Kristet ungdomsförbund siktade på en Rolls Royce

2008-05-28

Telefonsamtal, november 2006, med Per-Magnus Selinder, före detta förbundssekreterare i Svenska Missionskyrkans ungdomsförbund. Numera sekreterare för teologi och ekumenik inom Svenska Missionskyrkan boende i Stockholm.


Drick läsk och vinn en rosa Rolls Royce
När Bjäre skulle lansera sin nya dryck Merry fruktsoda, 1964, tog företaget till ett djärvt grepp. I annonser över hela landet uppmanades de tilltänkta kunderna att samla kapsyler från Merry Fruktsoda. Den som samlade in flest skulle vinna en rosa Rolls Royce.


Några företagsamma ungdomar inom Svenska Missionskyrkans ungdomsförbund siktade på att samla kapsyler nog för att få Rolls Roycen.



 Foto: Bjäre
Många kapsyler blev det.

- Vi var några teologistuderande i Lund som kraftigt protesterade mot att ungdomsförbundet skulle gynna de kommersiella krafterna, berättar Per-Magnus Selinder. Men vi fick inget större gehör. Nu på avstånd tycker jag nog att det var ganska oförargligt och det gynnade ju ett gott syfte.


Merry på alla sommarläger
Inom ungdomsförbundet fanns en strategi att alla sommarläger den sommaren, 1964, enbart skulle dricka Merry fruktsoda och att alla kapsyler skulle samlas in centralt.


- Varje ungdomsläger den sommaren sålde Merry Fruktsoda och samlade kapsyler. Ungdomsförbundet fick ihop flest av alla i hela landet. Jag kommer inte ihåg hur många kapsyler som behövdes för bilen men jag har för mig att det var så många att det i princip skulle vara omöjligt att samla in det antalet.


Ungdomsförbundets tanke från allra första början var att lösa in Rolls Roycen och byta den till mer lämpliga bilar som skulle kunna användas i missionsarbetet i dåvarande Belgiska Kongo och Kongo Brazzaville.


  Foto: Per-Magnus Selinder
En av bilarna på utflykt i Matadi, Kongo.

- Jag är inte riktigt säker på mitt minne men jag tror inte vi lyckades få ihop tillräckligt antal men vi fick så många att Bjäre uppmuntrade oss genom att ge oss ett par bilar som vi kunde använda i missionen. När bilarna kom till Afrika användes de till att köra ut skrivhäfte och litteratur till byarna för att öka bildningsnivån. Missionskyrkans ungdomsförbund fick stor publicitet när vi vann och även Bjäre blev mycket omskrivna kommer jag ihåg.


Leif Börje-Frid


Citat ur Bjäre-Blänk årgång 3, nr 5 1 juli 1965:
SMU fick bil och buss
För sin insats i kapsyljakten på den skära Rollsen, som vi berättade om i förra Bjäre-Blänk, har Svenska Missionsförbundets Ungdom nu fått sin belöning. Eftersom man bara hann få ihop 300. 000 av de 849. 999 kapsylerna, blev det ingen "rosafärgad" men väl en Volkswagenbuss och en bil. dessa kommer att användas i missionsförbundets arbete i Kongo. Det lönar sig som synes att drick MERRY.

Att notera:

På den tiden kostade en ny Volvo kring 10 000 kronor och en ny Rolls Royce kostade kring 80 000 kronor.

Tillbaka till Bjäre >>>

Tillbaka till Första sidan >>>


"Charkuterijobb var kallt på 50-talet"

2008-05-28

Samtal i makarna Britt och Sven Fasths hem 27 juni 2007

Namn: Britt och Sven Fasth

Britt född: 1933

Sven född 1929

Bostadsort: Kristianstad

Arbetsplats: KBS charkuteributiker


14 kronor i veckan

Sven började som springpojke i charkbutiken i Tyringe 1943. Det var den butik som låg längst i väster. På den tiden fick han med cykelns hjälp köra ut varor som kunderna beställt.


- Jag hade 14 kronor i veckan.


Sven jobbade i Tyringe i två år var han springpojke men fick sedan lära sig till styckmästare tills han gjorde värnplikten, 1951, på pansarregementet i Hässleholm.


Britt började jobba i butiken på Götgatan 1954. Men redan 1950 började hon arbeta i en privat charkuteributik, Albert Anderssons i Önnestad. För att även hinna med att jobba i Börje Jonssons chark i Rinkaby innan hon började på Götgatan.


- Mitt första vikariat fick jag i Bjärnumsbutiken, berättar Sven. Det fick precis efter att jag muckat. Chefen skulle in och göra en repmånad. I jobbet ingick även att ta hand om hans schäferhund. Jag bodde i chefens lägenhet och varje morgon följde hunden med mig till affären och fick ett ben. Sedan gick han hem igen och väntade på mig. Han var så väldresserad så han la sig ute på gräsmattan och väntade på mig hela dagen.


Sven hade sedan en mängd vikariat i olika KBS butiker, berättar han och fortsätter:


- I Osby var jag i flera år. Det var ett trevligt samhälle att jobba i. En lärorik tid. Den sista affär jag jobbade i var den i Vinslöv och där var jag tills den lades ned 1962. Då fick jag jobb på KBS kontor.


Intressant jobb

- Det var ett mycket intressant jobb i butiken, fortsätter Britt. Kundkontakten och att göra det bästa för kunden.


- Till vår hjälp hade vi butikskonsulenter. Två av dem minns jag särskilt Carl-Hugo Svensson och Einar Jönsson, berättar Sven. Jag frågade en gång varför de bara kom en gång om året. Ser du oss inte så betyder det att din butik sköts väldigt väl. Kommer vi oftare så är det inte så bra, svarade de.


Både Sven och Britta skrattar åt minnet.


Butikschefen fick ta ansvar för beställningar av kött från KBS, övriga inköp och se till att allt blev styckat på ett bra och riktigt sätt, berättar Sven.


I de flesta av butikerna fanns det två till tre anställda.


En kvarts oxe väger minst 90 kilo

- När KBS kom med leveranserna var det i form av halva grisar på ungefär 35 kilo och oxar som var delade kvartsbitar och de vägde omkring 90 kilo. De fick jag ha hjälp med, säger Britt.


- Det fick även jag, fyller Sven i.


Från KBS kom färdiga charkuterivaror såsom ärtsoppa, biffar, kåldolmar, köttbullar, rökt korv, leverpastej, kassler.


- Ärtsoppan kom i långa korvar så folk kunde köpa precis så mycket de ville ha. Inte som i dag i små plastförpackade korvar, förklarar Sven.


Den kund som ville kunde beställa en halv gris.


- Då styckade vi den precis så som kunden ville ha den, säger Britt. I början var det tungt att stycka men efterhand som jag lärde mig alla knepen blev det mycket lättare. Det är väl så med det mesta när erfarenheten kommer blir det enklare, säger hon eftertänksamt.


Långa arbetstider

Att jobba i charkuteributiker på 40- och 50-talen var ett kallt jobb.


- Med långa arbetstider och dåligt betalt, säger Sven. Vi jobbade 48 - 50 timmar i veckan. Särskilt påsk var några jobbiga dagar. Men trots detta sattes kunderna alltid i högsätet.


- Det hände ofta att det även blev jobb på långfredagen för att hinna med allt som kunderna ville ha på påskaftonsmorgon, berättar Britt.


- Det fanns ibland kunder som var lite speciella. Jag kommer ihåg en tant som bara kunde handla av mig eller en annan manlig expedit. Hon stod stilla och väntade tills vi var lediga. Jag minns även en fattig man från en liten by söder om Tyringe. Han hade många barn och levde väldigt fattigt. Han köpte alltid de billigaste fläskbenen. När jag styckade dem kom det alltid med lite extra kött, berättar Sven och skrattar gott.


Hygienen var viktig

Normal dag i en butik var att komma vid sjutiden på morgonen för att hinna plocka fram allt som skulle finnas i butiken när den öppnades halvnio. På kvällen när kunderna hade gått var det städning som gällde.


- Allt skulle vara skinande rent. Allt skulle diskas, tvättas och gnuggas rent. På vardagarna kunde det innebära att stanna till framåt sju på kvällen.


- Och på lördagarna var det ofta fullt med folk i affären från det vi öppnande tills vi stängde.


KBS charkuteributiker fanns från Tyringe i väster till Karlskrona i öster och det fanns som mest 67 stycken, tycker sig Sven och Britt komma ihåg.


Stor sammanhållning mellan butikerna

- Trots att vi jobbade i olika butiker och knappt såg varandra fanns det ändå en stor sammanhållning. All butikspersonal träffades en gång om året på KBS i Kristianstad och det är nog en av förklaringarna till att vi kände gemenskap med KBS i Kristianstad. Men jag tror att butikskonsulenterna var väl så betydelsefulla, berättar Britt.


Redan i slutet av femtiotalet började butiker läggas ned.


- När ICA och Domus kom med sina större affärer där de hade de flesta livsmedel fanns det inte plats för speceriaffären, charkbutiken och mjölkaffären, tror Sven.


Kontorsjobb ledde till giftermål

Efterhand som deras butiker lades ned fick Britt och Sven jobb på kontoret med att sälja in charkuterivaror till alla affärer.


- Det var där vi träffades och så småningom gifte oss.


Men det är ju en helt annan historia.

Leif Börje-Frid


Tillbaka till Scan AB >>>

Tillbaka till Första sidan >>>


Kristianstad Musteri

2008-05-26
 

Är det någon som har en berättelse kring Kristianstad Musteri hör av er till mig på livsmedel@regionmuseet.se
eller ring 044 13 58 29.

Ni kan också skriva direkt i Kommentarer.

Leif

Bjäre plantskola för effektiv marknadsföring

2008-05-14

Samtal med Lennart Svensson i hans hem i Åhus

Namn: Lennart Svensson
Bostadsort: Åhus
Född: 1933
Arbetsplatser: Bjäre 1966 - 1972 och KBS 1972 - 1989


Anställning genom en tillfällighet

Lennart Svensson anställdes som personalkonsulent i årsskiftet 1965 - 66. Han är utbildad socionom sedan 1960, på linjen för kommunal ekonomi. Det var mer eller mindre en tillfällighet att Lennart hamnade på Bjäre i Karpalund.


- En studiekamrat, Kjell Johansson, från socialinstitutet i Lund var personalchef på Bjäre och uppmanade mig att söka. Min hustru Anita och jag bodde då i Jönköping och tänkte att vi kunde röra på oss. Jag kom till ett företag där entusiasm och nybyggaranda frodades. Det fanns en vilja att satsa.


Det märktes inte minst när en ny läsk, merry fruktsoda skulle lanseras med hjälp av en rosa Rolls Royce och en livs levande elefant.


- Företaget utlyste en kapsyltävling, den som samlade mest kapsyler, från Merryflaskor, vann en rosa Rolls Royce och den som kom jumbo fick jumbopriset en elefant. Bilen gick visst till Svenska Missionskyrkans ungdomsförbund och elefanten till en man som skänkte den till Parken Zoo i Eskilstuna.


Merry och Mer var stora säljsuccéer. Det mesta av produktionen var automatiserad förutom den sista delen när flaskorna skulle packas i kartonger som skulle ställas på pallar.


Kvinnor slitstarkare
- Männen var riktiga vecklingar de stod inte ut med det enformiga arbetet så länge, de gnällde över ont i ryggen. Kvinnorna däremot var nog av segare virke för de gnällde nästan aldrig. Fast kanske vi slet ut många kvinnor i förtid, säger Lennart med lite eftertänksamhet i rösten.


En annan storsäljare var konserverad potatis på burk. Potatis som odlades i Tornedalen och i Kristianstadstrakten. Nybyggarandan gjorde att alla tjänstemän förväntades arbeta så mycket som behövdes innan de gick hem för dagen, berättar Lennart och fortsä'tter:


- Någon övertidsersättning var det aldrig tal om. Vi skämtade om chefen att han mycket väl kunde ringa vårt arbetsrum på kvällen klockan nio och svarade vi inte undrade han om vi inte hade något att göra. Det ska sägas att fackanslutningen på tjänstemannasidan var väldigt dålig, kanske 20 procent av 300 tjänstemän. Det fanns även 300 kollektivt anställda.


Chefen bodde nästan på företaget
Chefen Sven-Erik Kulldorf bodde mer eller mindre på företaget och krävde nästan samma hängivna inställning av tjänstemännen.


- Jag kan ju bara prata för tjänstemännen men vi var nästan som en familj och en gång om året bjöds vi på en hejdundrande personalfest med våra respektive. Vi fick dessutom på den fritid vi faktiskt hade nyttja företagets resurser för privata ändamål. Vi var några stycken som använde laboratoriet för att experimentera fram öl som skulle vara för privat bruk. Det blev mest vinäger så vi hällde ut den.


Direktör Kulldorf var en visionär som var hänsynslös mot sig själv , berättar Lennart och fortsätter:

- Han mer eller mindre bodde på företaget. På Bjäre frodades de goda idéerna. Chefen var mycket tillåtande hur vild idén än var, bara den som la fram den trodde på den själv och var villig att jobba för den. På så sätt var företaget en plantskola för mången god och ibland vild marknadsföring. Att bli anställd på Bjäre sågs nog av många som ett steg i karriären.


Bjäre blev Novia

En stor organisationsförändring genomfördes på Bjäre under Lennarts tid som personalkonsulent. Bjäre var ett helägt dotterbolag till Margarinbolaget, som i sin tur ägdes av Unilever och Aritmos till vardera 50 procent, 1970 köpte Unilever ut Bjäre från Margarinbolaget och fusionerade det med sitt eget märke Blå Band till Novia Livsmedelsindustrier AB. Tjänstemännen från Blå Band i Halmstad flyttade till Karpalund medan produktionen blev kvar.


- De sysslade med torra produkter och vi med sylt, saft och marmelad och det var svårt att producera under samma tak.


Leif Börje Frid


Tillbaka till Bjäre >>>

Tillbaka till Första sidan >>>


"Jag var nog lite olydig"

2008-05-14

Samtal med Åke Wirtén  i hans och hustrun Kerstins hem i centrala Karlshamn, 16 januari 2007


Namn: Åke Wirtén

Bostadsort: Karlshamn

Född: 
Arbetsplatser: Svenska Stärkelseproducenters förening


 Halvera produktionen av stärkelse

- Den politiska makten och "bondemakten" i LRF hade mer eller mindre redan bestämt att min huvuduppgift när jag tillträdde som VD för Svenska Stärkelseproducenters förening var att halvera produktionen av stärkelse.


Åke Wirtén var VD i företaget Solanum, ett företag inom Svenska Lantmännen, när han 1977 blev ombedd att leda Sveriges Stärkelseproducenters förening med säte i Karlshamn. Det var en helt ny värld för Åke men som skulle visa sig bli väldigt spännande, lärorik och fylld av resor till främmande länder.


- Stärkelsemarknaden var våldsamt reglerad och drog stora summor i regleringspengar för att hålla stärkelsepriset uppe. Priset på stärkelsefabrikernas produkt bestämdes i jordbruksförhandlingar. När jag känt in mig på jobbet såg jag att det fanns andra möjligheter än att skära i produktionen. Dessutom var det ju den enskilde lantbrukaren på det lilla familjejordbruket som skulle drabbas hårdast, berättar Åke Wirtén.


Många små stärkelsefabriker i gränslandet
I gränstrakterna mellan Skåne och Blekinge fanns ett antal små ekonomiska föreningar knutna till Sveriges Stärkelseproducenters förening eller Lyckeby stärkelsen som det kallas i folkmun.


- Om vi lyckades fusionera dessa föreningar till ett enda företag och minska antalet fabriker till fyra skulle vi kunna dra ned på kostnaderna. Efter mycket diskuterande och rent av lite bråkig atmosfär lyckades fusioneringen, 1979.


För att utveckla företaget sökte Åke Wirtén efter en samarbetspartner och fann en i USA.


- National Starch, ett företag i Unileverkoncernen, ville komma in på den nordiska marknaden och vi på Lyckeby Stärkelsen var ute efter att kompetenshöja oss. Vi var små därför var det bättre att skaffa kompanjoner och i samarbetet med National Starch lärde vi oss mycket. Vi bildade ett samägt försäljningsbolag Lyckeby National AB. Efter fem sex år kunde vi mycket och hade byggt upp en mycket framgångsrik forskningsavdelning. Då konstaterade det amerikanska företaget att "de fött ett monster". Vårt samarbetsavtal löpte på tio år och det förnyades inte.


Först i Europa att forska på genteknik
Den lilla forskningsavdelningen hade nu under Per T Perssons ledning vuxit från 90 000 kronor om året, 1977 till i dag cirka 25- 30 miljoner kronor. Lyckeby Stärkelsen skapade en forskningsstiftelse dit en del av vinsten överfördes. Vid varje bokslut bestämdes hur mycket av vinsten som skulle sättas in i forskningsstiftelsen.


- Vi var först i Europa med att forska på genteknik. Vi hade faktiskt två potatisar som var genförändrade så att de delvis skulle göra jobbet med att kundanpassa stärkelsen för pappersindustrin medan de växte. Men den evinnerliga rädslan för genteknik stoppade odlingen av dessa potatisar som vi tagit fram i samarbete med Svalöf Weibulls. Jag förstår inte varför folk är så rädda för att vi klipper och klistrar i generna. Det har naturen gjort i alla tider och då kallar vi det evolution. Med gentekniken ville jag komma ifrån den kemiska processen därför att kemikalier är farliga och vi vet inte alltid vilken skada de ställer till med. Nu börjar det bli tillåtet att odla gentekniskt förändrade grödor men nu är vi inte först.


När forskningsavdelningen byggdes upp på Lyckeby Stärkelsen fanns det inte mycket forskning på de svenska universiteten och högskolorna.


- Vi bestämde oss för att samarbeta med universiteten och har även finansierat en del doktorander.


Frigjorde stärkelsen från regleringspengar
Åke Wirténs uppgift var som sagt att halvera produktionen men i sitt inre kände han något annat.


- Jag ville frigöra stärkelsen från alla statliga regleringar, så jag var lite olydig när jag började samarbetet med National Starch. Och byggde upp en forskningsanläggning för att hitta ännu flera möjligheter med stärkelsen. Forskningen gick ut på att hitta möjligheter att modifiera stärkelsemolekylen.


Stärkelsen kan indelas i två delar, den som går till pappersindustrin och den som går till livsmedelsindustrin. Varje dag kommer vi alla mer eller mindre i kontakt med stärkelse i tidningspapper, etiketter, träfiberplattor. I choklad, marmelad, glass, safter, bakverk barnmat. Sagogryn, potatismjöl och tapetklister. Även inom gjuteriindustrin och i konserv- och charkuteriproduktionen. Kläder och läkemedel.


Bönderna fick bra betalt för potatisen
- För att få med lantbrukarna och gemensamt bygga ut verksamheten lovade vi dem samma ersättning för potatisen som danskarna fick.


Potatis är väldigt mycket vatten när stärkelsen är utvunnen är vatten även den stora restprodukten och potatispulpan (en ganska blöt och fiberrik blandning av cellväggar och fruktsaft).


- Vi förädlade avfallet så vattnet gick tillbaka till bondens åker som gödsel. Och av potatispulpan utvecklade vi en högvärdig potatisfiber som kan användas både som livsmedel och specialdjurfoder.


Många idéer på hur potatisen ska kunna användas har utvecklats men en del hänger i företagets forskningsgarderob och väntar på att förverkligas.


Poatatisprotein likvärdigt med sojaprotein
- Proteinet i potatisen kan jämföras med sojaprotein men än har ingen kommit på hur vi får fram proteinet ur potatisen effektivt. Men en dag kommer någon på det tills dess får det väl också hänga i garderoben.


Till jobbet som verkställande direktör hör också att göra en del misslyckanden att dra erfarenheter ur.


- Vi gjorde en analys av marknaden om folk skulle köpa helt biologiskt nedbrytbara engångstallrikar gjorda av potatisstärkelse. Marknaden sa ja. Vi byggde en helt ny fabrik i Lister Mjällby men nästan ingen köpte våra något dyrare tallrikar men som var helt biologiskt nedbrytbara. Företaget fick läggas ned.


Resan till Inre Mongoliet
Världsbanken kom med en förfrågan om att etablera en fabrik i samarbete med kineserna i Inre Mongoliet.


- Jag var mot idén från allra första början men jag blev övertalad att åka dit och titta. Det är en väldigt framgångsrik etablering och jag har ett roligt minne från resan:


Citat Ur: Minnesskriften 75 år:
"Vid ett tillfälle åt vi helstekt får. Allt utom tjocktarmen åts upp, smaltarmen ansågs vara en delikatess. Den åts som korv och var faktiskt god. Visst var det knepigt att se det delvis nedbrutna gräset som fåret ätit några timmar tidigare. Som synes måste mycket accepteras för att uppnå ett bra förhandlingsklimat."


- Något jag är stolt över är att vi vågade etablera oss i det gamla Sovjetunionen. Lyckeby Stärkelsen skapade faktiskt ett av de första privata företagen där. I Lettland moderniserade vi en produktionsanläggning för stärkelse. I dag har vi en stor marknad i Ryssland. Även i dåvarande Tjeckoslovakien moderniserade vi en anläggning


Fabriker i många länder
Den övergripande filosofin oavsett vilket land Lyckeby Stärkelsen etablerade sig i var att företaget skulle ha en inhemsk ledning.


- Vi tog hit dem och utbildade dem så nu har vi Lyckebyfolk över en stor del av världen. När jag slutade 1995 hade vi företag i Lettland, Tjeckien, Kina, Tyskland, Danmark och etableringar i nya länder fortsätter.


Några år före fusionen av föreningarna till ett gemensamt företag tog Lyckeby Stärkelsen över Culinar i Fjälkinge.


- Inspirerade av National Starch som på sätt och vis hade sitt eget Culinar bestämde vi oss för att utveckla företaget. Det var lyckat. Lyckeby Stärkelsen blev nog ett starkare företag när vi även hade smaksättning till livsmedelsindustrin.


När Åke Wirtén började på Lyckeby Stärkelsen 1977 var omsättningen drygt 100 miljoner kronor.


- I dag är Lyckeby Stärkelsen ett miljardföretag och det har nog skett tack vare att vi gav lantbrukarna konkurrenskraftig ersättning för potatisen och vår forskningsavdelning som sedermera utvecklats med kraft i samma anda som när vi samarbetade med amerikanerna.


Leif Börje-Frid

Tillbaka till Lyckeby Culinar >>>

Tillbaka till Första sidan >>>


Tarmen är rena räntan

2008-05-14

Samtal med Richard Tideman i hans hem i Arkelstorp, 21/5 2007


Namn: Richard Tideman

Bostadsort: Arkelstorp

Född: 1949

Arbetsplatser: KBS, Ovalen


Redan som tolvåring, 1961, började Richard Tideman sommarjobba på KBS. Hans far Walter jobbade där sedan någon gång i mitten på 20-talet.


- Jag fick jobba på konservlagret med att packa i lådor efter ordersedlar.


Richards farfar Karl Tideman var en småbonde i Charlottesborg som behövde lite extrainkomster.

Köpte tarmpaket
- Jag tror att det var så att farfars lilla gård inte räckte för att försörja familjen så han kom på ett sätt att tjäna pengar. Han köpte tarmpaketen från slakteriet och förädlade tarmarna till korvskinn, som han sålde tillbaka till Andelsslakteriet Långebro. Vi skulle kunna säga att han var en franchiseföretagare långt innan det ordet användes i Sverige.


Tidemans era på KBS började någon gång i början på 1900-talet och slutade när tredje generationen, Richard, slutade 1986 och gick över till Ovalen, som var ett säljbolag för slakteriets produkter.


- Farfar var egen företagare till slutet av trettiotalet, och då hade ju även min far börjat i företaget. Då ville KBS ha tarmrenseriet under egen flagg och farfar blev chef, även min far anställdes. Jag vet inte hur länge farfar jobbade där men säkert till slutet av 40-talet. Han dog 1954.


Richards far, Walter Tideman, började direkt efter sexåriga folkskolan som trettonåring och jobbade fram tills han var 75 år.


Fick jobba långt efter pensionen
- Min far hade ett privilegium att få jobba efter pensionen han hade levt för jobbet i hela sitt liv och hade svårt att sluta. Som liten kommer jag knappt ihåg honom, han gick till jobbet klockan fem på morgonen och kom hem vid sextiden på kvällen. Han tillhörde verkligen den gamla arbetarklassen som var ett med sitt jobb. Han fick kanske också jobba kvar för att det var mycket svårt att rekrytera arbetsledare till tarmrenseriet. Men när jag var redo att ta över kom lösningen och då fick far sluta som arbetsledare. Personalchefen Lennart Svensson sa att nu måste han lämna plats för yngre förmågor.


- Jag blev arbetsledare några år innan min far slutade. Då mer eller mindre bosatte far sig i saltkällaren. Där tog han hand om och saltade ned alla tarmar som vi rensade. Ungefär varannan vecka skickades de iväg till Kontrollhudar i Varberg. Där tvättades saltet bort och kontrollerades att tarmarna var hela.


Det fanns ännu en Tideman i tarmrenseriet och det var Richards farbror Kaj, som jobbade där fram till sin pension. Även Börje en yngre broder till Kaj och Walter provade på men han omskolade sig till målare.

Svårt att rekrytera arbetskraft

- Det var svårt att rekrytera arbetskraft till tarmrenseriet då det ansågs som ett hårt jobb och det hade dessutom dålig klang. Rensa tarmar låter som om det är ett illaluktande och smutsigt jobb. När vi sökte folk bad jag personalavdelningen skriva tarmförädling istället. För det var ju vad vi gjorde.


Lukten i det gamla tarmrenseriet kunde bli ganska stark då arbetsbord var i trä, fläktarna var dåliga. Men i den moderna tarmförädlingen är allt utrustning i glas och rostfritt stål och fläktarna är mycket kraftigare så lukten stannar inte kvar.


- Jag började i tarmrenseriet 1974 och 1979 gick jag vidare till slakten som produktionsansvarig.


Tarmpaketet som kom från slakteriet bestod av magsäck, tjocktarm, tunntarm, ändtarm och hela paketet kallades för räntan.


Det röda paketet togs omhand av slakten
- När allt annat var utvunnet ur grisen var tarmpaketet det sista som gick att tjäna pengar på. Det var som att få lite ränta.


Det fanns även ett rött paket med lever, njurar, hjärta och lungor men det togs om hand av slakten.


- När tarmpaketet kom delade vi det i olika beståndsdelar olika för grisar och oxar. På grisen tog vi mest hand om tunntarmen som blev skinn på korvarna. Krustarmen (tjocktarmen) var svår att göra något åt. Den var lite krusig därav namnet och därför svår att ha till korv. Fransmännen däremot trädde olika stora krustarmar i varandra så vi exporterade dem till bland annat Frankrike där de ansågs som en delikatess.


Tunntarmen pressades genom två valsar på samma sätt som den som tvättat bilen vrider ur sitt sämskskinn. Vid första omgången pressas tarmens innehåll ut och ned i en behållare. Vid andra pressningen av tunntarmen drogs valsarna åt lite hårdare och på så sä'tt pressades tarmludden bort.

Insulin till diabetiker

- I behållaren blandades tarmluddet med en syra och skickades vidare till läkemedelsindustrin. Därefter åkte tarmarna ned i saltkällaren.


Läkemedelsbolag köpte bukspottkörteln och första decimetern av tunntarmen.


- De använde det till att framställa insulin för diabetiker.


Ändtarmen är kort på en gris. Slaktaren skar runt tarmöppningen en bit kött följde med i tarmpaketet.


- Köttet och fettet skar vi bort det skickades vidare till flottsmälteriet där köttbiten flöt omkring i fettet därför blev den kallad  "greve". Greven användes i hundmatstillverkningen.


- Magsäcken kunde vi ha förädlat och vi gjorde det en kort tid men vi prioriterade bort det för vi hade ont om arbetskraft. Istället exporterade vi magsäckarna till Frankrike. Men vi tvättade den både på utsidan och insidan och tog bort de tunna hinnorna. I Frankrike fyller de magsäcken med köttfärs och kokar den.


Urinblåsan togs bort redan i slakten. Grisens tarmpaket väger runt fem kilo. Nötkreaturens tarmar väger mellan 30 och 40 kilo.

Fyra magar

- Nötkreaturen har ju fyra magar, våmmen, nätmagen, bladmagen och löpmagen och hos dem kallas tjocktarmen för raktarm, tunntarmen för kroktarm och ändtarmen används inte alls. Den går direkt till destruktion.


Komagarna går mestadels till hundmatstillverkning.


- Våmmen, som kan vara upp till en meter i diameter, ätes gärna av fransmännen. De strimlar den och använder den i köttgrytor. Våmmen är en väldigt tjock muskel. Raktarmen och kroktarmen används till korvskinn. Tunntarmen kan köpas i affärer under namnet fjälster.


Även nötkreaturens bukspott körtel gick iväg till insulinproduktion.


Bra betalt i tarmrenseriet
- Det var bra betalt att jobba i tarmrenseriet. Då på min tid fanns det en lönehierarki. Slakt av nöt hade högsta statusen och därmed högre lön. Därefter kom grisslakt och sedan tarmrenseri. Fick då de andra 25 öre mera i timmen skull även vi hade det i tarmrenseriet.


Slakten av grisar kunde uppgå till 10 000 i veckan och nötslakt till omkring 500 per vecka. Får slaktades efter säsong, deras inälvor togs inte omhand.


Richard Tideman är egentligen utbildad väg- och vatteningenjör men arbetsmarknadsläget var besvärligt efter att han gjort värnplikten 1973.


- Så det fick bli tarmrenseriet igen och det var ett bra och fritt arbete.


Leif Börje-Frid


Tillbaka till Scan AB >>>

Tillbaka till Första sidan >>>


Du reform på Bjäre

2008-05-05
I Bjäre Information nummer 49 7 november 1967 kan vi läsa om att Du-reformen införs på Bjäre Industrier i Karpalund.



Här kommer en avskrift av ovanstående dokument:

Nr 49 7. 11. 1967


VI SÄGER DU FR. O. M. NU!


Bjäre har vuxit snabbt under de senaste åren och därmed har arbetet inom företaget också blivit mer och mer invecklat. Bl. a. kan det i större företag vara svårt att snabbt och enkelt få kontakt med varandra. Kommunikationerna mellan anställda kan försvåras, vilket är till nackdel både för trivsel och produktivitet.


Inom Bjäre vill vi även inom detta område vara rationella. Ett bra sätt att underlätta samarbetet och skapa goda och effektiva relationer är att enas om att använda ett enkelt och kontaktskapande tilltalsord inom hela företaget.


Företaget och de tre fackliga klubbarna har därför i Företagsnämnden enats om att alla anställda inom Bjäre i fortsättningen tilltalar varandra med Du - detta gäller såväl VD som den yngste och sist anställde medarbetaren.

Det är vår förhoppning att den allmänna titelbortläggningen skall accepteras av alla och att den ska underlätta samarbetet.


Fr. o. m. nu säger vi alltså Du!


Lars Ögren, Börje Fransson, Bertil Swerfeldt, Bengt A Andersson

Tillbaka till  Bjäre >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Så började Merry

2008-05-05
Från Bladet, Bjäres personalblad årgång 1, nummer 2 den 9 maj läser vi följande:




Tillbaka till  Bjäre >>>

Tillbaka till Första sidan >>>