Grisfötter och wienerkorv på burk.

Minnesanteckningar från samtal med Åke Berglund som jobbade med uppdragsutbildningar på dåvarande Komvux i Kristianstad, 24 juli 2007

Namn: Åke Berglund

Bostadsort: Kristianstad

Född: 1942

Arbetsplats: Komvux Kristianstad

Åke Berglund, nybliven pensionär, var ansvarig för uppdragsutbildningarna på Komvux i Kristianstad mellan 1986 - 1994.

- Jag kan nog säga att vi lyckades väldigt bra med våra utbildningar. Vi hade flera olika livsmedelstekniska utbildningar bland annat inom bageri, konditori även inom slakt, styckning och charkuteri. Vi var en av de största i landet, jag var ständigt ute på fältet och presenterade vad Komvux kunde åstadkomma. När vi var som störst omsatte vi uppåt 26 miljoner kronor om året.

Bland de kunder som köpte utbildningar fanns länsarbetsnämnden, privata företag, organisationer, försäkringskassan, försvaret och trygghetsrådet.

- Det var alltid kunden som bestämde vad utbildningen skulle innehålla och dess längd. För ett tiotal bagerier hade vi utbildning främst för att få ut kvinnorna i arbetslivet. Den teoretiska utbildningen hade vi på Österängskolan, praktiken skedde på respektive bageri. Vi hade tillgång till bra lärare från näringsliv och Komvux.

50 000 kronor för en utbildningsplats
Finansieringen skedde helt genom de som köpte in utbildningarna. Komvux erbjöd i samarbete med kunden utbildning sedan fick de köpa det antal platser de ansåg sig behöva.

- En plats kostade då cirka 50 000 för en termin på cirka 20 veckor och med lön under tiden kostade nog en plats för kunden uppåt 100 000 kronor.

Åke Berglund hörde på omvägar att flera stora företag hade stor personalomsättning och fick en idé. Han började undersöka hur det var på Skanek, som KBS hette då.

- Jag hade tidigare haft kontakt med Per-Erik Persson som var personalchef. Vi ordnat en yrkesutbildning för dem som var arbetslösa. Nu hade jag en idé om hur personalomsättningen skulle minska och på sikt ge en stabilare personalstyrka genom yrkesutbildning. Han blev intresserad. Tillsammans gjorde vi upp en kursplan som baserades på en tredjedel teori och resten yrkespraktik på Skanek .

Arbetsförmedlingar köpte in platser
Länsarbetsnämnden och arbetsförmedlingar köpte in platser på utbildningen. Vi hade 20 personer i varje kurs, som sträckte sig över 24 veckor. Alla som genomförde utbildningen var garanterade jobb efteråt på Skanek. På den teoretiska delen fick kursdeltagarna lära sig livsmedelslagstiftningen, hygienkrav och allmänna instruktioner om Skanek som helhet.

- På kurserna hade vi många invandrare. Tack vare att vår utbildning var så praktisk hjälpte vi många invandrare att lätt komma in i samhället. Jag tyckte det var en utmärkt integration. Märkligt att än i dag suger inte lant- och skogsbruket upp många av invandrare som kommer hit och har massor med kunskaper om odling. De saknar ofta språket men erfarenhetsmässigt vet jag att de lär det väldigt fort med praktiskt arbete.

På slakteriet fick varje kursdeltagare en handledare på arbetsplatsen där de fick lära sig de praktiska kunskaperna beroende på vad de ville bli och vilka yrkesgrupper som saknades. Medan kurserna pågick kom det ett flertal ryska delegationer på studiebesök. De ville lära sig den internationella kunskapen om slakterinäringen.

Rysk delegation på Skanek
- Den första delegationen kom hit för att titta på hela slakterinäringen och utbildningen. De ville själva starta utbildningar för vuxna slaktare med utgångspunkt från internationella regler. I deras slakterier slaktades gris, nöt och fågel och det är inte tillåtet hos oss. Varje djursort i eget slakteri.

När delegationerna efterhand, det kom fem stycken, åkte hem fick de varsin väska med charkuterier.

- Det var lyckat för Skanek fick en order på 20 miljoner kronor och så blev Per-Erik Persson och jag inbjudna till Ryssland.

När det var som mest oroligt i Ryssland efter perestrojkan åkte Åke Berglund och Per-Erik Persson dit på en inbjudan från de ryska myndigheterna. Med på resan var också stabschef Torsten Jeppsson, Lennart Arvidsson centerpolitiker och en försäljningschef från Skanek. Ryssarna var intresserade av att bygga upp likartade utbildningar i Ryssland.

Vi hörde skottlossning
- Vi kom från flygplatsen i två stora limousiner när folk började vräka omkull bussar och när Jeltsin steg upp på en stridsvagn. Det var dramatiskt. Jag minns att vi även hörde skott. Så limousinerna tog en annan väg. På natten ringde en journalist från Kristianstadsbladet och ville intervjua oss som var mitt i händelsernas centrum. En personalchef från Skanek och en rektor från Komvux. Vi var där ju för att hjälpa ryssarna att starta utbildningar inte att hamna i skottlinjen för en revolution, säger Åke och skrattar vid minnet.

De kom båda lyckligt tillbaka och fortsatte sina utbildningar på Skanek. Utbildningen på Skanek och Komvux gjorde inte bara att de som gick hela utbildningen fick jobb.

- Jag har mött många av dem som fick jobb efter utbildningen och det som var påtagligt var att de strålade av självförtroende. När de kom till vår utbildning var många väldigt osäkra men med kunskap fick de en helt annat självkänsla. En lagom praktisk utbildning med teori är nog ett bra recept på integration, tror Åke Berglund.

Hur gick det då med personalomsättningen?

- Jo, den minskade betydligt.

Leif Börje-Frid

Samtal med Gunilla Tapper, personalchef på Campbell Soup Sweden AB i Karpalund 10 juli 2007

Namn: Gunilla Tapper

Bostadsort: Kristianstad

Född: 1950

Arbetsplats: Campbell

Gunilla Tappers arbetsplats är numera Campbell men det har varit en resa i olika företag. Från Bjäre 1946, sedan Novia Livsmedelsindustrier AB, 1971, därefter Van den Berghs Food, 1992, till dagens Campbell, 2001. Och allt i samma lokaler ute i Karpalund. Där det från början bryggdes öl i Karpalunds Ångbryggeri.

- Jag fick ett sommarvikariat på kontorsservice, 1967, och skulle dela ut posten till personalen. Någon månad över sommaren tänkte jag var bra sedan skulle jag studera till veterinär. Men när jag fick min första lön som var på 600 kronor i månaden, som var otroligt mycket pengar, och blev erbjuden ett nytt vikariat. Bestämde jag mig för att studierna kunde vänta.

Efter flera olika vikariat på olika avdelningar blev Gunilla erbjuden ett fast jobb på personalavdelningen, 1969.

- Så det blev inga veterinärstudier utan jag har stannat här i 40 år. Varför har jag stannat i 40 år, frågar Gunilla sig själv. Därför att jobbet hela tiden har varit utvecklande för mig som person. Genom åren har jag utbildat mig. Jag läste på distans för att skaffa mig en personaladministrativ utbildning på socialhögskolan.

Anställa kampanjarbetare
De första åren på Bjäres personalavdelning beskriver Gunilla som väldigt stimulerande, roliga och spännande.

- Jag hade hand om anställningarna av kampanjarbetare som skulle plocka potatis, jordgubbar, vinbär och annat vi hade i våra odlingar. Då var vi uppåt 600 anställda. Då var det fart och fläkt här. I dag på Campbell är vi cirka 180. Men jobbet är fortfarande lika spännande.

En av de första Gunilla anställde på en fast tjänst hette Irmgard och hon anställdes som truckförare.

- Då i slutet av 60-talet var tio av tio truckförare män. Så vi bröt könsbarriären. Lagerchefen tyckte inte om det, han hade svårt att tänka sig en kvinna köra truck. I dag är det nästan bara kvinnor som sköter truckarna här.

I övrigt på Bjäre var könsfördelningen ganska jämn bland arbetsledarna, beskriver Gunilla.

- Av de åtta eller nio arbetsledare vi hade ute i produktionen var fyra kvinnor. Ute i produktionen, på linjerna där det var mycket manuellt arbete var det mest kvinnor.

Alla skulle kunna allt
Jobbet på linjerna bestod mest i övervakning av maskinerna, som oftast ställdes in av män.

- Männen skötte reparationerna och inställning av maskinerna. I början på 90-talet försökte vi ändra på det. Vi ville göra reparatören till en del av linjen. På varje linje skulle alla kunna allt. Vissa reparatörer tyckte inte om den nyordningen så de sa upp sig.

Men det svåra jobbet var inte att få reparatörerna till att acceptera nyordningen det var de kvinnor som hade stått vid linjerna och de hade ingen lust att ändra sig, berättar Gunilla och fortsätter:

- Kvinnorna ville bli kvar vid det gamla det som de vara vana vid. Jag tror de vara rädda för att behöva trycka på knappar som reparatörerna tidigare hade skött. Vi såg en fördel med att få reparatörerna som en del i linjen det skulle bli mera flyt då. Men protesterna och konflikterna blev så kraftiga att vi fick backa och då kom en av reparatörerna tillbaka.

Tidigare på Bjäretiden fanns det många olika linjer Merry-, Mer-, sylt- saftlinjer.

- De som kunde flera olika linjer fick högre lön. Vi hade en lönetrappa som innebar att ju fler arbetsmoment och linjer någon kunde desto högre lön fick den. Det gjorde oss mindre sårbara om det fanns de som kunde rycka in vid olika linjer vid sjukdom.

Införde ett japanskt system
I slutet av 90-talet gjordes ett nytt försök med att göra linjerna mera självständiga och involvera reparatörerna i det dagliga arbetet. Denna gång lyckades det. Nu är varje linje en självständig enhet och har eget ansvar.

- Vi införde ett japanskt system kallat Total Produktion Mainteince (TPM) som vi snabbt döpte om till Trippgrupper, förklarar Gunilla. Det innebär att om linjen står stilla i tio minuter är det en katastrof. I TPM jobbar hela gruppen vid linjen på att ständigt förebygga att något stopp inträffar. Det är vars och ens ansvar att se till att allt fungerar. Personalen får kontinuerlig utbildning i TPM.

Hela gruppen vid respektive linje jobbar nu ständigt med att förbättra processen vid sin linje.

- I ett svep höjdes produktiviteten med 10 till 15 procent. Detta system finns på alla Campbells fabriker runt om i världen. Jobbet blir mer stimulerande när gruppen själv får lösa problemen och att de kan förenkla sitt arbete. Om något trasslar till sig gäller det att fixa det utan att stoppa produktionen och sedan förebygga att det sker igen.

Trippgruppen vid en linje har även ansvar för att se vad som kan göras för att undvika olyckor.

- En gång i månaden har vi en "Tänk efter före-dag". Då har gruppen till uppgift att se efter vad som gått fel vid något stopp eller en olycka. Oftast är det att någon inte följt reglerna. Linjefolket ser då att de tycker det tar för lång tid att följa reglerna. De tar risker för att det ska gå snabbare. Amerikanska företag är väldigt noga med att inga olyckor får ske på företaget.

När Campbell kom in och tog över produktionen blev det lite kulturkrockar, berättar Gunilla Tapper och fortsätter:

Amerikansk säkerhet stenhård
- Vad gäller säkerhet är de stenhårda. Om Campbells regler för elektriciteten står över de svenska så gäller Campbells. Ett annat exempel. På alla maskiner finns en stoppknapp för nödstopp om det finns risk för en olycka. Då ska det vara enkelt att stanna hela produktionen. I Campbells system ska det även ska finnas ett lock över stoppknappen som kan låsas för att ingen av obetänksamhet ska starta maskinen.

Gunilla säger att hon inte ångrar att hon blev kvar på jobbet och har inte saknat sin veterinärstudier.

- Om jag skulle leva om mitt liv skulle jag göra samma jobb som jag har gjort. Det har visserligen varit både bra och dåligt, mest bra. Jag minns en gång då vi skulle säga upp 50 anställda och jag skulle ha personligt samtal med var och en. Det viktiga var att få dem att se möjligheten i en förändring och när jag efteråt mötte någon på stan och de tackade mig för att de äntligen fått tummen loss och utbildat sig till sjuksköterska, bussförare eller vad de nu gått vidare med. Då kändes det skönt. Men inte i stunden när de skulle sägas upp.

- På Bjäretiden var vi en stor organisation och vi hade inte krav på oss att ha en minimal arbetsstyrka. I dag är antalet anställda mera exakt. Jag skulle vilja säga att det blivit betydligt tuffare för de anställda. De jobbar hårdare och kanske för mycket för att få behålla sitt jobb. Jag menar inte bara här på detta företag utan generellt i samhället.

Leif Börje-Frid

Tillbaka till Campbell >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Samtal med Sten Lindström, verkställande direktör för Konsumbagarn i Kristianstad, 28 november 2006  på hans kontor. Därefter en rundtur i bageriet.

Från tårta till skorpa
I början på 90-talet döptes alla 35 bagerierna inom KF-sfären om från Konsumbagarn till Juvelbagerierna utom Sydöstbagerierna Ekonomisk Förening, som bageriet i Kristianstad heter som juridisk person. Sydöstbagerierna fick nu ensamma bära varumärket Konsumbagarn. Juvelbagerierna såldes till det danska bageriföretaget Schulstad.

- Vi ägdes av KF och hade redovisningsansvar till KF centralt men driftsansvaret hade vi gentemot föreningarna. Sedan vi köptes ut, 1999, och blev ett självständigt bageri har vi bara redovisningsskyldighet gentemot de konsumföreningar som äger bageriet. I styrelsen sitter representanter från de fyra största föreningarna Kristianstad, Oskarhamn, Karlshamn och Göta, som är Småland och Öland. Trots att cirka 35 konsumbutiker lagt ned har vi fortfarande positivt resultat, vi har faktiskt aldrig haft röda siffror. Nedgången nu har vi klarat genom naturlig avgång. Vi är ett fullsortimensbageri med allt från tårta till skorpa. Ungefär 80 procent av det vi bakar levereras till butikerna men vi förser även delar av den offentliga sektorn med bröd och kakor.

Sten Lindström blev verkställande direktör för Konsumbagarn 1997.

- När jobbet blev ledigt var jag anställd som administrativ chef och hade jobbat väldigt nära ihop med den avgående direktören. Jag sökte och blev glatt överraskad när jag fick det. Men min karriär började på Konsumbagarn redan 1989 med att få igång ett nytt lönesystem. De hade haft problem att få igång det nya systemet och det hade jag klarat av att få igång på min förra arbetsplats.

Kom från offentliga sektorn
Sten kom från den offentliga sektorn, skolförvaltningen, i Kristianstad där han jobbat som ADB-samordnare.

- Det var två helt olika system. Inom det offentliga gäller det att förankra besluten som ju är en del i en politisk demokratisk process. Det kan vara tungrott men det är nog nödvändigt. Här på bageriet kan det vara viktigt att våga ta snabba beslut för att kanske rädda en hel dags produktion. Det blir mera dynamik på det sättet. Här får jag ta snabba beslut och stå för dem både om det går bra eller går helt galet.

Tekniska utvecklingen går fort framåt inom bageriverksamheten.

- Ska degen kavlas behövs en maskin som kan kavla. De allra första kavlarna var helt manuella sedan kom de första mekaniska och numera sitter det en liten dator inne i kaveln som talar om hur den ska göra. Men kavlar gör den fortfarande. Datoriseringen eller den gamla mekaniken är egentligen samma sak den styrs bara lite annorlunda. Det viktiga är funktionen och inte vad som styr.

Trots mekaniseringen och datoriseringen som skett i bagerierna de senaste femtio åren är det fortfarande levande materia som används i bagerierna och det gör jobbet både spännande och känsligt. Degen är känslig för luftfuktighet, värme, drag och hur varm ugnen är.

Naturligt bakade bröd möglar
- Hela processen är beroende av att bagaren inte är stressad, på dåligt humör eller glömmer att trycka på knappen för exempelvis jäst. Oavsett hur mycket datorn kan styra så står den sig slätt mot jäst som är det enda som kan få bröd att jäsa. Allt går inte att styra elektroniskt. Om bagaren glömmer bort sig och låter bröden jäsa för länge kan smaken bli helt förändrad. Den mänskliga faktorn är fortfarande med i många moment i vårt bageri. Vi gör wienerbröden för hand, tårtor och många andra konditorivaror.

I mitten av 80-talet bestämde sig Konsumbagarn för att baka bröd helt utan tillsatser som inte var naturliga.

- Nu har vi hållit på med det så länge att vi är verkligt duktiga på att baka bröd. Jag har funderat på en reklamkampanj där vi lovar att vårt bröd möglar inom sju dagar annars får de ringa oss. På så sätt kan vi tala om att KonsumBagarn har naturliga bröd och att kvalitén på våra produkter är hög. Då vänder vi på begreppen utan att prata om andras bröd. Våra grova bröd är bäst efter någon dags mognad men de ska ändå mögla om de ligger för länge. Konsumbagarns bröd kan bara resa kortare sträckor.

Varje morgon samlas arbetsledarna för varje område och tillsammans går de igenom problem, testar nya idéer och pratar om produktutveckling.

- Det är viktigt som ansvarig för hela verksamheten att vara informerad. Nästan som att ha fingrarna i degen och bakdoften i näsan. Som VD skulle jag naturligtvis kunna sitta centralt och skild från verksamheten och ändå sköta mina uppgifter men jag tror mina beslut skulle bli sämre. Medarbetarna blir då bara siffror nu är alla individer och när jag går runt i bageriet kan alla framföra synpunkter bra, dåliga eller konstruktiva idéer om förändringar. Besluten blir mänskligare. Personalomsättningen är väldigt låg det verkar som om de som börjar arbeta här trivs väldigt bra trots de lite obekväma arbetstiderna. De flesta jobbar ju på natten eller sena kvällar. Jag tror vi är en bra arbetsplats för att vara ett bageri med våra obekväma arbetstider.

Trots teknisk utveckling yrkeskategorierna desamma
Yrkeskategorierna är de samma som i gamla bagerier. Här finns bagare som kan vara trågare eller bordsarbetare eller ugnspassare. De har utbildning från någon skola eller har gått som lärling i bagerier. Sedan finns det andra som kan läras upp på plasten inför de olika moment som inte kräver en bagar- eller konditorutbildning. De som jobbar på packeriet, expediering, försäljning och andra administrativa jobb de kan läras upp på företaget.

Sten Lindström har bott i Österslöv sedan 1966, pappa var militär och mamma jobbade i hemmet. Familjen flyttade ofta. Han har inte följt i sin pappas fotspår fast ändå lite grann.

- Ja, Konsumbagarn var under många år ett beredskapsbageri om det skulle bli skarpt läge, som militären säger när de menar krig eller ockupation. Nu behövde dessbättre Konsumbagarn aldrig använda sina beredskapskunskaper. När vi blev strömlösa några gånger tänkte jag på att vi var ett beredskapsbageri och då borde vi få hjälp att ha en reservkraft som kunde ge oss ström. Länsstyrelsen avslog. Märkligt tycker jag fortfarande för om den "lede fi" skulle slå till så slår de väl ut strömförsörjningen först. Likväl skulle vi varje år gå igenom beredskapen både vad gäller personal och lager för att kunna baka bröd och försörja södra Sverige. Det innebar att i samråd med länsstyrelsen tog vi ut personal som slapp göra lumpen de var stationerade här. Själv blev jag som vd fri från militärtjänstgöring min uppgift i krig skulle vara att leda bageriet.

Kraven kan bli för stora
Ibland kan kraven på en direktör som vill vara med överallt bli för stora.

- Vi har ungefär 135 butiker som vi levererar till från Svedala i söder till Jönköping, Västervik i norr. Jag får ofta höra att jag borde besöka alla våra kunder minst en gång om året. Men det faller på sin egen orimlighet. En stor del av min arbetstid skulle jag tillbringa på vägarna och säkert få många nätter på hotell och vara borta från min familj. I ett modernt samhälle ska allt stämma jag vill inte prioritera bort mina barn. Allt måste harmoniera med både arbete och familj.

Sten bildade familj 1983 när han gifte sig med Agneta och tillsammans har de tre barn. Sten har gått gymnasieutbildning med ekonomisk inriktning och kurser på kooperationens kursgård i Saltsjöbaden i högre marknadsutbildning och högre ekonomiutbildning.

- Redan som 16-åring hade jag min första duvning med kooperationen då jag började på OK i Kristianstad det var sommaren 1971 och så ryckte jag in på helger under min skoltid.

- Vi har ett nytt bröd som heter Familjens Favorit det innehåller 54 procent fullkornsmjöl och vi håller på att utveckla ett GI-bröd som kommer under 2007. Det är många som nu vill äta efter hur mycket glykemiskt index maten har.

Glykemiskt index visar på hur blodsockret höjs när vi äter ett livsmedel. Med lågt GI höjs blodsockret långsammare.

De nya stora bagerierna blir mer som en processindustri än som ett gammalt hantverksbageri för att kunna pressa kostnaderna.

- Vid undersökningar svarar kunderna på direkta frågor att kvalité går före pris. Men när vi sedan observerar vad de köper är oftast priset vägledande och det tvingar bagerier och andra livsmedelstillverkare att rationalisera och göra brödprocessen mindre beroende av människan och mera beroende av maskiner.

Brödet har inte ökat i pris på tio år.

- Men med årets dåliga skörderesultat är det svårt att få tag i vete så nu stiger nog priserna lite grann.

Framtiden verkar gå mot småskalighet

- Vi har ett gott samarbete med livsmedelsteknisk utbildning på Österängskolan. De ungdomar som går där vill starta eget eller jobba på något litet exklusivt bageri. Det verkar som om ingen vill gå in på en industri och bli bagare och det är synd för vi har en bra arbetsmiljö och gott kamratskap.

Leif Börje-Frid

Tillbaka till KonsumBagarn >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Samtal med Anita Danielsson i hennes hem i Rickarum, 21/7 2008

Namn: Anita Danielsson

Bostadsort: Rickarum,

Född: 1945

Arbetsplats: Önos i Tollarp

- Jag började på Önos 18 oktober 1960, då var jag femton år. Familjen bodde i Tollarp och far jobbade som fastighetsskötare på Önos så det var väl naturligt att jag började där. Jag ville egentligen läsa vidare efter åttaårig folkskola men mina föräldrar hade inte råd. Jag behövde ju pengar så det blev Önos. Men jag hade en inställning att inte stanna länge.

Anita jobbade i två år med att vara lite allt i allo. Hon ryckte in där det behövdes.

- Min första dag fick jag tappa upp sylt i 50-literskaggar, som jag rullade över till en pall. Det var tungt men det var bara att hugga i, berättar Anita och ler vid minnet.

Anita  längtade efter ett jobb inom café eller restaurangbranschen. Hon sökte en anställning på ett café i Broby.

- Jag trivdes med jobbet men inte med Broby. Efter sju månader sa jag upp mig trots att jag trivdes väldigt bra med caféjobbet men jag längtade tillbaka till Tollarp. På Önos fick de höra att jag kommit tillbaka och var arbetslös. Så jag började där igen och på den vägen är det.

Rökte vid arbetsplatsen
Under dessa 48 år som Anita Danielsson jobbat på Önos har det hänt en hel del vad gäller produktion, maskinell utveckling, kontroll av råvaror och hygienkontroll.

- När jag började satt vi vid våra arbetsplatser och rökte. Nu får vi gå ut på gården och ta på en speciell rökrock Även maten åt vi ute i produktionen. Nu får ingen gå in i produktionslokalerna utan skyddskläder och utan att tvätta händerna. När vi tvättar händerna får vi inte ens ta i kranarna. De måste öppnas och stängas med armbågarna. Precis som på sjukhus. Så livsmedelskontrollen har blivit mycket bättre. På 60-talet gick det mera på en höft.

När Anita kom tillbaka efter utflykten till Broby fick hon åter hoppa in överallt där hon behövdes.

- Det var bra för jag lärde mig mycket om hela företaget. Ganska snart fick jag en fast arbetsplats, jag fick sköta maskinen som fyllde pappersburken Satello med sylt. Jag var den första kvinnan som ensam fick sköta en maskin. De som hade varit anställda länge blev lite avundsjuka. Ja, jag kan nästan säga att jag blev mobbad av några av kvinnorna. Så jag bad om att få gå tillbaka till att flytta omkring där jag behövdes.

En av Anitas arbetsuppgifter blev att ringa när det var dags för pauser och när det åter var tid att börja arbeta.

Började med laboratoriearbete
- Men jag fick verkligen jobba med en mängd olika arbetsuppgifter. Vi hade inget direkt laboratorium men det fanns en tjej som tog lite prover. Jag fick jobba med att väga upp tillsatserna och få ta lite prover på färdiga produkter. Då började jag tänka på att jag kanske skulle utbilda mig till laborant.

Sagt och gjort Anita är en handlingens kvinna. Hon sökte in på Svalövs Folkhögskola och läste in årskurs nio.

- Jag fortsatte ett halvår på gymnasiet men laborantskolan i Perstorp lockade. Utbildningen var klar 1974. Då hade Dettmar Wollin gått bort. Han var son till Ragnar Wollin som startade Önos 1903.

En av Dettmars söner, Max, tog över under några år. Familjen var överens om att sälja till någon lämplig köpare.

- Jag hade varit tjänstledig och fick nu erbjudande av Max att börja på laboratoriet och på den vägen är det. I år slutar jag och har avancerat  kvalitetschef. Utvecklingen i vårt laboratorium har varit fantastisk. I början av min tid som laborant var det ingen direkt rigorös kontroll av varken råvaror, färdiga produkter eller emballage. I dag kontrolleras allt mycket noggrant för att få fram bästa möjliga kvalité på våra produkter.

Vi första koket av en sylt ska laboratoriet få ett prov och godkänna det innan produktionen går igång på riktigt.

- På labbet har vi referensprover från det sist godkända koket på aktuell produkt. Vi jämför med provet och mäter sockerhalten, syrligheten. Sedan tittar vi på utseendet, färg och konsistens. Till sist måste vi även smaka om smaken är den rätta. På fem minuter ska vi avgöra om allt är okej. 

Då först kör produktionslinjen igång. Ibland har Anita kallats Muggkäringen berättar hon och fortsätter:

- Det har hänt när jag provsmakat att jag känt en lätt mugged smak och stoppat vidare produktion av den satsen. Trots att laboratorieproven varit bra.

Mugged är skånska för fuktigt, mögligt, murket, förklarar Anita.

- Under åren har jag utvecklat min förmåga att känna igen ovälkomna smaker i våra produkter. Det är ju inte alltid det blivit uppskattat av medarbetare. Men jag tar hellre lite skäll av mina arbetskamrater än att konsumenterna skulle börja gnälla över våra produkter.

Skrev recept på sockersäckar
Numera ligger alla Önos recept i datorer.

- På Dettmars tid kunde recepten skrivas på en sockersäck eller på baksidan av ett tidkort och överlämnas till kokaren. I dag finns alla recepten och hela processen lagrade i datorn. Men arbetsledaren för processen får fortfarande ett utskrivet recept eftersom vi jobbar med levande råvaror kan recepten behöva justeras.

När Önos 1978, såldes till fyra anställda Staffan Lundbom, marknadschef, Gunnar Wallin, teknisk chef, Kent Angergård, verkställande direktör och Bengt Nilsson, försäljningschef och Bengt Igelström, som inte jobbade i företaget, blev det lite modernare och mera organiserat. Det togs även fram nya recept.

- Då skapade vi Önos Extra Prima, i de produkterna finns det mer råvaror och mindre tillsatser. Sylten ska kännas och smaka precis som när mor kokte den hemma på spisen. Fabriken var ganska nerkörd då men de nya ägarna sköt till kapital och optimismen flödade.

Procordia köpte Önos

När sedan Procordia köpte företaget 1993 blev Önos en produktionsenhet bland flera i ett stort företag. Det blev en stor fördel, mera resurser till investeringar.

- Jag kommer ihåg att vi fick köpa in en pallningsmaskin. Tidigare hade allt packats för hand. Vi hade en man, Rune, ingen kunde palla som han. Inte ens den nya maskinen kunde göra det så rakt som han. Men det var då vi började bli medvetna om arbetsskador och förslitningsskador så därför var det nödvändigt. Rune lyfte många ton om dagen och det slet på kroppen.

Önos var nu en del av ett stort företag och det gjorde att vissa delar i organisationen blev mycket bättre, men något försvann.

Önosandan försvann
- Ja, då tappade vi Önosandan den försvann helt och hållet. Tidigare hade vi mera varit som en familj. Naturligtvis kom vi inte överens med alla men det fanns ändå något som skapade en gemenskap. I den gamla tiden rörde både Ragnar och Dettmar sig ute i fabriken. Vi såg dem varje dag. När vi då gick upp i en större enhet försvann Önosandan. Men det är ju utvecklingens gång.

I dag ägs Önos av Orkla Food. Orkla är ett av de största börsnoterade företagen i Norge de köpte Önos1995  Nu i slutet av oktober lämnar Anita Danielsson Önos efter ett välförrättat värv. Det är nog inte många av de lite yngre generationerna som kommer att kunna titta tillbaka på 48 år på samma arbetsplats.

- Nu ska jag ägna mig åt min trädgård, jag ska bygga en hel park. Min far älskade att odla och anlägga trädgårdar. Jag kommer ihåg att han blev väldigt glad när han fick som uppdrag att anlägga Dettmar Wohlins trädgård. Så äpplet faller väl inte så långt från trädet, säger Anita Danielsson som jobbar sista dagen 31 oktober i år.

Leif Börje-Frid

Tillbaka till Önos >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Samtal med Erik Lindell, bagerichef på KonsumBagarn mellan åren 1989 till 1997, i hans och hustrun Berits hem i Kristianstad 22 november 2007.

Namn: Erik Lindell

Bostadsort: Kristianstad

Född: 1932
Arbetsplats: KonsumBagarn

- Jag är en flyttfågel så jag är kanske inte så lämpad att prata om livsmedelsindustrin i Kristianstad.

Så anspråkslöst inleder Erik Lindell vårt samtal trots att han mer eller mindre vigt sitt liv åt livsmedel inom handel och industri.

- Mitt första lärlingsjobb var som bagarlärling i Växjö, i mitten på fyrtiotalet, det varade i tio månader. Tiderna var okristliga jag orkade ju inte med att träffa kompisarna och ha kul på kvällarna. Det blev istället ett springpojksjobb i en konsumbutik i Växjö med mera normala arbetstider.

Redan när Erik var 22 år fick han ansvar för sin första konsumbutik i Alvesta. Därefter fick han jobb inom Ljungby konsumförening. Det ledde i sin tur till att han blev föreståndare för en butik i Västerås 1957.

- Där fick jag fin uppbackning och stort ansvar att driva en butik självständigt. KF tyckte tydligen jag skötte mig bra. Nästa anhalt blev en tvåårig assistentutbildning på KFs kursgård i Saltsjöbaden på heltid där var jag klar 1961. Då blev jag erbjuden ledande befattning inom KF i Falun och sedermera i Nyköping.

Fick jobb i Kristianstad på Lagercentralen
Jobbet som säljledare på Lagercentralen i Kristianstad var ledigt. Erik sökte och fick det.

- Det var 1966 och sedan dess har jag och familjen bott i Kristianstad. I nästan sex år jobbade jag på Lagercentralen. Då blev jag erbjuden att bli chef att bli över Konsums detaljhandel i Skåne och Blekinge.

I mitten av sextiotalet var en samordning av konsumentföreningarnas bagerier i regionen klar anledningen var att Domusvaruhusen behövde ett storbageri som kunde producera mycket bröd. Bagerierna i Eslöv, Hässleholm, Karlshamn, Karlskrona, Oskarshamn, Kalmar och Växjö slogs samman. Ett nytt stort bageri byggdes i Kristianstad. Det som i dag heter Konsumbagarn. Två små filialbagerier blev kvar i Växjö och Kalmar. Företaget heter Sydöstbagerierna Ekonomiska förening och varumärket är Konsumbagarn.

- Detta skedde i hela landet små bagerier slogs samman och blev fyra större bagerier i Karlstad, Eskilstuna och Kristianstad alla tre byggdes samtidigt med ganska likvärdiga planlösningar, berättar Erik och fortsätter:

- Det var väldigt lite skillnad på lokalerna men Kristianstadsbageriet var utan tvekan bäst organiserat och det är utan några tvivel dåvarande bagerichefen Ivar Langestedts förtjänst. Han tog vara på kunniga bagare från de små bagerierna i trakten och erbjöd dem anställning med ett effektivt och mera lättarbetat bagerijobb och med bra arbetsmiljö.

Pendlade till Malmö
Detta genomfördes långt innan Erik Lindell blev chef för Konsumbagaren. Erik hade nu lämnat Lagercentralen i Kristianstad för att leda Kristianstad- Blekinge konsumförenings butikssektion och därefter blev det KFs Kryddcentral i Malmö där han jobbade i fem år. Under dessa år pendlade han mellan jobbet och familjen i hemmet i Kristianstad varje dag.
 

- Det gick för att min fru Berit tog hand om hemmet och barnen. Utan henne hade jag aldrig kunnat göra karriär. Det hade varit mycket svårare om det hade varit som i dag där båda jobbar och ska göra karriär.

En annan process som började innan Erik kom till Konsumbagarn var att KFs ledning bestämt sig för att bli bäst på att baka bröd.

- Det bestämdes att alla så kallade konstgjorda bakhjälpmedel skulle bort. Enbart naturliga råvaror skulle få användas. Bröd är en färskvara och måste få bli gammalt och mögla. Bagarna skulle tillbaka till det naturliga och enkla sättet att baka. Detta hade genomförts när jag sökte jobbet som bagerichef 1989.  Fortfarande känner jag en stor beundran för den stora förändringen. Alla recept fick ju göras om och provbakas.

Det var en stor process och den var genomförd när Erik kom till Konsumbagarn 1989.

- Jag hade ju ingen direkt erfarenhet av bagerier förutom mina tio månader som lärling i Växjö på fyrtiotalet. Men som detaljist inom handeln i nästan 40 år var jag väl förtrogen med kundernas önskemål.

Den tekniska utvecklingen genomgripande
Även den tekniska utvecklingen har varit genomgripande sedan mitten på sextiotalet men det krävs fortfarande yrkesskickliga bagare som kan hantverket och mycket hanteras än i dag för hand.

- Det är viktigt att poängtera att utan skickliga bagare har det ingen betydelse hur avancerade maskinerna är. En bagare håller på tills han lyckas få fram en bra produkt.

En fara med tekniken är att den kan gå sönder. Erik minns en gång dagen före julafton, som är en av de absolut största brödhelgerna.

- En liten kedja inte större än mitt pekfinger och tunn som en cykelkedja gick sönder. Den drev bandet som välte bröden från ugnen och ut till svalbanan före packningen. För att inte bröden skulle klumpa ihop sig fick vi hjälpas åt att dra ut dem för hand. Just i ett sådant skede finns det ingen tid att ringa på någon reparatör. Det är bara att jobba på. Det hade varit katastrof om vi inte fått ut bröden till julfirandet.

Reparatören gjorde samma misstag två gånger
På tal om katastrofer dyker ännu ett minne upp för Erik. När det nya bageriet byggdes i mitten av sextiotalet installerades en tunnelugn som fortfarande kan grädda 3000 bröd i timmen. Brännarna som värmer tunnelugnen drivs av två oljepumpar.

- En dag sa teknikern till mig att pumparna nu gått klanderfritt i mer än 25 år men den dag de går sönder blir det bekymmer. Varför då inte byta dem innan de går sönder, undrade jag. Det beslöts att köpa nya pumpar och byta ut dem en i taget.

Firman kom och installerade den första pumpen. Degen var redan blandad, bearbetad och på väg från jäsningen och mot ugnen. Pumpen på plats och bröden färdigjästa men värmen kom inte.

- Installatören hade kopplat den på fel håll så det kom ingen olja till brännarna. Allt bagerijobb var förgäves vi hade ingen möjlighet att grädda något den dagen. Det blev transport till tippen med alltihop.

Några dagar senare var det dags för nästa pump att bytas och pumpinstallatören gör samma misstag.

- Ännu en leverans fick köras till tippen. Då var jag inte populär som tyckt det var bra att byta fungerande pumpar. Men det är sådana misstag som ibland sker. Det går inte att förebygga alla olyckor.

Stor tidspress
Bagaren jobbar under stark tidspress. Degen måste sättas i rätt tid annars finns det ingen deg att forma till limpor, degen måste få tid att vila och ha jästid innan den når ugnen. Bilarna står och väntar på att få ge sig iväg för att komma i tid till affärerna och där står konsumenterna som vill ha brödet i sin rätta tid.

- Jag är mycket imponerad av hur bagarna dagligen klarar av denna tidspress. Det räcker med att något litet blir fel så kan hela tidsplanen spricka och då gäller det för alla att hjälpas åt att komma i fatt tidsschemat. En annan sak jag minns med värme är att alla på Konsumbagarn var mycket lojala. De ställde verkligen upp för företaget.

I folkmun finns det ett uttryck att brödbältet sträcker sig från Västervik i norr längs med hela kusten och ut över Öland, hela Blekinge, Skåne och till Östra bageriet i Halmstad.

- Här kan vi fortfarande baka grovt bröd det kan de inte uppåt landet, säger Erik Lindell tvärsäkert.

Konsumbagarn har ett bröd som heter Näsby grova och det utvecklades under Eriks tid på bageriet.

- Jag var med och provsmakade och uttryckte mina funderingar på hur ett bra bröd ska smaka men det var bagarna som utvecklade det.

Leif Börje-Frid

Tillbaka till KonsumBagarn >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Samtal med Lars Holmqvist 16 juli 2007 i hans och hustrun Lailas hem i Ravlunda.

Namn: Lars Holmqvist

Bostad: Ravlunda

Född: 1946

Arbetsplats: Culinar, som gundades av hans far Sixten Holmqvist, 1918 - 1994.

- Mina föräldrar bodde i Stockholm men var på en fest i Malmö och då passade jag på att födas, så jag är skåning, säger Lars Holmqvist med glimten i ögat.

Lars far, Sixten Holmqvist är välkänd i Kristianstad och Fjälkinge som skaparen av Culinar.

Sixten Holmqvist började sin arbetsbana, på 30-talet, på Klippans pappersbruk och han utbildade sig till kemist. Han blev lovad ett jobb på pappersbruket men av någon anledning fick han det inte.

- Då bestämde han sig för att åka till USA, det var innan kriget brutit ut 1939. En resa som jag tror var väldigt betydelsefull för honom. Han var kreativ och hade många idéer om papper och pappersförpackningar. Precis när han fått jobb på ett företag och skulle prova lite av sina idéer bröt kriget ut i Europa.

Före resan till USA hade Sixten Holmqvist gjort militärtjänst. På grund av sina kemikunskaper fick han utbildning i sabotageteknik, sprängämneskunskap och om hur minor skulle apteras.

- I USA blev han uppsökt av konsulatet och beordrad att åka hem direkt. Hans kunskaper behövdes i försvaret, berättar Lars. Han kunde inte säga nej. Under ett par år gjorde han sin krigstjänst.

Livsmedel under kriget krigsviktig industri
Efter sin krigstjänstgöring började Sixten Holmqvist att jobba på ett livsmedelsföretag som hette Vexos. Långt senare startade Sixten ett företag i Maglehem som hette Vexos. Att jobba i livsmedelsindustri under kriget bedömdes som en krigsviktig industri och då slapp han att bli inkallad fler gånger.

- Annars hade han nog blivit inkallad till militären flera gånger. Nu slapp han det.

Efter Vexos blev det jobb på Arméförvaltningen i Stockholm till 1947 som laboratoriechef. Under denna tid lärde han känna Herbert Felix och den vänskapen skulle betyda mycket för dem båda.

- Min far funderade redan på 30-talet  på att göra kryddemulsioner baserade på kryddextrakt främst för livsmedelsindustrin. Men inte förrän den 8 maj 1944 inregistrerades företaget AB Culinar med Marianne och Nils Siegbahn som delägare och Nils blev verkställande direktör.

Företaget startade i Linköping, där makarna Siegbahn bodde, men flyttade snart till bostadsområdet Äppelviken  Stockholm.

- Far hade lärt känna Sune Klevås under militärtjänstgöringen så han blev den förste och ende anställde i företaget de första åren.

Blev erbjuden jobb på Felix
Sixten Holmqvist blev, 1947, erbjuden jobb, av Herbert Felix, som disponent på Felix i Eslöv. Han nappade direkt Sixten var född i Ljungbyhed så det var som att komma hem.

- Far och mor flyttade till Eslöv men Culinar blev kvar uppe i Stockholm några år till. 1952 fick Sixten tips om ett nedlagt bränneri i Fjälkinge. Två järnvägsvagnar packades och Sune Klevås följde med till Skåne.

Sixten fortsatte att jobba på Felix fram till 1964.

- Två år tidigare hade Sockerbolaget köpt Felix i köpekontraktet ingick att Herbert Felix och min far skulle stanna kvar i två år. Det fick vad som i dag kallas optioner.

Det innebar att Sixten Holmqvist hade lite kapital med sig när han satsade fullt ut på Culinar, som fick sitt namn av det latinska ordet culina - kök.

- Dessförinnan hade han åkt upp om söndagarna, för detta var ju långt före fax, mobiltelefon och epost. Men 1964 flyttade han hustrun Elle till Kiaby och satsade för fullt. I rask takt anställde Sixten många nya medarbetare.

Herbert Felix flyttade till Rom och jobbade oavlönat för FN.

Svenska kryddor till chipsen
Chips hade hittills varit kryddade med salt men i USA hade Sixten sett andra kryddor på chipsen.

- Det fanns två chipstillverkare i landet Estrella och OLW, han tog fram speciella smaker till vart och ett av företagen. Han ville ha svenska kryddor därför blev det bland annat dill och gräslök. Han såg tidigt trender och det var på både gott och ont. När det var gott kom det in nytt kapital i kassan men när det gjorde ont läckte det också ut mycket pengar.

Culinar byggde på stor specialkunskap som var riktad direkt till livsmedelsindustrin.

- Culinar var inget varumärke till konsumenter utan enbart till livsmedelsindustrin och så är det fortfarande, berättar Lars.

En annan stor entreprenör i Kristianstadtrakten var Sven-Erik Kulldorf på Bjäre.

- Far och han var goda vänner. Båda har fört ut namnet Kristianstad internationellt och fått det förknippat med både livsmedelsförädling och maskiner för förädling. Även Kristjan Waltenberg på KBS var med om att föra ut Kristianstad över världen.

Culinar låg ofta rätt i tiden med nya produkter och ibland blev till och med för tidigt.

- Far såg redan i USA att sojabönan skulle kunna bli något. Han var säker på att kunna föda ännu fler människor med vegetariskt kött än det röda. Sojabönan var lättare att hantera och den behövde inte slaktas. Han kallade sojabönan för det gröna köttet.

Gammalt fruktlager i Maglehem
Sixten Holmqvist köpte ett gammalt fruktlager i Maglehem, där i dag Pelles Pizza ligger och startade ett nytt företag Vexos, där kom det igen efter nästan 40 år, som skulle sälja vegetarisk mat till konsumenter. Han kontrakterade bönder för odling av grönsaker. Han gjorde försök med att bygga lager som skulle kunna lagra grönsaker så att företaget inte var så säsongsbundet.

- Han hade stora planer med färdig, djupfryst, vegetarisk mat. Det fanns, jag tror det var Friggs som hade sina djupfrysta produkter men i övrigt fanns det ingen konkurrens. Han satsade mycket pengar men det var för tidigt. Projektet fick läggas ned.

I samma veva blev Sixten Holmqvist anklagad för skattefusk. Ungefär samtidigt som skattemyndigheten gjorde razzia mot Ingmar Bergman, Jakob Palmstierna och flera andra drabbades även Sixten Holmqvist.

- Det var hemskt, berättar Lars. Klockan sex på morgonen knackar skattemyndigheten på dörren. Väller in i huset och sätter lappar på allt som går att sälja. Far blev försatt i personlig konkurs och fick gå ifrån hela sitt livsverk. Tio år senare blev han frikänd för skattefusk men då var hans livsverk i andras händer.

Startade på nytt i Malmö
Sixten var inte knäckt han flyttade till Malmö och startade ett nytt företag.

- Han startade företaget Food Processor Service, FPS, och det levde han gott på. Han levererade bland annat maskiner till Åland och var med om att bygga upp deras chipsindustri. Han fick till och med någon form av utnämning. Han hjälpte även Ahlgrens i Gävle med produktframtagning. Fortfarande jobbade han väldigt intensivt, berättar Lars Holmqvist.

Sixten Holmqvist var fortfarande bitter för att skattemyndigheten tagit ifrån honom hans livsverk.

- Jag tror inte att han någonsin kom över det. Henning Sjöström som var hans advokat sa rent ut "att det var för djävligt som de behandlat honom".

Något som var viktigt för Sixten Holmqvist var samarbetet med Herbert Felix.

- Medan min far byggde upp Culinar jobbade han som disponent på Felix i Eslöv, berättar Lars. Deras samarbete var väldigt fruktbart. Herbert var välutbildad och såg nog min fars kapacitet. Herbert var en känslomänniska. Han skällde och berömde med samma frenesi. Han kunde avskeda folk på stående fot. Då fick min mor, som var Herberts sekreterare, rycka in och oftast fick hon Herbert att anställa dem några minuter senare.

Felix stor kund hos Culinar

Felix köpte färdiga kryddblandningar för sina olika inläggningar från Culinar.

- Felix var en stor kund i ett fortfarande väldigt litet företag med några få anställda. Men det växte långsamt och i början av sextiotalet var det ett femtiotal anställda.

Efter kriget kom det många arbetsvilliga från de krigsdrabbade länderna.

- Jag kommer ihåg flera av dem, berättar Lars. Felix blev som en smältdegel här fanns Herbert själv från Österrike, Whithold Reichman från Polen som marknadschef, Wopenka, också Polen  och Scwarzkopf från Tyskland. De bidrog med massor med nybyggaranda. De vill komma in i det svenska samhälle så de lärde sig svenska på några månader.

Sixten Holmqvist startade även ett annat företag ute i Fjälkinge, det vad FoodCo.

- De tillverkade maskiner för livsmedelsindustrin och de byggde även hela livsmedelsindustrier runt om i världen.

Citat ur boken, En Culinarisk resa, Charlie Brantestam, sidan 10:

"Den 8 maj 1944 inregistrerades AB Culinar av Sixten Holmqvist och Nils Siegbahn med Sune Klevås som enda anställd och med uppgift att utveckla och standardisera olika emulsionskryddor."

I boken Korv, mos och människor av Lars Eriksson nämns Sixten Holmqvist om potatismos sidan 97.

Tillbaka till Lyckeby Culinar >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Samtal med Shpetim Husaj i Larsson Charkuteri i Tollarp 21 juni 2007.

Namn: Shpetim (Tim) Husaj

Bostadsort: Kristianstad

Född: 1975

Arbetsplats: Larssons Charkuteri i Tollarp

Flydde från Kosovo
I sin flykt från Kosovo från krigets forna Jugoslavien kom Shpetim, då 18 år, först till Norge efter sex månader sökte han och hans föräldrar asyl i Sverige 1994.

- Det fick vi ganska omgående. Vi bosatte oss i Hallstavik ett par mil från Norrtälje. Jag började läsa svenska och efter sex månader kunde jag göra ett svensktest som visade att jag skulle klara gymnasiestudier. I tre år läste jag samhällslinjen på gymnasiet i Norrtälje.

Efter gymnasiestudierna gick Shpetim, eller Tim, som han kallas i vardagen, arbetslös i några månader. En kompis tipsade om att det var lättare att få jobb i Kristianstad. På en resa i Turkiet träffade han sin hustru Kimete och de har nu tre barn.

Allmänt intresserad av mat
- Vi flyttade hit, hela familjen, jag fick ett jobb på C4 i ett miljöprojekt. Efter sex månader var jag åter arbetslös och anmälde mig till arbetsförmedlingen. Jag sa att jag var väldigt flexibel och allmänt intresserad av mat. En dag ringer Jörgen Jonasson från Tollarps chark och undrar om jag vill komma på anställningsintervju. Jag blev mycket intresserad.

Larssons Charkuteri drevs då av Hans-Rune Larsson, son till grundaren Svea Larsson, och hans två söner Jörgen och Stefan.

Redan 1929 öppnade Adolf Larsson charkuteriet i Tollarp. Adolfs dotter Svea var då 16 år gammal och blev fars hjälpreda.

- Vi satt och pratade och jag tyckte de verkade bra och jobbet spännande. De ville tänka några dagar och skulle sedan höra av sig. Men jag ville börja jobba så efter två dagar ringde jag och undrade om de bestämt sig.

Det hade de tydligen för Tim började efter ett par dagar på Tollarps chark.

Blev väl omhändertagen
- Jag fick lära mig allt i charkfabriken från grunden. I sex månader lärde Hans-Rune mig så mycket som möjligt. Hur fabriken fungerade, hur rökningen både kall och varm går till. Även hur varorna skulle packas. Ibland kände jag mig mera som en son i huset än en anställd. Hans-Rune var en stor inspiratör han tog mig verkligen under sina vingars beskydd. Även Jörgen och Stefan la sig verkligen vinn om att jag skulle trivas. Än i dag händer det att jag ringer Jörgen och diskuterar charkuterier, berättar Tim.

På grund av olika händelser i ägarfamiljen fadern Hans-Rune dog, 2000, och Jörgen fick sitt första barn och Stefan ville göra annat.

Fick de gamla recepten
- De frågade mig om jag ville hyra fastigheten och fortsätta driva företaget. På köpet fick jag alla recepten som utvecklats sedan Svea började med charkfabriken 1929. Det var den berömda Tollarpskorven, leverpastejen, leverkorven, falukorv, grillkorv och prinskorv som vi fortfarande gör på hennes recept. Det finns ingen anledning att ändra dessa.

Under de fem år som Tim drivit charken i Tollarp har han förutom de invanda varorna även utvecklat sex olika salamikorvar. Dessutom är han legotillverkare av bland annat Vibyholms korv.

- Salami kallas ofta för de rökta korvarnas Rolls Royce därför att de kräver väldigt mycket arbete. Hemligheten med en bra salami är att köttet måste vara förstklassigt. Det får inte innehålla mer än 10 procent fett. Innehåller köttet för mycket fett härsknar korven. I en salami finns inga bindemedel bara kött, kryddor och salt. Av den naturliga vätskan i korven ska 32 procent försvinna under rökning och torkning.

En salami hänger i torkrum i cirka tre månader och då får temperaturen inte överstiga 30 grader. Helst 27 - 28. All salami är kallrökt och det menas att röken aldrig är över trettio grader. En bra salami blir det om tillverkningen får ta tid, nästan en tredjedel försvinner under torkning och den ska inte stressas fram. Därför blir kilopriset högre än på vanlig rökt korv.

I huset där Tollarps chark varit inrymt sedan 1936 finns ännu tre av originalrökugnarna kvar och de används varje dag.

Fanns en gång en charkuteributik
- Verksamheten började i det blå huset tvärs över gatan, säger Tim och pekar ut genom fönstret, men Svea Larsson byggde nytt några år efter att hennes far, Adolf Larsson, tagit över charkuteriet. I detta hus som vi fortfarande finns kvar i. Här fanns från början både charkfabriken och en butik. Men butiken stängdes i mitten på 70-talet.

I dag har Tim en anställd men det har varit upp till 14 anställda och två varubussar som körde runt på landsbygden och sålde charkuterier.

- Maskiner ersätter till viss del människor men de underlättar också. Men vi mal fortfarande köttet för hand. Vi känner dofterna av vad vi gör och vi smakar på smeten till korven för att känna att det har den rätta kryddningen. Om korvar ska kryddas med sprit köper vi den på systembolaget.

Till 80 kilo kött behövs 2 liter konjak.

De första sex månaderna efter övertagandet minns Tim som mycket jobbiga och tunga.

Fördomar i det inte går att göra bra korv i Sverige
- Men mitt intresse för mat gjorde att det var roligt i alla fall. Min äldste son, Denis, som nu är sju har börjat visa intresse för fabriken. Han frågar vad alla maskiner gör. Och han säger att när han blir äldre ska han jobba här.

Tim menar att det finns en fördom att det i Sverige inte kan göras riktigt god korv.

- När jag åker runt på mässor och låter folk provsmaka mina olika salami undrar de var jag importerat dem från. De blir glatt överraskade när jag berättar att de är gjorda efter gamla recept och är gjorda i Sverige.

Just nu i festivaltider i Kristianstad lanserar restaurangen Modesto en korv som kallas Local Hero. Det är en finare wienerkorv med ost i.

- Den säljs enbart på restaurangen och den har vi tagit fram i samarbete med Culinar, Jörgen Jonasson och Modesto, berättar Tim. Under hösten kommer jag även med en helt ny salami.

Finns inte utrymme för att bygga ut
Hur ser då framtiden ut för Tollarps charkuteri.

- Jag får inte bygga ut och bygga nytt kan jag inte för rökugnarna är omöjliga att ta med och då skulle smak och kvalité försämras. Alla charkuterister har sina små hemligheter och alla håller på dem. Det räcker inte med att blanda ihop kryddor enligt recept. Det behövs något annat och det har jag lärt mig av Hans-Rune och Jörgen och numera genom egna erfarenheter.

- Jag har tillstånd att hantera sju ton kött i veckan. Den expansion jag kan göra är att ständigt förbättra kvalitén.

Tim vill inte växa och bli för stor då kommer det lätt in att allt måste gå snabbt.

- Då blir det svårt att göra de salami jag gör nu. Salami ska ta lång tid att göra.

Under hela sin uppväxt i Kosovo såg Tim sin mamma göra korv.

- Min mamma var väldigt duktig på att laga mat och jag visade tidigt intresse för att lära mig, har hon berättat.

Leif Börje-Frid

Tillbaka till Larssons Charkuteri >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Samtal, 8/2 2007, med Anita Svensson, i Åhus, dotter till Eric och Wanja Ericsson som drev Ericssons charkuteri på Vilan.

 Foto: Privat  Foto: Leif Olofsson
Foto: Leif Olofsson

Bildtexter från vänster:
Wanja och Eric Ericsson.
Ericssons charkuteri inrymdes i ett stort hus på Långebrogatan.
Översiktsbild på Långebrogatan.


Erik och Wanja Ericsson tog över W.P. Westerbergs chark på Långebro1945
- Jag har för mig att det var en Larsson som gick i konkurs. Mina föräldrar ville jobba tillsammans och passade då på att köpa företaget. Varje morgon gick de upp halvfem för att få i sig något för snart nog stod köttbilen från KBS på gården. Det fanns inga kärror utan kvartsoxar och grishalvor bars på axlarna in i fabriken. Det var ett slitsamt liv att vara charkuterist i mitten på 40-talet.

Moster Ellen hade recepten i händerna
I källaren som var själva charkuterifabriken stod Anitas moster Ellen Nilsson. Det var hon som gjorde alla charkuterivarorna. Hela dagarna stod hon i källaren och gjorde korv, gräddade leverpastej, rullade köttbullar, stekte pannbiffar och mycket annat efter säsong. Hon hade bokstavligen recepten i händerna.

- Hon hade en specialitet hon blandade tomat i leverpastejen. Den blev väldigt kryddig och god. Ellen var en riktig krutkvinna. En gång halkade hon och bröt handleden. Han bad mor lägga om och trycka in benpipan som stack ut för hon skulle ned och jobba igen. Det blev transport till sjukhuset och en ofrivillig vila.

När köttet lyckligt kommit in i kylrummet tog Anitas far hand och styckningen. Eric hade lärt till styckare och charkuterist på Konsum Ettan vid Lilla Torg. Uppe i affären började Wanja samtidigt göra i ordning allt skulle vara klart till nio då affären öppnades, hon var egentligen utbildad frisör.

Farlig och kall arbetsmiljö
- Från källaren gick det en väldigt brant stentrappa upp till affären som saknade kyldiskar. Så alla matvaror måste bäras upp på morgonen och det som inte var sålt på kvällen skulle ned i kylrummet. På vintern behövdes ingen kyldisk i affären då var det kallt ändå. Det var yllebyxor på.

Affär, charkuterifabrik, bostad för familjen Ericsson och för moster Ellen, och under några år även Anitas mormor och någon av de flickor som var anställda som biträden i affären.

- Det var ett rymligt hus, när jag blev lite större fick jag ett eget rum på vinden. Huset var vackert. Det låg precis vid nerfarten till KBS där det nu ligger en vårdcentral. Vi hade kallt vatten indraget men ingen centralvärme utan bara vackra kakelugnar att elda i. Huset var lite modernt för vi hade en vattenklosett men utan värme. På vintern när det var riktigt kallt fick jag ha händerna som mellanlägg på bakelitsitsen och sedan satte jag mig.

 Ericssons Charkuteri hette tidigare W P Westerbergs Eftr. Foto: Leif Olofsson
 


Stort hus gav även husvilla rum vid behov
Både Wanja och Eric brydde sig om människor så det hände att husvilla fick låna ett rum.

- Mina föräldrar var hjärtegoa. Var det någon som var i kris fanns det alltid plats för en till i huset. Det värsta far visste var barn som inte fick mat. Då kunde han sticka till mamman lite extra. Jag minns en gång en nybliven mamma som inte vågade åka hem så hon fick naturligtvis bo hos oss. Det var nästan alltid någon hjälpbehövande som bodde i vårt stora hus.

KBS var inte bara slakteri de gjorde även charkuterier, även Konsum var en konkurrent. Så det gällde att ha bra varor och god service för att möta de något större charkuterifabrikerna.

- På lördagarna kunde det vara åtta stycken som jobbade i affären. Det var samma visa varje lördagsmorgon vid frukost, far hoppades att det skulle bli en karl som kom först för då blev det bra affärer.

Måndagar var tvättdagar
En som inte jobbade med affären eller var nere i källaren på lördagarna var Ellen då befann hon sig i familjens kök och lagade mat, fixade kaffe till alla som jobbade.

- Måndagen var det inte mycket jobb i affären då var det tvättdag. Alla de vita kläderna skulle tvättas och det var att koka dem i stora tvättbaljan. När vi fick tag på en vridmaskin underlättade det arbetet betydligt och tvätten torkade snabbare. På vintern hängdes alla kläderna på vinden. Eftersom jag var lite mörkrädd tittade jag alltid under kläderna för att se om det stod någon och gömde sig när jag skulle till mitt rum på kvällen. Mormor och en gammal faster till far stod och strök alla kläderna.

Moderniseringen kom även till charkuteriet. En elektrisk blandare till korv och leverpastej införskaffades.

Nya maskiner klarade mycket men inte köttbullarna
- Vi hade en elektrisk köttkvarn och blandare. Det gjorde att arbetet blev lite lättare för Ellen. Köttbullarna fick inte blandas i maskinen då blev de klistriga. De skulle fortfarande rullas för hand. Jag tror det var lite status i det. Men korven stoppades genom att för hand dra en vev. Det tyckte jag var skoj för korvskinnen var så glatta.

Styckningen skedde med de klassiska verktygen yxa, såg och kniv. I styckningsrummet stod en stor huggkubbe.

- Den skulle skrubbas med en stålborste varje kväll, det var väldigt noga.

Kungen gillade rökt korv från Ericssons chark
Ett par gånger om året kom det in en kvinna, som jobbade på slottet i Stockholm. När hon var och hälsade på sin syster på Långebro och skulle tillbaka till Stockholm kom hon in och köpte rökt korv.

- Den skulle hon ha med sig till slottet för kungen gillade den. Det var många som ville att mor och far skulle ansöka om att bli kunglig hovleverantör. Nej, det är för dyrt, sa far. Vill han ha vår korv kan han väl ha det ändå. Far var inte mycket för status och i den miljön på Långebro var det nog ingen som brydde sig om de åt samma sorts korv som kungen.

I mitten på 50-talet var Eric och Wanja  på några dagars semester i Göteborg. Trots semester kunde det inte låta bli att titta runt i några charkuteriaffärer. I en lite lyxigare affär hittade Wanja något hon tyckte om.

- Biträdena hade kulörta kläder, inte de traditionella vita. När hon hem köpte hon blåvitrutigt tyg och sydde helt nya kläder till personalen. Vi var först i stan med färg på kläderna. Men ett av biträdena vägrade hon ville ha sin vita kläder. Sådana nymodigheter gick inte an, som hon sa. Hon var riktigt arg.

Hemslaktare lämnade in för rökning
Folk kom in med skinkor och korvar som de ville ha rökta. Det var de som slaktade hemma på gården.

- En godsägarfru kom in med lite korvar som hon ville ha rökta. Fjälstret hade spruckit och hon hade lagat det med någon sorts papperstejp för att inte korvmassan skulle rinna ut. Det går inte att röka dem de kommer att börja brinna i röken, konstaterade far. Men för det mesta gick det bra när kunder lämnande in skinkor för saltning eller rökning.

Julen var den stora högtiden då var det mycket jobb nere källaren. Brunkålen skulle göras, köttbullar rullas, pressyltan och massor med annat julstök. Inte minst julskyltningen.

- Far tyckte julskyltningen var rolig. På lördagskvällen satte han upp gråpapper för fönstret och sedan smyckade han ett grishuvud, staplade konservburkar i pyramider och andra formationer. Knöt röda sidenband om korvarna. Det blev vackert. På julskyltningssöndagen efter högmässan tog han bort pappret.

Det bodde många original ute på Långebro och en del av dem var kunder i Ericssons charkuteri.

Skomakaren liknade Piraten
- Tvärs över gatan fanns en skomakare. Han var liten och söt, han liknade författaren Piraten med sin basker. På sommaren när hans kompisar kom och hälsade på kom de in och köpte leverkorv för 2 kronor. Utanför skomakarens, på trottoaren, skålades det och som tilltugg hade de leverkorven. Det såg nästan lite högtidligt ut.

En annan lite udda kund var en pensionerad man som nu var fastighetsskötare. Han brukade komma in och köpa kokta grisfötter.

- Han var genomskitig och ofta svart om händerna. Han brukade säga att det var så bra att äta grisfötter för då blev han ren om händerna.

Anita har en bror som när han var sjutton år åkte över till USA och där har han blivit sedan dess. I unga år bröt han upp en del av ett golv i vardagsrummet.

Bröt upp golvet för att hitta Rika-Hannas skatt
- Tidigare hade det bott en kvinna i huset som kallades Rika-Hanna det berättades att hon spökade i huset därför att hon hade gömt sina pengar där. En kväll när min bror och jag var ensamma och vi hörde golvet knarra trodde han att det var Rika-Hanna som vakade över sin skatt som hon gömt precis där. Han bröt upp några av plankorna. Men till fars förtvivlan över ett skadat golv hittade vi bara några gamla tidningar. Men när huset skulle rivas samlades massor med folk för att se om hon gömt några pengar.

När arbetsveckan var slut packades bilen full med mat och folk och så bar det av till Åhus och ett sommarhus. Runt om bodde även andra i släkten.

- Då blev dans, skratt och mycken mat och avkoppling och hela söndagen var det bara skönt men på måndag morgon var det upp halvfem och bära grishalvor på axlarna.

Anita funderade aldrig på att ta över eller ens lära sig till charkuterist.

Efter stängning var det städning 
- Nej, jag såg hur mycket far och mor fick slita och hur lite fritid de hade. När affären stängde klockan sex hade de minst en timmes rengöring så omkring sju varje kväll åt vi kvällsmat.

När familjen Ericsson tog över charkuteriet bodde de i ett funkishus på Udden som de sålde till ett svenskamerikanskt par.

- Inför en jul när vi hade mycket att göra i fabriken ville hon hjälpa till. Hon tog av alla sina fina diamantringar och la dem i fönstret. Tvättade händerna och fick på sig en vit rock och ett förkläde sedan stod hon och rensade grishuvud på kött och fett för pressyltan. Det är ett kladdigt jobb men hon såg så lycklig ut.

- Jag har aldrig haft så roligt, sa hon.

Leif Börje-Frid

Tillbaka till Ericssons charkuteri >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Samtal med Rut Pålsson, född 1910, i hennes hem i Åhus våren 2008, sonen Uno var med vid samtalet.

Träffades på teaterrestaurangen
Rut Pålsson träffade sin blivande man Anselm på Teaterrestaurangen i Kristianstad 1938. Då hade han två år tidigare köpt livsmedelsaffären i Vinnö. 1940 förlovade paret sig och Rut flyttade ut till Vinnö året efter som fru Pålsson.

Han köpte affären av änkefru Björnsson, 1936. I dag finns huset kvar, ett gult tegelhus med Vinnö handelsaktiebolag skrivit på ena gaveln. Huset ligger bara ett stenkast från det som en gång var Vinnöbageriet. I dag finns det en ljusaffär i det gamla bageriet.

- Fru Björnsson berättade att Tilda Svensson började baka i en länga som tillhörde affären som hon hyrde ut till Tilda. I den fanns en bakugn sådan som var vanlig i hem förr. En tvättstuga med cementgolv även två små rum, berättar Rut Pålsson och fortsätter:

- Jag träffade inte Tilda så ofta. Men en gång kommer jag ihåg det var nog 1944 eller 1945 inför julen. Hon kom in med en stor plåt och på den hade hon en rund klippt vetekrans som en julgåva.

De satt och pratade en stund och Tilda sa, "Ni handlar väl mest hos Almérs?"

- Vilket vi inte gjorde vi köpte mycket hos Tilda men även av Lenanders i Everöd, en bagare på Vilan som jag inte kommer ihåg namnet på och från Påhlssons i Malmö som sedan blev Pågens, berättar Rut.

Bagerirörelsen började 1892 - 93 när Tildas make Nils fick höra talas om att det skulle byggas ett sockerbruk i Karpalund. Tilda började baka bröd till jobbarna genom att låna mjöl av en snäll bonde.

Rut växte upp i Gringelstad och en dag, i början på 20-talet hade hon varit i affären och handlat. Hon hade lånat fars cykel och stod upp och trampade under ramen. Då kom Axel förbi på häst och vagn. Han var ute och sålde sin mor Tildas bröd.

- Han tyckte väl det såg farligt ut som jag cyklade så han erbjöd sig att cykla så fick jag köra hästen. Han lyfte upp mig på vagnen och sedan körde jag hästen en knapp kilometer till mitt hem. Han hade bröd i korgar på vagnen som han åkte runt i bygden och sålde. Det var säkert en runda på flera mil som han körde med sin häst och vagn. Och jag tror han var kring femton år.

Länge fram köpte bageriet in tre brödbilar som körde runt och sålde bröden.

1 februari 1946 dör Tilda 79 år gammal. Då har hon byggt upp ett bageri som i dag har förgreningar till Oakland, Kalifornien i USA. Redan i början på 40-talet började Tilda trappa ner.

- Då tog de båda döttrarna Esther och Ebba över så det är mest dem jag haft kontakt med, säger Rut. Esther var nog den som skötte de kamerala uppgifterna. De hade omkring 12 anställda. Ebba och hennes man Kalle skötte bakandet. Från två på natten lyste det i bageriet det kunde jag se från mitt sovrum. Då höll Ebba och Kalle på med att förbereda dagens degar tills bagarna kom.

Eftersom föräldrarna var mycket religiösa hade det följt med till barnen, berättar Rut.

- Ebba var nog den som var i högsta grad religiös, hon sjöng psalmer när hon gick på vägen i Vinnö. Men varken Esther eller Ebba försökte påverka mig, avslutar Rut Pålsson.

Leif Börje-Frid

Tillbaka till Vinnöbageriet >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Telefonsamtal, november 2006, med Per-Magnus Selinder, före detta förbundssekreterare i Svenska Missionskyrkans ungdomsförbund. Numera sekreterare för teologi och ekumenik inom Svenska Missionskyrkan boende i Stockholm.

Drick läsk och vinn en rosa Rolls Royce
När Bjäre skulle lansera sin nya dryck Merry fruktsoda, 1964, tog företaget till ett djärvt grepp. I annonser över hela landet uppmanades de tilltänkta kunderna att samla kapsyler från Merry Fruktsoda. Den som samlade in flest skulle vinna en rosa Rolls Royce.

Några företagsamma ungdomar inom Svenska Missionskyrkans ungdomsförbund siktade på att samla kapsyler nog för att få Rolls Roycen.

 Foto: Bjäre
Många kapsyler blev det.

- Vi var några teologistuderande i Lund som kraftigt protesterade mot att ungdomsförbundet skulle gynna de kommersiella krafterna, berättar Per-Magnus Selinder. Men vi fick inget större gehör. Nu på avstånd tycker jag nog att det var ganska oförargligt och det gynnade ju ett gott syfte.

Merry på alla sommarläger
Inom ungdomsförbundet fanns en strategi att alla sommarläger den sommaren, 1964, enbart skulle dricka Merry fruktsoda och att alla kapsyler skulle samlas in centralt.

- Varje ungdomsläger den sommaren sålde Merry Fruktsoda och samlade kapsyler. Ungdomsförbundet fick ihop flest av alla i hela landet. Jag kommer inte ihåg hur många kapsyler som behövdes för bilen men jag har för mig att det var så många att det i princip skulle vara omöjligt att samla in det antalet.

Ungdomsförbundets tanke från allra första början var att lösa in Rolls Roycen och byta den till mer lämpliga bilar som skulle kunna användas i missionsarbetet i dåvarande Belgiska Kongo och Kongo Brazzaville.

  Foto: Per-Magnus Selinder
En av bilarna på utflykt i Matadi, Kongo.

- Jag är inte riktigt säker på mitt minne men jag tror inte vi lyckades få ihop tillräckligt antal men vi fick så många att Bjäre uppmuntrade oss genom att ge oss ett par bilar som vi kunde använda i missionen. När bilarna kom till Afrika användes de till att köra ut skrivhäfte och litteratur till byarna för att öka bildningsnivån. Missionskyrkans ungdomsförbund fick stor publicitet när vi vann och även Bjäre blev mycket omskrivna kommer jag ihåg.

Leif Börje-Frid

Att notera:

På den tiden kostade en ny Volvo kring 10 000 kronor och en ny Rolls Royce kostade kring 80 000 kronor.

Tillbaka till Bjäre >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Samtal i makarna Britt och Sven Fasths hem 27 juni 2007

Namn: Britt och Sven Fasth

Britt född: 1933

Sven född 1929

Bostadsort: Kristianstad

Sven började som springpojke i charkbutiken i Tyringe 1943. Det var den butik som låg längst i väster. På den tiden fick han med cykelns hjälp köra ut varor som kunderna beställt.

- Jag hade 14 kronor i veckan.

Sven jobbade i Tyringe i två år var han springpojke men fick sedan lära sig till styckmästare tills han gjorde värnplikten, 1951, på pansarregementet i Hässleholm.

Britt började jobba i butiken på Götgatan 1954. Men redan 1950 började hon arbeta i en privat charkuteributik, Albert Anderssons i Önnestad. För att även hinna med att jobba i Börje Jonssons chark i Rinkaby innan hon började på Götgatan.

- Mitt första vikariat fick jag i Bjärnumsbutiken, berättar Sven. Det fick precis efter att jag muckat. Chefen skulle in och göra en repmånad. I jobbet ingick även att ta hand om hans schäferhund. Jag bodde i chefens lägenhet och varje morgon följde hunden med mig till affären och fick ett ben. Sedan gick han hem igen och väntade på mig. Han var så väldresserad så han la sig ute på gräsmattan och väntade på mig hela dagen.

Sven hade sedan en mängd vikariat i olika KBS butiker, berättar han och fortsätter:

- I Osby var jag i flera år. Det var ett trevligt samhälle att jobba i. En lärorik tid. Den sista affär jag jobbade i var den i Vinslöv och där var jag tills den lades ned 1962. Då fick jag jobb på KBS kontor.

- Det var ett mycket intressant jobb i butiken, fortsätter Britt. Kundkontakten och att göra det bästa för kunden.

- Till vår hjälp hade vi butikskonsulenter. Två av dem minns jag särskilt Carl-Hugo Svensson och Einar Jönsson, berättar Sven. Jag frågade en gång varför de bara kom en gång om året. Ser du oss inte så betyder det att din butik sköts väldigt väl. Kommer vi oftare så är det inte så bra, svarade de.

Både Sven och Britta skrattar åt minnet.

Butikschefen fick ta ansvar för beställningar av kött från KBS, övriga inköp och se till att allt blev styckat på ett bra och riktigt sätt, berättar Sven.

I de flesta av butikerna fanns det två till tre anställda.

- När KBS kom med leveranserna var det i form av halva grisar på ungefär 35 kilo och oxar som var delade kvartsbitar och de vägde omkring 90 kilo. De fick jag ha hjälp med, säger Britt.

- Det fick även jag, fyller Sven i.

Från KBS kom färdiga charkuterivaror såsom ärtsoppa, biffar, kåldolmar, köttbullar, rökt korv, leverpastej, kassler.

- Ärtsoppan kom i långa korvar så folk kunde köpa precis så mycket de ville ha. Inte som i dag i små plastförpackade korvar, förklarar Sven.

Den kund som ville kunde beställa en halv gris.

- Då styckade vi den precis så som kunden ville ha den, säger Britt. I början var det tungt att stycka men efterhand som jag lärde mig alla knepen blev det mycket lättare. Det är väl så med det mesta när erfarenheten kommer blir det enklare, säger hon eftertänksamt.

Att jobba i charkuteributiker på 40- och 50-talen var ett kallt jobb.

- Med långa arbetstider och dåligt betalt, säger Sven. Vi jobbade 48 - 50 timmar i veckan. Särskilt påsk var några jobbiga dagar. Men trots detta sattes kunderna alltid i högsätet.

- Det hände ofta att det även blev jobb på långfredagen för att hinna med allt som kunderna ville ha på påskaftonsmorgon, berättar Britt.

- Det fanns ibland kunder som var lite speciella. Jag kommer ihåg en tant som bara kunde handla av mig eller en annan manlig expedit. Hon stod stilla och väntade tills vi var lediga. Jag minns även en fattig man från en liten by söder om Tyringe. Han hade många barn och levde väldigt fattigt. Han köpte alltid de billigaste fläskbenen. När jag styckade dem kom det alltid med lite extra kött, berättar Sven och skrattar gott.

Normal dag i en butik var att komma vid sjutiden på morgonen för att hinna plocka fram allt som skulle finnas i butiken när den öppnades halvnio. På kvällen när kunderna hade gått var det städning som gällde.

- Allt skulle vara skinande rent. Allt skulle diskas, tvättas och gnuggas rent. På vardagarna kunde det innebära att stanna till framåt sju på kvällen.

- Och på lördagarna var det ofta fullt med folk i affären från det vi öppnande tills vi stängde.

KBS charkuteributiker fanns från Tyringe i väster till Karlskrona i öster och det fanns som mest 67 stycken, tycker sig Sven och Britt komma ihåg.

- Trots att vi jobbade i olika butiker och knappt såg varandra fanns det ändå en stor sammanhållning. All butikspersonal träffades en gång om året på KBS i Kristianstad och det är nog en av förklaringarna till att vi kände gemenskap med KBS i Kristianstad. Men jag tror att butikskonsulenterna var väl så betydelsefulla, berättar Britt.

Redan i slutet av femtiotalet började butiker läggas ned.

- När ICA och Domus kom med sina större affärer där de hade de flesta livsmedel fanns det inte plats för speceriaffären, charkbutiken och mjölkaffären, tror Sven.

Efterhand som deras butiker lades ned fick Britt och Sven jobb på kontoret med att sälja in charkuterivaror till alla affärer.

- Det var där vi träffades och så småningom gifte oss.

Men det är ju en helt annan historia.

Leif Börje-Frid


Tillbaka till Scan AB >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Samtal med Lennart Svensson i hans hem i Åhus

Namn: Lennart Svensson
Bostadsort: Åhus
Född: 1933
Arbetsplatser: Bjäre 1966 - 1972 och KBS 1972 - 1989

Anställning genom en tillfällighet

Lennart Svensson anställdes som personalkonsulent i årsskiftet 1965 - 66. Han är utbildad socionom sedan 1960, på linjen för kommunal ekonomi. Det var mer eller mindre en tillfällighet att Lennart hamnade på Bjäre i Karpalund.

- En studiekamrat, Kjell Johansson, från socialinstitutet i Lund var personalchef på Bjäre och uppmanade mig att söka. Min hustru Anita och jag bodde då i Jönköping och tänkte att vi kunde röra på oss. Jag kom till ett företag där entusiasm och nybyggaranda frodades. Det fanns en vilja att satsa.

Det märktes inte minst när en ny läsk, merry fruktsoda skulle lanseras med hjälp av en rosa Rolls Royce och en livs levande elefant.

- Företaget utlyste en kapsyltävling, den som samlade mest kapsyler, från Merryflaskor, vann en rosa Rolls Royce och den som kom jumbo fick jumbopriset en elefant. Bilen gick visst till Svenska Missionskyrkans ungdomsförbund och elefanten till en man som skänkte den till Parken Zoo i Eskilstuna.

Merry och Mer var stora säljsuccéer. Det mesta av produktionen var automatiserad förutom den sista delen när flaskorna skulle packas i kartonger som skulle ställas på pallar.

Kvinnor slitstarkare
- Männen var riktiga vecklingar de stod inte ut med det enformiga arbetet så länge, de gnällde över ont i ryggen. Kvinnorna däremot var nog av segare virke för de gnällde nästan aldrig. Fast kanske vi slet ut många kvinnor i förtid, säger Lennart med lite eftertänksamhet i rösten.

En annan storsäljare var konserverad potatis på burk. Potatis som odlades i Tornedalen och i Kristianstadstrakten. Nybyggarandan gjorde att alla tjänstemän förväntades arbeta så mycket som behövdes innan de gick hem för dagen, berättar Lennart och fortsä'tter:

- Någon övertidsersättning var det aldrig tal om. Vi skämtade om chefen att han mycket väl kunde ringa vårt arbetsrum på kvällen klockan nio och svarade vi inte undrade han om vi inte hade något att göra. Det ska sägas att fackanslutningen på tjänstemannasidan var väldigt dålig, kanske 20 procent av 300 tjänstemän. Det fanns även 300 kollektivt anställda.

Chefen bodde nästan på företaget
Chefen Sven-Erik Kulldorf bodde mer eller mindre på företaget och krävde nästan samma hängivna inställning av tjänstemännen.

- Jag kan ju bara prata för tjänstemännen men vi var nästan som en familj och en gång om året bjöds vi på en hejdundrande personalfest med våra respektive. Vi fick dessutom på den fritid vi faktiskt hade nyttja företagets resurser för privata ändamål. Vi var några stycken som använde laboratoriet för att experimentera fram öl som skulle vara för privat bruk. Det blev mest vinäger så vi hällde ut den.

Direktör Kulldorf var en visionär som var hänsynslös mot sig själv , berättar Lennart och fortsätter:

- Han mer eller mindre bodde på företaget. På Bjäre frodades de goda idéerna. Chefen var mycket tillåtande hur vild idén än var, bara den som la fram den trodde på den själv och var villig att jobba för den. På så sätt var företaget en plantskola för mången god och ibland vild marknadsföring. Att bli anställd på Bjäre sågs nog av många som ett steg i karriären.

Bjäre blev Novia
En stor organisationsförändring genomfördes på Bjäre under Lennarts tid som personalkonsulent. Bjäre var ett helägt dotterbolag till Margarinbolaget, som i sin tur ägdes av Unilever och Aritmos till vardera 50 procent, 1970 köpte Unilever ut Bjäre från Margarinbolaget och fusionerade det med sitt eget märke Blå Band till Novia Livsmedelsindustrier AB. Tjänstemännen från Blå Band i Halmstad flyttade till Karpalund medan produktionen blev kvar.

- De sysslade med torra produkter och vi med sylt, saft och marmelad och det var svårt att producera under samma tak.

Leif Börje Frid


Tillbaka till Bjäre >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Samtal med Åke Wirtén  i hans och hustrun Kerstins hem i centrala Karlshamn, 16 januari 2007

Namn: Åke Wirtén

Bostadsort: Karlshamn

Född: 
Arbetsplatser: Svenska Stärkelseproducenters förening

 Halvera produktionen av stärkelse

- Den politiska makten och "bondemakten" i LRF hade mer eller mindre redan bestämt att min huvuduppgift när jag tillträdde som VD för Svenska Stärkelseproducenters förening var att halvera produktionen av stärkelse.

Åke Wirtén var VD i företaget Solanum, ett företag inom Svenska Lantmännen, när han 1977 blev ombedd att leda Sveriges Stärkelseproducenters förening med säte i Karlshamn. Det var en helt ny värld för Åke men som skulle visa sig bli väldigt spännande, lärorik och fylld av resor till främmande länder.

- Stärkelsemarknaden var våldsamt reglerad och drog stora summor i regleringspengar för att hålla stärkelsepriset uppe. Priset på stärkelsefabrikernas produkt bestämdes i jordbruksförhandlingar. När jag känt in mig på jobbet såg jag att det fanns andra möjligheter än att skära i produktionen. Dessutom var det ju den enskilde lantbrukaren på det lilla familjejordbruket som skulle drabbas hårdast, berättar Åke Wirtén.

Många små stärkelsefabriker i gränslandet
I gränstrakterna mellan Skåne och Blekinge fanns ett antal små ekonomiska föreningar knutna till Sveriges Stärkelseproducenters förening eller Lyckeby stärkelsen som det kallas i folkmun.

- Om vi lyckades fusionera dessa föreningar till ett enda företag och minska antalet fabriker till fyra skulle vi kunna dra ned på kostnaderna. Efter mycket diskuterande och rent av lite bråkig atmosfär lyckades fusioneringen, 1979.

För att utveckla företaget sökte Åke Wirtén efter en samarbetspartner och fann en i USA.

- National Starch, ett företag i Unileverkoncernen, ville komma in på den nordiska marknaden och vi på Lyckeby Stärkelsen var ute efter att kompetenshöja oss. Vi var små därför var det bättre att skaffa kompanjoner och i samarbetet med National Starch lärde vi oss mycket. Vi bildade ett samägt försäljningsbolag Lyckeby National AB. Efter fem sex år kunde vi mycket och hade byggt upp en mycket framgångsrik forskningsavdelning. Då konstaterade det amerikanska företaget att "de fött ett monster". Vårt samarbetsavtal löpte på tio år och det förnyades inte.

Först i Europa att forska på genteknik
Den lilla forskningsavdelningen hade nu under Per T Perssons ledning vuxit från 90 000 kronor om året, 1977 till i dag cirka 25- 30 miljoner kronor. Lyckeby Stärkelsen skapade en forskningsstiftelse dit en del av vinsten överfördes. Vid varje bokslut bestämdes hur mycket av vinsten som skulle sättas in i forskningsstiftelsen.

- Vi var först i Europa med att forska på genteknik. Vi hade faktiskt två potatisar som var genförändrade så att de delvis skulle göra jobbet med att kundanpassa stärkelsen för pappersindustrin medan de växte. Men den evinnerliga rädslan för genteknik stoppade odlingen av dessa potatisar som vi tagit fram i samarbete med Svalöf Weibulls. Jag förstår inte varför folk är så rädda för att vi klipper och klistrar i generna. Det har naturen gjort i alla tider och då kallar vi det evolution. Med gentekniken ville jag komma ifrån den kemiska processen därför att kemikalier är farliga och vi vet inte alltid vilken skada de ställer till med. Nu börjar det bli tillåtet att odla gentekniskt förändrade grödor men nu är vi inte först.

När forskningsavdelningen byggdes upp på Lyckeby Stärkelsen fanns det inte mycket forskning på de svenska universiteten och högskolorna.

- Vi bestämde oss för att samarbeta med universiteten och har även finansierat en del doktorander.

Frigjorde stärkelsen från regleringspengar
Åke Wirténs uppgift var som sagt att halvera produktionen men i sitt inre kände han något annat.

- Jag ville frigöra stärkelsen från alla statliga regleringar, så jag var lite olydig när jag började samarbetet med National Starch. Och byggde upp en forskningsanläggning för att hitta ännu flera möjligheter med stärkelsen. Forskningen gick ut på att hitta möjligheter att modifiera stärkelsemolekylen.

Stärkelsen kan indelas i två delar, den som går till pappersindustrin och den som går till livsmedelsindustrin. Varje dag kommer vi alla mer eller mindre i kontakt med stärkelse i tidningspapper, etiketter, träfiberplattor. I choklad, marmelad, glass, safter, bakverk barnmat. Sagogryn, potatismjöl och tapetklister. Även inom gjuteriindustrin och i konserv- och charkuteriproduktionen. Kläder och läkemedel.

Bönderna fick bra betalt för potatisen
- För att få med lantbrukarna och gemensamt bygga ut verksamheten lovade vi dem samma ersättning för potatisen som danskarna fick.

Potatis är väldigt mycket vatten när stärkelsen är utvunnen är vatten även den stora restprodukten och potatispulpan (en ganska blöt och fiberrik blandning av cellväggar och fruktsaft).

- Vi förädlade avfallet så vattnet gick tillbaka till bondens åker som gödsel. Och av potatispulpan utvecklade vi en högvärdig potatisfiber som kan användas både som livsmedel och specialdjurfoder.

Många idéer på hur potatisen ska kunna användas har utvecklats men en del hänger i företagets forskningsgarderob och väntar på att förverkligas.

Poatatisprotein likvärdigt med sojaprotein
- Proteinet i potatisen kan jämföras med sojaprotein men än har ingen kommit på hur vi får fram proteinet ur potatisen effektivt. Men en dag kommer någon på det tills dess får det väl också hänga i garderoben.

Till jobbet som verkställande direktör hör också att göra en del misslyckanden att dra erfarenheter ur.

- Vi gjorde en analys av marknaden om folk skulle köpa helt biologiskt nedbrytbara engångstallrikar gjorda av potatisstärkelse. Marknaden sa ja. Vi byggde en helt ny fabrik i Lister Mjällby men nästan ingen köpte våra något dyrare tallrikar men som var helt biologiskt nedbrytbara. Företaget fick läggas ned.

Resan till Inre Mongoliet
Världsbanken kom med en förfrågan om att etablera en fabrik i samarbete med kineserna i Inre Mongoliet.

- Jag var mot idén från allra första början men jag blev övertalad att åka dit och titta. Det är en väldigt framgångsrik etablering och jag har ett roligt minne från resan:

Citat Ur: Minnesskriften 75 år:
"Vid ett tillfälle åt vi helstekt får. Allt utom tjocktarmen åts upp, smaltarmen ansågs vara en delikatess. Den åts som korv och var faktiskt god. Visst var det knepigt att se det delvis nedbrutna gräset som fåret ätit några timmar tidigare. Som synes måste mycket accepteras för att uppnå ett bra förhandlingsklimat."

- Något jag är stolt över är att vi vågade etablera oss i det gamla Sovjetunionen. Lyckeby Stärkelsen skapade faktiskt ett av de första privata företagen där. I Lettland moderniserade vi en produktionsanläggning för stärkelse. I dag har vi en stor marknad i Ryssland. Även i dåvarande Tjeckoslovakien moderniserade vi en anläggning

Fabriker i många länder
Den övergripande filosofin oavsett vilket land Lyckeby Stärkelsen etablerade sig i var att företaget skulle ha en inhemsk ledning.

- Vi tog hit dem och utbildade dem så nu har vi Lyckebyfolk över en stor del av världen. När jag slutade 1995 hade vi företag i Lettland, Tjeckien, Kina, Tyskland, Danmark och etableringar i nya länder fortsätter.

Några år före fusionen av föreningarna till ett gemensamt företag tog Lyckeby Stärkelsen över Culinar i Fjälkinge.

- Inspirerade av National Starch som på sätt och vis hade sitt eget Culinar bestämde vi oss för att utveckla företaget. Det var lyckat. Lyckeby Stärkelsen blev nog ett starkare företag när vi även hade smaksättning till livsmedelsindustrin.

När Åke Wirtén började på Lyckeby Stärkelsen 1977 var omsättningen drygt 100 miljoner kronor.

- I dag är Lyckeby Stärkelsen ett miljardföretag och det har nog skett tack vare att vi gav lantbrukarna konkurrenskraftig ersättning för potatisen och vår forskningsavdelning som sedermera utvecklats med kraft i samma anda som när vi samarbetade med amerikanerna.

Leif Börje-Frid

Tillbaka till Lyckeby Culinar >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Samtal med Richard Tideman i hans hem i Arkelstorp, 21/5 2007

Namn: Richard Tideman

Bostadsort: Arkelstorp

Född: 1949

Arbetsplatser: KBS, Ovalen

Redan som tolvåring, 1961, började Richard Tideman sommarjobba på KBS. Hans far Walter jobbade där sedan någon gång i mitten på 20-talet.

- Jag fick jobba på konservlagret med att packa i lådor efter ordersedlar.

Richards farfar Karl Tideman var en småbonde i Charlottesborg som behövde lite extrainkomster.

Köpte tarmpaket
- Jag tror att det var så att farfars lilla gård inte räckte för att försörja familjen så han kom på ett sätt att tjäna pengar. Han köpte tarmpaketen från slakteriet och förädlade tarmarna till korvskinn, som han sålde tillbaka till Andelsslakteriet Långebro. Vi skulle kunna säga att han var en franchiseföretagare långt innan det ordet användes i Sverige.

Tidemans era på KBS började någon gång i början på 1900-talet och slutade när tredje generationen, Richard, slutade 1986 och gick över till Ovalen, som var ett säljbolag för slakteriets produkter.

- Farfar var egen företagare till slutet av trettiotalet, och då hade ju även min far börjat i företaget. Då ville KBS ha tarmrenseriet under egen flagg och farfar blev chef, även min far anställdes. Jag vet inte hur länge farfar jobbade där men säkert till slutet av 40-talet. Han dog 1954.

Richards far, Walter Tideman, började direkt efter sexåriga folkskolan som trettonåring och jobbade fram tills han var 75 år.

Fick jobba långt efter pensionen
- Min far hade ett privilegium att få jobba efter pensionen han hade levt för jobbet i hela sitt liv och hade svårt att sluta. Som liten kommer jag knappt ihåg honom, han gick till jobbet klockan fem på morgonen och kom hem vid sextiden på kvällen. Han tillhörde verkligen den gamla arbetarklassen som var ett med sitt jobb. Han fick kanske också jobba kvar för att det var mycket svårt att rekrytera arbetsledare till tarmrenseriet. Men när jag var redo att ta över kom lösningen och då fick far sluta som arbetsledare. Personalchefen Lennart Svensson sa att nu måste han lämna plats för yngre förmågor.

- Jag blev arbetsledare några år innan min far slutade. Då mer eller mindre bosatte far sig i saltkällaren. Där tog han hand om och saltade ned alla tarmar som vi rensade. Ungefär varannan vecka skickades de iväg till Kontrollhudar i Varberg. Där tvättades saltet bort och kontrollerades att tarmarna var hela.

Det fanns ännu en Tideman i tarmrenseriet och det var Richards farbror Kaj, som jobbade där fram till sin pension. Även Börje en yngre broder till Kaj och Walter provade på men han omskolade sig till målare.

Svårt att rekrytera arbetskraft

- Det var svårt att rekrytera arbetskraft till tarmrenseriet då det ansågs som ett hårt jobb och det hade dessutom dålig klang. Rensa tarmar låter som om det är ett illaluktande och smutsigt jobb. När vi sökte folk bad jag personalavdelningen skriva tarmförädling istället. För det var ju vad vi gjorde.

Lukten i det gamla tarmrenseriet kunde bli ganska stark då arbetsbord var i trä, fläktarna var dåliga. Men i den moderna tarmförädlingen är allt utrustning i glas och rostfritt stål och fläktarna är mycket kraftigare så lukten stannar inte kvar.

- Jag började i tarmrenseriet 1974 och 1979 gick jag vidare till slakten som produktionsansvarig.

Tarmpaketet som kom från slakteriet bestod av magsäck, tjocktarm, tunntarm, ändtarm och hela paketet kallades för räntan.

Det röda paketet togs omhand av slakten
- När allt annat var utvunnet ur grisen var tarmpaketet det sista som gick att tjäna pengar på. Det var som att få lite ränta.

Det fanns även ett rött paket med lever, njurar, hjärta och lungor men det togs om hand av slakten.

- När tarmpaketet kom delade vi det i olika beståndsdelar olika för grisar och oxar. På grisen tog vi mest hand om tunntarmen som blev skinn på korvarna. Krustarmen (tjocktarmen) var svår att göra något åt. Den var lite krusig därav namnet och därför svår att ha till korv. Fransmännen däremot trädde olika stora krustarmar i varandra så vi exporterade dem till bland annat Frankrike där de ansågs som en delikatess.

Tunntarmen pressades genom två valsar på samma sätt som den som tvättat bilen vrider ur sitt sämskskinn. Vid första omgången pressas tarmens innehåll ut och ned i en behållare. Vid andra pressningen av tunntarmen drogs valsarna åt lite hårdare och på så sä'tt pressades tarmludden bort.

Insulin till diabetiker

- I behållaren blandades tarmluddet med en syra och skickades vidare till läkemedelsindustrin. Därefter åkte tarmarna ned i saltkällaren.

Läkemedelsbolag köpte bukspottkörteln och första decimetern av tunntarmen.

- De använde det till att framställa insulin för diabetiker.

Ändtarmen är kort på en gris. Slaktaren skar runt tarmöppningen en bit kött följde med i tarmpaketet.

- Köttet och fettet skar vi bort det skickades vidare till flottsmälteriet där köttbiten flöt omkring i fettet därför blev den kallad  "greve". Greven användes i hundmatstillverkningen.

- Magsäcken kunde vi ha förädlat och vi gjorde det en kort tid men vi prioriterade bort det för vi hade ont om arbetskraft. Istället exporterade vi magsäckarna till Frankrike. Men vi tvättade den både på utsidan och insidan och tog bort de tunna hinnorna. I Frankrike fyller de magsäcken med köttfärs och kokar den.

Urinblåsan togs bort redan i slakten. Grisens tarmpaket väger runt fem kilo. Nötkreaturens tarmar väger mellan 30 och 40 kilo.

Fyra magar

- Nötkreaturen har ju fyra magar, våmmen, nätmagen, bladmagen och löpmagen och hos dem kallas tjocktarmen för raktarm, tunntarmen för kroktarm och ändtarmen används inte alls. Den går direkt till destruktion.

Komagarna går mestadels till hundmatstillverkning.

- Våmmen, som kan vara upp till en meter i diameter, ätes gärna av fransmännen. De strimlar den och använder den i köttgrytor. Våmmen är en väldigt tjock muskel. Raktarmen och kroktarmen används till korvskinn. Tunntarmen kan köpas i affärer under namnet fjälster.

Även nötkreaturens bukspott körtel gick iväg till insulinproduktion.

Bra betalt i tarmrenseriet
- Det var bra betalt att jobba i tarmrenseriet. Då på min tid fanns det en lönehierarki. Slakt av nöt hade högsta statusen och därmed högre lön. Därefter kom grisslakt och sedan tarmrenseri. Fick då de andra 25 öre mera i timmen skull även vi hade det i tarmrenseriet.

Slakten av grisar kunde uppgå till 10 000 i veckan och nötslakt till omkring 500 per vecka. Får slaktades efter säsong, deras inälvor togs inte omhand.

Richard Tideman är egentligen utbildad väg- och vatteningenjör men arbetsmarknadsläget var besvärligt efter att han gjort värnplikten 1973.

- Så det fick bli tarmrenseriet igen och det var ett bra och fritt arbete.

Leif Börje-Frid


Tillbaka till Scan AB >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Samtal i Alf och Hanna Abelins hem i Färlöv, 15/2.

Namn: Alf Abelin

Bostadsort: Färlöv

Född: 1918

Arbetsplatser: Karpalunds sockerbruk

- Nu har jag blitt så gammal så jag har väl glömt det mesta, börjar Alf Abelin vårt samtal.

Alf Abelin är född i Svedala och fick sitt första jobb på Aktiebolaget Åbjörn Andersson som yngste kontorist precis när han slutat skolan.

- För mig blev det den kamerala vägen.

Efter två år bestämde Alf sig för att skaffa sig en utbildning och började 1935 på Handelsinstitutet i Helsingborg. Utbildningen var på två år.

- När jag ville komma tillbaka till Åbjörn Andersson sa han bara att min tid där var slut. Jag fick söka annat jobb. Min far var betinspektör så det blev naturligt att söka mig till betorna. Jag fick jobb som kampanjkontorist på Staffanstorps sockerbruk.

Kampanjvikariat blev fast tjänst som varade till pensionen
1938 sökte Alf sig till Karpalund som kampanjkontorist där han efter något år fick en fast tjänst som varade ända fram till pensionen.

På Karpalund fick Alf bland annat teckna kontrakt med betodlarna. Ett hektar gav ungefär 40 ton betor.

- Vi var en tre fyra stycken som for runt till bönderna och tecknade kontrakt på hur mycket betor de skulle odla. När vi var klara var det dags att göra upp leveransplaner och vilka biprodukter bönderna skulle ha med sig hem. Det var betmassa, melass och kalk till jordförbättring.

De första åren bodde Alf Abelin i ett ungkarlsrum i ovandelen av kontoret.

Månadslön på 225 kronor kändes som en rikedom
- Det var på den gamla goda tiden, förklarar Alf och ler vid minnet. När jag började på Karpalund fick jag 225 kronor i månaden. Det var bra betalt då. Jag kände mig rik.

Alf Abelins jobb var i huvudsak bokföring, planläggning av leveransplaner, inköp av förnödenheter för tillverkningen av råsocker, exempelvis kalksten från Gotland.

- Mina forna arbetskamrater försvinner en efter en. Vår gamle förrådsförvaltare Arvid Månsson dog för några veckor sedan. Han var en mycket trevlig, glad och pratsam person och vi jobbade bra ihop.

Alf Abelin återkommer ständigt till hur bra han trivdes med sitt arbete och sina arbetskamrater.

- Jag har liksom trivts med sockerbruksfolket. Särskilt Lindblad, en av disponenterna, gjorde stort intryck på mig.

På kontoret fanns det en kamrer, en kassör, ett par betinspektörer, tre kontorister och disponenten.

Disponenten hade för hög lön
- Disponenten hade en hög lön som vi andra tyckte var onödigt hög. Eftersom vi jobbade utan övertidsersättning under kampanjen fick vi som kompensation en månads semester. Det var i tider då de flesta bara var lediga fjorton dagar.

När kampanjen började kring första oktober blev det liv och rörelse på Karpalund. Inför kampanjen anställdes uppåt trehundra personer.

- Kampanjarbetare hade inga direkt kvalificerade arbetsuppgifter så alla som ville ha jobb fick i praktiken chansen. Många av kampanjarbetarna kom långväga ifrån och fick bo till en billig peng i kampanjbostäderna.

Dessa var inredda så att det gick att ha självhushållning för dem som ville spara pengar. Det fanns en husmor i varje hus som lagade mat till dem som ville ha.

- Många jobbade mycket och sparade pengar. Det fanns nog de som levde helt av betor. På sommaren gallrade de och under sommaren hackade de ogräs och på hösten kom de till Karpalund.

Betorna provtvättades
- När betorna sedan kom till Karpalund togs prov på varje lass. Dessa betor provtvättades för att se hur mycket jord det fanns. De fick avdrag i motsvarande procent som det fanns jord bland betorna.

När odlingskontrakten var klara på våren och odlarna fått sitt utsäde kunde de begära förskott på höstens betskörd.

- Många hade det nog knalt så förskottet var efterlängtat. De fick låna på framtida produktion till fem procents ränta tror jag det var. Förskottet drogs av när betleveranserna var klara.

Om det då var en dålig höst för betorna, för mycket solsken och för lite regn. Eller tvärtom. Kunde det bli dåliga skördar.

- Då var det synd om de som bett om förskott. Skulden fick då stå kvar till nästa år. Det gjorde ont att ibland se en bonde med gråten i halsen tippa i en ynklig last som inte skulle täcka det förskott han fått. De kalla vintrarna på 40-talet var besvärliga för bönderna. Om de hade för många frusna betor i lasten fick de ta tillbaka dem. Med alltför många frusna betor i lasten gick det inte att göra socker av dem.

Efter kampanjen blev det bokslutsarbete

När kampanjen var över med långa och många arbetsdagar även för en kamrer, vidtog bokslutsarbete för Alf Abelin.

- Den skulle vara klar till 30 april och skickas till Sockerbolaget i Malmö.

Betorna var betydelsefulla inte bara för bönderna och sockerbruken.

- Många familjer hade ett par tunnland betor som de både gallrade, hackade och tog upp. Oftast var det kvinnorna som på så sätt drygade ut hushållskassan.

Efter mer än 40 år på Karpalund slutade Alf Abelin 1983 då han blev folkpensionär.
Leif Börje-Frid

Tillbaka till Karpalund >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Samtal med Åke Nilsson, i hans och hustrun Gretas hem 18/2 2008.

Namn: Åke Nilsson

Bostadsort: Kristianstad

Född: 1932

Arbetsplatser: Finlands Bryggeriet, Skånebryggerier.

Sommaren 1949 var Åke Nilsson arbetslös. En dag stötte han på en gammal skolkamrat som några veckor tidigare också varit arbetslös.

- Han berättade att han bara gått in på Finlandsbryggeriet och frågat om det fanns jobb och det fanns det. Han fick börja meddetsamma. Jag cyklade direkt till bryggeriet och frågade om det fanns jobb för mig. Kom igen om 14 dagar så har vi jobb till dig, sa disponent Gustav Rosander.

Fjorton dagar senare cyklade Åke till bryggeriet igen. Nu fanns det jobb.

- Kom på måndag så får du börja då. Så lätt var det då. Måndagen den 9 maj 1949 började jag jobba. De frågade inte hur gammal jag var. Jag fick börja på lastbryggan. Backarna med läsk och öl kom på ett transportband genom en lucka i väggen. Det var bara att hugga i och lasta backarna med femtio flaskor i.

När lönen skulle betalas ut frågade de Åke om skattsedel och hur gammal han var.

- Sexton, svarade jag, om några veckor fyller jag sjutton. Då ville de ge mig lägre lön. Men jag stod på mig och sa att jag gjort en vuxens jobb och skulle ha en vuxens lön. Jag fick 96 kronor i veckan precis som de vuxna.

När bilarna var lastade och de kört iväg fanns det många andra jobb på bryggeriet. När Åke började fanns det inte längre någon som körde med häst och vagn.

- Fanns det inget annat att göra blev jag skickad att sortera flaskor. Backarna som kom tillbaka från kunderna var blandade vita och bruna. Det var en stående order för den som var utan något jobb. 

- En period skulle vi krossa de gamla knubbaflaskorna. De var inte längre med i produktionen.

Efterhand byttes de gamla stora 50-flaskorsbackarna ut.

- Jag kommer inte riktigt ihåg men jag tror det var 1951 - 52 som de byttes ut mot nya moderna backar som bara innehöll 25 flaskor. Jag tror det var en arbetsmiljöfråga. De gamla backarna var tunga att lasta och lossa.

Åren från 1949 och fram till 1959 vikarierade Åke på nästan alla olika arbetsplatser som fanns på bryggeriet. Han körde även läskmaskinen och fick rycka in och brygga öl.

- Som tur var aldrig i jästkällaren där var så rått, bara 7 - 8 grader varmt. 1959 fick jag börja följa med i drickabilarna för att lära mig alla drickarundor.

En av drickakörarna blev sjuk i november 1960 och eftersom Åke lärt sig rundorna fick han hoppa in.

- Jag fick ta över hans runda som gick inom gamla stan. Då fanns massor med affärer, restauranger och privata kunder som ville ha något att dricka.

Drickakörarna sålde direkt från bilen. Varje chaufför beställde vad han trodde sig behöva för dagen. All ilastning skedde under lastledaren, lagerchef John Lijleblads ledning.

- När jag började som drickakörare sålde vi fortfarande till privatpersoner i deras hem men privatförsäljningen slutade vi med 1961. Jag körde dricka ända till 1994. Under tiden hade fyra rundor blivit två. På eftermiddagen körde vi tillbaka till bryggeriet för att komplettera.

1963 läggs Finlandsbryggeriet ned och blir enbart ett nederlag där öl och lemonad kördes från Malmö för att efterhand köras ut till kunderna.

- 1965 blir det helt nya lokaler för nederlag ute på Vilan mittemot Hvilans mekaniska. När Finlandsbryggeriet lades ner 1963  köptes bryggerilokalerna av kommunen som rev och Skanska byggde höghus. De som i dag kallas Finlandshusen, berättar Åke och fortsätter:

- På 80-talet förändrades jobbet radikalt. Vi bara körde runt och levererade det som såldes in av de som jobbade på kontoret eller som vi sa förhandsorder. Jobbet blev tråkigare för vi hade inte längre samma kundkontakt. Tidigare kunde jag komma till en kund och fråga vad han ville ha och ofta fick jag svaret "det ser du själv". Allt detta försvann.

Nederlaget på Vilan lades ner 1994 och allt flyttade till Malmö.

- Jag hade tre år kvar till pensionen och skulle få en Prippspension för att jag varit anställd så länge. Men då skulle fler kräva det. Så det ordnades att jag fick nybörjarlön utan krav på att jag skulle arbeta.

Efter 48 år som anställd inom bryggerinäringen har Åke massor av andra minnen.

- Jag minns tydligt den första Volvon, som hette "Snabbe". Den hade nedbyggt flak och den var lätt att jobba från. När vi lastade på morgonen hade vi en strategi att det mest värdefulla skulle stå i mitten för att ingen skulle komma åt det för lätt. Jag fick långt senare veta att skolungdomar hade som sport att försöka stjäla läsk utan att vi drickakörare såg det. Det erkände en grabb som jobbade som hips i en affär som jag levererade till.

Finlandsbryggeriet hade haft eget mälteri men det lades ned under kriget, det andra världskriget.

- Runt 1955 startade bryggmästare Rosander åter mälteriet. Vi hade tre maltvindar där malten tillreddes. Tidigare hade jag hämtat malt från mälteriet i Klippan som ju tillhörde Skånebryggerier. Ibland fick jag även köra till Västra Vrams bryggeri och leverera öl. Det var en stor glädje att för några timmar komma ut på vägarna.

När Åke började jobba 1949 kom bryggmästaren och frågade vad han ville ha som tjänstedricka.

- Vi hade tre dagdricka och fick välja om vi ville ha öl eller lemonad. Jag var ung och ville visa mig stor så jag tog öl fast jag egentligen inte tyckte om det. Men ganska snabbt ändrade jag mig till 2 lemonad och en öl.

Samtal, 3/5 2007, med Majlis Mårtensson och Anita Svensson i Majlis hem i Bromölla döttrar till Ragnar och Elisabeth Göransson som var de sista som drev Bjärlövs bageri. Tredje dottern Berit Sjöblom, som bor i Bjärred, kunde inte vara med den aktuella dagen.

Först en liten bildberättelse om ett svunnet bageri. För den som vill finns en 3 minuters film att titta på i Minnesluckan på Regionmuseet.


      
Bildtexter från vänster:
Ältmaskinen är  igång.
Mer vätska behövs.
Elisabeth Göransson kontrollerar degen.
Dags att ta upp den på bordet.
Elisabeth delar degen och Thyra Nilsson väger så bröden blir lika stora.

       

Elisabeth slår upp degen, eller knådar limpor som vi andra säger.
Elisabeth visar de färdiga limporna.
Elisabeth och Thyra hjälps åt att knåda limpor.
Elden brinner.
Bäst att se om den.

           

Bildtexter från vänster:
Elisabeth Göransson tar med hjälp av skuvstaken ut bröden.
Thyra tar hand om bröden.
Thyra penslar bröden med vatten och potatismjöl för att de ska bli blanka.
Elisabeth och Thyra staplar bröden.
Nu är de färdiga.

     

Bildtexter från vänster:
Anita Svenssons dotter Cecilia hjälper mormor i bageriet.



Namn: Majlis Mårtensson 1935, Anita Svensson, 1941
Bostadsort: Bromölla
Född:

Arbetsplatser: Bjärlövs bageri

Bröd som är minst hundra år

Emanuel Göransson var gift med Selma, de hade fyra barn Ragnar, Svea, Evert och Stig.

Emanuel startade bageri i Bjärlöv 1908 under namnet E. Göranssons bageri. Han utvecklade sin moder Nillas förvärv. Hon var väl vad som närmast kan karaktäriseras som hembagerska under ett tiotal år bakade hon i hemmet och hennes man Per sålde bröd till rallarna som byggde järnvägen. Det är början till den bagerirörelse som sonen Emanuel byggde upp. Senare byggde familjen Göransson en lanthandel som granne till bageriet. Bageriet byggdes längs med det som i dag kallas gamla Bjärlövsvägen, precis i T-korsningen och där det numera finns en parkeringsplats.

Emanuel cyklade runt i bygden och sålde sina bröd.

Började med cykel och fortsatte med häst och vagn
- När han byggt upp en kundkrets och fått fart på affärerna köpte han häst och vagn. När vår pappa, Ragnar tog körkort 1929 inköptes den första bilen, en Chevrolet, så han kunde köra lite längre turer och sälja bröd främst på torget i Kristianstad.

Båda minns när pappan kom hem från försäljningen och ställde sin pengaväska, en sådan som bussförarna fortfarande har, på bordet.

- Vi hällde ut pengarna på köksbordet. Vår uppgift var att sortera och stapla pengarna i högar så att det skulle bli lättare för honom att räkna dem.

Då, i mitten på 40-talet fanns det ettöringar, tvåöringar, femöringar, tioöringar, tjugofemöringar, femtioöringar, enkronor och tvåkronor. Femmorna var av papper.

Brödet fick inte vara dagsfärskt
- Under kriget fick inget bröd vara dagsfärskt, minst en dag gammalt för då skar folk inte så tjocka skivor. Så brödetn fick vänta en dag i ett lager vi hade innan far tog dem till torget.

Farfar Emanuel dog 1944 men han var delaktig i bageriet så länge han bara orkade. Majlis har ett ljust minne av honom.

- Han hade som uppgift att elda i stenugnen när han fått fart på elden och ugnen värmdes upp var han så glad och nöjd. Då gick han omkring i bageriet med händerna under förklädet och visslade.

När Emanuel dog drevs bageriet först av hustrun Selma i ett år men sedan av sterbhuset i fyra år. Då bestämde Ragnar sig för att köpa ut sina syskon och driva det själv. I nära på åtta drev Ragnar bageriet tillsammans med sin hustru Elisabeth.

Hustrun fortsatte baka
- I en Volkswagenbuss fick jag köra omkring och leverera bröd till mjölkaffärer och speceriaffärer, berättar Anita. Men pappa var mycket ledsen när han köpte den för han hade tvingats skrota den gamla Chevroleten med brödkorg på taket. Den var hans ögonsten.

När Ragnar dog 1958 fortsatte hustrun Elisabeth att driva bageriet i nästan 17 år till sin hjälp hade hon Thyra Nilsson och Astrid Andersson och en man som körde omkring och sålde bröden. Det var heltidsjobb varje dag utom söndag då behövdes enbart en lite mindre insats i bageriet av Elisabeth.

- Vid tiotiden på förmiddagen skållade mamma rågmjölet till det grova brödet och en stund på kvällen skulle det trågas samman med mera mjöl och jäst för att jäsa under natten. Mammas stora rädsla var att strömmen skulle försvinna då kunde mycket bli förstört och hon fick röra ihop degarna för hand. Annars hade hon hjälp av en ältmaskin.

Sture Bröd köpte receptet på Bjärlövs Grova
- Mamma var totalt nedsliten efter dessa sjutton år. Flera hundra bröd om dagen slog hon och hennes medhjälpare upp för hand till det fanns ingen maskin. Hon hade inga recept nedskrivna utan de fanns som en känsla i kroppen. Sture Bröd ville köpa recepten på hennes bröd när hon skulle lägga ned bageriet i mitten på sjuttiotalet. Mamma berättade för dem hur hon bakade. Tag lite av det och lite av sådant och så känn efter hur degen känns. Den måste kännas bra.

Sture Bröd fortsätter än i dag att baka Bjärlövs grova som utvecklades i början på 1900-talet av Emanuel Göransson eller kanske redan i slutet av 1800-talet av Nilla Göransson.

- Det hände att Birgit Nilsson kom in och köpte bröd i affären. Mor skickade även bröd till Motala och till några platser i Småland, hennes grova bröd var eftertraktat. Det är som allra godast när det fått mogna några dagar så därför gick det bra att skicka det grova brödet.

Fick aldrig någon present
Både Majlis och Anita minns när deras mamma åkte in till Otto Werlins eftr., ett grossistföretag i Kristianstad som bland annat levererade mjölet.

- Hon var alltid ensam kvinna och när männen betalat sina räkningar fick de en cigarr men hon fick aldrig något även om hon handlat mycket. Jag kunde väl åtminstone ha fått någon liten present någon gång, sa hon med vemod i rösten.

Båda minns en stämpel som bröden stämplades med innan de sattes in i ugnen så att de grova bröden blev märkta med Bjärlöv. De ljusa bröden blev bara pickade.

Kommunen köpte in det gamla bageriet och eldade upp det, 1977, för att göra plats för en parkeringsplats.

- Mamma var aldrig ute efter att tjäna massor med pengar hon ville bara försörja sin familj, därför var det aldrig aktuellt att bygga ut.

Leif Börje-Frid

       
Tillbaka till Bjärlövs bageri  >>>

Tillbaka till Första sidan >>>
 

Samtal med Hans Duvander i hans hem i Degeberga, 5 mars 2007.

Hans Duvander började som sextonåring jobba hos Enoch Flygare och Svenska Äggexporten i Degeberga. För att bevara ägg som inte blivit sålda fanns det stora bassänger i källaren där överblivna ägg konserverades.

- Jag har för mig att vi kallade det att preservera ägg. Osläckt kalk hälldes i vattnet, jag tror det rörde sig om två hektoliter kalk i varje bassäng och en säck med krita. När kalken hälldes i började vattnet koka. I botten fanns ett rör som kunde vevas runt med hjälp av en vev för att kalken inte skulle ligga på botten. När vattnet slutat koka kom en expert och kände på vattnet om det var rätt mängd kalk. Det skulle kännas glatt mellan fingrarna annars fick vi hälla i mera kalk. Vi fick ofta springa och veva för att röra om i kalken.

När kalkvattnet var klart skulle äggen ned i bassängerna. Varje ägg knackades försiktigt för att höra om det var sprucket.

Export till England
- Därefter la vi ned äggen i bassängen så de täcktes av vattnet. Äggen höll sig bra så länge de hölls under ytan. Framåt jul plockade vi upp dem med hjälp av små flätade korgar och så spolade vi av dem kalkvattnet och la in dem i ett rum med fläkt för att de skulle torka. De konserverade äggen gick främst på export till England. De blev lite gryniga i vitan vid kokning men annars smakade de som normala ägg.

Staten kom med en propå att äggen inte längre skulle konserveras utan de skulle förvaras i kylhus. Svenska Äggexporten köpte ett kylhus i Trelleborg.

- Men kylan höll inte lika bra som att preservera dem. Vi fick slänga över hälften av dem som förvarats i kylhuset. Äggen som skulle på export sorterades för hand och 100 ägg skulle väga en fastställd vikt. Det tillgick på det sättet att plattan de packades på var taravägd (avdrag för förpackningens vikt) och sedan fick vi ersätta små ägg med större eller tvärtom för att få exakt vikt.

Lanthandlarna samlade in äggen
Insamlingen av ägg skedde mestadels genom lanthandeln. Enoch Flygare startade sin äggförsäljning redan 1902 och gjorde avtal med lanthandlare att småbönderna kunde lämna in ägg i affären. Äggen skulle stämplas för att kunna härledas till rätt producent.

- I den gamla tidens lantbruk var det kvinnorna som hade hand om smådjuren och tog hand om äggen. De lämnades till lanthandeln och kvinnorna byte oftast mot mat.

Enoch Flygare skapade nu uppsamlingsplatser hos lanthandlarna som tyckte det var en utmärkt organisation de fick en förmedlingsavgift för varje kilo de samlade in.

-  Jag tror att det var kring 5 öre kilot under de tio år jag jobbade där.

Köpa nyslaktad höna
Vissa äggproducenter sålde direkt till Svenska Äggexporten och Enoch Flygare köpte även in levande höns som hade värpt färdigt.

- Dessa höns förvarade han i det utrymme som blev under ett magasin som stod på höga stolpar för att komma i brygghöjd. Detta utrymme inhägnades och där fick hönsen leva i väntan på någon köpare. Folk i trakten kom ofta och köpte en levande höna som skulle bli hönsasoppa eller en god söndagmiddag. Med en lång stång med en ögla i änden fångades utvald höna in.

Eller som Bo Swenson skriver i Minnen från Degeberga del 1, sidan106:

"Lilla Mars" stod på stenplintar. Utrymmet under byggnaden brukades som tillfällig vistelse åt inköpta höns. Som skydd för djuren fanns brädelämmar vid ett par av sidorna. Vid resten fanns kraftigt nät.

Då någon köplysten kund anlände för att införskaffa söndagssteken, fångade Viktor Mattsson in det motsträviga djuret med en stålkrok. Hönan slaktades och överlämnades till kunden. Färskt så det förslog.

Det klassiska huset med trappstegsgavel som ligger precis i svängen vid infarten till Degeberga från Kristianstadshållet har Hans Duvander hört en berättelse om hur det kom på plats.

Rev  hus i Malmö som byggdes upp i Degeberga
- Det var vid Baltiska utställningen i Malmö 1914. Efter utställningen fick hugade lägga anbud på husen. Enoch flygare la ett bud på ett hus och skickade ned två män att riva det och packa på järnvägsvagnar. Jag har kommit ihåg hur många men inte just nu.

En byggmästare i Degeberga hade två grovarbetare lediga och de fick jobb med att sortera och rensa alla bräder från spik. En del av huset murades med Vittskövletegel där skulle bli personalbostad. Resten byggdes av trä och där blev äggpackeri.

Ont om mat
Under kriget var det ont om mat så alla idéer välkomnades.

På 40-talet hade Enoch Flygare köpt ett fryshus av Holmgrens på den plats där nu Kronfågel ligger. Tidigare hade företaget haft en liten lokal på Näsby industriområde.

- Vi fick in en förskräcklig massa kaniner. Fryshuset behövde renoveras. Vi hade kaniner lösspringande på golvet i en sidobyggnad. Jag var 20 år och lite blödig och blev satt att slakta kaniner. Efter en dag gav jag upp. Kaninerna skulle slaktas enligt Svenska Ägghandelsförbundets regler. Först fånga kaninen sedan ta upp den på ett bord och slå den hårt i huvudet så den blev bedövad. Därefter skulle jag sticka en kniv i halsen för att tappa ut blodet och sedan dra av skinnet. Även skinnet över huvudet så det gick att se att det vara en kanin och inte en hund eller katt vi slaktat. Det får gå hur det vill men jag orkar inte med detta, tänkte jag för mig själv.

Hans Duvander blev egenföretagare 1946 och började istället köra bil för Svenska Äggexporten.