Grisfötter och wienerkorv på burk.

Samtal, 8/2 2007, med Anita Svensson, i Åhus, dotter till Eric och Wanja Ericsson som drev Ericssons charkuteri på Vilan.

 Foto: Privat  Foto: Leif Olofsson
Foto: Leif Olofsson

Bildtexter från vänster:
Wanja och Eric Ericsson.
Ericssons charkuteri inrymdes i ett stort hus på Långebrogatan.
Översiktsbild på Långebrogatan.


Erik och Wanja Ericsson tog över W.P. Westerbergs chark på Långebro1945
- Jag har för mig att det var en Larsson som gick i konkurs. Mina föräldrar ville jobba tillsammans och passade då på att köpa företaget. Varje morgon gick de upp halvfem för att få i sig något för snart nog stod köttbilen från KBS på gården. Det fanns inga kärror utan kvartsoxar och grishalvor bars på axlarna in i fabriken. Det var ett slitsamt liv att vara charkuterist i mitten på 40-talet.

Moster Ellen hade recepten i händerna
I källaren som var själva charkuterifabriken stod Anitas moster Ellen Nilsson. Det var hon som gjorde alla charkuterivarorna. Hela dagarna stod hon i källaren och gjorde korv, gräddade leverpastej, rullade köttbullar, stekte pannbiffar och mycket annat efter säsong. Hon hade bokstavligen recepten i händerna.

- Hon hade en specialitet hon blandade tomat i leverpastejen. Den blev väldigt kryddig och god. Ellen var en riktig krutkvinna. En gång halkade hon och bröt handleden. Han bad mor lägga om och trycka in benpipan som stack ut för hon skulle ned och jobba igen. Det blev transport till sjukhuset och en ofrivillig vila.

När köttet lyckligt kommit in i kylrummet tog Anitas far hand och styckningen. Eric hade lärt till styckare och charkuterist på Konsum Ettan vid Lilla Torg. Uppe i affären började Wanja samtidigt göra i ordning allt skulle vara klart till nio då affären öppnades, hon var egentligen utbildad frisör.

Farlig och kall arbetsmiljö
- Från källaren gick det en väldigt brant stentrappa upp till affären som saknade kyldiskar. Så alla matvaror måste bäras upp på morgonen och det som inte var sålt på kvällen skulle ned i kylrummet. På vintern behövdes ingen kyldisk i affären då var det kallt ändå. Det var yllebyxor på.

Affär, charkuterifabrik, bostad för familjen Ericsson och för moster Ellen, och under några år även Anitas mormor och någon av de flickor som var anställda som biträden i affären.

- Det var ett rymligt hus, när jag blev lite större fick jag ett eget rum på vinden. Huset var vackert. Det låg precis vid nerfarten till KBS där det nu ligger en vårdcentral. Vi hade kallt vatten indraget men ingen centralvärme utan bara vackra kakelugnar att elda i. Huset var lite modernt för vi hade en vattenklosett men utan värme. På vintern när det var riktigt kallt fick jag ha händerna som mellanlägg på bakelitsitsen och sedan satte jag mig.

 Ericssons Charkuteri hette tidigare W P Westerbergs Eftr. Foto: Leif Olofsson
 


Stort hus gav även husvilla rum vid behov
Både Wanja och Eric brydde sig om människor så det hände att husvilla fick låna ett rum.

- Mina föräldrar var hjärtegoa. Var det någon som var i kris fanns det alltid plats för en till i huset. Det värsta far visste var barn som inte fick mat. Då kunde han sticka till mamman lite extra. Jag minns en gång en nybliven mamma som inte vågade åka hem så hon fick naturligtvis bo hos oss. Det var nästan alltid någon hjälpbehövande som bodde i vårt stora hus.

KBS var inte bara slakteri de gjorde även charkuterier, även Konsum var en konkurrent. Så det gällde att ha bra varor och god service för att möta de något större charkuterifabrikerna.

- På lördagarna kunde det vara åtta stycken som jobbade i affären. Det var samma visa varje lördagsmorgon vid frukost, far hoppades att det skulle bli en karl som kom först för då blev det bra affärer.

Måndagar var tvättdagar
En som inte jobbade med affären eller var nere i källaren på lördagarna var Ellen då befann hon sig i familjens kök och lagade mat, fixade kaffe till alla som jobbade.

- Måndagen var det inte mycket jobb i affären då var det tvättdag. Alla de vita kläderna skulle tvättas och det var att koka dem i stora tvättbaljan. När vi fick tag på en vridmaskin underlättade det arbetet betydligt och tvätten torkade snabbare. På vintern hängdes alla kläderna på vinden. Eftersom jag var lite mörkrädd tittade jag alltid under kläderna för att se om det stod någon och gömde sig när jag skulle till mitt rum på kvällen. Mormor och en gammal faster till far stod och strök alla kläderna.

Moderniseringen kom även till charkuteriet. En elektrisk blandare till korv och leverpastej införskaffades.

Nya maskiner klarade mycket men inte köttbullarna
- Vi hade en elektrisk köttkvarn och blandare. Det gjorde att arbetet blev lite lättare för Ellen. Köttbullarna fick inte blandas i maskinen då blev de klistriga. De skulle fortfarande rullas för hand. Jag tror det var lite status i det. Men korven stoppades genom att för hand dra en vev. Det tyckte jag var skoj för korvskinnen var så glatta.

Styckningen skedde med de klassiska verktygen yxa, såg och kniv. I styckningsrummet stod en stor huggkubbe.

- Den skulle skrubbas med en stålborste varje kväll, det var väldigt noga.

Kungen gillade rökt korv från Ericssons chark
Ett par gånger om året kom det in en kvinna, som jobbade på slottet i Stockholm. När hon var och hälsade på sin syster på Långebro och skulle tillbaka till Stockholm kom hon in och köpte rökt korv.

- Den skulle hon ha med sig till slottet för kungen gillade den. Det var många som ville att mor och far skulle ansöka om att bli kunglig hovleverantör. Nej, det är för dyrt, sa far. Vill han ha vår korv kan han väl ha det ändå. Far var inte mycket för status och i den miljön på Långebro var det nog ingen som brydde sig om de åt samma sorts korv som kungen.

I mitten på 50-talet var Eric och Wanja  på några dagars semester i Göteborg. Trots semester kunde det inte låta bli att titta runt i några charkuteriaffärer. I en lite lyxigare affär hittade Wanja något hon tyckte om.

- Biträdena hade kulörta kläder, inte de traditionella vita. När hon hem köpte hon blåvitrutigt tyg och sydde helt nya kläder till personalen. Vi var först i stan med färg på kläderna. Men ett av biträdena vägrade hon ville ha sin vita kläder. Sådana nymodigheter gick inte an, som hon sa. Hon var riktigt arg.

Hemslaktare lämnade in för rökning
Folk kom in med skinkor och korvar som de ville ha rökta. Det var de som slaktade hemma på gården.

- En godsägarfru kom in med lite korvar som hon ville ha rökta. Fjälstret hade spruckit och hon hade lagat det med någon sorts papperstejp för att inte korvmassan skulle rinna ut. Det går inte att röka dem de kommer att börja brinna i röken, konstaterade far. Men för det mesta gick det bra när kunder lämnande in skinkor för saltning eller rökning.

Julen var den stora högtiden då var det mycket jobb nere källaren. Brunkålen skulle göras, köttbullar rullas, pressyltan och massor med annat julstök. Inte minst julskyltningen.

- Far tyckte julskyltningen var rolig. På lördagskvällen satte han upp gråpapper för fönstret och sedan smyckade han ett grishuvud, staplade konservburkar i pyramider och andra formationer. Knöt röda sidenband om korvarna. Det blev vackert. På julskyltningssöndagen efter högmässan tog han bort pappret.

Det bodde många original ute på Långebro och en del av dem var kunder i Ericssons charkuteri.

Skomakaren liknade Piraten
- Tvärs över gatan fanns en skomakare. Han var liten och söt, han liknade författaren Piraten med sin basker. På sommaren när hans kompisar kom och hälsade på kom de in och köpte leverkorv för 2 kronor. Utanför skomakarens, på trottoaren, skålades det och som tilltugg hade de leverkorven. Det såg nästan lite högtidligt ut.

En annan lite udda kund var en pensionerad man som nu var fastighetsskötare. Han brukade komma in och köpa kokta grisfötter.

- Han var genomskitig och ofta svart om händerna. Han brukade säga att det var så bra att äta grisfötter för då blev han ren om händerna.

Anita har en bror som när han var sjutton år åkte över till USA och där har han blivit sedan dess. I unga år bröt han upp en del av ett golv i vardagsrummet.

Bröt upp golvet för att hitta Rika-Hannas skatt
- Tidigare hade det bott en kvinna i huset som kallades Rika-Hanna det berättades att hon spökade i huset därför att hon hade gömt sina pengar där. En kväll när min bror och jag var ensamma och vi hörde golvet knarra trodde han att det var Rika-Hanna som vakade över sin skatt som hon gömt precis där. Han bröt upp några av plankorna. Men till fars förtvivlan över ett skadat golv hittade vi bara några gamla tidningar. Men när huset skulle rivas samlades massor med folk för att se om hon gömt några pengar.

När arbetsveckan var slut packades bilen full med mat och folk och så bar det av till Åhus och ett sommarhus. Runt om bodde även andra i släkten.

- Då blev dans, skratt och mycken mat och avkoppling och hela söndagen var det bara skönt men på måndag morgon var det upp halvfem och bära grishalvor på axlarna.

Anita funderade aldrig på att ta över eller ens lära sig till charkuterist.

Efter stängning var det städning 
- Nej, jag såg hur mycket far och mor fick slita och hur lite fritid de hade. När affären stängde klockan sex hade de minst en timmes rengöring så omkring sju varje kväll åt vi kvällsmat.

När familjen Ericsson tog över charkuteriet bodde de i ett funkishus på Udden som de sålde till ett svenskamerikanskt par.

- Inför en jul när vi hade mycket att göra i fabriken ville hon hjälpa till. Hon tog av alla sina fina diamantringar och la dem i fönstret. Tvättade händerna och fick på sig en vit rock och ett förkläde sedan stod hon och rensade grishuvud på kött och fett för pressyltan. Det är ett kladdigt jobb men hon såg så lycklig ut.

- Jag har aldrig haft så roligt, sa hon.

Leif Börje-Frid

Tillbaka till Ericssons charkuteri >>>

Tillbaka till Första sidan >>>