- Det blev lite väl snabbt tyckte jag men jag pratade med chefen på Svenssons bageri och jag fick sluta omedelbart.

Kooperativa Andelsbageriet blev sedermera Konsumbagarn, som då låg på söder i de lokaler som i dag huserar Sture Bröd, och Allan jobbade sedan hos samma arbetsgivare fram till sin pensionering.

- Det roliga med min anställningstid på Konsumbagarn var att jag aldrig haft något anställningsbevis. Det gick så snabbt med min förflyttning att alla glömde bort det. Men det har ju gått bra ändå, säger Allan och ler.

Konsumbagarn byggde nya lokaler på Näsby och då de vara klara 1966 kom dåvarande inrikesministern Rune Johansson och invigde de nya moderna bageriet.

- Det minns jag alldeles särskilt väl för min ena dotter föddes samma dag, den 14 juni 1966.

Internutbildning
Samma år påbörjade Allan Nilsson sin utbildning till arbetsledare på Kooperationens brevskola i Saltsjöbaden. Det var första steget i karriären som slutade med att han blev produktionschef för hela anläggningen på Industrigatan ute på Näsby.

- Som produktionschef fick jag vara med om att införa nattarbete och det är jag inte stolt över. Människan ska inte arbeta på natten. Men det var nödvändigt för att vi skulle få ut nybakat bröd till beställarna, som var konsumbutiker i nordöstra delen av Skåne och in i Småland upp till Växjö och Kalmar.

Under de år som Allan har jobbat som bagare har det skett stora förändringar med arbetstiderna och den maskinella utrustningen.

- I mitten av sjuttiotalet fick jag skicka bakingredienser till England och sedan åka över och provbaka för att testa om våra ingredienser passade i den maskin vi tänkt köpa. Det var en nästan helautomatisk bagerimaskin som kunde göra franskbrödbullar, släta bullar, korvbröd, tekakor och hamburgerbröd, berättar Allan och fortsätter:

En maskin gjorde tårtor
- England hade redan då kommit väldigt långt med den maskinella utvecklingen inom bagerinäringen. Jag fick se en maskin som kunde producera tusentals tårtor i timmen utan att en enda mänsklig hand vidrörde dem förrän de skulle packas i kartonger. Det gjordes med handkraft.

I dag är det inte bara mekaniska maskiner på bagerierna även datorn har gjort sitt segertåg in till trågarn och alla andra som arbetar på bageri.

- Recepten finns i datorns minne. När trågarn ska börja jobba trycker han på en display vad han ska röra ihop och sedan fixar datorprogrammet att rätt ingredienser blandas samman, berättar Allan.

Under åttiotalet och fram till mitten av nittiotalet skedde den stora datoriseringen inom bagerinäringen men det gäller att fortfarande att ha känslan i fingertopparna. Eller som Allan säger:

Våga stoppa fingrarna i degen
- Att våga stoppa fingrarna i degen. Det gäller att kunna upptäcka fel innan det gått för långt. Även i dagens bagerier behövs yrkesskickligheten. Nu sköter maskinen det mesta men de behöver mänsklig övervakning. Jag menar att oavsett hur många maskiner som kommer in i bageriet är det viktigt att kunna baka på det gamla sättet för att bli en bra modern bagare, säger Allan med kraft.

Arbetsmiljön har förbättrats betydligt under de femtio år som Allan jobbat inom bagerinäringen. Alla tunga lyft är borta, varma och dragiga lokaler är ett minne blott, värmen är jämnare och numera finns det företagshälsovård och företagsläkare på de större bagerierna.

- När jag började på femtiotalet fanns det väldigt lite trygghet för den anställde, det var arbetsgivaren som bestämde. Det fanns arbetstidsregler men de bröts vid behov. Ett bageri jag jobbade på köpte in mörkläggningsgardiner för att det inte skulle synas utåt gatan att det var tänt i bageriet om trågarn började innan det var tillåtet.

Utvecklat ett bröd som fortfarande säljs
Med stolthet i rösten berättar Allan att han gett namn till ett bröd och dessutom varit den som skapat receptet.

- Mitt Skärgårdsgrova finns fortfarande handeln. Det var en del av mitt jobb som produktionschef att få fram nya recept.

Allan hämtar en fullmatad pärm med många av de recept han varit med att ta fram.

- Jag har sparat de flesta här.

Allan föddes som först av fem syskon i Juleboda, 1939, strax utanför Maglehem men växte upp i Nosaby och Hammarslund. Hans fyra syskon har alla jobbat på KBS, det som nu är HK Scan AB.

- Våra föräldrar rådde oss tidigt att satsa på livsmedelsindustrin. De menade att det är en säker bransch, folk ska alltid ha mat, berättar Allan och ler gott åt minnet. Farsgubben skötte djurbesättningen på ett lantbruk och mor tog hand om oss fem barn och hon jobbade även på skolbespisningen i Nosaby.

Fem syskon jobbar med livsmdedel
Alla syskonen har följt föräldrarnas råd. Allan har under sina femtio år gjort en resa från lärling, bordsarbetare, trågare, förman och slutligen produktionschef.

- Att vara produktionschef var mycket stimulerande, jag hade ju vandrat den långa vägen så jag försökte verkligen lyssna på mina arbetskamrater. De sa ofta att det är bra med dig Allan för du vet ju hur vi har det på golvet.

Allan verkar trivas när han får berätta om sin tid som bagare, det riktigt sprudlar omkring honom.

- Ibland blir jag ombedd att komma till Österängskolan och berätta om bagaryrket. Det är mycket glädjande att se med vilken uppmärksamhet eleverna lyssnar. Speciellt roligt är det att andelen tjejer ökar på utbildningen.

Könsfördelningen är fortfarande mycket snedvriden inom bagaryrket. Många av eleverna vill dessutom starta eget så vem vet kanske de små bagerierna är på väg tillbaka, avslutar Allan Nilsson.

Leif Börje-Frid

Tillbaka till KonsumBagarn >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Samtal med Stig och Elsa Pahlmark i Färlöv tisdag 12/12 2006 

En av Sveriges första
Pommes frites vet nog de flesta vad det är i dag. Namnet kommer från franskan och betyder friterade potatisar. Men i mitten på 60-talet var inte pommes frites någon storsäljande produkt.

En av Sveriges första pommes fritesfabriker låg i Bjärlöv, strax norr om Kristianstad längs med landsvägen mellan Kristianstad och Osby. Företagets grundare var Bertil Niklasson, född och uppvuxen i Bjärlöv. Fabriken startades i en lokal knuten till barndomshemmet där han bodde med sin fru Birgit Nilsson när de inte reste världen runt på hennes sångturnéer.

Bertil Niklasson hade vid besök i USA sett hur de skar potatis i stavar och sedan sänkte ned dem i olja och lät dem friteras så att de såg stekta ut. Bertil syster Elsa och hennes man Stig Pahlmark minns mycket väl när fabriken startades:

- Vi åkte på studiebesök med Bertil till en liten fabrik i Karlskrona, eller om det var Karlshamn, berättar makarna Pahlmark. För att få idéer om hur produktionen skulle gå till.

Gav jobb till kvinnorna i Färlöv
Under hela 60-talet och en bit in på 70-talet drevs fabriken framgångsrikt och gav dessutom jobb till tio kvinnor från Bjärlöv.

- Fabriken producerade som mest omkring åtta ton potatisstavar om dagen, berättar Stig. Potatis köptes från lantbruken runt omkring men de räckte inte utan även import från Danmark var nödvändig.

Stig Pahlmark drev lantbruket Roslätt som han köpte 1955 men han fick aldrig leverera av sin potatis till svågerns pommes frites fabrik.

- Min potatis gick till Bjärlövs stärkelsefabrik. Jag odlade enbart fabrikspotatis.

Pommesfabriken, som den kallades i folkmun, fick hård konkurrens när Lantmännen byggde en fabrik i Dalsland och bönderna dumpade priserna på potatis för att de skulle få behålla fabriken där.

Bildtext: Här är resterna av  den en gång så stolta pommes fritesfabriken i Bjärlöv. 

Lokalen finns kvar
- I mitten av 70-talet gick fabriken så dåligt att Bertil Niklasson bestämde sig för att lägga ned och sålde maskinerna till Polen, berättar Elsa Pahlmark, som kanske är känd av de flesta Kristianstadsbor som apotekare på apoteket Svanen vid Stor Torg i Kristianstad.

Ingenting är sparat av gamla fraktsedlar, bokföring och inga fotografier finns det sparade.

- Nej, jag tror inte min bror ens hade en kamera.

- Han hade säkert inte tid, fyller Stig Pahlmark i.

Samtal med Jan-Åke Svensson, pensionerad bagerichef på Sture Bröd, 25 januari 2007 i hans och hustrun Ingrids hem i Kristianstad.

- Min lärlingsperiod hade jag på bageriet Svenssons i Vinnö, jag började där 1955 och jobbade fram till 1962 då jag var fullärd bagare. Jag fick för övrigt jobbet efter Allan Nilsson som så småningom blev produktchef på Konsumbagarn där även jag har jobbat. Men jag jobbade först några år på Gamla Bageriet, som låg där nu Arkitektgården ligger. Från början var det en teater sedan blev det mejeri och därefter bageri.

1966 började Jan-Åke jobba på Konsumbagarn, som då låg där nu Sture Bröd ligger, på Västra Storgatan som tidigare hette Hammarslundsvägen. Sture Rosenqvist som startat Sture Bröd skulle pensionera sig 1977 och hans son Björn behövde en kompanjon och han var gift med Jan-Åkes syster.

Tog chansen att starta eget

- De frågade mig om jag ville köpa in mig i bageriet och hjälpa Björn att driva det. Jag hade redan tidigare tänkt i banor av att ha ett eget bageri och här kom nu chansen. Även om det inte var helt eget. Jag bestämde mig för att satsa och slutade på Konsumbagarn.

Den första tiden jobbade Jan-Åke i bageriet medan alla papper blev klara och det visade sig vara bra.

- Jag såg att en del av bagarna behövde hjälp för de drack sprit på jobbet varje dag, i smyg. När det blev officiellt att jag var delägare kunde jag direkt ta itu med spritproblemen bland de anställda. Ibland sprang jag efter dem så att de skulle ta sin antabus. Jag blev nästan som en gammelfar för flera av dem. Men de var bra bagare när de vara nyktra. Så jag hjälpte dem.

Gick tio år tillbaka i tiden
Det svåraste för Jan-Åke i skiftet var att han kom från ett supermodernt bageri med en matsal där det fanns personal som gjorde mackor och kokte kaffe. Nu var det tillbaka till hemmagjorda smörgåsar och termoskaffe.

- Det var som att gå tio år tillbaka i tiden, på många sätt. Det fanns inte en enda plastback för bröden utan det var gamla avlagda papperskartonger där det kunde stå "levande blommor" eller "dambindor". Jag sa till Björn Rosenkvist att vi måste modernisera bageriet och åtminstone ha plastbackar för leverans av bröd med vårt namn på. Vi beställde 100 stycken. Men tyvärr fick Björn aldrig uppleva denna början till modernisering. Han dog helt plötsligt och mycket oväntat.

Kompanjon med sin svägerska som var hans syster
Nu blev Jan-Åke kompanjon med sin syster Kerstin men 1980 köpte han ut henne och blev ensam ägare till Sture Bröd.

- Då hade bageriet 15 anställda och en omsättning på ett par miljoner. När jag pensionerade mig 1999 hade vi 22 anställda och en omsättning på 16 miljoner kronor.

Men det var en lång resa dit. Kommunen hade dåliga avloppsledningar och ibland blev det fall in mot bageriet och källaren vattenfylldes, berättar Jan-Åke och fortsätter:

- Jag hade många diskussioner med hälsovårdsnämnden och med kommunen under de år då jag moderniserade hela bageriet för att göra avloppet och därmed miljön inne i bageriet bättre. Så när jag lämnade över bageriet till Ingrids och våra fem barn var det en moderniserad arbetsplats. Nästa steg skulle vara att bygga ett helt nytt men det är inte ekonomiskt försvarbart.

Tvist med skattemyndigheten
Jan-Åke minns en rolig episod när han gick från Konsumbagarn med en lön på 100 000 kronor till att maximalt kunna ta ut en lön på 70 000 kronor som ägare till Sture Bröd.

- Skattemyndigheten kom på besök och tyckte att jag tog ut för lite i lön. Jag påpekade att det inte fanns mera pengar att ta ut. Skattegubben menade att jag inte kunde försörja fem barn på en sådan lön. Jo, med en uppfinningsrik hustru, falukorv och köttbullar går det, svarade jag. Men när barnen fyller år och har ni då inte tårta, envisades skattmasen. Så vi får nog sätta ett lite större personligt uttag på er. Efter det besöket bestämde jag mig att börja ta ut marknadsmässig lön även för mig när vinsten tålde det. Sedan har jag aldrig haft några problem med skattemyndigheten.

Sture Bröd är ett hantverksmässigt industribageri, menar Jan-Åke, bagarna ställer fortfarande bröden på plåten för hand.

- Förr fick bordsarbetaren degämnet i handen och skulle göra bort det (forma till limpor). Nu har vi har moderniserat lite så nu kommer det färdigt och är bara att ställa på plåten.

Bageriarbetet har utvecklats
Bageriarbetet har utvecklats en del sedan Jan-Åke började på Svenssons i Vinnö.

- Jag skulle vilja säga att utvecklingen har spårat ut lite grann och det värsta var när vi gick med att jobba på natten. Tidigare började en bagare klockan sex på morgonen och slutade klockan två på eftermiddagen. Nu börjar en trågare klockan elva på kvällen och jobbar hela natten. Jobbet har även blivit enklare och mera maskinellt och så har stenugnarna försvunnit. Orationellt att elda med ved men det blev mycket bättre bröd. Men vi försöker hålla på lite traditioner så vi skållar mjölet kvällen före det ska användas. Och vi gör en raskdeg (surdeg) som får ligga fyra timmar innan den knådas.

Jan-Åke har varit pensionär några år men pratar fortfarande i vi-form.

Trågarn har det viktigaste jobbet på ett bageri för blir det fel där följer det felet med hela vägen.

Utseendet har nästan tagit över
- Utseende på brödet har nästan blivit viktigare än innehåll och kvalité. Vad gör det om brödet fått sig en liten törn det tar ju inte på smaken. De stora bagerierna har nog mera krav på sig och slänger dessa bröd. Men vi släpper iväg det för vi vill visa att vi fortfarande är hantverksmässiga.

- Ni är så viktiga för mig för utan er har jag inget bageri men har ni inte mig har ni inget jobb, brukade jag säga om det var någon kris. En morgon kom jag dit och brödet var inte färdigt, jag undrade varför de inte ringt om nu något gått sönder. Det visade sig att trågarn gick och la sig en timme mitt i sitt arbetspass. Dagen efter pratade jag allvar med honom men han var nog inte i rätt yrke han sa upp sig dagen efter.

- Själv har jag alltid älskat mitt yrke även när jag tvingats stiga upp mitt i natten. Det är både konstnärligt och levande. Det går inte att hantera levande material hur som helst, det kräver respekt.

Nära katastrof
Många bagerier går på olika sätt in i varandra. Jan-Åke lärde på Svensson i Vinnö, han kom efter Allan som blev produktchef på Konsumbagarn. En av Sture bröds storsäljare är Bjärlövs grova som kommer från E.M. Göransson bageri i Bjärlöv.

Två gånger under dessa år har katastrofen varit nära.

- Vi hade en hantverkare som svetsade i källaren och det antände trossbotten. Det var ingen större fara men det kunde ha gått illa. Och den gången när våra bröd inte jäste. I flera dagar fick vi slänga ojästa bröd tills vi kom på att det var fel på malten. Men annars har vi varit förskonade från större olyckor.

Om banken sagt ja till en förfrågan från Jan-Åke redan på 60-talet när han ville låna 170 000 kronor för att köpa Gamla Bageriet då hade denna historia tagit en helt annan vändning.

- Det räckte inte med min vilja att ta över och min förmåga att arbeta banken ville även ha borgen för pengarna. Så det blev inget av men det blev ju inte så dåligt ändå, säger Jan-Åke Svensson och ser förnöjd ut

Från samtal med Börje Ekdahl, vi träffas i hans hem i centrala Kristianstad 9 januari 2007.

Gula huset utanför staketet
Strax utanför staketet i det som en gång var Karpalunds sockerbruk finns fortfarande en gul byggnad kvar. Där huserade kamerala avdelningen, betinspektörerna och planeringsavdelningen. Även en personalavdelning som bestod av en man. Det fanns också en mäss för tjänstemän och ledning att äta i.

- Personalmannen hade sitt kontor precis utanför mässen. I mässen var hälften av stolarna klädda i blått och den andra hälften i rött.  Han var en pensionerad underofficer och han var nog ultrakonservativ för om ingen blå stol var ledig satte han sig inte utan gick därifrån. Men jag märkte efterhand att han i själ och hjärta var en god och snäll man. För arbetarna fanns det en stor matsal inne på fabriksområdet, berättar Börje Ekdahl.

Karpalund hade cirka 60 årsanställda och lite över 300 kampanjarbetare.1972 började Börje Ekdahl på Karpalunds sockerbruk.

- Jag hade utbildat mig till fackskoleingenjör och åkte ut till Karpalund för att försöka få ett sommarjobb och fick jobb med den höstens kampanj, som skiftbas, när den var över sökte jag jobbet som ny planerare.

Planera hur maskinerna skulle plocka isär
Planeraren hade ett stort och viktigt jobb efter kampanjen. Planera hur alla maskiner skulle plockas isär, rengöras och eventuellt repareras.

- Det krävde en minutiös planering för att allt skulle vara tip top inför nästa betsäsong.

Betorna kom med lastbil och ibland med traktor. Hästen var borta som transportmedel på 70-talet. Först vägdes hela lasset med fordonet och det kontrollerades att det inte fanns för mycket sten med bland betorna. Då fick bonden jordavdrag.

- Det behövdes massor med vatten i hela processen och det hämtades ur Vinnöån. Cirka fjorton dagar innan kampanjen startade började flera stora bassänger fyllas med vatten. Detta vatten gick sedan runt i ett slutet system där det kontinuerligt renades från jord och annan smuts. Vattnet fylldes på efterhand som det avdunstade och spilldes ut. När det efter betkampanjen åter släpptes ut i ån igen var det minst lika rent som när det togs in.

Betorna spolades med vattenkanon
Betorna tippades ned i en betränna och där stod betspolaren som med en vattenkanon spolade in betorna mot bettvätten.

- Det fanns mycket sten bland leriga betor. Stenfångarskötaren hade ett viktigt jobb att få stenen att trilla ned i stenfällorna genom att avpassa trycket i vattenkanonen så att betorna flöt förbi och stenarna föll ned. En dag fick jag rycka in för stenfångarskötaren. Då gick slangen till vattenkanonen av och strålen slog mig i brösten så jag flög in i väggen, berättar Börje Ekdahl.

Nästa anhalt för betorna var bettvättaren som kontrollerade att betorna var riktigt rena innan de gick upp på bandet som förde dem in i fabriken. Där fanns det tre hål i vilka betorna trillade ned i.

- Därefter tog en skärmaskin emot dem och skar dem i snitslar i form av ett L. Någon hade räknat ut att L-formen gav absolut maximum av kontaktyta.

Sockersaften pressades genom olika filter
L-formen gick in i diffusionsanläggningen, där den rördes ihop med kalk, svavel- och saltsyra för att lösa upp cellväggarna så att sockersaften löstes ut.

- Snitslarna trycktes uppåt och pressades i en press för att få ut den sista saften. Därefter torkades 60 procent som blev betfor.

Kalksaften fortsatte och var i ständig rörelse. Kolsyra sprutades igenom saften så att kalken kristalliserades. Då pumpades saften in i stående cisterner och pressades genom filter, tre olika för att saften skulle bli ren och då var sockersaften färdig.

- Sockersaften gick sedan till indunstningen i olika stationer, först en riktigt het. Den ångan var så het och under mycket kraftigt tryck. Den skulle lätt ha slagit av en arm om den hade läckt ut. Vid övriga stationer blev saften efterhand svalare tills den var cirka 75 grader.

Tillsatte florsocker
Vid kokstationen värmdes saften åter upp och florsocker tillsattes då bildades sockerkristaller. När kokaren bedömde att det var färdigt hälldes sockermassan ned i maisch och vispades runt långsamt tills det svalnade då var det en brun grynig sörja.

- Då tappades cirka 700 kilo upp i A-centrifug där vatten centrifugerades bort och kvar fanns A-sockret som föll ned på ett band, torkades och lagrades i sockersilon.

Den bortslungade sockersaften gick vidare till B-centrifugen det sockret gick inte till sockersilon utan tillbaka in i processen och smältes om igen.

- Sedan trädde C-centrifugen igång med den bortslungade B-saften och då blev det ett brunt socker som var väldigt gott att baka pepparkakor med. C-sockret lastades i säckar och kördes iväg till Arlöv. De anställda fick gå ut och ta sig en burk innan det transporterades till Arlöv.

Melassen, det som blev över när sockersaften var utpressad, tog bönderna med sig tillbaka och blandades i foder till djuren.

Många kampanjarbetare
- Kampanjarbetare kom ibland långväga ifrån. Fanns det behov av folk gick det alltid att få anställning åtminstone en gång. Den som misskötte sig eller drack på arbetsplatsen kunde inte komma tillbaka nästa år och fick ofta sparken direkt.

Men de flesta fick en chans. De fanns kampanjanställda som levde väldigt spartanskt under resten året och när årets kampanj var över betalade de hyrorna för sina lägenheter några månader framåt och åkte till Thailand.

- Där köpte de miniräknare, transistorapparater och annan elektronik som de tog med hem och sålde för dubbla priset mot vad de själva betalt. På så sätt fick de betalt för resan. Jag tror det var början på den turism vi ser i dag till Thailand.

Normal arbetsvecka 56 timmar
Normal arbetsvecka under själva kampanjen var som mest 56 timmar i veckan men minskades genom åren i avtal nedåt till 42 timmar.

- En kampanj var inte slut förrän alla betor var omhändertagna, en gång slutade vi inte förrän julaftonsmorgon. Kampanjarbetet var ett tungt arbete men väldigt enkelt att lära, det var väl därför som det gick så bra att ta in över 300 kampanjarbetare varje år en del nya men många återkom år från år.

- Jag kommer ihåg ett litet åkeri som hade en anställd och två lastbilar just den hösten var det ont om jobb, han körde normalt i skogen men denna höst hade han nog inte fått så många kontrakt. Då jobbade chefen på Karpalund istället för att permittera sin ende anställde. Det var nog en idealisk arbetsgivare.

Hade bohaget i en resväska
En annan, lite udda, person på kampanjen var Friise, han hade allt sitt bohag i en resväska, berättar Börje och fortsätter:

- En gång kom han för sent till anställningsintervjun inför kampanjen. Han var mycket formell. När han lite väl sent kom in i lokalen där personalaren fortfarande var kvar gjorde Friise ställningssteg och bad om ursäkt för sin sena ankomst. "Men jag ber ändå om jobb här i höst. Jag kommer sent därför att jag cyklat från Helsingborg utan cykellyse. Så varje gång det kommit en bil har jag fått hoppa ned i diket för det var kanske en polis". Han fick jobb som vattenprovare av det vatten som tvättade betorna. Där skulle han ta prov en gång i timmen och avlämna det till laboratoriet.

Två bröder från Blekinge utseendemässigt gick det att se att de var bröder men inte storleksmässigt.

- De kallades Stor-Klas och Lill-Klas. Lill-Klas tog prover bland annat i sockersilon en gång varje skift. En gång var han borta så länge att någon sprang upp för att se var han blev av. Han låg alldeles stilla på rygg mitt i allt det torkade strösockret, som i så stora mängder är som kvicksand. "Jasså ni kommer nu era djävlar", sa han. Han hade halkat och fallit ned när han skulle ta provet.

Bornholmsfiskare jobbade i kampanjen
När fisket gick dåligt nere vid Bornholm kom fiskarna upp och jobbade i kampanjen men de försvann efterhand som fisken gick till.

- Första året jag jobbade som skiftbas fick jag ge en man sparken precis i slutet av säsongen, det är det svåraste jag gjort. Bettvättaren såg helt plötsligt skyddskläder komma flytande i betrännan tillsammans med betorna. Han slog larm för att han trodde att betspolaren hade trillat i. Hela processen stoppades. Vi letade och hittade mannen sovande under en trappa. Han var full.

Tillbaka till Karpalund >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Minnesanteckningar från ett samtal med Yngve Sigfridsson i hans och hustrun Elsas hem i Åhus.

Namn: Yngve Sigfridsson

Bostadsort: Åhus

Född: 1930

Arbetsplatser: Dahls Charkuteri i Gärds Köpinge,

- När jag slutat sjuårig folkskola 1944 började jag som dräng hos en lantbrukare men redan i september 1945 fanns det en plats ledig på Dahls Charkuteri i Gärds Köpinge. Det var ett riktigt hemcharkuteri på gården fanns sex grisar som slaktades efterhand.

- Köttet maldes och hälldes i en stor plåtbalja. Erik Dahl och jag stod lutade över baljan och med våra oskyddade händer knådade vi ihop smeten.

Inom de flesta branscher får lärlingen lära sig vissa saker den hårda vägen. När Yngve stod med händerna djupt nere i smeten drog Erik med sina knogar över Yngves handrygg.

- Det gjorde fruktansvärt ont. Det var väl dålig friktion nere i det malda köttet.

Erik Dahls mor hade ett eget charkuteri på Hedentorp. När hennes charkuterister fått ihop smeten kom hon med konjaksflaskan för att krydda korven, berättar Yngve och fortsätter:

- Gubbarna hade då gjort små rännor så konjaken rann ned i en håla i mitten. När fru Dahl vände ryggen till drack de upp konjaken. Men hon kom på dem. Nästa gång slog hon först ut vitpeppar och salt över smeten och därefter konjaken.

Numera görs all korv på recept, men på 40- och 50-talen kunde korven variera i smak beroende på vilket kött som styckades. Korvarna gjordes mera på gehör och rester.

- Men det var alltid bra kött och fett, berättar Yngve. Det går inte att fuska för den som vill göra bra korv. Historierna om svinaöron, grisaknorr och liknande köttrester är bara myter. När korven var stoppad hängdes den in i rökbastun. På golvet eldade vi med alved och hällde på sågspån för att få rök. När korvarna var bruna var de färdigrökta.

- Då slängde vi dem i en stor gryta där de skulle koka och när de flöt upp visste vi att de var färdiga.

Med en liten lastbil körde Erik Dahl runt på landsbygden och sålde charkuterier. Dahls Charkuteri stängdes någon gång på sjuttiotalet.

- Något som jag aldrig glömmer från Dahls är en dag när jag skulle göra rent hos grisarna och fru Dahl som normalt skötte affären bad mig expediera om det kom någon kund. I svinstian fanns en klocka som ringde om det kom in någon i affären. Jag sprang in och i hastigheten glömde jag ta av mig stalltofflorna. Jag hälsade prästfrun välkommen.

- Här luktar gris, påpekade hon.

På den tiden hängde hela grissidor längs med väggen så jag svarade.

- Att det luktar gris är väl för att vi säljer det här.

- Hon menade nog att det luktade grisskit men så säger väl inte en prästfru och jag låtsades som ingenting.

Två år senare, 1947, flyttade Yngve till Östra Skånes Produktionsförening, ett charkuteriföretag inom kooperationen.

- Vi började sex på morgonen, så klockan fem grenslade jag min cykel i Gärds Köpinge och cyklade den dryga milen in till Kristianstad varje dag året runt. Oavsett väder!

Produktionen låg på Östermalm men flyttades 1955 till helt nya lokaler på Näsby och blev granne med Konsumbagarn. Från att har varit lärling och ensam anställd fick Yngve nu 25 arbetskamrater. Var och en var lite mera specialiserad.

- På Östra slängde vi inte korven i en stor gryta och väntade tills den flöt upp för att veta om den var färdig. Där sattes en termometer in i korven och när den var 72 grader i mitten var den klar. Charkuteriet sålde till ett 60-tal butiker i nordöstra Skåne och i delar av Blekinge.

1959 blev Östra Skånes Produktionsförening den första Gomanfabriken i landet.

- I början på sextiotalet blev jag erbjuden en utbildning på kooperationens kursgård "Vår Gård" i Saltsjöbaden strax utanför Stockholm.

Då var Yngves tid inom Kristianstads charkuteritillverkning slut. Nu blev det jobb på det nationella planet. Han anställdes på KFs provcharkuteri i Stockholm.

- Där utvecklade vi nya charkprodukter som sedan KFs provkök gjorde recept på. Redan då på sextiotalet hade mekaniseringen kommit och datoriseringen knackade på dörren.

Vårt samtal ägde rum i Per-Erik Persson och hustrun Ullas hem i Everöd, 12 juni 2007. Ulla har jobbat på Trikinlaboratoriet på KBS.

Bostadsort: Everöd
Född: 1937

Arbetsplatser: KBS

Slumpen styrde en lång slakterigärning
- Jag hade haft lite andra jobb innan jag mest av en slump hamnade på KBS den 9 maj 1959. Jag fick börja tvätta grishalsar med en sådan borste som används för biltvätt. Först bedövades grisarna med en eltång på 80 volt. Vi klämde tången mellan ögat och örat, bedövningen blev ögonblicklig. Grisarna hängdes upp i bakbenen i kedjor som löpte i en bana och kom fram till mig där jag skrubbade av halsen innan de blev stuckna och tappade på blod.

Av grisens totala vikt är cirka fem procent blod detta tappades ned i helt vanliga 40 liters mjölkkannor.

- För varje kanna vi fyllde fick vi 50 öre på ackordet. Tunnorna körde jag iväg till blodseparationen där de röda och vita blodkropparna skiljdes åt. De röda gick till djurmat. De vita gick till charkindustrin som bindemedel.

Efter sticket ska grisen avhåras. Håren på grisen är i ena ändan försedd med hullingar som på en metkrok.

Grisarna skållades i ett kar
- Grisarna släpptes ned i ett långt kar, jag tror det fanns plats för sjutton grisar. Även om vi fyllde på vatten efterhand blev det ganska smutsigt. Grisen fick in vatten i lungorna så de fick inte användas till livsmedel. Det gällde att hålla temperaturen på en jämn nivå och det sköttes med hjälp av het ånga. Perfekt temperatur var 61 - 62 grader. Det var ett mycket viktigt jobb för låg grisarna i för länge sprack skinnet och sjönk temperaturen släppte inte håret från hårsäcken. Ju jämnare temperatur desto bättre men det kunde vara svårt om det kom för många grisar på en gång.

Arbetsmiljön var ganska tuff på den tiden. Det var en rå och hjärtlig stämning mellan slaktarna.

- Som ny och ganska ung gällde det verkligen att visa att jag dög. Det gällde att vara på sin arbetsplats några minuter före utsatt tid. Det var nödvändigt att göra sitt jobb och helst med råge för att bli accepterad. Även att hålla rent runt sin arbetsplats och vårda sina verktyg och absolut inte röra någon annans. Det var en tuff miljö men ärlig.

Fyra år som slaktarlärling
Efter fyra år som lärling var Per-Erik färdigutbildad som slaktare.

- Nu kunde jag sticka en gris, klara av svedugnen, där vi brände av det sista håret på grisen efter skållningen. Ugnen eldades med tryckluft och olja. Mycket viktigt att förbränningen var optimal annars blev grisen svart. Och det var inte bra. Jag kunde öppna magar och ta ut de röda organen, lever, hjärta och lungor. Jag kunde borra ut hypofysen som skickades iväg tillett läkemedelsföretag i Lund. KBS fick 1000 kronor kilot för hypofysen, om jag minns rätt. Dessutom kunde jag klyva grisen mitt i ryggraden så det blev lika mycket ben oavsett vilken sida på grisen som kunden köpte. Det tog lång tid att lära sig hugga med en yxa som liknade en bila. Högg vi fel gick det vidare till ett annat band där det som kunde tas om hand styckades på sedvanligt sätt, resten av grisen skickades till charkavdelningen.

När grisen var rensad och klar och även tarmarna uttagna hängdes grisarna i ett kylrum för att få en temperatur på 4 - 5 grader.

- I kylrummet hade vi fläktar för att blåsa ut den lite syrliga doft som en nyslaktad gris har. Annars hade den doften gått in i köttet. I kylan minskade grisens vikt. Vi brukade kalla det grisens varmvikt och kallvikt. Bönderna fick betalt efter kallvikten som var två till tre procent lägre.

Fick vara med och påverka
Per-Erik fick sin utbildning i det gamla slakteriet som hade funnits sedan 20-talet med vissa modifieringar. Parallellt med sin utbildning fick han vara med och påverka det som skulle bli det första nya slakteriet under hans tid på det som då hette KBS.

- Harry Larsson, en av slaktarna, fick vara med i projektgruppen som planerade det nya slakteriet. Det var något nytt. Normalt var det styrelsen som beslutade och vi anställda fick anpassa oss. Men genom att Harry frågade oss om vad vi tyckte kunde vi påverka och det kändes bra.

1963 stod det nya slakteriet klart. Överflyttningen skulle ske utan att få stopp i produktionen.

- Det var spännande. Ett par helger fick vi jobba övertid och provslakta. På lördagen slaktade vi en tre fyra grisar. Teknikerna rättade till vad som inte stämde och sedan kom vi på söndagen och provslaktade igen. På måndagen skulle vi kunna köra igång hela anläggningen. Leveransen av grisar från bönderna var konstant. De kunde inte ha dem kvar då gick deras planering i stöpet och grisarna blev för tunga. Första dagen hann vi inte med dagens kvot så den kvällen fick vi jobba över tills allt var klart.

Slaktare ett tungt kroppsarbete
Arbetsmiljön förändrades inte så mycket förutom att allt var nytt och fräscht.

- Vi jobbade fortfarande med den gamla konventionella modellen med tunga lyft och utan de flesta av de maskiner som finns i dag. Den stora maskinella revolutionen kom inte förrän vid ombyggnaden 1983. Så fram tills dess var det ett tungt, mycket tungt kroppsarbete.

Efter sju år på svinslakten blev Per-Erik erbjuden en fortbildning för att lära sig klassificera nötboskap.

- Jag fick gå kurser i livsmedelsverkets regi och sedan höll jag på i fyra år att klassificera 125 storboskap om dagen. Då fick jag ett uppdrag att utveckla "Skallabon". Där vi tog omhand alla svinskallar. Vi tog bort kindbackarna och köttet skickade vi till charkavdelningen. Svinhuvuden har alltid blivit press sylta. Privata entreprenörer köpte in svinskallar. En av de största var Dahls i Gärds Köpinge.

Utbildade polska slaktare
I början på 70-talet kom ett hundratal polacker för att utbildas till slaktare så att de sedan skulle kunna starta tre slakterier i Polen. De bodde ute på Charlottesborg.

- När de fått sin grundutbildning i den nya tekniken åkte vi med dem till Polen för att fortsätta trimma in deras nya slakterier i Elk, Warszawa och Selona Gora. Det var en mycket spännande upplevelse. Polen var ju fortfarande kommunistiskt så de fick ju sin lön oavsett vad de gjorde. Vi skulle slakta 200 grisar i timmen fyra timmar i sträck. Då visste vi att det skulle fungera och kunde överlämna slakterierna till dem. Men de saboterade hela tiden för de ville väl inte ta över. Det var ju bekvämt att vi gjorde jobbet. Men till sist lyckades vi få till en slutbesiktning. I övrigt var det väldigt trevligt att jobba med polackerna. De var fantastiska vänner och jag brevväxlar faktiskt fortfarande med ett par stycken.

Under Per-Eriks tid på KBS har slakteriet bytt namn ett antal gånger men det har också skett stora tekniska förändringar.

Framsynt veterinär
- Vi hade en veterinär som hette Mats Ekstam och han var en riktig uppfinnare. I Holland, Tyskland fanns det en form av hängande skållning av grisarna. Istället för att som vi lägga ned dem i kar med hett vatten. Efter mycket experimenterande under Mats ledning hade vi utvecklat ett helt eget system. Våra grisar skållades med ånga. En fuktig ångström sprutades på grisarna medan de fördes framåt. Så när slakteriet byggdes om 1983 var vi först med hängande skållning. En klar förbättring nu kunde även lungorna användas till livsmedel och bakterierna på grisen minskade.

Ekstam utvecklade även en kanylkniv att sticka grisen med. Istället för att låta blodet rinna ned i en mjölkkanna var kniven ansluten till en lång slang som förde blodet ned i en tank.

- Blodet kom inte i kontakt med luften så det blev inte kontaminerat av luftens bakterier och vi behövde inte lyfta de tunga kannorna. På 80-talet kom de stora miljöförbättrande åtgärderna. Vi fick höj och sänkbara arbetspallar, så att vi kunde höja och sänka våra arbetsplatser beroende på var på grisen vi jobbade, som underlättade jobbet.

Ombyggnad gav bättre arbetsmiljö
Vid den stora nybyggnaden 1983 sparades ingen möda på att få det bästa slakteriet med de modernaste maskinerna.

- Då var jag arbetsledare för svinslakten och reste runt i Europa för att titta på slakterimaskiner. Vi köpte bland annat en avhårningsmaskin i Holland. Tidigare skars bröstbenet för hand men nu köpte vi in en tryckluftsdriven cirkelsåg. En fransman, Dunard, tror jag han hette hade utvecklat en klyvare för ryggraden. Som sagt det gjordes massor för att förbättra arbetsmiljön i det nya slakteriet.

Åldersfördelningen, och även den etniska fördelningen var det lite dåligt med ända fram till slutet av 80-talet.

Försökte få in kvinnor i slakten
- Jag har en känsla av att den som en gång fick jobb på KBS och stod ut dag ett och kom tillbaka stannade där i regel till pensioneringen. Det gjorde att även könsfördelningen blev väldigt sned. Det är ett väldigt tungt jobb att vara slaktare. Men jag kommer ihåg att vi diskuterade hur vi skulle få in kvinnor på linjen. Vi hade fem stycken som provade men det var ännu för tungt. De fick olika typer av yrkesskador. Trots de maskinella förbättringarna stod slaktarna fortfarande vid samma arbetsmoment hela dagarna. Vi försökte införa rotationsmetoden men många av de äldre protesterade. Då införde vi en lönetrappa ju flera moment de lärde desto högre lön fick de. Förändringen gick då mycket lättare.

Efter många år i slakteriet ville Per-Erik i slutet av 80-talet prova på något helt nytt och sökte jobb utanför slakteriet.

- Jag fick flera olika jobb men fastnade för kriminalvården. På slakteriet gav de sig inte, jag övertalades att komma tillbaka och jobba med personalfrågor. Jag tog över efter Olle Mårtensson som gått i pension.

Svårt att få tag i slaktare
En av Per-Eriks första arbetsuppgifter var att locka folk till att börja jobba i slakteriet.

- I början på 90-talet var det oerhört svårt att rekrytera folk till slakteriet. I tre dagar stod vi nere på Gulfmacken och delade ut korv. Jag tror vi fick en nyanställning.

Då träffade Per-Erik på en arbetsförmedlare på länsarbetsnämnden och Åke Berglund på Komvux. Tillsammans diskuterade de en idé som skulle visa sig även ändrade den etniska fördelningen på slakteriet.

- I samarbete skulle vi starta en sex månaders lång slaktarutbildning. De som kom in på utbildningen skulle läsa teori på Komvux halva tiden. Den bestod i hygien, både på jobbet och den personliga, livsmedelslagar och rena slaktkunskaper. Hygienen var mycket viktig. Vi hade en slogan på KBS, "det som vi tar i med våra händer ska andra stoppa i munnen". Halva tiden skulle de lära sig slakt i praktiken. På slakteriet utsåg vi faddrar till var och en. Vi hade 7 utbildningsplatser och efter en månad hade vi en avstämning med dem individuellt. Vi lovade dem inte arbete men vi frågade om de trodde att de skulle trivas med slaktjobbet. Det var ju annars meningslöst att fortsätta utbildningen. Det var många invandrare som gick utbildningen så på så sätt förändrades den etniska sammansättningen. Jag kan nog säga att 99,9 procent av dem som gick färdigt utbildningen fick jobb.

KBS-andan
KBS andan som nästan alla pratar om, av dem som jobbade på slakteriet fram till slutet av 80-talet, tror Per-Erik tog slut i och med att KBS blev uppköpt av Skanek.

- Då blev det för stort och besluten togs inte på vårt kontor utan togs oftast i Kävlinge. Även om jag var med i Skaneks styrelse kändes det som om Kävlinge var storebror och vi kusinen från landet. Men när svinslakten flyttade över till oss såg jag en möjlighet att slakteriet i Kristianstad skulle få leva kvar. Annars hade det nog inte funnits något slakteri i stan.
 

De slaktare som fått specialutbildning kan ibland få lite udda uppdrag. Per-Erik hade fått en specialutbildning och hade tillstånd att skjuta djur, som hade rymt inom området, med en älgstudsare. Det hände att djur rymde. En speciell sådan natt minns Per-Erik.

Ett udda uppdrag
- Telefonen ringde vid två på natten. En gammal man hade dött. Han hade nog haft ett tjugotal djur som mer eller mindre husdjur. Det var kor, stutar och kvigor. Några var så gamla att de inte hade några tänder. Djuren var så magra att jag undrade hur de fått upp dem i lastbilen. Ute var det 22 grader kallt och när flaket fälldes ned smet alla 22 djuren ut på gården och sprang omkring som om de var vilda. Då ringde de mig. Jag skulle komma och skjuta dem. Jag stod en stund och tittade på deras vilda rundor på gården. De kunde inte komma ut, det var stängsel överallt. På marken låg en slang med rinnande vatten, den användes till att spola av lastbilarna. När djuren upptäckte den stannade de upp och drack. Då fick jag en idé. Jag gick upp i stallet och hämtade en höbal. De var nog hungriga och inte vilda, tänkte jag. Jag släppte lite och lite i en sträng efter mig. Alla djuren följde snällt efter in i stallet. På så sätt kunde de få lite omvårdnad innan det oundvikliga kom, nödslakten för att förkorta deras lidande. Jag vet inte hur länge mannen legat död men djuren hade lidit. Då kunde jag köra hem igen och fortsätta sova.

Per-Erik slutade på slakteriet 2001.

- Det skulle ske en omorganisation och jag var nästan 65 så jag ställde min plats till förfogande. Jag tyckte jag hade gjort mitt med över fyrtio år i företagets tjänst.

Tillbaka till Scan AB >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Slutbetygen daterade:

Ida Persson, gift Ekdahl
Hoby andelsmejeri  23/10 1911 - 20/7 1912

Landtbruks- och Mejeriinstitutet vid Alnarp 23/3 1914 - 30/3 1914 hospitant

Hällestads andelsmejeri 20/8 1914

Skårby mejeri slutade 14/8 1915

Varagården Bjuv 1/11 1915 - 1/6 1919

Oscar Ekdahl

Veberöds mejeriförening 24/4 1912 - 23/8 1913

Tillbaka till Mejerier >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Bildtexter från vänster:
Sveas bror Ragnar var en sann hundvän.
Selma Göransson bär in vatten till bageriet.
Emanuel bär in mjöl för att börja baka.
Emanuel vilar armarna en stund.
Svea Hall med äldsta dottern Inga-Lill.

Samtal med Svea Hall  i hennes hem på Allögården.

Namn: Svea Hall

Bostadsort: Kristianstad

Född: 1914

Arbetsplatser: Bjärlövs bageri

Sveas far Emanuel Göransson, startade sitt bageri i Bjärlöv 1908. Han kallade det  Em. Göranssons bageri. Men bakandet startade egentligen mer än tio år tidigare med att Sveas farmor, Nilla, bakade bröd till stenhuggarna som kommit till Bjärlöv. Men 1908 hade Emanuel så mycket kunskap att han tillsammans med sin fru Selma startade ett bageri.

- Redan som tioåring fick jag hjälpa till med sysslor i bageriet, berättar Svea Hall. Varje onsdag och lördag körde far och jag till torget i Kristianstad för att sälja bröd. Varje vecka hade vi även med oss en jättestor låda full med skorpor. Den var alltid tom när vi åkte hem. De första åren som jag hjälpte till körde vi alltid häst och vagn med ett skyddande tak för bröden. På vägen till Kristianstad stannade vi till vid många hus och sålde bröd. De väntade på oss, även fjärdingsman skulle ha bröd.

Tisdagen och fredagen tog Emanuel Göransson hästen och vagnen och körde till Hanaskog och Knislinge till Konsumbutikerna. Men även då såldes bröd längs med vägen till väntande kunder.

- När vi körde till Kristianstad var det nödvändigt att leda hästen Munter över järnvägsviadukten han var nämligen rädd för ångloken. Vi kom vägen över Torsebro och Näsby. En gång vände han mitt på bron så snabbt att han välte den stora lådan med skorpor. Folk kom springande från alla håll och plockade till sig skorpor. De blev väl glada att de fick dem för vi kunde ju inte sälja dem.

Svea ler gott åt minnet.

Inför julen bakades det naturligtvis vörtbröd men i övrigt var den stora specialiteten det grova surdegsbrödet och vanliga ljusa limpor.

- Varje laddning i ugnen innehöll cirka hundra limpor och den laddades två gånger per dygn och vi sålde alltid slut på allt bröd. Vi skickade till och med på tåg till Stockholm. Kakor bakade vi bara lite grann och hade till försäljning i bageriet. Bjärlövs grova finns fortfarande, Sture Bröd tog över receptet men det blir inte lika gott som det vi bakade i stenugn, konstaterar Svea myndigt.

Två systrar Ida och Annie Gustavsson från Blekinge var bagerskor och hjälpte Emanuel med att baka. Svea minns en lustig episod när henens far hämtade en mjölsäck från lagret. Mjölsäcken vägde minst 80 kilo, tror Svea.

- Mitt på gården skrek han högt efter Annie att hon snabbt skulle komma ut och hjälpa honom för en mus höll på att leta sig uppför hans byxben. Annie rusade ut och höll runt byxorna så inte musen kunde komma högre upp. Samtidigt försökte far balansera mjölsäcken på ryggen. Med gemensamma krafter fick den in mjölsäcken i bageriet och musen från byxbenet.

I bageriet började arbetsdagen 4.30 och när alla limporna klara för gräddning fick de två anställda flickorna gå hem.

- Men jag fick stanna kvar och hjälpa mor att tömma ugnen. Hundra limpor skulle ut och borstas av under så att ingen kol fanns kvar och sedan skulle de penslas med kokande vatten med potatismjöl. Då blev bröden så blanka och fina.

När Emanuel Göransson dog 1944 drev hustrun Selma bageriet vidare med hjälp av Thyra Nilsson ett år. Men då lät hon Svea och hennes bröder ta över. Ida och Annie slutade i samma veva.

- Men efter några år köpte min bror Ragnar ut oss övriga syskon och drev bageriet vidare med sin hustru Elisabeth. Då hade häst och vagn spelat ut sin roll. Nu var det bil. Varje torgdag följde jag med min bror Ragnar in till stan och sålde bröd. Nu var det lite enklare när vi hade bil.

När Svea flyttade till Allögården mötte hon gamla kunder som hade handlat bröd av henne på torget i Lilla Torg i Kristianstad och som fortfande med värme i rösten mindes Bjärlövs olka sorters bröd. Men mest det grova.

- När jag tänker tillbaka nu förstår jag vilket slitigt och tungt arbete dåtidens bageri var, säger Svea Hall. Mor satte degen varenda kväll den första klockan 19 och den andra klockan 11 på kvällen och på morgonen var hon i bageriet klockan 4.30 med de andra för att ta hand om degen.

Leif Börje-Frid





Bildtexter från vänster:
Ida bär in vatten.
Emanuel i pumptagen.
Selma och Ragnar på torget i Kristianstad.
Ida och Annie visar upp nybakade bröd.
Selma och Ragnar på väg hem efter torghandeln.
Bröd till försäljning.

Samtliga foton är utlånade av Svea Hall

Tillbaka till Bjärlövs bageri >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Bildtext:
Assar Bergkvist diskuterar med inrikesminister Rune Johansson när KonsumBagarns nya bagerifabrik invigdes 1966.


Namn: Assar Bergkvist

Bostadsort: Näsby

Född: 1923

Vårt samtal ägde rum i hans lägenhet i Kristianstad 11 oktober 2006

Långa arbetsdagar
Som femtonåring, 1938, fick Assar Bergkvist, idag 83 år, sitt första jobb på Lenanders Bröd i Everöd som hips (lokalt uttryck för springpojke) för den facila lönen av 20 kronor i månaden plus fri mat de dagar han arbetade.

- Som hips cyklade jag ut med beställningar på matbröd, kakor och ibland tårtor till kunder som hade beställt. Arbetsdagarna var långa. Redan klockan sex på morgonen började jag och framåt sex på kvällen var dagens arbete slut, sex dagar i veckan, berättar Assar Bergkvist. Pauser blev det när mat serverades.

Ändå påpekar Assar flera gånger under vårt samtal att Sigurd och Elisabet Lenander var mycket snälla. Som hips fick han ibland dricks och varje tvåöring eller femöring bokförde han nogsamt i sin lilla kassabok.

- Tyvärr, konstaterar Assar, har den försvunnit. Det skulle vara skoj att titta i den i dag.

När det inte fanns några ärenden för Assar att uträtta fick han räfsa gården, såga ved till ångpannan eller utfodra grisarna. Han avancerade snabbt från hips till lärling i bageriet.

Bar in skalkved
- Jag fick lära mig till bordsarbetare (den som knådar och formar degen) och att elda stenugnen till rätt temperatur, berättar Assar, enligt ett mycket bestämt mönster. På kvällen när bakningen var överstånden la jag in skalkved (skalkar blir över vid timmersågning) för att den skulle vara lagom torr till nästkommande morgon. Då jag åter skulle elda i ugnen. I jobbet ingick även att hålla vatten kokande för skållning av mjöl och att fristående bröd kunde kvalmas (ångas) en kort stund i stenugnen. Men det var viktigt att få ut kvalmen snabbt för annars sprack bröden.

Stenarna i ugnen hade ett vitaktigt sken när ugnen nått rätt temperatur. De rester av glöd som fanns kvar skulle då rakas ut i askhålet och med en blöt säckväv viska ut askan från ärnen (ugnens botten) så att bakverken inte blev smutsiga.

- Värmen skulle räcka till tre bak först vetebröd, sedan ljusa limpor och därefter de grova surdegsbröden, som behövde grädda länge i låg värme. Någon gång i veckan torkades skorpor allra sist, berättar Assar Bergkvist.

Under dagen kunde det hända att värmen sjönk i ugnen och då fick Assar ta fram en eldspruta, som drevs av olja, och under 15 till 20 minuter spruta in eld i ugnen för att få upp rätt temperatur

- Bröden skuvades (fördes in) in bröd för bröd i ugnen med en skuvstake (lång pinne med ett brett blad). I dag kan vi se dem på pizzerior, förklarar Assar.

Trågarn (degblandaren) kom till bageriet några timmar före de andra. Han hade hjälp av en elektrisk degrörare för att blanda ihop de olika degarna.

Maskinen hjälpte människan
- Detta var vid en tid då maskinen hjälpte människan, i dag är det väl nästan tvärtom, funderar Assar. På landet med luftledningar hände det att strömmen försvann. Då gällde det att alla som redan kommit till bageriet hjälptes åt att blanda deg. Kunderna skulle ju inte behöva vänta alltför länge på sitt nybakade bröd. Strömmen gick ofta. Vissa bröd ska ha skållat mjöl för att bli riktigt saftiga och goda och då fick trågarn göra det dagen före så att mjölet hann svalna.

En annan funktion i ett bageri är bordsarbetarens, som rev (knådade) degen och han hade alltid en degklump i varje hand. De färdiga limporna vägde ett kilo och kostade då i slutet av 1930-talet 40 öre styck.

- När degen kändes bra i bordsarbetarens händer vidtog uppslagning av degen (forma den till limpor eller vetebröd) efter hand som de var klara satte vi bröden på plankor och vetebröden på plåtar, förklarar Assar, och bar in dem i rasken (jäsrummet). Ugnspassarens jobb var mycket viktigt. Det kvittade hur bra jobb trågarn och bordsarbetaren gjorde om ugnspassaren grönade bröden (brände), berättar Assar.

Innan Assar rykte in i lumpen1945 och gjorde tjänst under kriget, bland annat vid norska gränsen, hade han fått lära sig att bli trågare och han hade dessutom fått en veckas semester.

- Jag hade inte råd att åka någonstans men bara vara hemma och vila var en lyx. När jag kom tillbaka efter semestern då tog jag mäster i hand och tackade som om jag fått vilan av honom som en personlig gåva. Så en liten bit i det fackliga arbetet har vi allt kommit, säger Assar och ler.

Efter kriget investerade Lenanders Bröd i två nya ugnar som stod ovanpå varandra men där ugnen fortfarande var av sten. Dessa ugnar eldades från baksidan och kunde eldas under hela dagen. Den övre ugnen var i normal arbetshöjd medan den undre var nedsänkt.

Hoppa ned i sumphålan
- Ugnspassaren fick hoppa ned i en sumphåla (en smal gång) när han skulle ta ut bakverken. Vid arbete i den övre drogs en järnlucka över gången.

På Lenanders Bröd jobbade Assar Bergkvist till 1947 då han flyttade in till Kristianstad och började på Konsumbagarn, som då fanns på Österlånggatan.

- De hade en stor dubbel oljeeldad skivugn (utdragbara gjutjärnskivor). Men de hade också en vedeldad stenugn. Verkmästare Liljedahl satte mig till bordsarbetare men jag fick snart bli trågare, berättar Assar. Den andre trågarn var lite slarvig och allt som oftast glömde han någon ingrediens och då var degen till spillo. Allt arbete fick göras om med försening som följd.

En tid efter Assar tagit över trågarjobbet vaknade han av stenar som kastades på hans fönster. Detta var långt innan telefonen var varje familjs egendom. Assar hade försovit sig klockan var halv sju och han skulle börjat klocka fyra.

- Då lärde jag mig den handgripliga vägen att försover bagarns sig så vet hela stan om det.

Assar skrattar gott åt minnet.

Året var 1955, Lenanders Bröd hade rönt stor framgång med sitt grova surdegsbröd och Assar fick erbjudande om att komma tillbaka.

- De hade nu utökat och hade fem dubbelugnar, tack vare succén med grovbrödet, berättar Assar. Varje ugn var fortfarande i sten.

Inte övergav mäster Lenander stenen i ugnen även om de elektriska ugnarna trängt undan de vedeldade. Med stolthet i rösten berättar Assar:

- Lenanders grova transporterades i bilar över nästan hela Skåne, vi sålde mängder av bröd i Malmö.

Innan Assar började på Lenanders Bröd 1938 cyklade Sigurd Lenander själv ut med brödet. Fru Elisabet Lenanders bror tog sedan över och körde ut med sin bil. Och 1955 när Assar återvände körde fyra bilar ut med bröd.

Surdegen kostade många öl
Det fanns en hemlighet med surdegen till det grova brödet som bagarmäster Lenander bara lät Elisabet få veta så hon skulle kunna göra den om mäster var sjuk.

- Mäster hade i slutet av 30-talet fått receptet till surdegen av en vandrande gesäll, som efter ett helt bakbord fullt med tomma ölglas lämnade ifrån sig receptet, berättar Assar och skrattar.

På Lenanders Bröd blev Assars uppgift att passa alla ugnarna och när bröden var färdiga gällde det att jobba snabbt med skuvstaken för att få ut alla bröden.

- Då kallade jag på bordsarbetarna för att de skulle komma och pensla bröden med en blandning av potatismjöl och vatten för att bröden skulle bli blanka och fina.

Konsumbagarn blev Assars nya arbetsplats 1964 som då låg på Hammarslundsvägen där Sture Bröd nu ligger.

- Som bagare var det viktigt att byta bageri för att utvecklas, förklarar Assar.

De två sista åren före pensioneringen bakade han mest på konditoriavdelningen för där fanns, och finns, fortfarande lite handkraft kvar i jobbet.

Maskinerna har tagit över
- Annars känns det som om maskinerna har tagit över och det kanske behövs men jag är glad att jag inte är bagare i dag, som gammal bagare kändes det tillfredsställande att se den färdiga produkten utseendemässigt och med bra kvalitet tillverkad genom mitt arbete med händerna.

Tillbaka till KonsumBagarn >>> eller Lenanders Bröd >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

     
Bildtexter från vänster:
Brita Persson jobbar i affären samtidigt som hon tittar till dottern Lena och hennes kusin Peter som leker på gården bakom affären.
Rune, Inga, Frideborg och Blom tar en paus i arbetet.
Julskyltad charkuteridisk.
Inga Persson städade i affären i 16 år.
Jöns Olsson köpte korv och kött på Näsby Chark sedan köre han runt och sålde på landsbygden. Här tvättar av bilen efter välförrättat värv.

Samtal med Rune Persson och hustrun Brita i deras hem i Kristianstad.

Studiebesök 18/1 på Näsby Chark och därefter samtal 31/1 i hemmet.

Rune Persson, född 1930, Brita född 1932 och de gifte sig 1954.

Fortsatte sin farbros tradition
Den 5 september 1955 köpte Brita och Rune Persson Enarts charkuteriaffär på Nygårdsvägen. Enart Persson var farbror till Rune. I ena halvan av butikslokalen hade det tidigare varit en mjölkaffär men den flyttade när Rune och Brita tog över. Rune var den som jobbade i charkuteriet och fortsatte sin farbrors tradition att förse omgivningen med färdiglagade maträtter och egentillverkade charkuterier. Brita jobbade hos en guldsmed men hjälpte till på lördagar i deras affär.

- Vi gjorde all sorts mat, köttbullar, pannbiffar, kåldolmar, ärtsoppa, bruna bönor, rotmos och vi försökte även en gång att steka sill. Men lukten! Det luktade ju sill i hela affären, berättar Rune entusiastiskt.

Charkuteriaffären hade funnits där länge. Enart hade i sin tur köpt den 1934.

- Ja, han köpte den av en som hette Sandkvist, säger Rune. Och han hade startat den redan i början på 1900-talet.

Affären revs 1964. På vintern kunde det bli kallt och mycket imma på rutorna. Det hände att det rann så mycket vatten på rutorna att det frös till is.

Kallt på vintern
- Vi eldade i en kamin därbak där vi lagade maten och det fanns även ett element men det räckte inte till att värma upp lokalen. En vinterdag var det så tjockt med is på rutan att Frideborg, som hjälpte till att göra olika sallader, skrev i isen: "Bakom denna isbarriär döljer sig en charkuteriaffär."

De första åren var tuffa rent ekonomiskt ibland kunde försäljningen vara så låg som 150 kronor en måndag. På lördagarna tiodubblades omsättningen. Ett oxinnanlår kostade då omkring 9 kronor kilot. Men det var bankens attityd som var svårast att ta.

- De var inte alls samarbetsvilliga, de behandlade oss rent ut sagt för djävligt. Vi fick låna 8000 kronor till köpeskillingen men vi fick ingen checkkredit så vi hade inget rörelsekapital. Det var en tuff tid. Det hände många gånger att vi funderade på hur vi skulle få ihop pengar till amortering och hyra. Men vi red ut stormen.

Det mesta gjordes för hand
I och med att huset revs, 1964, flyttade Kristianstad Näsby Chark AB, som är det formella bolagsnamnet till Kopparvägen på Näsby industriområde. Efter flyttningen var det slut med den dagliga försäljningen över disk till privatkunder. Nu inriktade sig Rune på att sälja till affärer, föreningar och grossister.

- I affären hade vi gjort det mesta för hand men efter några år fick jag tag på en maskin som hjälpte mig att blanda ingredienserna. I den nya lokalen fick jag flera olika maskiner till hjälp framför allt med att få in korvarna i korvskinnen och att packa korvarna. Nu behövde jag inte stå och göra det för hand.

Kryddningen skedde nu inte längre för hand utan utvecklades i samarbete med Culinar i Fjälkinge.

- Vi kryddar, väger och smakar sedan får vi färdiga kryddblandningar från Culinar. Så på det sättet har jobbet blivit annorlunda från den tid när jag rörde ihop allt för hand. Men jag tycker fortfarande charkuteristen bär hantverkets prägel.

Utbyggnad av hygieniska skäl
Verksamheten växte och de behövdes en lokal för att stycka köttet. Några hundra meter bort låg ett lager med färdiga kylar och frysrum. MM- glass ägde lokalen de hade haft lager där. Vi köpte den och byggde om den så den passade vår verksamhet.

- Jag fick inte bygga till den lokal jag redan hade så därför sneglade jag på det gamla mejeriet. Efter mycken palaver med banken lyckades jag köpa det och började stycka kött där. Men det var så tungrott att jag tog kontakt med hälsovårdsnämnden och bad dem hjälpa mig få bygga ut. De tryckte på av hygieniska skäl så byggnadsnämnden gick med på utbyggnad.

Sedan den första utbyggnaden har det blivit åtskilliga omändringar och tillbyggnader. Huset har till och med fått en övervåning. Hela Näsby chark är grundligt murat och Rune fick utlopp för sina snickardrömmar..

- Vi hade vår hovmurare Mårtensson och så gjorde jag själv takstolarna därför vet jag att det är en rejäl byggnad. Den sista, tror jag, utbyggnaden var 1992 nu blir det nog inte fler.

Redan vid 17-års ålder hade Rune bestämt sig för att starta eget. Han hade en plan att lära sig så mycket som möjligt om kött och att göra bra charkuterivaror.

Började på KBS slakteri
- Mina farbröder hade eget företag och det ville jag också ha. Visserligen såg jag att de jobbade mycket men de kunde också tjäna pengar. Min ena farbror, Folke, körde med varubil på landet i nästan 50 år. Min andre farbror, Enart, vars charkuteriaffär jag köpte, började också en gång med att köra varubil. De inspirerade mig till att starta eget.

Runes yrkesliv började sommaren 1946 på KBS slakteri där var han till augusti 1947 då ett jobb på ett charkuteri i Helsingborg lockade.

- Jag ville lära mig något mera så ett charkuteri var perfekt. Men efter en sju åtta månader fick jag hemlängtan. Det var ensamt att bo i Helsingborg så jag återvände och fick jobb igen på KBS. Där fick jag hoppa runt på alla möjliga jobb. Det var min egen idé för jag ville lära mig så mycket som möjligt om kött.

Gjorde lumpen på slakteripluton
I lumpen fick Rune tjänstgöra i en slakteripluton som var stationerad i Hässleholm. Efter lumpen blev det jobb på Charkuteribolaget i Kristianstad i ett år. Därefter började han på Konsums Charkfabrik och var där tills han startade eget.

- Jag kommer ihåg att jag fick 147 kronor i veckan i lön. På Konsum jobbade jag tills jag 1955 tog språnget och köpte min farbrors affär.

Efter över femtio år i branschen bör Rune veta vad en riktig korv ska innehålla.

- En bra korv består av fläskkött, nötkött, späck, lite kryddor och stärkelse för att hålla ihop. 

 

    
Bildtexter från vänster:
Rune stoppar korvar.
Rune trär upp korvar för att hänga dem på tork.
Rune i affären väntar på dagens första kund.
Rune och Börje Svensson tar en paus i arbetet.
Rune knådar ihop smeten till Runes rökta korv.

Samtliga foton utlånade av Rune och Brita Persson.


Tillbaka till  Näsby Chark >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

   

Bildtexter från vänster:
Flasktvätt utanför bryggeriet.
Per Moberg rör om i svagdrickan.
Tappning av läskedrycker i bryggeriet.
Färjan till Ivö bilden troligen från 1920-talet.
Häst och vagn lastas utanför bryggeriet.

Samtliga foton här ovan är utlånade av Lillmor Larsson

Samtal med Lillmor Moberg-Larsson  23 januari 2007 i hennes och maken Torstens hem i Kristianstad.

Namn: Lillmor Moberg-Larsson

Bostadsort: Kristianstad

Född: 1934

Arbetsplatser:

Folket i byn ville ha ett musteri
Per Moberg, 1880 - 1960. Folket i byn frågade bryggare Per Moberg om han inte kunde starta ett musteri. Först ville han inte men gav efter och startade musteriet 1939 och drev det fram till sin död. Hustrun Ida, 1900 - 1990 drev det säsongen ut och i början av 1961 lades det ned helt.

Bryggeriet övertog Per Moberg redan 1911 från Carl-Johan Johansson och Per Svensson. De båda startade bryggeriet i början på 1900-talet. Per Mobergs far Janne Moberg ägde och drev Löberöds Bryggeri som övertogs av Pers bror Axel Moberg. En riktig bryggarfamilj med andra ord.

Lillmor jobbade aldrig i musteriet. Hon blev lärare. Men ibland var hon inne i musteriet och hjälpte till att fylla upp äppelmust i flaskorna och korka dem.

I musteriet jobbade hustrun Ida och några kvinnor och en man från byn. Ida körde ibland lastbilen men hon ville inte gärna köra på färjan ut till Ivön. Erik Persson jobbade i bryggeriet och han fick köra ut öl och svagdricka med häst och vagn under kriget då bilen beslagtogs av militären.

Små gröna glas
- Musteriet marknadsfördes på Vånga Blomsterfest, kanske sommaren 1940. Då hade far tagit fram en speciell flaska, små gröna glas och en bricka som den nypressade musten serverades från, berättar Lillmor Larsson. Några flaskor har vi kvar.

Det finns även en stämpel för att i tunnor och i skyddsträet runt svagdricksflaskorna kunna bränna in att det var klass 1 och skattefritt. Och en stor slev som Per Moberg använde för att röra om i drickakaret.

- Ibland lämnade folk in så dåliga äpplen att det inte gick att göra must på. Då sorterade far och jämnade ut mellan dem som lämnat in bra äpplen.

Folket i bygden kom med äpple och flaskor. Äpplena vägdes och av två kilo saftrika äpplen blev det cirka en liter must. Det hände att kunder gick samman med sina äpplen och delade på musten.

Tillverkningen av must gick till på följande vis:

Äpplen sorterades, dålig och rutten frukt kastades. Övriga äpplen hälldes i ett kar med vatten för att tvättas. Därefter tog en elevator upp äpplen till en maskin, som rev dem till äpplemassa. Massan lades i dukar i en press. Där pressades massan för att få ut äppelsaften. Saften filtrerades för att få bort äpplerester sedan hälldes den i ett stort rostfritt kar. På kvällen tillsatte Per pektin i musten och på morgonen var det dags att fylla flaskorna. För att flaskorna skulle vara riktigt rena tvättades de först med syra och sköljdes noga med vatten innan de fylldes med äppelmust. Påfyllningen skedde med en tratt och en skopa. Även korkningen skedde för hand. Sedan ställdes de i ett kar med vatten som på kvällen hettades upp för att pastörisera musten. Dagen efter togs de upp och packades i lådor.

De flaskor som skulle säljas etiketterades men det var ingen stor försäljning den skedde alltid genom beställning. Kunderna kunde beställa några flaskor eller en låda och i vissa fall flera lådor. Denna must gjordes av egna eller inköpta äpplen.

    
Etikett till en julmustflaska från Arkelstorps bryggeri och två för bryggeriets äppelmust.



Tillbaka till Arkelstorps Musteri >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

   
Bildtexter från vänster:
Reklamaffisch för Karavankaffe.
Färdigrostat kaffe.
Karavanförpackningar.
Vera Larsson packar Karavan Mocka på "Da Capo" år 1929, Västa Boulevarden 15.
Här vakuumpackas kaffet av Anna-Lisa.


Samtal med Sture Jönsson i hans hem 20/12 2006 och 12/2 2007


Kafferosteriet går i graven

Så här skrev Sture Jönsson i "Personalens informationsbrev" 25 maj 1967:

"En epok, som vi inte vet när den började, är slut. Det, som för några 10-tal år sedan ansågs som nödvändigt, ja en livsnerv i en kolonialgrossiströrelse, blev efter hand en liten del av rörelsen för att omsider helt upphöra.

Det är med vemod som vi, som varit med länge, går med på denna förändring. Men utvecklingen går vidare och det går inte att spjärna emot. Den underbara kaffedoften, från nyrostat kaffe, får Kristianstadsborna gå miste om när de vandrar Norretullsvägen framåt."

Rosteriet var en del av verksamheten när Stures far BeJi övertog grossistfirman Otto Werlins eftr. 1913. Det fanns en liten, troligen handdriven, rostapparat med en kapacitet på tjugo kilo.

Det personliga rosteriet
- Det var aldrig något större rosteri vi hade, vi försåg handeln från en linje i norr vid Kalmar och Växjö, i väster vid Klippan och snett söderöver till Ystad, men vi var personliga. Varje handlare, som ville, fick sin egen personliga blandning med egen etikett. De trodde de var ensamma om sin kaffesort. Vi var som sagt ett litet rosteri och hade ingen möjlighet att ha hur många kaffeblandningar som helst. Därför kunde en handlare i Ystad få samma kaffe som en handlare i Småland men med var sin personliga etikett.

För att utveckla rosteriet bestämdes att Sture, som då var 25 år, skulle anta en inbjudan från rosteriets leverantör, Jounqueria Meirelles i Santos, om en studieresa för att lära mera om kaffe. I början av januari 1939 äntrade Sture en av Johnssonlinjens fartyg med destination Brasilien. Cirka sexton dagar senare anlade fartyget i Rio de Janeiros hamn och Sture fick en glad överraskning.

Hamnade mitt i Riokarnevalen
- Jag kom rakt in i Riokarnevalen. Det var helt fantastiskt att komma från vintriga Sverige till en folkfest där massor av människor dansade och sjöng på gatorna. En eftermiddag när jag hänförd stod och tittade på danserna och lyssnade på musiken hörde jag två svenska sjömän stå och prata. Den ene säger till den andre: "Hur kan de ha så roligt det är ju bara du och jag som är fulla?" Jag sa inget om att jag var svensk.

Efter några dagar i Rio de Janeiro flög Sture vidare till Santos och för att hos ovan nämnda kaffeexportör lära sig klassificera kaffe.

- Under nästan sex månader satt jag där och spottade kaffe. Att prova ut rätt kvalitet på bönorna är precis som vid vinprovning. In munnen och skölja runt det mot gommen för att känna kaffets arom och sedan spotta ut det. En dag suckade jag djupt och sa att jag aldrig kommer att lära mig. Då tröstade en av kaffeprovarna mig och sa att om jag stannade där i 25 år skulle jag vara fullfjädrad.

Jättestor kaffeplantage med egen skola och kyrka
För att riktigt komma in i kaffehanteringen gjorde Sture ett par veckors resa till kaffeplantagen för att studera hur kaffe odlas och skördas.

- Jag kom till en jättestor kaffefazenda (kaffeplantage) som hade egen skola och kyrka. Den var som ett helt eget samhälle. I Brasilien skördades kaffet lite annorlunda mot de andra länderna jag senare skulle besöka. De lade ut stora presenningar under buskarna och sedan slog de med pinnar så att bönorna föll av. I Colombia plockades buskarna dagligen och bara de mogna bären.

Sture hämtar en tavla han skickade hem från Brasilien som visar olika sorters kaffebönor och föroreningarna i form av småpinnar, småsten men även missformade kaffebönor. Missformade bönor får inte vara med när kaffebönorna packas för export. Bönorna kommer på löpande band där flickor sitter och plockar bort föroreningarna. Därefter åker bönorna genom ett flertal silar med olika storlek i hålen för att sorteras i rätt storlek.

Åsna rörde om kaffebönorna
- Det var såhär när jag reste där. Hur det fungerar nu vet jag inte riktigt. Jag fick även se två olika metoder för att få bort kaffebönans skal. Den torra metoden innebar att bönorna skyfflades ut på cementerade platåer där de rördes om av en åsna. På kvällen drogs kaffebönorna ihop i stora högar för att täckas med ett regnskydd. När de var riktigt torra vidtog tröskningen för att få bort skalet.

Den våta metoden innebar att bönorna fick jäsa med skal till en enda sörja för att sedan kunna skilja bort skalet. Sedermera tröskas bönorna för att få bort pergaminot (skalet).

- De olika metoderna är nog likvärdiga och båda metoderna har sina förespråkare. Säkert beroende på vilken metod de använder.

Efter Brasilien blev det Colombia och hamnstaden Barranquilla. Enklaste sättet att komma till huvudstaden Bogota var ett flyg som tog 45 minuter.

Barn föddes bakom ett skynke
- Jag frågade om det fanns andra sätt och blev erbjuden en flodångare som skulle ta en vecka. Mitt intresse för naturen har alltid varit stort så jag tog ångaren på båda hållen. En fantastisk upplevelse då jag såg många fåglar, apor och mycket annat spännande. Om jag kommer ihåg rätt var hytten 2 meter till taket, knappt 2 meter lång och 80 centimeter bred. En kväll blev det ett mycket kraftigt åskväder. Vi var tvungna att ankra upp vid flodstranden. Längs floden, en bit in i djungeln, gick en stig som förde till en liten by bestående av sex, sju hus varav ett var mycket större än de andra. Det fungerade både som hotell och restaurang. I huset som bestod av endast ett stort rum fanns något som liknade en förtöjningsplats för båtar med pålar utsatta med jämna mellanrum. Det var där hängmattan skulle fästas. Längst bort i lokalen hängde filtar som för att skydda för insyn och jag förstod efter en stund att just när vi kom in föddes en ny världsmedborgare.

Efter två veckors äventyr på flodångaren blev det en större båt, ett tyskt passagerarfartyg som tog Sture till Guatemala.

- När vi kom fram tänkte jag låta bagaget vara kvar på båten medan jag upptäckte Puerto Barrio och hittade någonstans att bo. Men i sista stund bestämde jag mig för att ta med mitt bagage och leta upp ett hotell och det var tur. Enligt vad jag fick mig berättat hade Guatemala och Tyskland aldrig slutit fred efter första världskriget. Kriget började närma sig i Europa så militären i Guatemala tänkte kanske att de skulle ta ett krigsbyte genom att beslagta det tyska fartyget. Men tyskarna kapade förtöjningarna från däck och stack till havs. Donkosackerna fanns också ombord. Undras var de blev av, säger Sture lite frågande. Enligt rykten blev passagerarbåten ett trupptransportfartyg i Afrika.

I Costa Rica när andra världskriget bröt ut
Resan gick vidare med studiebesök på plantager i Honduras, El Salvador, Nicaragua och i Costa Rica. Då bröt kriget ut på allvar i Europa.

- Just när jag kom till Costa Rica bröt kriget ut. Mitt emot mitt hotell fanns en tidningsredaktion. De målade helt enkelt ena väggen svart och skrev krigsnyheterna med stora vita bokstäver. Kriget gjorde att det blev svårare för mig att komma hem men min far ringde några höga herrar på Johnssonlinjen och sa:

"I många tiotals år har jag importerat kaffe från Brasilien, frukt från Kalifornien med era båtar skulle ni då inte kunna ta hem min son också?"

- Det löste sig men jag fick betala dubbelt så dyrt som normalt och en våldsamt dyr försäkring. Den mesta tiden stod jag på kommandobryggan och spejade efter periskop eller så målade jag svenska flaggor på skrovet. Vi gick nästan upp till Grönland och över mot Island, vi kom in vid norra delen av Norge där vi gick inomskärs ner till Göteborg.

Kriget fördärvade svenskarnas kaffesmak
En lång resa var nu över. Nu skulle kunskaperna omsättas i rosteriet. Men kriget hade kommit i vägen. Det var svårt att få bra bönor. Under kriget förändrades svenskarnas kaffesmak. Eller som Sture uttrycker det:

- Kriget fördärvade svenskarnas kaffesmak. Det var lätt att få tag på sämre sorters bönor som blev skarpa och beska vid rostningen. När kriget var slut och vi åter kunde få in våra sorter från, bland annat, Brasilien och Guatemala hade folk vant sig vid beskare kaffe. Innan jag åkte på min kafferesa hade vi mer eller mindre bestämt oss för att investera i en helt ny mycket större rosterianläggning. Om kriget inte hade kommit emellan hade vi nog fått ett större sortiment med mångdubbel omsättning och då hade resan säkert betytt mycket för affärerna. Nu blev den mest till glädje för mig. Ett nytt beslut blev att köra så länge den utrustning vi hade var lönsam men vi skulle inte göra några investeringar.

Sture minns en rolig episod när Kristianstad fortfarande hade ett gasverk. Den gamla koleldade rostapparaten var ersatt med en gaseldad.

Sluta rosta vi måste laga mat
- Ibland ringde de stackars fruarna på Näsby och undrade om vi inte kunde hålla upp och rosta en stund för det fanns inte gas nog för dem att laga mat till deras män som snart skulle komma hem på lunch. Det var nog dålig kapacitet på gasverket. Den sista tiden använde vid gas på tuber.

Trots att Karavan kafferosteri lades ner i januari 1965 påminns Sture om sitt kafferosteri.

- Ibland när jag är ute på möten kan det komma äldre damer fram till mig och berätta att de saknar mitt Karavankaffe. Och det känns ju skönt.

I korsningen Magasinsgatan och Norretullsgatan ligger ett litet gult rappat hus, där fanns Karavan kafferosteri.

      
Bildtexter från vänster:
Jabes Burns & Sons rostare med cooler (vagnen) och stoner (apparaten med glasrutan).
När kaffet var färdigrostat hälldes det ut i vagnen, som hade en perforerad botten. Därefter lyftes det upp i en behållare i taket. Främmande föremål tyngre än kaffet sorterades bort.
Emil Göransson kontrollerar rostningen.
Algot Andersson och Hjalmar Lindell säckar rostat kaffe.
Efter att burkarna fyllts med malet kaffe och locket falsats på sögs luften ur burkarna i denna apparat, 72 burkar åt gången.


Bildtexter från vänster:
Kaffesäckar.
På denna "järnväg" transporterades kaffet från magasinets övre våning till rosteriets vind.
Fullastade lastbilar på väg ut med kaffe.

Samtliga foto är utlånade av Sture Jönsson.


Tillbaka till Karavan Kaffe >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Samtal med Sven Löfqvist i hans hem i Vä 9 maj 2007.

Namn: Sven Löfqvist

Bostadsort: Vä

Född: 1929

Arbetsplatser: Träne stärkelsefabrik, Lyckeby stärkelsen i Nöbbelöv

Svens farfar var smed i Träne och hade ett litet jordbruk. När det 1900 blev aktuellt att starta en stärkelsefabrik i byn köpte han en andel för hundra kronor. Det innebar att han hade möjlighet att lämna ett visst antal kilo potatis till stärkelsefabriken. Svens far var också smed i Träne men hade inget lantbruk.

- Men han hade ärvt andelsbeviset och lät andra lämna på sin andel.

När Träne stärkelsefabrik lades ned och alla resurser samlades i Nöbbelöv löstes andelen in.

- Den var värd bra mycket mera än de hundra kronorna men jag kommer inte ihåg hur mycket. Hundra kronor var mycket pengar i början på 1900-talet. Det samlades in omkring 45 - 50 andelar.

                                                                 

Kom från mejeri till stärkelsefabrik
Sven Löfqvist började jobba i Träne stärkelsefabrik 1954. Dessförinnan hade han jobbat i mejeriet och hos sin bror som tagit över faderns smedja.

- Ordföranden i Träne stärkelseförening, vår granne Arvid Nilsson, kom in en dag och tyckte att jag kunde lära jobbet på stärkelsefabriken. Vi kan ju lika gärna ta folk från byn som att vi leta annorstädes.

Sagt och gjort Sven slutade hos sin bror och började som allt i allo på stärkelsefabriken.

- Jag hade hjälpt till några gånger tidigare som ersättare om någon var sjuk så han tyckte väl att jag var lämplig. Främst skulle jag sköta pannan och hjälpa rivmästaren. På den tiden kom alltid rivmästaren från Blekinge, det var kutym. Jag vet inte men det var nog någon form av tradition.

Lastade av potatisen för hand
- När jag började 1954 kom bönderna körandes med häst och vagn för att lämna potatis. De fick med en grep lasta av potatisen för hand på en retsel där småsten och annan smuts försvann. Sedan gick potatisen in i tvätten. I fyra olika fack snurrade armar runt potatisen och när de kom till det fjärde var de rena nog för att rivas.

Sven lärde sig sysslorna på fabriken av den gamle rivmästaren Otto Ottosson, som kom från trakterna kring Mjällby. Rivmästaren var arbetsledare för hela stärkelseprocessen genom att ta prover och se till att hela processen hade rätt temperatur.

- Vi hade en gammaldags process. Vi rev potatisen i en rivare därefter pumpades potatisrivet upp till olika skaksiktar där vatten och det blivande mjölet skakades ned i stora bassänger. Under natten sjönk mjölet till botten. På morgonen tappade vi ut fruktsaften rakt ut på åkern. Mjölet östes över i en annan bassäng som var fylld med vatten. På tre dygn hade vi rent potatismjöl. Då var den tvättad och fin. Sista natten mjölet tvättades hälldes kemikalier i vattnet för att mjölet skulle bli rent och vitt. Ju vitare den var desto mera betalt fick vi.

Torkades med ånga
Det som var kvar att själva potatisen, pulpan fick bönderna ta med hem som foder till sina djur. Mjölet pumpades upp på andra våningen där det finmaldes och torkades med hjälp av ånga.

- De första åren jag jobbade där torkade vi mjölet på ramar som sattes in i en ugn. Ett tungt och hårt arbete och varmt. Som rivmästare fick jag börja fyra på morgonen. När vågmästaren, potatistvättaren, eldaren och torkaren kom klockan sex skulle allt vara klart för dem att börja jobba. Klockan fyra på eftermiddagen gick vi hem. Men ibland fick jag stanna kvar om något behövde åtgärdas.

Efter arbetstiden fick rivmästaren byta rivstål. När de började bli slöa märktes det på att potatisen stockade sig.

- På kvällen vände jag på stålen. Ibland hände det att vi fick stoppa produktionen om det kommit med ben från något djur eller kol och koks. Det klarade inte stålen. Då fick vi genast avbryta. Stenen lyckades vi få bort genom stenfällan. Stenen flöt inte i vattnet och föll ut genom ett hål. Medan ben flöt och kunde som sagt stoppa hela processen.

Vågen underlättade arbetet

I slutet av femtiotalet byggdes en ny tork och en avlastningsramp.

- Traktorer ersatte häst och vagn så vi byggde en ramp där bönderna kunde tippa av potatisen. Samtidigt passade vi på att bygga en riktig torkugn så att vi slapp de otympliga träramarna. Men först byggde vi en våg så bönderna kunde väga in både sitt fordon och lasten. Dessförinnan hade vi mätt i hektoliter. Den nya vågen underlättade vårt jobb.

Processen att framställa potatismjöl var en kall process och den var bäst att utföra under den kalla årstiden.

- Det var viktigt att ha kallt vatten, helst kring fyra grader plus. På våren när det började bli varmt ute var det svårt att framställa potatismjöl, då blev det så klistrigt. Kom bönderna med djupfryst potatis gällde det att vi var snabba med rivningen. Töade de blev det bara en sörja. I väntan på leverans till stärkelsen fick bönderna råsa, eller stuka dem. Blev den dåligt gjord frös potatisen.

Fick betalt efter stärkelsehalt
Varje leverans från bönderna skulle vägas och mätas hur mycket stärkelse potatisen innehöll. De fick betalt efter hur mycket stärkelse det fanns i potatisen.

- Jag minns en bonde som var så nyfiken. För att mäta stärkelsehalten i potatisen vägde vi fem kilo potatis i en vattentunna. Skillnaden i vikt i och utanför vattnet angav hur mycket stärkelse potatisen innehöll. Den här bonden skulle tvunget vara med huvudet över vågen så vågmästaren knappt kunde läsa av. Han blev irriterad. Vi pratade om det och kom fram till att det var ju lätt att halka med korgen precis över vattenytan. Så nästa gång bonden kom råkade vågmästaren tappa korgen så det stänkte vatten och bonden blev blöt. Sedan la han inte näsan över vågen fler gånger.

I början på 60-talet blev det stora förändringar inom stärkelseindustrin. Den gick från småindustri utspridd i Skåne och Blekinge till en centralfabrik i Nöbbelöv. Sveriges Stärkelseproducenters Förening (SSR) bildades. Föreningen var en säljorganisation som sålde stärkelsen vidare.

Kändes bra att lämna det gamla
- På ett sätt kändes det bra att lägga ned den gamla omoderna stärkelsefabriken i Träne och komma till något nytt och modernt som i Nöbbelöv. I Träne kunde vi utvinna ungefär 75 till 80 procent av stärkelsen ur potatisen. I Nöbbelöv plockar vi ut 100 procent. När vi startade upp i Nöbbelöv var den första tiden mycket jobbig. Nu var vi visserligen två rivmästare men en av oss fick alltid ligga i jour på arbetsplatsen. Det var mycket mera automatiserat i Nöbbelöv och på så sätt mera som kunde gå sönder.

När kampanjen, både i Träne och Nöbbelöv, var över var det dags att plocka isär alla maskiner.

- Då vidtog ett mycket viktigt arbete. Samtliga maskiner och maskindelar skulle plockas isär, rengöras, smörjas och sättas ihop igen. Det var mycket viktigt. Allt måste fungera när hösten kom och bönderna stod där med sin potatis.

Sven pensionerades 1995 efter 41 år i stärkelsens tjänst.

I dag är då dagen då jag får se hur vete blir en dryck som många runt om i världen trängtar efter, James Bond  och några miljoner till.  Den 16 mars 2004 producerades den 1 000 000 000:e , en miljard, flaskan Absolut Vodka i Åhus.

I ena änden kommer det in vete från södra Sveriges bönder och i den andra kommer det ut en absolut ren produkt. Vägen däremellan är ganska spännande. Jag kommer just från Nöbbelöv där spriten destilleras innan den i tankbilar transporteras till Åhus för smaksättning och försäljning.

Cirka 2 kilo vete blir en liter finsprit. Varje dag kommer det in 12-16 lastbilar med vardera 38 ton vete. Varje timme framställs det omkring 7000 liter 96 procentig finsprit.

Väl inne i processen omvandlas stärkelsen i vetet till jäsbart socker för att sedan jäsa till sprit. Det känns på lukten som om jag är i ett bageri. I åtta tankar som var för sig rymmer 600 kubikmeter vätska jäser och puttar det.

Utifrån ser destilleriet ut som en flaska, för den som har fantasi och det har jag. Själva destilleriet består av kolonner i olika storlek där finkelolja och annat ovidkommande destilleras bort. Destilleriet består av 11 mil rör som är ihopkopplade. Puh!

Efter tre timmars promenerande, trappspringade är jag ganska färdig när jag lämnar området, fylld av kunskap om hur absolut vodka framställs. Lars Olsson Smith, brännvinskungen kallad, introducerar föregångaren till Absolut vodka, Absolut Rent Brännvin, i Stockholm 1879.

På denna blogg kommer du inom en snar framtid att få läsa några personliga berättelser om arbetet i Nöbbelöv och i Åhus. Och även från ett gammalt bränneri.

Leif

Tillbaka till V&S Group >>>

Tillbaka till Första sidan >>>