Grisfötter och wienerkorv på burk.

Samtal med Olle Mårtensson 7 maj 2007 i hans och hustrun Evas hem i Åhus

Namn: Olle Mårtensson

Bostadsort: Åhus

Född: 1925

Arbetsplatser: KBS

Började med sommarjobb

Olle Mårtensson första kontakt med KBS var sommaren 1944 då han sommarjobbade där i fyra veckor. Hans huvuduppgift var att fylla på ved till gengasbilen och att lasta den med kött och fläsk till slakteriets butiker och att följa med på själva turen.

- Vi körde till Bjärnum, Vinslöv, Sibbhult, Hässleholm och Tyringe. Det var mycket bärande. Jag orkade på sin höjd bära en halv gris men Sven Persson som jag oftast åkte med orkade mycket mera så han fick ta oxarna. När vi kört rundan var vi lediga. Jag kommer inte riktigt ihåg men jag tror vi körde tre dagar i veckan.

Även sommaren därpå jobbade Olle på KBS med bilarna. De dagar det inte var några turer fanns det mycket annat att göra.

- Sopa rent på gården, rensa brunnar, köra ved till gengasbilarna och hjälpa till att lasta lastbilar och järnvägsvagnar med charkvaror och slakteriavfall var några av de arbetsuppgifter som vi sommarjobbande grabbar hade. Jag minns även att dåvarande direktören Wennerholms häst, Munter, körde en del olika transporter på gården.

Gjorde lumpen i Malmö
Militären kallade, LV 4 i Malmö, på Olle sommaren 1946 men hösten 1947 var han tillbaka på KBS och blev lite av allt i allo.

- Jag fick då expediera bilarna, som jag tidigare åkt med, och se till att de fick med sig allt som var beställt från charkuteributikerna. Inälvor såsom hjärta, lever och njurar skulle förpackas i brunt papper. På den tiden åt folk mycket lever, svinhjärtan och njurar.

Under några år fick Olle rycka in där det behövdes med olika sorters jobb men 1949 började hans utbildning till svinslaktare.

- Jag fick börja med svinslakt det var lite lättare för de elbedövades därefter stacks de och tappades på blod. Jag har skjutit en ko med slaktmask men det var hemskt. Jag har faktiskt sparat just den kulan. I tvåmånaderspass gick jag runt och lärde mig styckning, svinslakt och charkuteriarbete på eftermiddagen. Varje förmiddag var det teori. I slakteriet hade alla skärsår på fingrarna de fina skyddshandskar som finns i dag fanns ju inte då. Vi fick lätt inflammationer under naglarna när grishår fastnade där.

Läste kvällskurser
Då i slutet på fyrtiotalet och under femtiotalet fanns det ingen livsmedelsutbildning inom utbildningsväsendet. Men Olle hade ambitioner så han läste korrespondenskurser på NKI i Malmö på kvällarna. Därtill puffad av sin chef Kristjan Waltenberg.

- Han var väldigt bra på att se olika människors förmåga och knuffa dem i rätt riktning så jag började läsa "väg och vatten", frivilligt, bara för att få upp studietekniken. Med ambition att på sikt vara redo att bli arbetsledare. KBS hade en interutbildning ute på Hedentorpsgården och vi var en 15 - 20 grabbar som fick lära oss mera om livsmedelshantering och ledarskap.

Smälteriet

I slutet på 50-talet började Olle i smälteriet, där istern från grisarna och talgen från oxarna smältes under tryck i ungefär 90 till 100 graders värme. Det blev en lättflytande olja. Olle lärdes upp av Ragnar Glad som hade jobbat där i många år. Det var en tekniskt komplicerad process, ett danskt företag, Titan, hade utvecklat maskinen som kunde rena gris- och oxfett till olja. Oljan levererades till Karlshamns Margarinfabrik i stora plåtfat på 200 liter eller träfat på 100 liter.

- Av oljan gjorde Karlshamns margarinfabrik margarin, de kom en gång i veckan och hämtade allt vi smält. Isterflottet tappades i tiokilos förpackningar till bagerier och halvkilos till hushållen.

- Vi kokte fettet i stora upprättstående autoklaver (en sorts tryckkokare).Färdigkokt fick det stå och vila. Rent fett fanns överst, smuts och vatten sjönk till botten. Ett hävrör sänktes ned i autoklaven i rätt nivå för att få ut så ren olja som möjligt.

Men en ny metod utvecklades där ister- och talgfett maldes och fördes in i ett tre meter långt rör där fettet smältes med ånga. Sedan samlades det upp i en behållare och centrifugerades för att fördela fett och vatten var för sig. Allt gick ändå inte att utvinna.

 Interiör från smälteriet när Olle jobbade där.

"Grevarna" gick till hundmat
- I det som blev över fanns ju både svål, köttbitar och tarmrester. Det blev i sin tur en produkt för tillverkning av hundmat. Vi fick nog ihop en 300 till 500 kilo varje dag. Namnet på denna restprodukt kallade vi "grevar".

- Manöverpanelen hade ett trettiotal rattar för att styra hela processen. Det var en väldig massa mätare och ljudet var väldigt högt. Temperaturen var mycket viktig om det blev för kallt i någon liten del av processen stannade allt upp.

På måndagarna började smälteriet inte förrän halv nio då det inte fanns fett från några slaktade grisar förrän då. Jobbet skedde på ackord.

Skötte sig själva
- Jag kommer inte ihåg vad vi tjänade men jag tror vi hade bra betalt för den tiden. Smälteriet räknades nog som ett skitjobb men det var väldigt bra för oss tre som jobbade där vi skötte oss själva.

Talg blir gult och ister bli alldeles genomskinligt, det vet alla som brukar använda gelatin till sina aladåber därför smältes de i två olika processer.

Från KBS affärerna kom det returer på späck och svål av det de inte lyckats sälja.

- Om vi kunde koka olja av fettet fick de högre returpris men kunde vi inte använda det fick de ett lägre returpris. Bara från affärerna kom det en till två ton fett i veckan. Det dåliga fettet gick till destruktionsanläggningen där även självdöda djur destruerades.

Dåliga öronskydd
Under tiden i smälteriet tror Olle att han fick nedsatt hörsel.

- Öronskydden var inte så bra. Centrifugen väsnades ganska mycket. Vissa stunder på dagen var vi tvungna att lyssna på centrifugen efter missljud cirka en halvtimme åt gången. Jag tror det tog knäcken på mina öron.

Anläggningen var gjord så att det inte gick att lämna den ens för en lite fikastund.

- Men genom att vi utvecklade den med ett handtag och ett stopp för fettet att rinna till centrifugen kunde vi styra tillbaka massan i samma behållare så medan vi tog en välbehövlig paus gick processen bara runt. Märkligt att vi inte kommit på det sa danskarna, som tillverkat maskinen, när vi stolt visade upp vår uppfinning.

I dag finns inget smälteri på slakteriet utan all ister skickas iväg.

1968 fick Olle jobb som personalassistent på KBS personalavdelning men i en övergång på ett par månader fick han komma till smälteriet och avsluta processen på kvällen och starta den på morgonen.

- Alla rattar var tvungna att stängas i rätt ordning annars kunde det bli helt stopp i hela processen.

Buljongäventyret

En idé växte på KBS att göra egen köttbuljong och sälja i sina affärer.

- Bäckström, dåvarande vd, kom en dag och sa att jag skulle vara beredd att åka till Oslo där fanns några som sa sig kunna koka köttbuljong i storformat.

Buljong hade kanske gjorts på prov men inte för att sälja. I en vecka var Olle i Oslo för att lära sig koka buljong.

- De hade stora stående autoklaver, sådana som vi hade i smälteriet. På måndagen fanns inte mycket att göra då vi väntade på köttben att koka buljong på.

Tisdag var det samma visa, inga ben. På torsdagen hade Olles tålamod nästan tagit slut men då åkte de iväg till en bondgård för att hämta ben.

- Men där fanns inga köttben så vi blev ombedda att komma på fredagen. Men på det sätt de kokte benen begrep den dummaste att det inte skulle gå. Norrmännen hade drömmar men de kunde inte överföra kunskapen från en liten gryta till en stor autoklav.

Olle hade en trevlig vecka men mycket kunskap hade han inte med sig hem.

- Vi bodde på ett fint hotell högt upp på Holmenkollen men efter en vecka gav jag upp. När jag kom hem fick jag redogöra inför styrelsen om min för jobbet misslyckade resa så buljongförsöket lades på framtiden.

Leif Börje-Frid

Tillbaka till Scan AB >>>

Tillbaka till Första sidan >>>