Kände doften från sockerbruket
Samtal med Åke Egevad, 1947 -, i hans bostad i Ovesholm, 24 januari.
Namn: Åke Egevad
Bostadsort: Ovesholm
Född: 1947
Arbetsplatser: Karpalunds betsockerbruk.
Född i doften av råsocker
Åke Egevad är född i Östra Klagstorp som ligger några kilometer från Jordberga sockerbruk, som lades ned 2000. När vinden låg rätt kunde han i sitt barndomshem känna doften från råsockret. När han behövde tjäna lite extrapengar och hösten närmade sig var det naturligt att söka jobb som kampanjarbetare på sockerbruket. Två kampanjer hann han med innan han flyttade till Vittskövle strax söder om Kristianstad.
- När jag flyttat till Vittskövle var det närmare till Karpalunds betsockerbruk. Min första kampanj var 1973. Jag började som extra och fick en sopkvast och med den skulle jag hålla rent. Det var nog bara för att pröva min uthållighet. När jag klarat av det några veckor fick jag lära mig saturatörens jobb.
En saturatör mättar sockersaften med kolsyra och då fälls överskottet av kalken ut och saften blir lättare att rena.
Kunde inte lämna sin arbetsplats
- Råsaften rinner vidare ned i stort kärl där den kokas för att få rätt konsistens för att sedan centrifugeras så att vätskan helt försvinner. Det var ett trevligt jobb trots att jag inte kunde lämna min arbetsplats under hela passet. Jag satt liksom mitt i smeten med allt folk omkring mig som jag kunde studera och fundera kring.Jag hade mycket bus för mig, det blev även en del nidverser om personal och företeelser på företaget.
På Karpalund tog de in flera kampanjarbetare än som behövdes det var alltid en del som föll ifrån de första veckorna.
- Vid den tiden och med det relativt enkla arbetet fanns det plats för original. Jag kommer ihåg en som var väldigt beroende av alkohol men han skötte jobbet perfekt. Det fanns inget att klaga på och då fick han fortsätta. Alla kampanjarbetare fick alltid en chans och hade de visat sig duktiga på sitt jobb, trots problem med alkoholen kunde de få en chans till.
Lönen var bra
Lönen för en kampanjarbetare var 1973 var 17 kronor i timmen och det var en bra förtjänst då.
- Ja, jag levde gott på den en lång tid efter kampanjen. Under själva kampanjtiden fanns det knappt utrymme för att göra av med pengar, annat är på mat. Så jag kunde spara en del för att sedan kunna ägna mig åt mitt stora intresse att spela, måla och bygga gamla musikinstrument. Det var ett bra liv för en konstnär. Ofta gallrade jag även betor på sommaren tills jag helt kunde leva på min musik vilket jag gjort sedan 1977.
Samma arbetare återkom år efter år. Det var lite som ett resande teatersällskap som samlades en gång om året på Karpalund. De kunde komma från hela södra Sverige, några bodde på hotell inne i stan andra bodde i baracker på området eller hyrde in sig hos någon i småbyarna runt Karpalund.
Bevakade sin jobb med näbbar och klor
- De som hade haft ett så kallat finare jobb ett år bevakade med näbbar och klor att de skulle få samma jobb nästa år. Det var mycket prestige.
Trots att Åke inte jobbat med någon kampanj sedan 1977 kan han ännu bli lite nostalgisk när han i minnet återkallar doften av råsocker.
Leif Börje-Frid
Tillbaka till Karpalund >>>
Tillbaka till Första sidan >>>
"Kampanj" - det ordet hörde jag många gånger under min uppväxt. Min morfar arbetade på Jordberga sockerbruk under hela sitt arbetsliv. Tyvärr vet jag inte så mycket om vad han gjorde där, både han och mormor är döda sedan länge. Men jag ser fortfarande bruket framför mig så som det såg ut när vi passerade det - ett stort, mystiskt och ganska skrämmande ställe.
Det känns nästan som om bruket var ett litet samhälle i sig själv. Av min mormor har jag fått en liten guldfärgad ask. Inuti ligger en lapp som hon skrivit. Där står: "Minne från julfesterna på Jordberga. Patron Jan Kockum bjöd alla barn på kaffe, efteråt dans kring granen. Herslow med fru ledde dansen, därefter blev det julklappsutdelning till alla barn. Denna ask fick jag någon gång mellan 1913 och 1927".
Jag är ganska glad att jag har kvar den.
Att läsa om Åke fick mig verkligen att minnas.
