Grisfötter och wienerkorv på burk.

Företagsnamn:  Novia Livsmedelsindustrier

Företagsform: Aktiebolag

Huvudkontor: Karpalund

Lokalisering av tillverkning: Karpalund
Ägare: Svenska Unilever

Grundare: Företaget bildades 1971 genom en fusion av Unilevers helägda dotterbolag AB Bjäre industrier, Karpalund och Blå Band Produkter AB, Halmstad. All produktion flyttades efterhand till Karpalund
1971 försvann Bjäre som industri och blev ett varumärke och Novia Livsmedelsindustrier bildades.

Eventuell nedläggning år: 1992 slås Margarinbolaget, Novia Livsmedelsindustrier och Ädel ihop till Van den Bergh Foods.

Tidigare ägare:

Tillverkning: 1971 - 1985 saft och sylt samt drycker för konsument och storhushåll (Bjäre),

Bjäre konsument saft- och syltprodukter lades ned 1980 och verksamheten koncentrerades på dryckerna med Mer som flaggskepp. Bjäre storköksprodukter tillverkades i Karpalund till 1985 då produktionen flyttades till Tingsryd.

Från 1975 torkade produkter (Blå Band och Vato) samt till 1989 burksoppor (Gustaf Bong)

Råvaror: Lokalt och regionalt odlade bär, frukt och grönsaker, potatis; kött, fågel, importerade fruktkoncentrat, nypon, kryddor, torkade frukt -och grönsaker samt kött.

Omsättning: 1990 460 miljoner kronor

Antal anställda: Som mest cirka 600 inklusive säsongsanställda.

Marknad i Sverige: Marknadsledande inom egna produktområden både inom konsument- och storhushållsmarknader

Marknadsföring: Stark temabearbetning i press och bioreklam. Extensiv promotionverksamhet.

Export: Finland, Norge, Danmark, Förenade Arabemiraten

Produktutveckling: Egen produktutvecklingsavdelning

Hinder för utveckling:

Varumärken:
Konsument: Bjäre, Mer. Merry, Lift, Blå Band, Bong, Lipton;
Storhushåll: Bjäre, Blå Band, Bong, Lipton, Vato (till 1989)

Litteraturtips:

Övrigt:

Regionmuseets arkiv:

Övriga arkiv:

Recept >>>

Företagets hemsida >>>

Tillbaka till Konservfabriker >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Samtal, 3/5 2007, med Majlis Mårtensson och Anita Svensson i Majlis hem i Bromölla döttrar till Ragnar och Elisabeth Göransson som var de sista som drev Bjärlövs bageri. Tredje dottern Berit Sjöblom, som bor i Bjärred, kunde inte vara med den aktuella dagen.

Först en liten bildberättelse om ett svunnet bageri. För den som vill finns en 3 minuters film att titta på i Minnesluckan på Regionmuseet.


      
Bildtexter från vänster:
Ältmaskinen är  igång.
Mer vätska behövs.
Elisabeth Göransson kontrollerar degen.
Dags att ta upp den på bordet.
Elisabeth delar degen och Thyra Nilsson väger så bröden blir lika stora.

       

Elisabeth slår upp degen, eller knådar limpor som vi andra säger.
Elisabeth visar de färdiga limporna.
Elisabeth och Thyra hjälps åt att knåda limpor.
Elden brinner.
Bäst att se om den.

           

Bildtexter från vänster:
Elisabeth Göransson tar med hjälp av skuvstaken ut bröden.
Thyra tar hand om bröden.
Thyra penslar bröden med vatten och potatismjöl för att de ska bli blanka.
Elisabeth och Thyra staplar bröden.
Nu är de färdiga.

     

Bildtexter från vänster:
Anita Svenssons dotter Cecilia hjälper mormor i bageriet.



Namn: Majlis Mårtensson 1935, Anita Svensson, 1941
Bostadsort: Bromölla
Född:

Arbetsplatser: Bjärlövs bageri

Bröd som är minst hundra år

Emanuel Göransson var gift med Selma, de hade fyra barn Ragnar, Svea, Evert och Stig.

Emanuel startade bageri i Bjärlöv 1908 under namnet E. Göranssons bageri. Han utvecklade sin moder Nillas förvärv. Hon var väl vad som närmast kan karaktäriseras som hembagerska under ett tiotal år bakade hon i hemmet och hennes man Per sålde bröd till rallarna som byggde järnvägen. Det är början till den bagerirörelse som sonen Emanuel byggde upp. Senare byggde familjen Göransson en lanthandel som granne till bageriet. Bageriet byggdes längs med det som i dag kallas gamla Bjärlövsvägen, precis i T-korsningen och där det numera finns en parkeringsplats.

Emanuel cyklade runt i bygden och sålde sina bröd.

Började med cykel och fortsatte med häst och vagn
- När han byggt upp en kundkrets och fått fart på affärerna köpte han häst och vagn. När vår pappa, Ragnar tog körkort 1929 inköptes den första bilen, en Chevrolet, så han kunde köra lite längre turer och sälja bröd främst på torget i Kristianstad.

Båda minns när pappan kom hem från försäljningen och ställde sin pengaväska, en sådan som bussförarna fortfarande har, på bordet.

- Vi hällde ut pengarna på köksbordet. Vår uppgift var att sortera och stapla pengarna i högar så att det skulle bli lättare för honom att räkna dem.

Då, i mitten på 40-talet fanns det ettöringar, tvåöringar, femöringar, tioöringar, tjugofemöringar, femtioöringar, enkronor och tvåkronor. Femmorna var av papper.

Brödet fick inte vara dagsfärskt
- Under kriget fick inget bröd vara dagsfärskt, minst en dag gammalt för då skar folk inte så tjocka skivor. Så brödetn fick vänta en dag i ett lager vi hade innan far tog dem till torget.

Farfar Emanuel dog 1944 men han var delaktig i bageriet så länge han bara orkade. Majlis har ett ljust minne av honom.

- Han hade som uppgift att elda i stenugnen när han fått fart på elden och ugnen värmdes upp var han så glad och nöjd. Då gick han omkring i bageriet med händerna under förklädet och visslade.

När Emanuel dog drevs bageriet först av hustrun Selma i ett år men sedan av sterbhuset i fyra år. Då bestämde Ragnar sig för att köpa ut sina syskon och driva det själv. I nära på åtta drev Ragnar bageriet tillsammans med sin hustru Elisabeth.

Hustrun fortsatte baka
- I en Volkswagenbuss fick jag köra omkring och leverera bröd till mjölkaffärer och speceriaffärer, berättar Anita. Men pappa var mycket ledsen när han köpte den för han hade tvingats skrota den gamla Chevroleten med brödkorg på taket. Den var hans ögonsten.

När Ragnar dog 1958 fortsatte hustrun Elisabeth att driva bageriet i nästan 17 år till sin hjälp hade hon Thyra Nilsson och Astrid Andersson och en man som körde omkring och sålde bröden. Det var heltidsjobb varje dag utom söndag då behövdes enbart en lite mindre insats i bageriet av Elisabeth.

- Vid tiotiden på förmiddagen skållade mamma rågmjölet till det grova brödet och en stund på kvällen skulle det trågas samman med mera mjöl och jäst för att jäsa under natten. Mammas stora rädsla var att strömmen skulle försvinna då kunde mycket bli förstört och hon fick röra ihop degarna för hand. Annars hade hon hjälp av en ältmaskin.

Sture Bröd köpte receptet på Bjärlövs Grova
- Mamma var totalt nedsliten efter dessa sjutton år. Flera hundra bröd om dagen slog hon och hennes medhjälpare upp för hand till det fanns ingen maskin. Hon hade inga recept nedskrivna utan de fanns som en känsla i kroppen. Sture Bröd ville köpa recepten på hennes bröd när hon skulle lägga ned bageriet i mitten på sjuttiotalet. Mamma berättade för dem hur hon bakade. Tag lite av det och lite av sådant och så känn efter hur degen känns. Den måste kännas bra.

Sture Bröd fortsätter än i dag att baka Bjärlövs grova som utvecklades i början på 1900-talet av Emanuel Göransson eller kanske redan i slutet av 1800-talet av Nilla Göransson.

- Det hände att Birgit Nilsson kom in och köpte bröd i affären. Mor skickade även bröd till Motala och till några platser i Småland, hennes grova bröd var eftertraktat. Det är som allra godast när det fått mogna några dagar så därför gick det bra att skicka det grova brödet.

Fick aldrig någon present
Både Majlis och Anita minns när deras mamma åkte in till Otto Werlins eftr., ett grossistföretag i Kristianstad som bland annat levererade mjölet.

- Hon var alltid ensam kvinna och när männen betalat sina räkningar fick de en cigarr men hon fick aldrig något även om hon handlat mycket. Jag kunde väl åtminstone ha fått någon liten present någon gång, sa hon med vemod i rösten.

Båda minns en stämpel som bröden stämplades med innan de sattes in i ugnen så att de grova bröden blev märkta med Bjärlöv. De ljusa bröden blev bara pickade.

Kommunen köpte in det gamla bageriet och eldade upp det, 1977, för att göra plats för en parkeringsplats.

- Mamma var aldrig ute efter att tjäna massor med pengar hon ville bara försörja sin familj, därför var det aldrig aktuellt att bygga ut.

Leif Börje-Frid

       
Tillbaka till Bjärlövs bageri  >>>

Tillbaka till Första sidan >>>
 

Företagsnamn: Pelles i Maglehem AB

Företagsform: Aktiebolag

Huvudkontor: Maglehem

Lokalisering av tillverkning: Maglehem

Ägare: 3 ägare

Grundare: Per Anderberg, 1977

Eventuell nedläggning år:
Tidigare ägare: Samfood 1990 - 2002, Per Anderberg 2002 - 2007.

Tillverkning: Färdiglagad djupfryst mat

Råvaror: Mjöl, ost, skinka och grönsaker

Omsättning: 12 miljoner kronor

Antal anställda: 10

Marknad i Sverige: Hela landet

Marknadsföring: Egen marknadsföring ingen extren
Export: Danmark

Produktutveckling: GI-pizza

Hinder för utveckling:

Varumärken: Pelles Pizza,
Litteraturtips:
Övrigt:

Regionmuseets arkiv:
Övriga arkiv:

Berättelser >>>  .

Bildgalleri >>>

Recept >>>

Företagets hemsida >>>

Tillbaka till Dagens Företag >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Efter ett tiotal år i det stora emigrationslandet i väster återvände Enoch Flygare till fädernejorden  med ett amerikaniserat tänkande och en uppsjö av energi som måste få utlopp på något sätt.

Efter åren som byggnadssnickare i Amerika fick hans praktiska läggning och det nya affärstänkandet ny inriktning.

Han började sälja fröer, utsäde och foder till bönderna i trakten. På det sättet lärde han känna många lantbrukare, och obseverade att det fanns höns på alla gårdar.

Äggen såldes till handlaren i byn, som ofta själv satte priset, och krävde att man skulle ta varor för pengarna. Ibland när handlaren ville betala ett lägre pris för äggen kunde han påstå utan att bli motbevisad att han redan hade för många ägg och inte hade avsättning för dem.

En idé föds
Under alla besök på de olika gårdarna föddes en idé hos Flygare. Han tänkte bilda en äggförsäljningsförening i vilken alla som födde upp höns och producerade ägg skulle kunna bli medlemmar. Han funderade länge på alla praktiska detaljer, och när så tiden för föreningens bildande var inne, åkte han runt på gårdarna och pratade varmt om fördelarna med föreningen. Jobbet att tänka ut och klara av administrationen var inte det enklaste, och krävde en klar hjärna.

Medlemmarna fick garanti för att alltid  få äggen sålda till marknadsmässigt pris samtidigt som äggen hämtades hemma på gården av föreningens egen kusk. Varje gård fick sin egen stämpel med eget nummer och  stämpeldyna. Varje ägg stämplades och bokfördes. Inte bara i antal kilo utan även så antalet ägg. Det var en öppen redovisning som syftade till att kunna följa äggen hela vägen och lämna garanti för prima vara.

Flygare skaffade virke, och stod själv och spikade lådor ibland långt ut på nätterna.

Långt före Internet och e-post  

Det slår en vilket enormt jobb det måste varit bara att åka omkring och buda alla till första mötet. Det fanns inte telefon på mer än kanske ett par ställen i hela området. Inga mobiltelefoner, inga datorer med E-post, och den vanliga postgången var långsam. Vägarna var dåliga. Hästskjuts eller de egna apostlahästarna var vad som gällde.

En man som Flygare lärde känna tidigt var Jöns Nilsson i Dämme, som i sin kvarn malde foder åt Flygares kunder. Han fungerade sedan som transportör och hämtade ägg på gårdarna. Efterhand som föreningen växte, tillkom flera transportörer.

Jöns Nilssons bror Nils Nilsson som ägde gården "Tunnebro", (där nu Ove Kier bor) upplät lokaler  för packeriet där äggen sorterades och packades i lådor för vidare försäljning med garanti för att endast färska ägg lämnade packeriet.

Gula huset byggs

Efterhand som packeriet växte och kunderna blev flera, måste kravet på närhet till järnväg tillfredsställas. Således flyttades packeriet till en nybyggd lokal på av järnvägen arrenderad mark vid sidan av järnvägens eget godsmagasin  vid järnvägsstationen i Degeberga. Det nybyggda packeriet målat i gult med vita knutar stod klart för inflyttning 1906. Byggmästare var Josef Castell. Den gula färgen på byggnade gjorde att föreningen fick namnet "Gula Mars " .

Byggnaden inreddes med ett litet kontor och privatutrymme där man kunde övernatta och ha sina privata tillhörigheter.  Packeridelen inrymde mottagning av äggen, sortering och packning i lådor om 36 eller 72 tjog. Den stora lådan var delad på mitten med två brädor så att grossisten kunde såga lådan mitt itu och ändå ha gavlar på båda lådorna, och därmed sälja halva lådor.

Äggen packades i träull, som i och för sig rök mycket när den kardades, men blev ett säkert sätt att  hålla äggen hela ända fram till mottagaren. Detta trots  att lådorna skickades som styckegods och att många omlastningar skedde  beroende på att järnvägsbolagen var privata och bara befraktade vissa områden. Efterhand som försäljningen till grossister blev större, skickades hela vagnslaster  och man slapp omlastningar.

Äggen exporterades
Flygare hade, språkkunnig som han var, skaffat många kontakter även utrikes vilket innebar att överskottsägg packades i s.k. exportlåder som innehöll 72 tjog och fraktades via Malmö och Köpenhamn till England  och Skottland. Senare i föreningens historia blev Tyskland  en stor handelspartner. Inom landet såldes äggen till Malmö, Stockholm, Göteborg, Luleå och Umeå. Ett gott bevis för gott affärsförtroende är att affärerna med Umeå och Luleå inte upphörde förrän packeriet i Degeberga flyttades till annan ort.

Flygare tog sedermera initiativ till bildandet av Svenska Äggexportföreningen, som tillsammans med Ägghandelsförbundet skötte all försäljning av ägg  både på export och inom landet.

Gula huset blev rött
Personal under "Gula mars" första tid var förutom Flygare: Viktor Mattsson, "Mor" Persson, Ida Westberg och tillfälligt arbetskraft från byn efter behov. Efter att packeriet flyttats till Baltiska huset, användes gamla packeriet  i olika perioder till lådspikning och förråd.

Huset målades om med falu rödfärg och det är inte många kvar som kan tala om hur det första packeriet såg ut och fungerade. Min modell är byggd efter de minnen jag själv har av lokalen och utifrån de kontakter jag haft med folk som jobbat med äggen i Gula mars.

Hans Duvander

Modellen finns att skåda i hembygdsparken i Degeberga.

  

Tillbaka till Svenska Äggexporten >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

.

Snön började falla 
Dagen var den 12 januari 1968, och jag skulle med min medhjälpare Folke utföra en äggtransport med exportägg  till speditionsfirman Nyman & Schultz i Malmö.

Lasten bestod av 500 kartonger med 18 tjog i varje (3600 ägg).Lasten c:a 12,5 ton.

Samtidigt som vi på morgonen inledde lastningen, började det att snöa så nätt, och jag fick kanske någon tanke i huvudet om halka och snöhinder, men funderade inte vidare i de banorna. Lastningen var klar strax efter kl.10 och så bar det iväg mot Malmö.

På vår egen sida av Linderödsåsen hade det ännu inte blivit så mycket av ovädret, men ju mera vi närmade oss Hörby, desto mera tilltog snöandet, och vinden friskade i mer och mer.

Vi närmade oss slätten och snön ven från sidan
Så kom vi till Osbyholm och när vi kom ut på slätten utanför förstod vi att det skulle bli kaos.

Snön ven vågrätt från sidan och för varje kilometer, växte både antalet drivor och storleken på drivorna. Varenda träd buske eller annat hinder i terrängen gjorde att det blev en driva på läsidan, och den växte hela tiden i det ymniga snöfallet och den hårda vinden som vid det här laget växt till vad vi tyckte storm.

På grund av den dåliga sikten, fick jag köra på lägre växel för att över huvud taget ta mej fram. Min "andrepilot" Folke förundrades över att vi inte sett en enda plogbil på hela resan dittills. Till slut fick jag köra på lågväxel för att ta mej fram. Båda vägkanterna var fulla av köande bilar som stannat i drivorna, och när vi till slut kom fram till Hurva var det stopp.

Vi konstaterade att vi var ute i en snöstorm värd namnet.

Massor med bilar satt fast i drivorna
Vi lyckades ta oss fram till vägstationen och kunde där orientera oss om läget, vilket verkligen kunde kallas prekärt. Mer än 300 bilar satt fast i drivorna och blockerade vägarna så att inga plogbilar kunde komma fram. Två laster av slaktsvin fick bida sin tid inomhus i vägstationens garage. Vägfolket hade rekvirerat en stor lastmaskin med långa gafflar för att kunna lyfta undan de insnöade bilarna.

På den tiden hade inte som nu varje lantbrukare en lastmaskin, utan de fanns mest vid vägverket och hos entreprenadfirmor. Den stora lastaren jobbade hela natten och en bit in på förmiddagen nästa dag för att lyfta bort alla bilar så att plogbilarna skulle komma till. Eftersom det var trångt om plats bland drivorna, sattes bilarna på en del platser ovanpå varandra.

Vi förstod med de besked vi fick på vägstationen att väntan skulle innebära att äggen blev frusna och fördärvade. Alltså måste vi ha dom inomhus på något sätt. Vi tog oss fram till en bensinmack och frågade en hygglig man där om vi kunde få lasta av 500 kartonger ägg i tvätthallen för att de inte skulle få frost. Vi fick ett positivt svar att :

Runt 20 minus och inga långkalsonger
- Visst får ni de, ´men här e´ ju vått på gålet". Den kraftiga vinden och snöfallet gjorde att vi frös alldeles hiskeligt så fort vi kom ut. Vi hade inte långkalsonger på oss någon av oss och termometern stod runt 20 grader minus. Vi tog oss till en handlare för att köpa kalsingar  och det gick bra sedan jag fått köpa ett par som legat i skylten och blivit randiga av solljuset. Jag fick dem lite billigare.

Så tog vi oss tillbaka till bilen och  fick av overallerna och förstärkte klädseln med varma långkalsonger. Så tog vi oss till en byggnadsfirma och köpte masonite som vi kunde lägga på golvet i tvätthallen så att äggkartongerna inte skulle bli våta och gå sönder.

Åt på Hurva gästis
Vi lastade av äggen i tvätthallen våtsäkrade med masonite under och när detta var klart kände vi hur hungriga vi var. Vi tog oss till anrika Hurva gästis  som för dagen verkligen var fullsmockat med folk. Krögaren hade gjort slut på det mesta av förråden så att vi fick nöja oss med det lilla. Jag fick 2 smörgåsar, ett stekt ägg och 4 prinskorvar. Folke tog en stor mugg med het buljong  som skulle värma i den hemska kölden. Han mådde sedan väldigt dåligt.

Man kan inte veta om det var något i buljongen eller doften - lukten - ja stanken som fyllde hela stället. Så många människor, blöta svettiga kläder, någon hade tagit av stövlar eller kängor och hade strumpor på tork på nåt element och alla kroppsdofter eller odörer som blandades i den täta instängda luften i matsalen.

Så fort vi hade fått i oss det som skulle stilla hungern, gick vi tillbaka till bilen där vi hade varmt och skönt. Vi satt där med motorn igång och fick väl lite sömn mellan stormbyarna som slet tag i hytten och väckte oss. Vi satt så hela natten och en bit in på förmiddgen nästa dag.

Vägen till Malmö var öppen
Så fick vi besked att vägen mot Malmö öppnats med ett körfält. Vi lastade äggen, tackade den hygglige mackägaren och gav oss omkring kl.13.00 så sakteliga på knaten mot Malmö.

Vi färdades i en smal "ränna" mellan snövallarna och vägverkets folk släppte fram trafiken än från ena än från andra hållet.

Resan med ägg till Malmö tog  2 dagar och 1 natt, att jämföras med normala förhållanden:

2 timmar dit , 2 timmar lossning av lasten 30 min mat -fika- och 2 timmar hem.

Personbilen är inte byggd för att färdas i snö. Den fastnar i första drivan, och det är ett känt faktum att vintrar i Skåne under vissa förhållanden kan ställa till med många svårigheter och bli fullständigt kaos. Det finns belagt att vägar varit igensnöade med drivor som nått upp till toppen av telestolparna med åkrarna runt omkring snöfria.

Sitta på en lyktstolpe och dricka kaffe
Det finns foto på snöskottare som sitter och äter sin smörgås och dricker sitt kaffe på toppen av en ledningsstolpe.

På slättmark där vinden har fritt spelrum lamslår en snöstorm som den ovan beskrivna trafiken helt och hållet. Skåne väster om Hörby och Österlen är de områden som drabbas värst i liknande situationer.

Transporten som beskrivits ovan, är en av många incidenter som kan drabba folk som har lastbilen som sin arbetsplats.

Samtal med Hans Duvander i hans hem i Degeberga, 5 mars 2007.

Hans Duvander började som sextonåring jobba hos Enoch Flygare och Svenska Äggexporten i Degeberga. För att bevara ägg som inte blivit sålda fanns det stora bassänger i källaren där överblivna ägg konserverades.

- Jag har för mig att vi kallade det att preservera ägg. Osläckt kalk hälldes i vattnet, jag tror det rörde sig om två hektoliter kalk i varje bassäng och en säck med krita. När kalken hälldes i började vattnet koka. I botten fanns ett rör som kunde vevas runt med hjälp av en vev för att kalken inte skulle ligga på botten. När vattnet slutat koka kom en expert och kände på vattnet om det var rätt mängd kalk. Det skulle kännas glatt mellan fingrarna annars fick vi hälla i mera kalk. Vi fick ofta springa och veva för att röra om i kalken.

När kalkvattnet var klart skulle äggen ned i bassängerna. Varje ägg knackades försiktigt för att höra om det var sprucket.

Export till England
- Därefter la vi ned äggen i bassängen så de täcktes av vattnet. Äggen höll sig bra så länge de hölls under ytan. Framåt jul plockade vi upp dem med hjälp av små flätade korgar och så spolade vi av dem kalkvattnet och la in dem i ett rum med fläkt för att de skulle torka. De konserverade äggen gick främst på export till England. De blev lite gryniga i vitan vid kokning men annars smakade de som normala ägg.

Staten kom med en propå att äggen inte längre skulle konserveras utan de skulle förvaras i kylhus. Svenska Äggexporten köpte ett kylhus i Trelleborg.

- Men kylan höll inte lika bra som att preservera dem. Vi fick slänga över hälften av dem som förvarats i kylhuset. Äggen som skulle på export sorterades för hand och 100 ägg skulle väga en fastställd vikt. Det tillgick på det sättet att plattan de packades på var taravägd (avdrag för förpackningens vikt) och sedan fick vi ersätta små ägg med större eller tvärtom för att få exakt vikt.

Lanthandlarna samlade in äggen
Insamlingen av ägg skedde mestadels genom lanthandeln. Enoch Flygare startade sin äggförsäljning redan 1902 och gjorde avtal med lanthandlare att småbönderna kunde lämna in ägg i affären. Äggen skulle stämplas för att kunna härledas till rätt producent.

- I den gamla tidens lantbruk var det kvinnorna som hade hand om smådjuren och tog hand om äggen. De lämnades till lanthandeln och kvinnorna byte oftast mot mat.

Enoch Flygare skapade nu uppsamlingsplatser hos lanthandlarna som tyckte det var en utmärkt organisation de fick en förmedlingsavgift för varje kilo de samlade in.

-  Jag tror att det var kring 5 öre kilot under de tio år jag jobbade där.

Köpa nyslaktad höna
Vissa äggproducenter sålde direkt till Svenska Äggexporten och Enoch Flygare köpte även in levande höns som hade värpt färdigt.

- Dessa höns förvarade han i det utrymme som blev under ett magasin som stod på höga stolpar för att komma i brygghöjd. Detta utrymme inhägnades och där fick hönsen leva i väntan på någon köpare. Folk i trakten kom ofta och köpte en levande höna som skulle bli hönsasoppa eller en god söndagmiddag. Med en lång stång med en ögla i änden fångades utvald höna in.

Eller som Bo Swenson skriver i Minnen från Degeberga del 1, sidan106:

"Lilla Mars" stod på stenplintar. Utrymmet under byggnaden brukades som tillfällig vistelse åt inköpta höns. Som skydd för djuren fanns brädelämmar vid ett par av sidorna. Vid resten fanns kraftigt nät.

Då någon köplysten kund anlände för att införskaffa söndagssteken, fångade Viktor Mattsson in det motsträviga djuret med en stålkrok. Hönan slaktades och överlämnades till kunden. Färskt så det förslog.

Det klassiska huset med trappstegsgavel som ligger precis i svängen vid infarten till Degeberga från Kristianstadshållet har Hans Duvander hört en berättelse om hur det kom på plats.

Rev  hus i Malmö som byggdes upp i Degeberga
- Det var vid Baltiska utställningen i Malmö 1914. Efter utställningen fick hugade lägga anbud på husen. Enoch flygare la ett bud på ett hus och skickade ned två män att riva det och packa på järnvägsvagnar. Jag har kommit ihåg hur många men inte just nu.

En byggmästare i Degeberga hade två grovarbetare lediga och de fick jobb med att sortera och rensa alla bräder från spik. En del av huset murades med Vittskövletegel där skulle bli personalbostad. Resten byggdes av trä och där blev äggpackeri.

Ont om mat
Under kriget var det ont om mat så alla idéer välkomnades.

På 40-talet hade Enoch Flygare köpt ett fryshus av Holmgrens på den plats där nu Kronfågel ligger. Tidigare hade företaget haft en liten lokal på Näsby industriområde.

- Vi fick in en förskräcklig massa kaniner. Fryshuset behövde renoveras. Vi hade kaniner lösspringande på golvet i en sidobyggnad. Jag var 20 år och lite blödig och blev satt att slakta kaniner. Efter en dag gav jag upp. Kaninerna skulle slaktas enligt Svenska Ägghandelsförbundets regler. Först fånga kaninen sedan ta upp den på ett bord och slå den hårt i huvudet så den blev bedövad. Därefter skulle jag sticka en kniv i halsen för att tappa ut blodet och sedan dra av skinnet. Även skinnet över huvudet så det gick att se att det vara en kanin och inte en hund eller katt vi slaktat. Det får gå hur det vill men jag orkar inte med detta, tänkte jag för mig själv.

Hans Duvander blev egenföretagare 1946 och började istället köra bil för Svenska Äggexporten.

Företagsnamn:  Svenska Äggexporten

Företagsform: Ekonomisk förening

Huvudkontor: Degeberga

Lokalisering av tillverkning:  Degeberga
Ägare: Ekonomisk förening av alla äggproducenter i närområdet

Grundare: Enoch Flygare

Eventuell nedläggning år:

Tidigare ägare:

Tillverkning: Försäljning av ägg

Råvaror: Ägg
Omsättning:

Antal anställda: Mellan 1936 och 1946 cirka 20 - 30 anställda

Marknad i Sverige: Malmö, Göteborg, Stockholm, Luleå och Umeå

Marknadsföring:

Export: Tyskland och England

Produktutveckling:

Hinder för utveckling:

Varumärken:

Litteraturtips: Swenson, Karin och Bo (1998): Minnen från Degeberga, del 1. Ultima Thule Bokförlag.
Swenson, Karin och Bo (2000): Minnen från Degeberga, del 2. Ultima Thule Bokförlag.
Swenson, Karin och Bo (2001): Minnen från Degeberga, del 3. Ultima Thule Bokförlag.

Övrigt:

Regionmuseets arkiv:

Övriga arkiv:

Berättelser >>> Hans Duvander >>>. Äggaresan till Malmö i snöstorm >>> Historik >>>

Bildgalleri >>>

Recept >>>

Företagets hemsida >>>

Tillbaka till Övriga livsmedel  >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Söndagen 24/2  klockan 14.00

Visas en film om Karpalunds sockerbruk från kampanjen 1936. Även bilder och berättelser med Leif Börje-Frid.


Söndagen 16/3 Klockan 14.00 

Hur Andelsslakteriet Långebro blev HK Scan AB. En resa i bilder och berättelser med Leif Börje-Frid.

Onsdagen 2/4 Klockan 18.30

Starka kvinnor inom livsmedelsindustrin. Bilder och berättelser med Leif Börje-Frid.

Tillbaka till Första sidan >>>