Grisfötter och wienerkorv på burk.

Här i  Kuriosa publiceras sådant som är av allmän karaktär för livsmedel och det behöver inte vara knutet till Kristianstad kommun. Det ska helt enkelt ge lite glädje och eftertänksamhet att läsa inläggen i Kuriosa.

Och som vanligt klicka på Kuriosa i högermarginalen så kan du bläddra mellan alla inläggen.

Skicka gärna in sådant du läser i böcker, tidningar som du tycker att andra ska få läsa.
Leif

Farfar Enarts goda julkorv (2,5 kilo)

1,5 kg benfritt magert griskött, 0,5 kg späck eller 2 kg fläskfärs

2 msk salt

2 tsk socker

1/2 msk vitpeppar

1/4 msk kryddpeppar

1/2 msk ingefära

1 liter kall mjölk eller fläskspad

lök

700 - 1000 gr kokt kall potatis

Mal köttet 3 gånger i kvarn, sista gången tillsammans med späcket. Arbeta färsen väl med kryddor och späd med vätskan lite i taget. Arbeta färsen smidig. Koka ett litet. Stoppa korvarna löst i fjälster.

Sjud korvarna i vatten ca 30 minuter med ett lagerblad, ett par lökskivor och några kryddpepparkorn.

Korven kan frysas rå eller kokt.

Lycka till önskar Birgit och Lars Alverup.

Vem var Enart? Läs sonen Lars berättelse >>>

Tilllbaka till Receptsamling >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

   
Bildtexter från vänster:
Jan Åkesson, tvåa från höger, tar emot pris, 1000 kronor, för sin äppelklyftmaskin. Övriga personer på bilden är från vänster: Hilding Andersson, L G Carlsson och längst till höger Lennart Mattsson.

Jan Åkesson tar emot belöning för sin utveckling av en förslutningsmaskin av överingenjör Lars-Göran Carlsson. I mitten väntar Lennart Eriksson på sin tur.

Merry fruktsoda utvecklades under Jan Åkessons tid på Bjäre.


Samtal med Jan Åkesson i hans och hustrun Mariannes hem i Kivik, 2 februari 2007

Jans mor Doris Åkesson jobbade på Bjäres laboratorium därför var det naturligt att Jan fick sommarjobb där. Varje dag cyklade de båda från Önnestad till Karpalund över Isgrannatorp även under vintern.

- Det var ingen diskussion oavsett vilket väder det var cyklade mor och jag. Men när jag tjänat ihop pengar köpte jag moped och då åkte mor tåg från Önnestad. Jag var femton när jag fick sommarjobb som lärling i verkstaden på Bjäre. Främst fick jag lära mig att underhålla maskinparken. Efterhand fick jag även vara med att bygga nya maskiner när produktionen utvecklades.

När Jan började på Bjäre 1957 hade han en timlön på 75 öre i timmen.

- Jag kommer ihåg det för en liter bensin till mopeden kostade just 75 öre. Det var en oljeblandad bensin så den var lite dyrare.

Nytt lock behövde ny maskin
Fram till 1959 hade locken på syltburkarna tryckts på. De var svåra att återförsluta. Tanken var att de skulle kunna användas som dricksglas. Vissa senapsburkar och geléburkar har sådana lock än i dag. Nu kom ett helt nytt lock, kallat white cap. Ett lock som kunde skruvas av och på.

- Locken kom men det fanns inga maskiner som kunde skruva på dem. Under den första tiden fick jobarna i produktionen skruva varje lock för hand. Vi i verkstan fick i uppgift att skapa en maskin som kunde rationalisera lockhanteringen. I början blev det lite av en halvmesyr, ibland skruvade maskinen för hårt, ibland lite för löst. Till sist kunde vi avlasta de som dittills hade skruvat på locken för hand. Många burkar blev det i början som vi kunde köpa i personalboden.

Efterhand fick Jan mer och mer ansvar för vissa maskiner. Han utvecklade och förbättrade dem ständigt. 1968 fick han 1000 kronor i pris för en äppelklyftningsmaskin.

- Tidigare stod personalen och pressade ett äpple i taget för hand. Min maskin var hydraulisk med tvåhandsgrepp så ingen kunde klämma sig.

Uppfinnarpris
Något år senare fick han 1250 kronor för en förbättring av en förslutningsmaskin.

- Jag minns att maskinparken var väldigt sliten och det mesta var lite provisoriskt och hantverksmässigt i den gamla fabriken. Saftarna de som blandade ihop råvarorna hade nästan ingen mekanisk hjälp de bar 50-kilossäckar på ryggen och rörde ihop ingredienserna i stora grytor som stod på golvet.

Blev erbjuden nytt jobb
I över ett år var Jan borta från Bjäre när han gjorde lumpen på F 10 i Ängelholm. Det kunde ha blivit bra mycket längre.

- Efter lumpen blev jag erbjuden jobb som vapentekniker på F 10, det var 1962 och mycket svårt att få lägenhet i Ängelholm. Marianne och jag var nygifta och det var inte roligt att leva ensam i veckorna och bara träffas till helgen. Så jag flyttade hem och fick åter jobb på Bjäre.

Då i mitten på 60-talet började det hända mycket ute på Bjäre, nya lokaler byggdes och produktionen gick för högtryck de två storsäljarna Mer och Merry hade börjat sitt segertåg över landet. Mer finns fortfarande.

Jobbade nästan dygnet runt
- Då var det fart på produktionen, vi jobbade nästan dygnet runt och ändå hann varken vi eller produktionen med.

Under dessa år utvecklades samarbetet med PLM i Malmö som gjorde många av de nya maskinerna och även många förpackningar.

- Tidigare var det mycket av en nybyggaranda vi skapade maskiner för de behov som uppstod. Det kanske fanns maskiner någonstans i världen men det var inget vi visste något om. Vi gjorde de maskiner produktionen beställde. Jobbet förändrades när PLM kom in i bilden. Det blev riktigt modernt, PLM kunde oftast leverera de maskiner som behövdes.

Innan samarbetet med PLM stod folket i produktionen och plockade upp glas för hand och packade dem i kartonger och klistrade igen dem.

Långtradarna stod i långa rader och väntade på läsk

- Hanteringen och packning behövde bli effektivare när Merry såldes som mest. Jag tror att flera hundra anställdes under den tiden. Långtradarna stod i långa rader på gården och tog varenda flaska som kom ut från lagret. Vi hade problem med Merrykapsylerna de skulle stansas ut från ett aluminiumband. Det skulle ske i hög hastighet men vi lyckades lösa problemet.

Merry finns inte längre men en tom flaska kan köpas på Tradera för några tior.

- Men Mer tillverkas än och jag har även sett Lift, avslutar Jan Åkesson.

Leif Börje-Frid

Tillbaka till  Bjäre >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Andersson, Thorsten, Lindbom, Gunnar, (1976): Boken om Kristianstad, Natur och Kultur. (RM))

Andersson, Thorsten, Lindbom, Gunnar, (1984): Kristianstad, en bildkavalkad genom fyra sekler, Möllers Bokhandel. (RM)
  

Andersson, Thorsten, (1986): Ålakust en bildberättelse. Kristianstad Läns museum, Kristianstadsbladet, Kristianstad Sparbank. (RM)

Angelin, Erik, (1950) Hantverkare och fabriker inom svensk tobakshantering 1686-1915, Nordisk Rotogravyr.  

Berger, Monica, Thomasson, Evelyn, (1991): Mårten Pehrsons valsqvarn, 110 år i Kristianstad. Kristianstads Läns Museum. (RM)

Borg, Henrik, (2005): Den Skånska livsmedelsindustrin. Rapport 2005:64. (RM)

Borg, Henrik, (2006): Mejeribyggnader i Skåne, inventering 2005 - 2006, Skåne län. Rapport 2006:84, (RM)

Brantestam Charlie, (2002): En Culinarisk resa. Fjälkinge, 2002. (RM)

Burman, Mattias, Ernstedt, Ann-Christine, Jakobsson, Åsa (2006): Tobaksdoft, minnen och mångfald - Tobakslador i Skåne. Rapport 2006:95, (RM)

Carlsson, Hugo, (1957): Svensk brännvinstillverkning genom tiderna, Minnesskrift till Sveriges Bränneriidkareförenings 50-årsjubileum. (RM)

Darphin, Jean-Paul, (1993): Sockrets katedraler.

Edström, K G, (1939): Finlands Bryggeri, 1839 - 1939. Minneskrift. (RM)

Edström, Ragnar, (2006): Döden i grytan, Östskånsk företagshistoria under 1900-talet i konserveringsbranschen. D-uppsats i historia, hämtas här som PDF-fil.

Föreningen Gamla Christianstad årsskrift, 1985, 1987, 1988, 1990. (RM)

Gärdesgård, Inge, (redaktör) Ål från sargasso till gillesbord, (1985): Bokförlaget Settern. (RM)

Hellbo, E, Esbo, H (1948): Våra potatissorter, Lantbruksförbundets Tidskriftsaktiebolag.

Jubileumsskrift Mårten Pehrson valskvarn, (1939): Från axet till kakan. (RM)

Jubileumsskrift Mårten Pehrson valskvarn (1943): Tillägnad konsul Carl Nilsson på hans 80-årsdag. (RM)

KBS jubileumsskrift, (1991) 1917 - 1990. (RM)

Kejsarkvarnarna 75 år, (1963): Jubileumsskrift. (RM)

Kristianstad Blekinge Slakteriförening, (1950): Jubileumsskrift 1925 - 1950. (RM)

Kuuse, Jan, (1982): Sockerbolaget Cardo 1907 - 1982. (RM)

Kvarnföreningen 50 år, (1964) Minnesskrift. (RM)

Larsson, Lillmor, (2002) Oppmanna Vånga årsskrift. Om Arkelstorps musteri och bryggeri. (RM)

Lindbom, Gunnar, (1980): Lilla Paris. Sanna berättelser ur småstadslivet. Möllers Bokhandel. (RM)

Livsmedelsindustri i Kristianstads län, (1980): Rapport från projekt, juli 1980. (RM)

Lundström Palm, Yvonne, (1998): Livet kring Gårdarna vid Råbelövssjön i Håstad och Österslöv, 1938 - 1998. (RM)

Munthe, Arne, Hellner, Joh. Vasseur, Eric, (1940) Minnesskrift utgiven med anledning av Svenska Tobaksmonopolets tjugofemåriga verksamhet, 1915 - 1940, Stockholm. (RM)

Månsson, Magnus, J, (2000): Från våg till våg, S:ta Annas Gille i Åhus. Handlar om tobak. (RM)

Nilsson, Sven Wilhelm, (1946), Ål via Åhus, A B Ålexporten Åhus.

Nilsson, Walter, (1994): Svärd och överheten, skröna från Ålakusten. Förlag Tre böcker.

Nilsson, Walter, (1996): Svärds sista vinter. Förlags AB Gondolin

Nosabybygdens historia, (2005): En berättelse om byarna Balsby, Hammar, Hammarslund, Nosaby och Åraslöv. (RM)

Nyström, Edgren, Jamais (2004 ): Ostkompaniets Njutningslära, Grenadine förlag. (RM)

Olsson, Kenth, (2004): Från Vikingar till Vodka. Accent Förlag. (RM)

Persson, Evert, (1964): Från småindustri till centralfabrik (en tidsepok av stärkelsetillverkningens historia)Önnestads potatismjölsförening. (RM)
  

Rollof, Yngve, (1984): Ålabodar, sjöfartshistoria och ålafiske från Tosteberga till Kåseberga. Kristianstadsbladet, Kristianstad Läns museum. (RM)

Rosenberg, Björn, (2006): Gamla Kristianstad och Åhus. Kristianstad kommun. (RM)

Rydén, Håkan, (1958): Svenska Ägghandelsförbundet. Minnesskrift 1932 - 1957. (RM)

Rättzén, Bengt, (1996): Bränt va´de här! Minnesskrift 1907 - 1996. (RM)

Sahrling, Rune, (2005): Pingströrelsen i Skåne. Semnos Förlag.

Schmidt, Walter, (1880): Handbok i bränvinsbränning. Adolf Bonnier, Kongl. Hof- och Universitetsbokhandlare

Sjöstrand, Nils, (1974): Färlövs sockens historia. 

Sundin, Bosse, red. (1987): I teknikens backspegel, Carlssons förlag.   

Sundkvist, Eva, (2004): Livets bröd och andra bullar. Marcus Förlag. (RM) Finns även att köpa i receptionen.

Svenska Kvarnföreningen 75 år, (1990): Minnesskrift 1914 - 1989. (RM)

Tillberg, Tomas, (2007) Per Svensson - Cigarrkungen. S:ta Annas Gille, Åhus. (RM)

Vittskövle socken genom tiderna, del 1, (1999), MonitorFörlaget. (RM)

Vittskövle socken genom tiderna, del 2, (2001), MonitorFörlaget. (RM)

Vittskövle socken genom tiderna, del 3, (2003), MonitorFörlaget. (RM)

Skånes Hembygdsförbunds årsbok, (1991): Artikelregister 1932 - 1991. (RM)

Gärdspinnar

200 gr smör

80 gr strösocker

80 gr potatismjöl

200 gr vetemjöl (noga)

Blanda samman ingredienserna. Rulla ut till fingertjocka längder, dela till ca 5 cm, pensla på uppvispad äggvita och strö över en blandning av hackad sötmandel och pärlsocker (ev. strösocker).

Gräddas i ugn, 200 grader.

Ett gammalt recept från Elna Olssons mor, Ela Larsson, född 1858 i Skribekulle i Hörröd. Receptet har gått i släkten i flera generationer.

Recept från Anna Svensson, Hörröd, Gärds Härads Hembygdsförening.

Hämtat från:

Alla tiders kaffekalas

Kakrecept från skånska hembygdsföreningar.

Flottbullar eller Krabbaluror

1 ägg, stort

1 kkp krossocker

1 kkp grädde

1 tsk bakpulver (jästmjöl)

3-4 kkp havremjöl till en lagom smet

1 skvätt gin

Röres ihop. Får vila en timma. Smält 5 hg flott eller kokosfett. Koka ett prov med en bit fint bröd.
Tag smet med 1 tesked (stor) och släpp klimpen i oljan. Koka sakta, låt rinna av på grovt papper.

Recept från Inger Welin, Stiftelsen Gamlegård, Onsjö härad.

Ett recept från Georg Welins mormor som bodde i Halland. Mormodern börjad skriva receptboken 1899 och där finns detta recept.

Hämtat från:

Alla tiders kaffekalas

Kakrecept från skånska hembygdsföreningar.

Företagsnamn: Kooperativa Andelsbageriet

Företagsform:

Huvudkontor:

Lokalisering av tillverkning:

Ägare:

Grundare:

Eventuell nedläggning år:

Tidigare ägare:

Tillverkning:

Råvaror:

Omsättning:

Antal anställda:

Marknad i Sverige:

Marknadsföring:

Export:

Produktutveckling:

Hinder för utveckling:

Varumärken:

Litteraturtips:

Övrigt:

Regionmuseets arkiv:

Tillbaka till Bagerier >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Företagsnamn: Wienerbageriet

Företagsform:

Huvudkontor:

Lokalisering av tillverkning:

Ägare:

Grundare:

Eventuell nedläggning år:

Tidigare ägare:

Tillverkning:

Råvaror:

Omsättning:

Antal anställda:

Marknad i Sverige:

Marknadsföring:

Export:

Produktutveckling:

Hinder för utveckling:

Varumärken:

Litteraturtips:

Övrigt:

Regionmuseets arkiv:

Tillbaka till Bagerier >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Tillbaka till Bagerier >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Samtal med Allan Nilsson i Hammar 24/10  och kompletterande samtal 27/10,

Namn: Allan Nilsson
Bostadsort: Hammar 
Född: 1939
Arbetsplatser: Wienerbageriet, Kooperativa Andelsbageriet, Bröderna Anderssons bageri i Sösdala, Almérs Bageri, KonsumBagarn.


Ett abrubt slut 

Allan Nilsson började sin bagarkarriär, 1954, som lärling på Wienerbageriet, Holländaregatan 8 i Kristianstad. Bageriet drevs av far och son Olausson, Fritz och Rune. En dag,1957, när Allans fyra lärlingsår närmade sig slutet kom Rune Olausson och meddelade:

- Nu har jag lärt upp dig, på måndag får du söka dig ett jobb som bagare.

Snabbt, enkelt och utan några anställningsskydd fick Allan sluta. Det var helt enkelt för dyrt för bageriet att han en bagare istället för en lärling, tror Allan.

Ännu i slutet av femtiotalet var bageriyrket ett tungt och slitsamt arbete och lärlingsåren kunde ibland vara tuffa, både arbetsmässigt och med inslag av våld.

- Det hände att lärlingar fick smäll på fingrarna av kavelpinnen, berättar Allan. Lärlingen skulle se till att trågarn (den som blandar degen) och bordsarbetaren (den som formar degen) hade råvarorna de behövde för att kunna börja sitt arbete när de kom på morgonen.

Bar mjölsäcker på ryggen
Allt sköttes manuellt. Mjölsäckarna på 80 kilo hämtades i mjöllagret tvärs över gården och fick bäras på ryggen in i bageriet.

- Sirapstunnan lades i en vagga så det skulle var lätt att tappa upp sirap men vatten, mjöl och allt annat bars utan andra hjälpmedel än muskelstyrka. Vi slog upp (formade) franska, limpor, klippte även veteflätor och flätade vetebröd och kavlade wienerdegen, allt för hand.

Personalrum fanns oftast inte på de mindre bagerierna där vi ofta åt på en upp och nedvänd syltaspann, berättar Alla och fortsätter:

- Lärlingen fick ibland jobba över, eller komma tidigare för att hinna med att passa upp de andra. Inspirerad av min far ifrågasatte jag min arbetstid och att jag inte fick någon övertidsersättning för mitt extrajobb och fick då till svar:

- Trivs du inte kan du söka lärlingsplats någon annanstans.

Det var ord och inga visor.

Jobbet blev lättare
De större bagerierna fick mjölet levererat i en stor silo och då behövde trågarn bara öppna en lucka och tappa upp så mycket mjöl som behövdes. Det var till ett sådant bageri Allan nu kom. Efter det snabba avslutet som lärling på Wienerbageriet fick nu Allan ett tillfälligt påhugg på Kooperativa Andelsbageriet som då låg på Österlånggatan.

Men fick snart nog fick han fast jobb som bagare hos Bröderna Anderssons bageri i Sösdala.

- Då hade jag fyllt 18 år så jag tog körkort samtidigt som jag jobbade där och hos dem jobbade jag tills inkallelseordern kom. Det blev inställelse i Skövde.

När Allan muckade året efter, 1960, fick han ett kortare vikariat på Almérs bageri som låg på söder invid Yllan.

- Ganska snart fick jag ett fast jobb på Svensson bageri i Vinnö. När jag varit där i två år hörde bagerichef Ivar Langestedt på Kooperativa Andelsbageriet av sig och undrade om jag kunde börja hos dem. Jag fick högre lön och närmare till jobbet så det var enkelt att tacka ja.

Utan anställningsbevis
"Bra", sa Langestedt, "gå då ner och prata med verkmästare Lundkvist att du kan börja på måndag".

- Det blev lite väl snabbt tyckte jag men jag pratade med chefen på Svenssons bageri och jag fick sluta omedelbart.

Kooperativa Andelsbageriet blev sedermera Konsumbagarn, som då låg på söder i de lokaler som i dag huserar Sture Bröd, och Allan jobbade sedan hos samma arbetsgivare fram till sin pensionering.

- Det roliga med min anställningstid på Konsumbagarn var att jag aldrig haft något anställningsbevis. Det gick så snabbt med min förflyttning att alla glömde bort det. Men det har ju gått bra ändå, säger Allan och ler.

Konsumbagarn byggde nya lokaler på Näsby och då de vara klara 1966 kom dåvarande inrikesministern Rune Johansson och invigde de nya moderna bageriet.

- Det minns jag alldeles särskilt väl för min ena dotter föddes samma dag, den 14 juni 1966.

Internutbildning
Samma år påbörjade Allan Nilsson sin utbildning till arbetsledare på Kooperationens brevskola i Saltsjöbaden. Det var första steget i karriären som slutade med att han blev produktionschef för hela anläggningen på Industrigatan ute på Näsby.

- Som produktionschef fick jag vara med om att införa nattarbete och det är jag inte stolt över. Människan ska inte arbeta på natten. Men det var nödvändigt för att vi skulle få ut nybakat bröd till beställarna, som var konsumbutiker i nordöstra delen av Skåne och in i Småland upp till Växjö och Kalmar.

Under de år som Allan har jobbat som bagare har det skett stora förändringar med arbetstiderna och den maskinella utrustningen.

- I mitten av sjuttiotalet fick jag skicka bakingredienser till England och sedan åka över och provbaka för att testa om våra ingredienser passade i den maskin vi tänkt köpa. Det var en nästan helautomatisk bagerimaskin som kunde göra franskbrödbullar, släta bullar, korvbröd, tekakor och hamburgerbröd, berättar Allan och fortsätter:

En maskin gjorde tårtor
- England hade redan då kommit väldigt långt med den maskinella utvecklingen inom bagerinäringen. Jag fick se en maskin som kunde producera tusentals tårtor i timmen utan att en enda mänsklig hand vidrörde dem förrän de skulle packas i kartonger. Det gjordes med handkraft.

I dag är det inte bara mekaniska maskiner på bagerierna även datorn har gjort sitt segertåg in till trågarn och alla andra som arbetar på bageri.

- Recepten finns i datorns minne. När trågarn ska börja jobba trycker han på en display vad han ska röra ihop och sedan fixar datorprogrammet att rätt ingredienser blandas samman, berättar Allan.

Under åttiotalet och fram till mitten av nittiotalet skedde den stora datoriseringen inom bagerinäringen men det gäller att fortfarande att ha känslan i fingertopparna. Eller som Allan säger:

Våga stoppa fingrarna i degen
- Att våga stoppa fingrarna i degen. Det gäller att kunna upptäcka fel innan det gått för långt. Även i dagens bagerier behövs yrkesskickligheten. Nu sköter maskinen det mesta men de behöver mänsklig övervakning. Jag menar att oavsett hur många maskiner som kommer in i bageriet är det viktigt att kunna baka på det gamla sättet för att bli en bra modern bagare, säger Allan med kraft.

Arbetsmiljön har förbättrats betydligt under de femtio år som Allan jobbat inom bagerinäringen. Alla tunga lyft är borta, varma och dragiga lokaler är ett minne blott, värmen är jämnare och numera finns det företagshälsovård och företagsläkare på de större bagerierna.

- När jag började på femtiotalet fanns det väldigt lite trygghet för den anställde, det var arbetsgivaren som bestämde. Det fanns arbetstidsregler men de bröts vid behov. Ett bageri jag jobbade på köpte in mörkläggningsgardiner för att det inte skulle synas utåt gatan att det var tänt i bageriet om trågarn började innan det var tillåtet.

Utvecklat ett bröd som fortfarande säljs
Med stolthet i rösten berättar Allan att han gett namn till ett bröd och dessutom varit den som skapat receptet.

- Mitt Skärgårdsgrova finns fortfarande handeln. Det var en del av mitt jobb som produktionschef att få fram nya recept.

Allan hämtar en fullmatad pärm med många av de recept han varit med att ta fram.

- Jag har sparat de flesta här.

Allan föddes som först av fem syskon i Juleboda, 1939, strax utanför Maglehem men växte upp i Nosaby och Hammarslund. Hans fyra syskon har alla jobbat på KBS, det som nu är HK Scan AB.

- Våra föräldrar rådde oss tidigt att satsa på livsmedelsindustrin. De menade att det är en säker bransch, folk ska alltid ha mat, berättar Allan och ler gott åt minnet. Farsgubben skötte djurbesättningen på ett lantbruk och mor tog hand om oss fem barn och hon jobbade även på skolbespisningen i Nosaby.

Fem syskon jobbar med livsmdedel
Alla syskonen har följt föräldrarnas råd. Allan har under sina femtio år gjort en resa från lärling, bordsarbetare, trågare, förman och slutligen produktionschef.

- Att vara produktionschef var mycket stimulerande, jag hade ju vandrat den långa vägen så jag försökte verkligen lyssna på mina arbetskamrater. De sa ofta att det är bra med dig Allan för du vet ju hur vi har det på golvet.

Allan verkar trivas när han får berätta om sin tid som bagare, det riktigt sprudlar omkring honom.

- Ibland blir jag ombedd att komma till Österängskolan och berätta om bagaryrket. Det är mycket glädjande att se med vilken uppmärksamhet eleverna lyssnar. Speciellt roligt är det att andelen tjejer ökar på utbildningen.

Könsfördelningen är fortfarande mycket snedvriden inom bagaryrket. Många av eleverna vill dessutom starta eget så vem vet kanske de små bagerierna är på väg tillbaka, avslutar Allan Nilsson.

Leif Börje-Frid

Tillbaka till KonsumBagarn >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Livsmedelsnäringen

Företagsnamn: Högskolan Kristianstad

Företagsform: Utbildning

Huvudkontor: Kristianstad

Lokalisering av studier: Kristianstad / Näsby

Huvudman: Svenska staten

Grundare: Lärarutbildningen startade 1835, läs mer >>>

Eventuell nedläggning år:

Tidigare ägare:

Utbildning: Gastronomiprogram, 3-årig högskoleutbildning.

Gastronomiprogrammet startade höstterminen 2004. Studierna bedrivs på heltid och är både praktiska och teoretiska. Utbildningen sker i samarbete med näringslivet genom exemplevis föreläsare, studiebesök och projektarbeten.

Målgrupp: Personer med intresse för matlagning och måltider - från produktion till konsumtion, från kökets kemi till beteendevetenskap, och som vill utveckla, kommunicera, värdera och påverka framtidens mat och måltider.

Grundläggande behörighet för högskolestudier, samt kunskaper inom mat- och måltidsområdet motsvarande:

Hotell- och restaurangprogrammet, eller Livsmedelsprogrammet, eller minst en terminskurs (motsvarande heltid) i matlagning med inriktning mot restaurang och/eller storhushåll/catering, eller två års avancerad yrkeserfarenhet som t ex kock, konditor eller bagare på minst halvtid, eller Matlagning med inriktning mot gastronomi, förberedande kurs vid Högskolan Kristianstad eller motsvarande.

Antal studenter: Max 30 platser per år.

Antal anställda:

Marknad i Sverige: Gastronomiprogrammet har riksintag.

Marknadsföring: Våra deviser är "mat för många" och "gastronomi i vardagen". I samhället finns behov av personer som kan designa och utveckla attraktiva måltider efter konsumenters och matgästers behov och önskemål.

Utländska studenter: Vi planerar för studentutbyte med andra länder.  Studenterna har möjlighet att söka SIDA-stipendium för att genomföra sitt examensarbete utomlands.

Produktutveckling: Utbildningen ger redskap att arbeta med koncept- och produktutveckling och vänder sig till mat- och matlagningsintresserade personer som siktar mot att arbeta med utveckling av framtidens mat och måltider.

Hinder för utveckling:

Varumärken:

Litteraturtips:

Övrigt: Möjliga arbetsplatser är livsmedelsföretag, måltidsservice inom privat och offentlig verksamhet, besöks- och turistnäringen eller eget företagande. Tidigare studenter på Gastronomiprogrammet arbetar bl.a. som koncept- och produktutvecklare i livsmedelsindustrin, arbetsledare, kvalitetssamordnare, key account manager, försäljare, samt som egna företagare, t.ex. Minas chokladstudio

Regionmuseets arkiv:

Övriga arkiv:

Till Högskolans Gastronomiprogram >>>

Kontaktperson: Eva Svederberg, programansvarig, E-post [email protected]

För dig som vill ha en lite lyxigare soppa kanske vi får fresta med:

Bäckaskogs soppa

efter Anna-Margit Nilsson.

Kokt salt tunga stötes, äggulor o grädde passeras, buljong redes med smör o mjöl o massan vispas. Lite sherry och champagne tillsättes just som den skall serveras.

Strimlor av tunga och tryffel som garnityr.

Sherry och champagne inkokas till hälften, tillsättes innan purén: en aning. cayenne, lite tryffel champagneessens o något kräftsmör.

Detta recept kommer från Bertil Olsson i Genarp, son till Anna Margit.

Tilllbaka till Receptsamling >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Hittade ett spännande recept, för att variera pepparkakorna så att de även går att äta på andra tider än julen.

Pepparkakspaj med Apelsinkräm

Ingredienser

250 gram Pepparkaksdeg

Fyllning:

2 dl vispgrädde

1 dl kesella gourmet

2 msk socker

½ apelsin, strimlat skal och pressad saft

1 msk citrus likör

1. Smörj noga en slät form med löstagbar kant, ca 23 cm i diameter. Tryck ut degen i botten och 3 cm upp på kanterna.

2. Sätt ugnen på 200 grader. Låt formen stå i kylen tills ugnen är varm.

3. Grädda pajskalet i mitten av ugnen i 6-8 minuter. Låt det svalna och lossa det runt kanterna.

4. Vispa grädden hårt. Rör ner kesella, socker, apelsinskal och -saft och ev likör.

5. Häll krämen i pajskalet och garnera eventuellt med citronmeliss och skivad citrusfukt så som "kumqvat".

Och sen har ni denna goding framför Er!

Lycka till!

Tilllbaka till Receptsamling >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Samtal med Stig och Elsa Pahlmark i Färlöv tisdag 12/12 2006 

En av Sveriges första
Pommes frites vet nog de flesta vad det är i dag. Namnet kommer från franskan och betyder friterade potatisar. Men i mitten på 60-talet var inte pommes frites någon storsäljande produkt.

En av Sveriges första pommes fritesfabriker låg i Bjärlöv, strax norr om Kristianstad längs med landsvägen mellan Kristianstad och Osby. Företagets grundare var Bertil Niklasson, född och uppvuxen i Bjärlöv. Fabriken startades i en lokal knuten till barndomshemmet där han bodde med sin fru Birgit Nilsson när de inte reste världen runt på hennes sångturnéer.

Bertil Niklasson hade vid besök i USA sett hur de skar potatis i stavar och sedan sänkte ned dem i olja och lät dem friteras så att de såg stekta ut. Bertil syster Elsa och hennes man Stig Pahlmark minns mycket väl när fabriken startades:

- Vi åkte på studiebesök med Bertil till en liten fabrik i Karlskrona, eller om det var Karlshamn, berättar makarna Pahlmark. För att få idéer om hur produktionen skulle gå till.

Gav jobb till kvinnorna i Färlöv
Under hela 60-talet och en bit in på 70-talet drevs fabriken framgångsrikt och gav dessutom jobb till tio kvinnor från Bjärlöv.

- Fabriken producerade som mest omkring åtta ton potatisstavar om dagen, berättar Stig. Potatis köptes från lantbruken runt omkring men de räckte inte utan även import från Danmark var nödvändig.

Stig Pahlmark drev lantbruket Roslätt som han köpte 1955 men han fick aldrig leverera av sin potatis till svågerns pommes frites fabrik.

- Min potatis gick till Bjärlövs stärkelsefabrik. Jag odlade enbart fabrikspotatis.

Pommesfabriken, som den kallades i folkmun, fick hård konkurrens när Lantmännen byggde en fabrik i Dalsland och bönderna dumpade priserna på potatis för att de skulle få behålla fabriken där.

Bildtext: Här är resterna av  den en gång så stolta pommes fritesfabriken i Bjärlöv. 

Lokalen finns kvar
- I mitten av 70-talet gick fabriken så dåligt att Bertil Niklasson bestämde sig för att lägga ned och sålde maskinerna till Polen, berättar Elsa Pahlmark, som kanske är känd av de flesta Kristianstadsbor som apotekare på apoteket Svanen vid Stor Torg i Kristianstad.

Ingenting är sparat av gamla fraktsedlar, bokföring och inga fotografier finns det sparade.

- Nej, jag tror inte min bror ens hade en kamera.

- Han hade säkert inte tid, fyller Stig Pahlmark i.

Företagsnamn: AB Tre Kockar

Företagsform: AB

Huvudkontor: Bjärlöv

Lokalisering av tillverkning: Bjärlöv

Ägare: Bertil Niklasson

Grundare: Bertil Niklasson

Eventuell nedläggning år:

Tidigare ägare:

Tillverkning: Pommes frites

Råvaror: Potatis, olja

Omsättning:

Antal anställda: omkring 10

Marknad i Sverige:

Marknadsföring:

Export:

Produktutveckling:

Hinder för utveckling:

Varumärken:

Litteraturtips: Sjöstrand, Nils (0000): Färlövs sockens historia  har Nils Sjöstrand skrivit: "AB Tre Kockar, Bjärlöv.  Denna industri startades 1967 av direktör Bertil Niklasson, Bjärlöv, och levererar paketerad potatis s.k pommes frites i kartongförpackningar a 3 1/2 kg. Antalet anställda 7-8 st."

Övrigt:

Regionmuseets arkiv:

Berättelser >>>  Carlaxel  >>> Inga och Stig Pahlmark >>>

Bildgalleri >>>

Recept >>>

Företagets hemsida >>>

Tillbaka till Övriga livsmedel  >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Samtal med Jan-Åke Svensson, pensionerad bagerichef på Sture Bröd, 25 januari 2007 i hans och hustrun Ingrids hem i Kristianstad.

- Min lärlingsperiod hade jag på bageriet Svenssons i Vinnö, jag började där 1955 och jobbade fram till 1962 då jag var fullärd bagare. Jag fick för övrigt jobbet efter Allan Nilsson som så småningom blev produktchef på Konsumbagarn där även jag har jobbat. Men jag jobbade först några år på Gamla Bageriet, som låg där nu Arkitektgården ligger. Från början var det en teater sedan blev det mejeri och därefter bageri.

1966 började Jan-Åke jobba på Konsumbagarn, som då låg där nu Sture Bröd ligger, på Västra Storgatan som tidigare hette Hammarslundsvägen. Sture Rosenqvist som startat Sture Bröd skulle pensionera sig 1977 och hans son Björn behövde en kompanjon och han var gift med Jan-Åkes syster.

Tog chansen att starta eget

- De frågade mig om jag ville köpa in mig i bageriet och hjälpa Björn att driva det. Jag hade redan tidigare tänkt i banor av att ha ett eget bageri och här kom nu chansen. Även om det inte var helt eget. Jag bestämde mig för att satsa och slutade på Konsumbagarn.

Den första tiden jobbade Jan-Åke i bageriet medan alla papper blev klara och det visade sig vara bra.

- Jag såg att en del av bagarna behövde hjälp för de drack sprit på jobbet varje dag, i smyg. När det blev officiellt att jag var delägare kunde jag direkt ta itu med spritproblemen bland de anställda. Ibland sprang jag efter dem så att de skulle ta sin antabus. Jag blev nästan som en gammelfar för flera av dem. Men de var bra bagare när de vara nyktra. Så jag hjälpte dem.

Gick tio år tillbaka i tiden
Det svåraste för Jan-Åke i skiftet var att han kom från ett supermodernt bageri med en matsal där det fanns personal som gjorde mackor och kokte kaffe. Nu var det tillbaka till hemmagjorda smörgåsar och termoskaffe.

- Det var som att gå tio år tillbaka i tiden, på många sätt. Det fanns inte en enda plastback för bröden utan det var gamla avlagda papperskartonger där det kunde stå "levande blommor" eller "dambindor". Jag sa till Björn Rosenkvist att vi måste modernisera bageriet och åtminstone ha plastbackar för leverans av bröd med vårt namn på. Vi beställde 100 stycken. Men tyvärr fick Björn aldrig uppleva denna början till modernisering. Han dog helt plötsligt och mycket oväntat.

Kompanjon med sin svägerska som var hans syster
Nu blev Jan-Åke kompanjon med sin syster Kerstin men 1980 köpte han ut henne och blev ensam ägare till Sture Bröd.

- Då hade bageriet 15 anställda och en omsättning på ett par miljoner. När jag pensionerade mig 1999 hade vi 22 anställda och en omsättning på 16 miljoner kronor.

Men det var en lång resa dit. Kommunen hade dåliga avloppsledningar och ibland blev det fall in mot bageriet och källaren vattenfylldes, berättar Jan-Åke och fortsätter:

- Jag hade många diskussioner med hälsovårdsnämnden och med kommunen under de år då jag moderniserade hela bageriet för att göra avloppet och därmed miljön inne i bageriet bättre. Så när jag lämnade över bageriet till Ingrids och våra fem barn var det en moderniserad arbetsplats. Nästa steg skulle vara att bygga ett helt nytt men det är inte ekonomiskt försvarbart.

Tvist med skattemyndigheten
Jan-Åke minns en rolig episod när han gick från Konsumbagarn med en lön på 100 000 kronor till att maximalt kunna ta ut en lön på 70 000 kronor som ägare till Sture Bröd.

- Skattemyndigheten kom på besök och tyckte att jag tog ut för lite i lön. Jag påpekade att det inte fanns mera pengar att ta ut. Skattegubben menade att jag inte kunde försörja fem barn på en sådan lön. Jo, med en uppfinningsrik hustru, falukorv och köttbullar går det, svarade jag. Men när barnen fyller år och har ni då inte tårta, envisades skattmasen. Så vi får nog sätta ett lite större personligt uttag på er. Efter det besöket bestämde jag mig att börja ta ut marknadsmässig lön även för mig när vinsten tålde det. Sedan har jag aldrig haft några problem med skattemyndigheten.

Sture Bröd är ett hantverksmässigt industribageri, menar Jan-Åke, bagarna ställer fortfarande bröden på plåten för hand.

- Förr fick bordsarbetaren degämnet i handen och skulle göra bort det (forma till limpor). Nu har vi har moderniserat lite så nu kommer det färdigt och är bara att ställa på plåten.

Bageriarbetet har utvecklats
Bageriarbetet har utvecklats en del sedan Jan-Åke började på Svenssons i Vinnö.

- Jag skulle vilja säga att utvecklingen har spårat ut lite grann och det värsta var när vi gick med att jobba på natten. Tidigare började en bagare klockan sex på morgonen och slutade klockan två på eftermiddagen. Nu börjar en trågare klockan elva på kvällen och jobbar hela natten. Jobbet har även blivit enklare och mera maskinellt och så har stenugnarna försvunnit. Orationellt att elda med ved men det blev mycket bättre bröd. Men vi försöker hålla på lite traditioner så vi skållar mjölet kvällen före det ska användas. Och vi gör en raskdeg (surdeg) som får ligga fyra timmar innan den knådas.

Jan-Åke har varit pensionär några år men pratar fortfarande i vi-form.

Trågarn har det viktigaste jobbet på ett bageri för blir det fel där följer det felet med hela vägen.

Utseendet har nästan tagit över
- Utseende på brödet har nästan blivit viktigare än innehåll och kvalité. Vad gör det om brödet fått sig en liten törn det tar ju inte på smaken. De stora bagerierna har nog mera krav på sig och slänger dessa bröd. Men vi släpper iväg det för vi vill visa att vi fortfarande är hantverksmässiga.

- Ni är så viktiga för mig för utan er har jag inget bageri men har ni inte mig har ni inget jobb, brukade jag säga om det var någon kris. En morgon kom jag dit och brödet var inte färdigt, jag undrade varför de inte ringt om nu något gått sönder. Det visade sig att trågarn gick och la sig en timme mitt i sitt arbetspass. Dagen efter pratade jag allvar med honom men han var nog inte i rätt yrke han sa upp sig dagen efter.

- Själv har jag alltid älskat mitt yrke även när jag tvingats stiga upp mitt i natten. Det är både konstnärligt och levande. Det går inte att hantera levande material hur som helst, det kräver respekt.

Nära katastrof
Många bagerier går på olika sätt in i varandra. Jan-Åke lärde på Svensson i Vinnö, han kom efter Allan som blev produktchef på Konsumbagarn. En av Sture bröds storsäljare är Bjärlövs grova som kommer från E.M. Göransson bageri i Bjärlöv.

Två gånger under dessa år har katastrofen varit nära.

- Vi hade en hantverkare som svetsade i källaren och det antände trossbotten. Det var ingen större fara men det kunde ha gått illa. Och den gången när våra bröd inte jäste. I flera dagar fick vi slänga ojästa bröd tills vi kom på att det var fel på malten. Men annars har vi varit förskonade från större olyckor.

Om banken sagt ja till en förfrågan från Jan-Åke redan på 60-talet när han ville låna 170 000 kronor för att köpa Gamla Bageriet då hade denna historia tagit en helt annan vändning.

- Det räckte inte med min vilja att ta över och min förmåga att arbeta banken ville även ha borgen för pengarna. Så det blev inget av men det blev ju inte så dåligt ändå, säger Jan-Åke Svensson och ser förnöjd ut

Företagsnamn: Gamla Bageriet

Företagsform:

Huvudkontor:

Lokalisering av tillverkning:

Ägare:

Grundare:

Eventuell nedläggning år:

Tidigare ägare:

Tillverkning:

Råvaror:

Omsättning:

Antal anställda:

Marknad i Sverige:

Marknadsföring:

Export:

Produktutveckling:

Hinder för utveckling:

Varumärken:

Litteraturtips:

Övrigt:

Regionmuseets arkiv:

Berättelser >>>

Bildgalleri >>>

Recept >>>

Företagets hemsida >>>

Tillbaka till Bagerier >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Företagsnamn: Svenssons Bageri i Vinnö AB

Företagsform: Först enskild firma, på 1940-talet bildade 8 syskon aktiebolag. 1948 sålde 7 av dem samtliga aktier (350st) till den 8:e, Ebba och hennes make Karl Nilsson för 210 000 kronor.

Huvudkontor: Vaktelvägen i Vinnö

Lokalisering av tillverkning: Vaktelvägen i Vinnö

Ägare: Svenssons bageri i Vinnö AB

Grundare: Tilda och Nils Svensson, 1892

Eventuell nedläggning år: 1965

Tidigare ägare:

Tillverkning: Matbröd och kaffebröd

Råvaror: Mjöl, socker, jäst,

Omsättning:

Antal anställda: 10 - 12 personer

Marknad i Sverige: Nordöstra Skåne. Omnejd 8 - 19 mils radie runt Vinnö

Marknadsföring:

Export: -

Produktutveckling:

Hinder för utveckling:

Varumärken: Vinnö-bagarn, VR-limpa, halvfint

Litteraturtips: Sundkvist, Eva, (2004): Livets bröd och andra bullar, Marcus Förlag. Sahrling, Rune, (2005): Pingströrelsen i Skåne. Semnos Förlag.

Övrigt:

Regionmuseets arkiv: Några av Tilda Svenssons personliga föremål. En A-4 pärm med foton, dokument, artiklar och noterngar, som är delar av underlaget till Eva Sundkvists bok, Livets bröd och andra bullar.

Wienerbröd och drömkakor när minnesmärke invigdes. Läs i tidningen Kristianstad, också >>>

Heinz Kryschak har skrivit familjen Svenssons släktsaga >>>

Bildgalleri >>> Från invigningen av Livsmedelsutställningen Regionmuseet Kristianstad

Recept >>>

Företagets hemsida >>>

Mums!

Tack Svetozar Dzambas från Kristianstad

En trevlig mathelg!
Leif

Tilllbaka till Receptsamling >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Från samtal med Börje Ekdahl, vi träffas i hans hem i centrala Kristianstad 9 januari 2007.

Gula huset utanför staketet
Strax utanför staketet i det som en gång var Karpalunds sockerbruk finns fortfarande en gul byggnad kvar. Där huserade kamerala avdelningen, betinspektörerna och planeringsavdelningen. Även en personalavdelning som bestod av en man. Det fanns också en mäss för tjänstemän och ledning att äta i.

- Personalmannen hade sitt kontor precis utanför mässen. I mässen var hälften av stolarna klädda i blått och den andra hälften i rött.  Han var en pensionerad underofficer och han var nog ultrakonservativ för om ingen blå stol var ledig satte han sig inte utan gick därifrån. Men jag märkte efterhand att han i själ och hjärta var en god och snäll man. För arbetarna fanns det en stor matsal inne på fabriksområdet, berättar Börje Ekdahl.

Karpalund hade cirka 60 årsanställda och lite över 300 kampanjarbetare.1972 började Börje Ekdahl på Karpalunds sockerbruk.

- Jag hade utbildat mig till fackskoleingenjör och åkte ut till Karpalund för att försöka få ett sommarjobb och fick jobb med den höstens kampanj, som skiftbas, när den var över sökte jag jobbet som ny planerare.

Planera hur maskinerna skulle plocka isär
Planeraren hade ett stort och viktigt jobb efter kampanjen. Planera hur alla maskiner skulle plockas isär, rengöras och eventuellt repareras.

- Det krävde en minutiös planering för att allt skulle vara tip top inför nästa betsäsong.

Betorna kom med lastbil och ibland med traktor. Hästen var borta som transportmedel på 70-talet. Först vägdes hela lasset med fordonet och det kontrollerades att det inte fanns för mycket sten med bland betorna. Då fick bonden jordavdrag.

- Det behövdes massor med vatten i hela processen och det hämtades ur Vinnöån. Cirka fjorton dagar innan kampanjen startade började flera stora bassänger fyllas med vatten. Detta vatten gick sedan runt i ett slutet system där det kontinuerligt renades från jord och annan smuts. Vattnet fylldes på efterhand som det avdunstade och spilldes ut. När det efter betkampanjen åter släpptes ut i ån igen var det minst lika rent som när det togs in.

Betorna spolades med vattenkanon
Betorna tippades ned i en betränna och där stod betspolaren som med en vattenkanon spolade in betorna mot bettvätten.

- Det fanns mycket sten bland leriga betor. Stenfångarskötaren hade ett viktigt jobb att få stenen att trilla ned i stenfällorna genom att avpassa trycket i vattenkanonen så att betorna flöt förbi och stenarna föll ned. En dag fick jag rycka in för stenfångarskötaren. Då gick slangen till vattenkanonen av och strålen slog mig i brösten så jag flög in i väggen, berättar Börje Ekdahl.

Nästa anhalt för betorna var bettvättaren som kontrollerade att betorna var riktigt rena innan de gick upp på bandet som förde dem in i fabriken. Där fanns det tre hål i vilka betorna trillade ned i.

- Därefter tog en skärmaskin emot dem och skar dem i snitslar i form av ett L. Någon hade räknat ut att L-formen gav absolut maximum av kontaktyta.

Sockersaften pressades genom olika filter
L-formen gick in i diffusionsanläggningen, där den rördes ihop med kalk, svavel- och saltsyra för att lösa upp cellväggarna så att sockersaften löstes ut.

- Snitslarna trycktes uppåt och pressades i en press för att få ut den sista saften. Därefter torkades 60 procent som blev betfor.

Kalksaften fortsatte och var i ständig rörelse. Kolsyra sprutades igenom saften så att kalken kristalliserades. Då pumpades saften in i stående cisterner och pressades genom filter, tre olika för att saften skulle bli ren och då var sockersaften färdig.

- Sockersaften gick sedan till indunstningen i olika stationer, först en riktigt het. Den ångan var så het och under mycket kraftigt tryck. Den skulle lätt ha slagit av en arm om den hade läckt ut. Vid övriga stationer blev saften efterhand svalare tills den var cirka 75 grader.

Tillsatte florsocker
Vid kokstationen värmdes saften åter upp och florsocker tillsattes då bildades sockerkristaller. När kokaren bedömde att det var färdigt hälldes sockermassan ned i maisch och vispades runt långsamt tills det svalnade då var det en brun grynig sörja.

- Då tappades cirka 700 kilo upp i A-centrifug där vatten centrifugerades bort och kvar fanns A-sockret som föll ned på ett band, torkades och lagrades i sockersilon.

Den bortslungade sockersaften gick vidare till B-centrifugen det sockret gick inte till sockersilon utan tillbaka in i processen och smältes om igen.

- Sedan trädde C-centrifugen igång med den bortslungade B-saften och då blev det ett brunt socker som var väldigt gott att baka pepparkakor med. C-sockret lastades i säckar och kördes iväg till Arlöv. De anställda fick gå ut och ta sig en burk innan det transporterades till Arlöv.

Melassen, det som blev över när sockersaften var utpressad, tog bönderna med sig tillbaka och blandades i foder till djuren.

Många kampanjarbetare
- Kampanjarbetare kom ibland långväga ifrån. Fanns det behov av folk gick det alltid att få anställning åtminstone en gång. Den som misskötte sig eller drack på arbetsplatsen kunde inte komma tillbaka nästa år och fick ofta sparken direkt.

Men de flesta fick en chans. De fanns kampanjanställda som levde väldigt spartanskt under resten året och när årets kampanj var över betalade de hyrorna för sina lägenheter några månader framåt och åkte till Thailand.

- Där köpte de miniräknare, transistorapparater och annan elektronik som de tog med hem och sålde för dubbla priset mot vad de själva betalt. På så sätt fick de betalt för resan. Jag tror det var början på den turism vi ser i dag till Thailand.

Normal arbetsvecka 56 timmar
Normal arbetsvecka under själva kampanjen var som mest 56 timmar i veckan men minskades genom åren i avtal nedåt till 42 timmar.

- En kampanj var inte slut förrän alla betor var omhändertagna, en gång slutade vi inte förrän julaftonsmorgon. Kampanjarbetet var ett tungt arbete men väldigt enkelt att lära, det var väl därför som det gick så bra att ta in över 300 kampanjarbetare varje år en del nya men många återkom år från år.

- Jag kommer ihåg ett litet åkeri som hade en anställd och två lastbilar just den hösten var det ont om jobb, han körde normalt i skogen men denna höst hade han nog inte fått så många kontrakt. Då jobbade chefen på Karpalund istället för att permittera sin ende anställde. Det var nog en idealisk arbetsgivare.

Hade bohaget i en resväska
En annan, lite udda, person på kampanjen var Friise, han hade allt sitt bohag i en resväska, berättar Börje och fortsätter:

- En gång kom han för sent till anställningsintervjun inför kampanjen. Han var mycket formell. När han lite väl sent kom in i lokalen där personalaren fortfarande var kvar gjorde Friise ställningssteg och bad om ursäkt för sin sena ankomst. "Men jag ber ändå om jobb här i höst. Jag kommer sent därför att jag cyklat från Helsingborg utan cykellyse. Så varje gång det kommit en bil har jag fått hoppa ned i diket för det var kanske en polis". Han fick jobb som vattenprovare av det vatten som tvättade betorna. Där skulle han ta prov en gång i timmen och avlämna det till laboratoriet.

Två bröder från Blekinge utseendemässigt gick det att se att de var bröder men inte storleksmässigt.

- De kallades Stor-Klas och Lill-Klas. Lill-Klas tog prover bland annat i sockersilon en gång varje skift. En gång var han borta så länge att någon sprang upp för att se var han blev av. Han låg alldeles stilla på rygg mitt i allt det torkade strösockret, som i så stora mängder är som kvicksand. "Jasså ni kommer nu era djävlar", sa han. Han hade halkat och fallit ned när han skulle ta provet.

Bornholmsfiskare jobbade i kampanjen
När fisket gick dåligt nere vid Bornholm kom fiskarna upp och jobbade i kampanjen men de försvann efterhand som fisken gick till.

- Första året jag jobbade som skiftbas fick jag ge en man sparken precis i slutet av säsongen, det är det svåraste jag gjort. Bettvättaren såg helt plötsligt skyddskläder komma flytande i betrännan tillsammans med betorna. Han slog larm för att han trodde att betspolaren hade trillat i. Hela processen stoppades. Vi letade och hittade mannen sovande under en trappa. Han var full.

Tillbaka till Karpalund >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Företagsnamn: Karpalunds Sockerbruk

Företagsform:

Huvudkontor:
Lokalisering av tillverkning: Karpalund

Ägare:

Grundare: 1894,

Eventuell nedläggning år: 1989

Tidigare ägare:

Tillverkning: Strösocker

Råvaror: Sockerbetor

Omsättning:

Antal anställda: Ungefär 60 årsanställda, 300 kampanjarbetare

Marknad i Sverige:

Marknadsföring:

Export:

Produktutveckling:

Hinder för utveckling:

Varumärken:

Litteraturtips: Sockerbolaget Cardo 1907-1982, Jan Kuuse, Rapport, Den Skånska livsmedelsindustrin, 2005:64, Henrik Borg, Sockrets katedraler, Jean-Paul Darphin, 1993,

Övrigt:

Regionmuseets arkiv: Diverse material om sockerprocessen skänkta av Svenning Persson.

Berättelser >>>  Börje Ekdahl  >>> Åke Egevad >>>  Svenning Persson >>> 

 Alf Abelin >>> Sång till matsalarna, av Åke Egevad.

BPS återvinning (klicka på historik)  >>> Vattenriket >>> 

För dig som vill veta mera om sockerbetor,  Edenhalls hemsida, klicka på Historien om sockerbetan. >>>

Läs om järnvägen till Karpalund >>> ännu en länk om järnvägen

Bildgalleri >>> 

Recept >>>

Företagets hemsida >>>

Tillbaka till Övriga livsmedel  >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

 

Företagsnamn: Dahls Charkuteri / Livsmedel

Företagsform:

Huvudkontor: Gärds Köpinge

Lokalisering av tillverkning: Gärds Köpinge

Ägare: Erik Dahl

Grundare:

Eventuell nedläggning år: någon gång på 70-talet

Tidigare ägare:

Tillverkning: Charkuterier

Råvaror:

Omsättning:

Antal anställda:

Marknad i Sverige:

Marknadsföring:

Export:

Produktutveckling:

Hinder för utveckling:

Varumärken:

Litteraturtips:

Övrigt:

Regionmuseets arkiv: Livsmedelsindustri i Kristianstads län, rapport från projekt, juli 1980:

Övriga arkiv:

Berättelser >>> Yngve Sigfridsson >>>

Bildgalleri >>>

Recept >>>

Företagets hemsida >>>

TIllbaka till Charkuterier >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Minnesanteckningar från ett samtal med Yngve Sigfridsson i hans och hustrun Elsas hem i Åhus.

Namn: Yngve Sigfridsson

Bostadsort: Åhus

Född: 1930

Arbetsplatser: Dahls Charkuteri i Gärds Köpinge,

- När jag slutat sjuårig folkskola 1944 började jag som dräng hos en lantbrukare men redan i september 1945 fanns det en plats ledig på Dahls Charkuteri i Gärds Köpinge. Det var ett riktigt hemcharkuteri på gården fanns sex grisar som slaktades efterhand.

- Köttet maldes och hälldes i en stor plåtbalja. Erik Dahl och jag stod lutade över baljan och med våra oskyddade händer knådade vi ihop smeten.

Inom de flesta branscher får lärlingen lära sig vissa saker den hårda vägen. När Yngve stod med händerna djupt nere i smeten drog Erik med sina knogar över Yngves handrygg.

- Det gjorde fruktansvärt ont. Det var väl dålig friktion nere i det malda köttet.

Erik Dahls mor hade ett eget charkuteri på Hedentorp. När hennes charkuterister fått ihop smeten kom hon med konjaksflaskan för att krydda korven, berättar Yngve och fortsätter:

- Gubbarna hade då gjort små rännor så konjaken rann ned i en håla i mitten. När fru Dahl vände ryggen till drack de upp konjaken. Men hon kom på dem. Nästa gång slog hon först ut vitpeppar och salt över smeten och därefter konjaken.

Numera görs all korv på recept, men på 40- och 50-talen kunde korven variera i smak beroende på vilket kött som styckades. Korvarna gjordes mera på gehör och rester.

- Men det var alltid bra kött och fett, berättar Yngve. Det går inte att fuska för den som vill göra bra korv. Historierna om svinaöron, grisaknorr och liknande köttrester är bara myter. När korven var stoppad hängdes den in i rökbastun. På golvet eldade vi med alved och hällde på sågspån för att få rök. När korvarna var bruna var de färdigrökta.

- Då slängde vi dem i en stor gryta där de skulle koka och när de flöt upp visste vi att de var färdiga.

Med en liten lastbil körde Erik Dahl runt på landsbygden och sålde charkuterier. Dahls Charkuteri stängdes någon gång på sjuttiotalet.

- Något som jag aldrig glömmer från Dahls är en dag när jag skulle göra rent hos grisarna och fru Dahl som normalt skötte affären bad mig expediera om det kom någon kund. I svinstian fanns en klocka som ringde om det kom in någon i affären. Jag sprang in och i hastigheten glömde jag ta av mig stalltofflorna. Jag hälsade prästfrun välkommen.

- Här luktar gris, påpekade hon.

På den tiden hängde hela grissidor längs med väggen så jag svarade.

- Att det luktar gris är väl för att vi säljer det här.

- Hon menade nog att det luktade grisskit men så säger väl inte en prästfru och jag låtsades som ingenting.

Två år senare, 1947, flyttade Yngve till Östra Skånes Produktionsförening, ett charkuteriföretag inom kooperationen.

- Vi började sex på morgonen, så klockan fem grenslade jag min cykel i Gärds Köpinge och cyklade den dryga milen in till Kristianstad varje dag året runt. Oavsett väder!

Produktionen låg på Östermalm men flyttades 1955 till helt nya lokaler på Näsby och blev granne med Konsumbagarn. Från att har varit lärling och ensam anställd fick Yngve nu 25 arbetskamrater. Var och en var lite mera specialiserad.

- På Östra slängde vi inte korven i en stor gryta och väntade tills den flöt upp för att veta om den var färdig. Där sattes en termometer in i korven och när den var 72 grader i mitten var den klar. Charkuteriet sålde till ett 60-tal butiker i nordöstra Skåne och i delar av Blekinge.

1959 blev Östra Skånes Produktionsförening den första Gomanfabriken i landet.

- I början på sextiotalet blev jag erbjuden en utbildning på kooperationens kursgård "Vår Gård" i Saltsjöbaden strax utanför Stockholm.

Då var Yngves tid inom Kristianstads charkuteritillverkning slut. Nu blev det jobb på det nationella planet. Han anställdes på KFs provcharkuteri i Stockholm.

- Där utvecklade vi nya charkprodukter som sedan KFs provkök gjorde recept på. Redan då på sextiotalet hade mekaniseringen kommit och datoriseringen knackade på dörren.

Vårt samtal ägde rum i Per-Erik Persson och hustrun Ullas hem i Everöd, 12 juni 2007. Ulla har jobbat på Trikinlaboratoriet på KBS.

Bostadsort: Everöd
Född: 1937

Arbetsplatser: KBS

Slumpen styrde en lång slakterigärning
- Jag hade haft lite andra jobb innan jag mest av en slump hamnade på KBS den 9 maj 1959. Jag fick börja tvätta grishalsar med en sådan borste som används för biltvätt. Först bedövades grisarna med en eltång på 80 volt. Vi klämde tången mellan ögat och örat, bedövningen blev ögonblicklig. Grisarna hängdes upp i bakbenen i kedjor som löpte i en bana och kom fram till mig där jag skrubbade av halsen innan de blev stuckna och tappade på blod.

Av grisens totala vikt är cirka fem procent blod detta tappades ned i helt vanliga 40 liters mjölkkannor.

- För varje kanna vi fyllde fick vi 50 öre på ackordet. Tunnorna körde jag iväg till blodseparationen där de röda och vita blodkropparna skiljdes åt. De röda gick till djurmat. De vita gick till charkindustrin som bindemedel.

Efter sticket ska grisen avhåras. Håren på grisen är i ena ändan försedd med hullingar som på en metkrok.

Grisarna skållades i ett kar
- Grisarna släpptes ned i ett långt kar, jag tror det fanns plats för sjutton grisar. Även om vi fyllde på vatten efterhand blev det ganska smutsigt. Grisen fick in vatten i lungorna så de fick inte användas till livsmedel. Det gällde att hålla temperaturen på en jämn nivå och det sköttes med hjälp av het ånga. Perfekt temperatur var 61 - 62 grader. Det var ett mycket viktigt jobb för låg grisarna i för länge sprack skinnet och sjönk temperaturen släppte inte håret från hårsäcken. Ju jämnare temperatur desto bättre men det kunde vara svårt om det kom för många grisar på en gång.

Arbetsmiljön var ganska tuff på den tiden. Det var en rå och hjärtlig stämning mellan slaktarna.

- Som ny och ganska ung gällde det verkligen att visa att jag dög. Det gällde att vara på sin arbetsplats några minuter före utsatt tid. Det var nödvändigt att göra sitt jobb och helst med råge för att bli accepterad. Även att hålla rent runt sin arbetsplats och vårda sina verktyg och absolut inte röra någon annans. Det var en tuff miljö men ärlig.

Fyra år som slaktarlärling
Efter fyra år som lärling var Per-Erik färdigutbildad som slaktare.

- Nu kunde jag sticka en gris, klara av svedugnen, där vi brände av det sista håret på grisen efter skållningen. Ugnen eldades med tryckluft och olja. Mycket viktigt att förbränningen var optimal annars blev grisen svart. Och det var inte bra. Jag kunde öppna magar och ta ut de röda organen, lever, hjärta och lungor. Jag kunde borra ut hypofysen som skickades iväg tillett läkemedelsföretag i Lund. KBS fick 1000 kronor kilot för hypofysen, om jag minns rätt. Dessutom kunde jag klyva grisen mitt i ryggraden så det blev lika mycket ben oavsett vilken sida på grisen som kunden köpte. Det tog lång tid att lära sig hugga med en yxa som liknade en bila. Högg vi fel gick det vidare till ett annat band där det som kunde tas om hand styckades på sedvanligt sätt, resten av grisen skickades till charkavdelningen.

När grisen var rensad och klar och även tarmarna uttagna hängdes grisarna i ett kylrum för att få en temperatur på 4 - 5 grader.

- I kylrummet hade vi fläktar för att blåsa ut den lite syrliga doft som en nyslaktad gris har. Annars hade den doften gått in i köttet. I kylan minskade grisens vikt. Vi brukade kalla det grisens varmvikt och kallvikt. Bönderna fick betalt efter kallvikten som var två till tre procent lägre.

Fick vara med och påverka
Per-Erik fick sin utbildning i det gamla slakteriet som hade funnits sedan 20-talet med vissa modifieringar. Parallellt med sin utbildning fick han vara med och påverka det som skulle bli det första nya slakteriet under hans tid på det som då hette KBS.

- Harry Larsson, en av slaktarna, fick vara med i projektgruppen som planerade det nya slakteriet. Det var något nytt. Normalt var det styrelsen som beslutade och vi anställda fick anpassa oss. Men genom att Harry frågade oss om vad vi tyckte kunde vi påverka och det kändes bra.

1963 stod det nya slakteriet klart. Överflyttningen skulle ske utan att få stopp i produktionen.

- Det var spännande. Ett par helger fick vi jobba övertid och provslakta. På lördagen slaktade vi en tre fyra grisar. Teknikerna rättade till vad som inte stämde och sedan kom vi på söndagen och provslaktade igen. På måndagen skulle vi kunna köra igång hela anläggningen. Leveransen av grisar från bönderna var konstant. De kunde inte ha dem kvar då gick deras planering i stöpet och grisarna blev för tunga. Första dagen hann vi inte med dagens kvot så den kvällen fick vi jobba över tills allt var klart.

Slaktare ett tungt kroppsarbete
Arbetsmiljön förändrades inte så mycket förutom att allt var nytt och fräscht.

- Vi jobbade fortfarande med den gamla konventionella modellen med tunga lyft och utan de flesta av de maskiner som finns i dag. Den stora maskinella revolutionen kom inte förrän vid ombyggnaden 1983. Så fram tills dess var det ett tungt, mycket tungt kroppsarbete.

Efter sju år på svinslakten blev Per-Erik erbjuden en fortbildning för att lära sig klassificera nötboskap.

- Jag fick gå kurser i livsmedelsverkets regi och sedan höll jag på i fyra år att klassificera 125 storboskap om dagen. Då fick jag ett uppdrag att utveckla "Skallabon". Där vi tog omhand alla svinskallar. Vi tog bort kindbackarna och köttet skickade vi till charkavdelningen. Svinhuvuden har alltid blivit press sylta. Privata entreprenörer köpte in svinskallar. En av de största var Dahls i Gärds Köpinge.

Utbildade polska slaktare
I början på 70-talet kom ett hundratal polacker för att utbildas till slaktare så att de sedan skulle kunna starta tre slakterier i Polen. De bodde ute på Charlottesborg.

- När de fått sin grundutbildning i den nya tekniken åkte vi med dem till Polen för att fortsätta trimma in deras nya slakterier i Elk, Warszawa och Selona Gora. Det var en mycket spännande upplevelse. Polen var ju fortfarande kommunistiskt så de fick ju sin lön oavsett vad de gjorde. Vi skulle slakta 200 grisar i timmen fyra timmar i sträck. Då visste vi att det skulle fungera och kunde överlämna slakterierna till dem. Men de saboterade hela tiden för de ville väl inte ta över. Det var ju bekvämt att vi gjorde jobbet. Men till sist lyckades vi få till en slutbesiktning. I övrigt var det väldigt trevligt att jobba med polackerna. De var fantastiska vänner och jag brevväxlar faktiskt fortfarande med ett par stycken.

Under Per-Eriks tid på KBS har slakteriet bytt namn ett antal gånger men det har också skett stora tekniska förändringar.

Framsynt veterinär
- Vi hade en veterinär som hette Mats Ekstam och han var en riktig uppfinnare. I Holland, Tyskland fanns det en form av hängande skållning av grisarna. Istället för att som vi lägga ned dem i kar med hett vatten. Efter mycket experimenterande under Mats ledning hade vi utvecklat ett helt eget system. Våra grisar skållades med ånga. En fuktig ångström sprutades på grisarna medan de fördes framåt. Så när slakteriet byggdes om 1983 var vi först med hängande skållning. En klar förbättring nu kunde även lungorna användas till livsmedel och bakterierna på grisen minskade.

Ekstam utvecklade även en kanylkniv att sticka grisen med. Istället för att låta blodet rinna ned i en mjölkkanna var kniven ansluten till en lång slang som förde blodet ned i en tank.

- Blodet kom inte i kontakt med luften så det blev inte kontaminerat av luftens bakterier och vi behövde inte lyfta de tunga kannorna. På 80-talet kom de stora miljöförbättrande åtgärderna. Vi fick höj och sänkbara arbetspallar, så att vi kunde höja och sänka våra arbetsplatser beroende på var på grisen vi jobbade, som underlättade jobbet.

Ombyggnad gav bättre arbetsmiljö
Vid den stora nybyggnaden 1983 sparades ingen möda på att få det bästa slakteriet med de modernaste maskinerna.

- Då var jag arbetsledare för svinslakten och reste runt i Europa för att titta på slakterimaskiner. Vi köpte bland annat en avhårningsmaskin i Holland. Tidigare skars bröstbenet för hand men nu köpte vi in en tryckluftsdriven cirkelsåg. En fransman, Dunard, tror jag han hette hade utvecklat en klyvare för ryggraden. Som sagt det gjordes massor för att förbättra arbetsmiljön i det nya slakteriet.

Åldersfördelningen, och även den etniska fördelningen var det lite dåligt med ända fram till slutet av 80-talet.

Försökte få in kvinnor i slakten
- Jag har en känsla av att den som en gång fick jobb på KBS och stod ut dag ett och kom tillbaka stannade där i regel till pensioneringen. Det gjorde att även könsfördelningen blev väldigt sned. Det är ett väldigt tungt jobb att vara slaktare. Men jag kommer ihåg att vi diskuterade hur vi skulle få in kvinnor på linjen. Vi hade fem stycken som provade men det var ännu för tungt. De fick olika typer av yrkesskador. Trots de maskinella förbättringarna stod slaktarna fortfarande vid samma arbetsmoment hela dagarna. Vi försökte införa rotationsmetoden men många av de äldre protesterade. Då införde vi en lönetrappa ju flera moment de lärde desto högre lön fick de. Förändringen gick då mycket lättare.

Efter många år i slakteriet ville Per-Erik i slutet av 80-talet prova på något helt nytt och sökte jobb utanför slakteriet.

- Jag fick flera olika jobb men fastnade för kriminalvården. På slakteriet gav de sig inte, jag övertalades att komma tillbaka och jobba med personalfrågor. Jag tog över efter Olle Mårtensson som gått i pension.

Svårt att få tag i slaktare
En av Per-Eriks första arbetsuppgifter var att locka folk till att börja jobba i slakteriet.

- I början på 90-talet var det oerhört svårt att rekrytera folk till slakteriet. I tre dagar stod vi nere på Gulfmacken och delade ut korv. Jag tror vi fick en nyanställning.

Då träffade Per-Erik på en arbetsförmedlare på länsarbetsnämnden och Åke Berglund på Komvux. Tillsammans diskuterade de en idé som skulle visa sig även ändrade den etniska fördelningen på slakteriet.

- I samarbete skulle vi starta en sex månaders lång slaktarutbildning. De som kom in på utbildningen skulle läsa teori på Komvux halva tiden. Den bestod i hygien, både på jobbet och den personliga, livsmedelslagar och rena slaktkunskaper. Hygienen var mycket viktig. Vi hade en slogan på KBS, "det som vi tar i med våra händer ska andra stoppa i munnen". Halva tiden skulle de lära sig slakt i praktiken. På slakteriet utsåg vi faddrar till var och en. Vi hade 7 utbildningsplatser och efter en månad hade vi en avstämning med dem individuellt. Vi lovade dem inte arbete men vi frågade om de trodde att de skulle trivas med slaktjobbet. Det var ju annars meningslöst att fortsätta utbildningen. Det var många invandrare som gick utbildningen så på så sätt förändrades den etniska sammansättningen. Jag kan nog säga att 99,9 procent av dem som gick färdigt utbildningen fick jobb.

KBS-andan
KBS andan som nästan alla pratar om, av dem som jobbade på slakteriet fram till slutet av 80-talet, tror Per-Erik tog slut i och med att KBS blev uppköpt av Skanek.

- Då blev det för stort och besluten togs inte på vårt kontor utan togs oftast i Kävlinge. Även om jag var med i Skaneks styrelse kändes det som om Kävlinge var storebror och vi kusinen från landet. Men när svinslakten flyttade över till oss såg jag en möjlighet att slakteriet i Kristianstad skulle få leva kvar. Annars hade det nog inte funnits något slakteri i stan.
 

De slaktare som fått specialutbildning kan ibland få lite udda uppdrag. Per-Erik hade fått en specialutbildning och hade tillstånd att skjuta djur, som hade rymt inom området, med en älgstudsare. Det hände att djur rymde. En speciell sådan natt minns Per-Erik.

Ett udda uppdrag
- Telefonen ringde vid två på natten. En gammal man hade dött. Han hade nog haft ett tjugotal djur som mer eller mindre husdjur. Det var kor, stutar och kvigor. Några var så gamla att de inte hade några tänder. Djuren var så magra att jag undrade hur de fått upp dem i lastbilen. Ute var det 22 grader kallt och när flaket fälldes ned smet alla 22 djuren ut på gården och sprang omkring som om de var vilda. Då ringde de mig. Jag skulle komma och skjuta dem. Jag stod en stund och tittade på deras vilda rundor på gården. De kunde inte komma ut, det var stängsel överallt. På marken låg en slang med rinnande vatten, den användes till att spola av lastbilarna. När djuren upptäckte den stannade de upp och drack. Då fick jag en idé. Jag gick upp i stallet och hämtade en höbal. De var nog hungriga och inte vilda, tänkte jag. Jag släppte lite och lite i en sträng efter mig. Alla djuren följde snällt efter in i stallet. På så sätt kunde de få lite omvårdnad innan det oundvikliga kom, nödslakten för att förkorta deras lidande. Jag vet inte hur länge mannen legat död men djuren hade lidit. Då kunde jag köra hem igen och fortsätta sova.

Per-Erik slutade på slakteriet 2001.

- Det skulle ske en omorganisation och jag var nästan 65 så jag ställde min plats till förfogande. Jag tyckte jag hade gjort mitt med över fyrtio år i företagets tjänst.

Tillbaka till Scan AB >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Nedanstående brev kom från Carlaxel Nilsson, Hässleholm
Mina föräldrar köpte, efter att först ha hyrt, en lägenhet med tillhörande spannmålsmagasin 1944. Jag som är född 1941 har vaga minnen från denna tid. Min far sålde byggnaden till Per S Persson från Maglehult 1947. Per gjorde om magasinet till en eldriven kvarnrörelse som malde till bönderna i trakten. Någon gång under senare delen av 40- talet elhärjades byggnaden och blev aldrig åteuppbyggd.

Lite kuriosa: Jag har en del köpehandlingar och annat från fars köp och försäljning om Du är inresserad. Tyvärr har jag inga foto från magasinet kvarnen, men tror mig kunna återge den som en skisss. Jag minns också möllaren Per, han hade protes på vänster arm med en krok där handen skulle vara, med trots detta var han en hejare på att binda sina mjölsäckar vilket var underligt att se för en liten påg.

Fabriken på nr 14 i Bjärlöv som Du frågat efter har jag vaga minnen ifrån. Jag har för mig att den byggdes upp av Bertil Nicklasson (operasångerskan Birgit Nilssons man) som ägde gården Eriksberg i Bjärlöv.

Om det finns någon äldre person på nr 14, vi kallade gårdarna och husen som ligger S om fabriken för detta) så kanske om Du inte redan har fått andra förslag där finns en möjlighet att få mer fakta.  


Tillbaka till Tre Kockar AB >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Företagsnamn: Karavan Kafferosteri

Företagsform: AB

Huvudkontor: Kristianstad

Lokalisering av tillverkning: Kristianstad

Ägare: Otto Werlins eftr. 
Grundare: Bengt Johan Jönsson, (BeJi) övertog Otto Werlins grosshandelsfirma 1913 där ingick ett litet kafferosteri.

Eventuell nedläggning år: 1965

Tidigare ägare:

Tillverkning: Rostat kaffe

Råvaror: Kaffebönor

Omsättning:

Antal anställda:

Marknad i Sverige: Handeln från en linje i norr vid Kalmar och Växjö, i väster vid Klippan och snett söderöver till Ystad.

Marknadsföring:

Export:

Produktutveckling:

Hinder för utveckling:

Varumärken:

Litteraturtips: Föreningen Gamla Christianstad årsskrift, 1985, 1987, 1988, 1990. 

Övrigt:

Regionmuseets arkiv: Finns Sture Jönssons egen berättelse om Karavan Kafferosteri..

Övriga arkiv:

Berättelser >>>  Sture Jönsson >>>

Bildgalleri >>>

Recept >>>

Företagets hemsida >>>

Tillbaka till Övriga livsmedel  >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Slutbetygen daterade:

Ida Persson, gift Ekdahl
Hoby andelsmejeri  23/10 1911 - 20/7 1912

Landtbruks- och Mejeriinstitutet vid Alnarp 23/3 1914 - 30/3 1914 hospitant

Hällestads andelsmejeri 20/8 1914

Skårby mejeri slutade 14/8 1915

Varagården Bjuv 1/11 1915 - 1/6 1919

Oscar Ekdahl

Veberöds mejeriförening 24/4 1912 - 23/8 1913

Tillbaka till Mejerier >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Gunnel Carlson, som vi känner genom Gröna Rum och Gunnels Gröna, var här och föreläste i söndags. Hon lovade att dela med sig av sitt recept på kvittenmarmelad. Här kommer det nu och som en bonus skickade hon även med Niklas Mat och hans recept på Kvittenmarmelad.

Äkta kvitten heter Cydonia oblonga på latin. Kan vara bra med det latinska namnet också så att ingen förväxlar den med rosenkvitten som är en helt annan sorts frukt.



Kvittenmarmelad

1 kg kvitten (3-4 st)

300 -400 g socker

bottenskyla vatten (kanske 1 dl)

Skala frukterna och dela dem i åttondelar så att det stora kärnhuset går lätt att skära bort. Dela i mindre bitar och lägg i en gryta. Häll på lite vatten i botten så att frukten inte bränns vid. Sjud på låg värme tills frukten är halvmjuk - kolla under tiden så att det inte kokar torrt, fyll på med ytterligare lite vatten om det behövs. Tillsätt sockret och koka ytterligare 10-15 minuter eller tills frukten är helt mjuk.

Kolla gärna med marmeladprovet, dvs. ta en sked fruktmassa och lägg på en kall tallrik. Dra med fingret genom massan som då ska delas sig och inte flyta ihop.

Niklas Mat - recept på Kvittenmarmelad

2 st, kvittenfrukter.
3 dl, syltsocker.
0,5 st, citron

Skala och tärna kvittenfrukterna och lägg i en kastrull.
Tillsätt syltsocker och citronjuice. Låt koka i ca 15 min.
Häll på burk. Servera tillsammans med en god ost.

Lycka till!

Tilllbaka till Receptsamling >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Bildtexter från vänster:
Sveas bror Ragnar var en sann hundvän.
Selma Göransson bär in vatten till bageriet.
Emanuel bär in mjöl för att börja baka.
Emanuel vilar armarna en stund.
Svea Hall med äldsta dottern Inga-Lill.

Samtal med Svea Hall  i hennes hem på Allögården.

Namn: Svea Hall

Bostadsort: Kristianstad

Född: 1914

Arbetsplatser: Bjärlövs bageri

Sveas far Emanuel Göransson, startade sitt bageri i Bjärlöv 1908. Han kallade det  Em. Göranssons bageri. Men bakandet startade egentligen mer än tio år tidigare med att Sveas farmor, Nilla, bakade bröd till stenhuggarna som kommit till Bjärlöv. Men 1908 hade Emanuel så mycket kunskap att han tillsammans med sin fru Selma startade ett bageri.

- Redan som tioåring fick jag hjälpa till med sysslor i bageriet, berättar Svea Hall. Varje onsdag och lördag körde far och jag till torget i Kristianstad för att sälja bröd. Varje vecka hade vi även med oss en jättestor låda full med skorpor. Den var alltid tom när vi åkte hem. De första åren som jag hjälpte till körde vi alltid häst och vagn med ett skyddande tak för bröden. På vägen till Kristianstad stannade vi till vid många hus och sålde bröd. De väntade på oss, även fjärdingsman skulle ha bröd.

Tisdagen och fredagen tog Emanuel Göransson hästen och vagnen och körde till Hanaskog och Knislinge till Konsumbutikerna. Men även då såldes bröd längs med vägen till väntande kunder.

- När vi körde till Kristianstad var det nödvändigt att leda hästen Munter över järnvägsviadukten han var nämligen rädd för ångloken. Vi kom vägen över Torsebro och Näsby. En gång vände han mitt på bron så snabbt att han välte den stora lådan med skorpor. Folk kom springande från alla håll och plockade till sig skorpor. De blev väl glada att de fick dem för vi kunde ju inte sälja dem.

Svea ler gott åt minnet.

Inför julen bakades det naturligtvis vörtbröd men i övrigt var den stora specialiteten det grova surdegsbrödet och vanliga ljusa limpor.

- Varje laddning i ugnen innehöll cirka hundra limpor och den laddades två gånger per dygn och vi sålde alltid slut på allt bröd. Vi skickade till och med på tåg till Stockholm. Kakor bakade vi bara lite grann och hade till försäljning i bageriet. Bjärlövs grova finns fortfarande, Sture Bröd tog över receptet men det blir inte lika gott som det vi bakade i stenugn, konstaterar Svea myndigt.

Två systrar Ida och Annie Gustavsson från Blekinge var bagerskor och hjälpte Emanuel med att baka. Svea minns en lustig episod när henens far hämtade en mjölsäck från lagret. Mjölsäcken vägde minst 80 kilo, tror Svea.

- Mitt på gården skrek han högt efter Annie att hon snabbt skulle komma ut och hjälpa honom för en mus höll på att leta sig uppför hans byxben. Annie rusade ut och höll runt byxorna så inte musen kunde komma högre upp. Samtidigt försökte far balansera mjölsäcken på ryggen. Med gemensamma krafter fick den in mjölsäcken i bageriet och musen från byxbenet.

I bageriet började arbetsdagen 4.30 och när alla limporna klara för gräddning fick de två anställda flickorna gå hem.

- Men jag fick stanna kvar och hjälpa mor att tömma ugnen. Hundra limpor skulle ut och borstas av under så att ingen kol fanns kvar och sedan skulle de penslas med kokande vatten med potatismjöl. Då blev bröden så blanka och fina.

När Emanuel Göransson dog 1944 drev hustrun Selma bageriet vidare med hjälp av Thyra Nilsson ett år. Men då lät hon Svea och hennes bröder ta över. Ida och Annie slutade i samma veva.

- Men efter några år köpte min bror Ragnar ut oss övriga syskon och drev bageriet vidare med sin hustru Elisabeth. Då hade häst och vagn spelat ut sin roll. Nu var det bil. Varje torgdag följde jag med min bror Ragnar in till stan och sålde bröd. Nu var det lite enklare när vi hade bil.

När Svea flyttade till Allögården mötte hon gamla kunder som hade handlat bröd av henne på torget i Lilla Torg i Kristianstad och som fortfande med värme i rösten mindes Bjärlövs olka sorters bröd. Men mest det grova.

- När jag tänker tillbaka nu förstår jag vilket slitigt och tungt arbete dåtidens bageri var, säger Svea Hall. Mor satte degen varenda kväll den första klockan 19 och den andra klockan 11 på kvällen och på morgonen var hon i bageriet klockan 4.30 med de andra för att ta hand om degen.

Leif Börje-Frid





Bildtexter från vänster:
Ida bär in vatten.
Emanuel i pumptagen.
Selma och Ragnar på torget i Kristianstad.
Ida och Annie visar upp nybakade bröd.
Selma och Ragnar på väg hem efter torghandeln.
Bröd till försäljning.

Samtliga foton är utlånade av Svea Hall

Tillbaka till Bjärlövs bageri >>>

Tillbaka till Första sidan >>>