Kafferesan mötte andra världskriget i Costa Rica

2007-10-18


   
Bildtexter från vänster:
Reklamaffisch för Karavankaffe.
Färdigrostat kaffe.
Karavanförpackningar.
Vera Larsson packar Karavan Mocka på "Da Capo" år 1929, Västa Boulevarden 15.
Här vakuumpackas kaffet av Anna-Lisa.


Samtal med Sture Jönsson i hans hem 20/12 2006 och 12/2 2007


Kafferosteriet går i graven

Så här skrev Sture Jönsson i "Personalens informationsbrev" 25 maj 1967:


"En epok, som vi inte vet när den började, är slut. Det, som för några 10-tal år sedan ansågs som nödvändigt, ja en livsnerv i en kolonialgrossiströrelse, blev efter hand en liten del av rörelsen för att omsider helt upphöra.

Det är med vemod som vi, som varit med länge, går med på denna förändring. Men utvecklingen går vidare och det går inte att spjärna emot. Den underbara kaffedoften, från nyrostat kaffe, får Kristianstadsborna gå miste om när de vandrar Norretullsvägen framåt."


Rosteriet var en del av verksamheten när Stures far BeJi övertog grossistfirman Otto Werlins eftr. 1913. Det fanns en liten, troligen handdriven, rostapparat med en kapacitet på tjugo kilo.


Det personliga rosteriet
- Det var aldrig något större rosteri vi hade, vi försåg handeln från en linje i norr vid Kalmar och Växjö, i väster vid Klippan och snett söderöver till Ystad, men vi var personliga. Varje handlare, som ville, fick sin egen personliga blandning med egen etikett. De trodde de var ensamma om sin kaffesort. Vi var som sagt ett litet rosteri och hade ingen möjlighet att ha hur många kaffeblandningar som helst. Därför kunde en handlare i Ystad få samma kaffe som en handlare i Småland men med var sin personliga etikett.


För att utveckla rosteriet bestämdes att Sture, som då var 25 år, skulle anta en inbjudan från rosteriets leverantör, Jounqueria Meirelles i Santos, om en studieresa för att lära mera om kaffe. I början av januari 1939 äntrade Sture en av Johnssonlinjens fartyg med destination Brasilien. Cirka sexton dagar senare anlade fartyget i Rio de Janeiros hamn och Sture fick en glad överraskning.


Hamnade mitt i Riokarnevalen
- Jag kom rakt in i Riokarnevalen. Det var helt fantastiskt att komma från vintriga Sverige till en folkfest där massor av människor dansade och sjöng på gatorna. En eftermiddag när jag hänförd stod och tittade på danserna och lyssnade på musiken hörde jag två svenska sjömän stå och prata. Den ene säger till den andre: "Hur kan de ha så roligt det är ju bara du och jag som är fulla?" Jag sa inget om att jag var svensk.


Efter några dagar i Rio de Janeiro flög Sture vidare till Santos och för att hos ovan nämnda kaffeexportör lära sig klassificera kaffe.


- Under nästan sex månader satt jag där och spottade kaffe. Att prova ut rätt kvalitet på bönorna är precis som vid vinprovning. In munnen och skölja runt det mot gommen för att känna kaffets arom och sedan spotta ut det. En dag suckade jag djupt och sa att jag aldrig kommer att lära mig. Då tröstade en av kaffeprovarna mig och sa att om jag stannade där i 25 år skulle jag vara fullfjädrad.


Jättestor kaffeplantage med egen skola och kyrka
För att riktigt komma in i kaffehanteringen gjorde Sture ett par veckors resa till kaffeplantagen för att studera hur kaffe odlas och skördas.


- Jag kom till en jättestor kaffefazenda (kaffeplantage) som hade egen skola och kyrka. Den var som ett helt eget samhälle. I Brasilien skördades kaffet lite annorlunda mot de andra länderna jag senare skulle besöka. De lade ut stora presenningar under buskarna och sedan slog de med pinnar så att bönorna föll av. I Colombia plockades buskarna dagligen och bara de mogna bären.


Sture hämtar en tavla han skickade hem från Brasilien som visar olika sorters kaffebönor och föroreningarna i form av småpinnar, småsten men även missformade kaffebönor. Missformade bönor får inte vara med när kaffebönorna packas för export. Bönorna kommer på löpande band där flickor sitter och plockar bort föroreningarna. Därefter åker bönorna genom ett flertal silar med olika storlek i hålen för att sorteras i rätt storlek.


Åsna rörde om kaffebönorna
- Det var såhär när jag reste där. Hur det fungerar nu vet jag inte riktigt. Jag fick även se två olika metoder för att få bort kaffebönans skal. Den torra metoden innebar att bönorna skyfflades ut på cementerade platåer där de rördes om av en åsna. På kvällen drogs kaffebönorna ihop i stora högar för att täckas med ett regnskydd. När de var riktigt torra vidtog tröskningen för att få bort skalet.


Den våta metoden innebar att bönorna fick jäsa med skal till en enda sörja för att sedan kunna skilja bort skalet. Sedermera tröskas bönorna för att få bort pergaminot (skalet).


- De olika metoderna är nog likvärdiga och båda metoderna har sina förespråkare. Säkert beroende på vilken metod de använder.


Efter Brasilien blev det Colombia och hamnstaden Barranquilla. Enklaste sättet att komma till huvudstaden Bogota var ett flyg som tog 45 minuter.


Barn föddes bakom ett skynke
- Jag frågade om det fanns andra sätt och blev erbjuden en flodångare som skulle ta en vecka. Mitt intresse för naturen har alltid varit stort så jag tog ångaren på båda hållen. En fantastisk upplevelse då jag såg många fåglar, apor och mycket annat spännande. Om jag kommer ihåg rätt var hytten 2 meter till taket, knappt 2 meter lång och 80 centimeter bred. En kväll blev det ett mycket kraftigt åskväder. Vi var tvungna att ankra upp vid flodstranden. Längs floden, en bit in i djungeln, gick en stig som förde till en liten by bestående av sex, sju hus varav ett var mycket större än de andra. Det fungerade både som hotell och restaurang. I huset som bestod av endast ett stort rum fanns något som liknade en förtöjningsplats för båtar med pålar utsatta med jämna mellanrum. Det var där hängmattan skulle fästas. Längst bort i lokalen hängde filtar som för att skydda för insyn och jag förstod efter en stund att just när vi kom in föddes en ny världsmedborgare.


Efter två veckors äventyr på flodångaren blev det en större båt, ett tyskt passagerarfartyg som tog Sture till Guatemala.


- När vi kom fram tänkte jag låta bagaget vara kvar på båten medan jag upptäckte Puerto Barrio och hittade någonstans att bo. Men i sista stund bestämde jag mig för att ta med mitt bagage och leta upp ett hotell och det var tur. Enligt vad jag fick mig berättat hade Guatemala och Tyskland aldrig slutit fred efter första världskriget. Kriget började närma sig i Europa så militären i Guatemala tänkte kanske att de skulle ta ett krigsbyte genom att beslagta det tyska fartyget. Men tyskarna kapade förtöjningarna från däck och stack till havs. Donkosackerna fanns också ombord. Undras var de blev av, säger Sture lite frågande. Enligt rykten blev passagerarbåten ett trupptransportfartyg i Afrika.


I Costa Rica när andra världskriget bröt ut
Resan gick vidare med studiebesök på plantager i Honduras, El Salvador, Nicaragua och i Costa Rica. Då bröt kriget ut på allvar i Europa.


- Just när jag kom till Costa Rica bröt kriget ut. Mitt emot mitt hotell fanns en tidningsredaktion. De målade helt enkelt ena väggen svart och skrev krigsnyheterna med stora vita bokstäver. Kriget gjorde att det blev svårare för mig att komma hem men min far ringde några höga herrar på Johnssonlinjen och sa:


"I många tiotals år har jag importerat kaffe från Brasilien, frukt från Kalifornien med era båtar skulle ni då inte kunna ta hem min son också?"


- Det löste sig men jag fick betala dubbelt så dyrt som normalt och en våldsamt dyr försäkring. Den mesta tiden stod jag på kommandobryggan och spejade efter periskop eller så målade jag svenska flaggor på skrovet. Vi gick nästan upp till Grönland och över mot Island, vi kom in vid norra delen av Norge där vi gick inomskärs ner till Göteborg.


Kriget fördärvade svenskarnas kaffesmak
En lång resa var nu över. Nu skulle kunskaperna omsättas i rosteriet. Men kriget hade kommit i vägen. Det var svårt att få bra bönor. Under kriget förändrades svenskarnas kaffesmak. Eller som Sture uttrycker det:


- Kriget fördärvade svenskarnas kaffesmak. Det var lätt att få tag på sämre sorters bönor som blev skarpa och beska vid rostningen. När kriget var slut och vi åter kunde få in våra sorter från, bland annat, Brasilien och Guatemala hade folk vant sig vid beskare kaffe. Innan jag åkte på min kafferesa hade vi mer eller mindre bestämt oss för att investera i en helt ny mycket större rosterianläggning. Om kriget inte hade kommit emellan hade vi nog fått ett större sortiment med mångdubbel omsättning och då hade resan säkert betytt mycket för affärerna. Nu blev den mest till glädje för mig. Ett nytt beslut blev att köra så länge den utrustning vi hade var lönsam men vi skulle inte göra några investeringar.


Sture minns en rolig episod när Kristianstad fortfarande hade ett gasverk. Den gamla koleldade rostapparaten var ersatt med en gaseldad.


Sluta rosta vi måste laga mat
- Ibland ringde de stackars fruarna på Näsby och undrade om vi inte kunde hålla upp och rosta en stund för det fanns inte gas nog för dem att laga mat till deras män som snart skulle komma hem på lunch. Det var nog dålig kapacitet på gasverket. Den sista tiden använde vid gas på tuber.


Trots att Karavan kafferosteri lades ner i januari 1965 påminns Sture om sitt kafferosteri.


- Ibland när jag är ute på möten kan det komma äldre damer fram till mig och berätta att de saknar mitt Karavankaffe. Och det känns ju skönt.


I korsningen Magasinsgatan och Norretullsgatan ligger ett litet gult rappat hus, där fanns Karavan kafferosteri.


Leif Börje-Frid


 

Sture Jönsson, 1914 -. jobbade hos sin far, Bengt Johan Jönsson, men han kallades alltid för BeJi, han ägde och drev grossiströrelsen Otto Werlins eftr. Kafferosteri var en del av verksamheten och 1920 flyttade hela grossiströrelsen till Magasingatan / Norretullsgatan. Det stora röda huset flyttades 1921 från den plats där nu Domus ligger. Sture blev 1942 kompanjon med sin far. Från 1961 till 1974 ledde han själv grossistfirman som därefter gick upp i DAGAB.

      
Bildtexter från vänster:
Jabes Burns & Sons rostare med cooler (vagnen) och stoner (apparaten med glasrutan).
När kaffet var färdigrostat hälldes det ut i vagnen, som hade en perforerad botten. Därefter lyftes det upp i en behållare i taket. Främmande föremål tyngre än kaffet sorterades bort.
Emil Göransson kontrollerar rostningen.
Algot Andersson och Hjalmar Lindell säckar rostat kaffe.
Efter att burkarna fyllts med malet kaffe och locket falsats på sögs luften ur burkarna i denna apparat, 72 burkar åt gången.


Bildtexter från vänster:
Kaffesäckar.
På denna "järnväg" transporterades kaffet från magasinets övre våning till rosteriets vind.
Fullastade lastbilar på väg ut med kaffe.

Samtliga foto är utlånade av Sture Jönsson.


Tillbaka till Karavan Kaffe >>>

Tillbaka till Första sidan >>>


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback