Grisfötter och wienerkorv på burk.

Samtal med Sven Löfqvist i hans hem i Vä 9 maj 2007.

Namn: Sven Löfqvist

Bostadsort: Vä

Född: 1929

Arbetsplatser: Träne stärkelsefabrik, Lyckeby stärkelsen i Nöbbelöv

Svens farfar var smed i Träne och hade ett litet jordbruk. När det 1900 blev aktuellt att starta en stärkelsefabrik i byn köpte han en andel för hundra kronor. Det innebar att han hade möjlighet att lämna ett visst antal kilo potatis till stärkelsefabriken. Svens far var också smed i Träne men hade inget lantbruk.

- Men han hade ärvt andelsbeviset och lät andra lämna på sin andel.

När Träne stärkelsefabrik lades ned och alla resurser samlades i Nöbbelöv löstes andelen in.

- Den var värd bra mycket mera än de hundra kronorna men jag kommer inte ihåg hur mycket. Hundra kronor var mycket pengar i början på 1900-talet. Det samlades in omkring 45 - 50 andelar.

                                                                 

Kom från mejeri till stärkelsefabrik
Sven Löfqvist började jobba i Träne stärkelsefabrik 1954. Dessförinnan hade han jobbat i mejeriet och hos sin bror som tagit över faderns smedja.

- Ordföranden i Träne stärkelseförening, vår granne Arvid Nilsson, kom in en dag och tyckte att jag kunde lära jobbet på stärkelsefabriken. Vi kan ju lika gärna ta folk från byn som att vi leta annorstädes.

Sagt och gjort Sven slutade hos sin bror och började som allt i allo på stärkelsefabriken.

- Jag hade hjälpt till några gånger tidigare som ersättare om någon var sjuk så han tyckte väl att jag var lämplig. Främst skulle jag sköta pannan och hjälpa rivmästaren. På den tiden kom alltid rivmästaren från Blekinge, det var kutym. Jag vet inte men det var nog någon form av tradition.

Lastade av potatisen för hand
- När jag började 1954 kom bönderna körandes med häst och vagn för att lämna potatis. De fick med en grep lasta av potatisen för hand på en retsel där småsten och annan smuts försvann. Sedan gick potatisen in i tvätten. I fyra olika fack snurrade armar runt potatisen och när de kom till det fjärde var de rena nog för att rivas.

Sven lärde sig sysslorna på fabriken av den gamle rivmästaren Otto Ottosson, som kom från trakterna kring Mjällby. Rivmästaren var arbetsledare för hela stärkelseprocessen genom att ta prover och se till att hela processen hade rätt temperatur.

- Vi hade en gammaldags process. Vi rev potatisen i en rivare därefter pumpades potatisrivet upp till olika skaksiktar där vatten och det blivande mjölet skakades ned i stora bassänger. Under natten sjönk mjölet till botten. På morgonen tappade vi ut fruktsaften rakt ut på åkern. Mjölet östes över i en annan bassäng som var fylld med vatten. På tre dygn hade vi rent potatismjöl. Då var den tvättad och fin. Sista natten mjölet tvättades hälldes kemikalier i vattnet för att mjölet skulle bli rent och vitt. Ju vitare den var desto mera betalt fick vi.

Torkades med ånga
Det som var kvar att själva potatisen, pulpan fick bönderna ta med hem som foder till sina djur. Mjölet pumpades upp på andra våningen där det finmaldes och torkades med hjälp av ånga.

- De första åren jag jobbade där torkade vi mjölet på ramar som sattes in i en ugn. Ett tungt och hårt arbete och varmt. Som rivmästare fick jag börja fyra på morgonen. När vågmästaren, potatistvättaren, eldaren och torkaren kom klockan sex skulle allt vara klart för dem att börja jobba. Klockan fyra på eftermiddagen gick vi hem. Men ibland fick jag stanna kvar om något behövde åtgärdas.

Efter arbetstiden fick rivmästaren byta rivstål. När de började bli slöa märktes det på att potatisen stockade sig.

- På kvällen vände jag på stålen. Ibland hände det att vi fick stoppa produktionen om det kommit med ben från något djur eller kol och koks. Det klarade inte stålen. Då fick vi genast avbryta. Stenen lyckades vi få bort genom stenfällan. Stenen flöt inte i vattnet och föll ut genom ett hål. Medan ben flöt och kunde som sagt stoppa hela processen.

Vågen underlättade arbetet

I slutet av femtiotalet byggdes en ny tork och en avlastningsramp.

- Traktorer ersatte häst och vagn så vi byggde en ramp där bönderna kunde tippa av potatisen. Samtidigt passade vi på att bygga en riktig torkugn så att vi slapp de otympliga träramarna. Men först byggde vi en våg så bönderna kunde väga in både sitt fordon och lasten. Dessförinnan hade vi mätt i hektoliter. Den nya vågen underlättade vårt jobb.

Processen att framställa potatismjöl var en kall process och den var bäst att utföra under den kalla årstiden.

- Det var viktigt att ha kallt vatten, helst kring fyra grader plus. På våren när det började bli varmt ute var det svårt att framställa potatismjöl, då blev det så klistrigt. Kom bönderna med djupfryst potatis gällde det att vi var snabba med rivningen. Töade de blev det bara en sörja. I väntan på leverans till stärkelsen fick bönderna råsa, eller stuka dem. Blev den dåligt gjord frös potatisen.

Fick betalt efter stärkelsehalt
Varje leverans från bönderna skulle vägas och mätas hur mycket stärkelse potatisen innehöll. De fick betalt efter hur mycket stärkelse det fanns i potatisen.

- Jag minns en bonde som var så nyfiken. För att mäta stärkelsehalten i potatisen vägde vi fem kilo potatis i en vattentunna. Skillnaden i vikt i och utanför vattnet angav hur mycket stärkelse potatisen innehöll. Den här bonden skulle tvunget vara med huvudet över vågen så vågmästaren knappt kunde läsa av. Han blev irriterad. Vi pratade om det och kom fram till att det var ju lätt att halka med korgen precis över vattenytan. Så nästa gång bonden kom råkade vågmästaren tappa korgen så det stänkte vatten och bonden blev blöt. Sedan la han inte näsan över vågen fler gånger.

I början på 60-talet blev det stora förändringar inom stärkelseindustrin. Den gick från småindustri utspridd i Skåne och Blekinge till en centralfabrik i Nöbbelöv. Sveriges Stärkelseproducenters Förening (SSR) bildades. Föreningen var en säljorganisation som sålde stärkelsen vidare.

Kändes bra att lämna det gamla
- På ett sätt kändes det bra att lägga ned den gamla omoderna stärkelsefabriken i Träne och komma till något nytt och modernt som i Nöbbelöv. I Träne kunde vi utvinna ungefär 75 till 80 procent av stärkelsen ur potatisen. I Nöbbelöv plockar vi ut 100 procent. När vi startade upp i Nöbbelöv var den första tiden mycket jobbig. Nu var vi visserligen två rivmästare men en av oss fick alltid ligga i jour på arbetsplatsen. Det var mycket mera automatiserat i Nöbbelöv och på så sätt mera som kunde gå sönder.

När kampanjen, både i Träne och Nöbbelöv, var över var det dags att plocka isär alla maskiner.

- Då vidtog ett mycket viktigt arbete. Samtliga maskiner och maskindelar skulle plockas isär, rengöras, smörjas och sättas ihop igen. Det var mycket viktigt. Allt måste fungera när hösten kom och bönderna stod där med sin potatis.

Sven pensionerades 1995 efter 41 år i stärkelsens tjänst.

Leif Börje-Frid

Tillbaka till  Träne stärkelsefabrik >>>

Tillbaka till Första sidan >>>