Konsten att skära en spettkaka vid bröllop

2008-07-10

Gunnar Norén, pastor emeritus i Svenska kyrkan berättar om en gammal tradition att skära ned en spettkaka.



Blå färg kallas fönster.   
Grön färg är diadem skäres efter den streckade linjen.
Kronan "tages bort". 
                               

                      

En liten berättelse angående spettkakan, symboler och hur man skär ned den i bitar, vid bröllop, eller andra fester såsom, dop, födelsefester och andra evenemang.


Frågar Ni, om vilken som har informerat en skåning när han växte upp under 1940, - 50, - och 60 talen. Så blir mitt svar, jag vet inte. När jag som 4 - 5 - 6 åring, det var under 1930 -talet, hade vi i vår familj, ofta kokerska under våra högtidsfester och dessa var: Fru Bondesson ifrån Hammarslund.

Fru Truesson, som hade mat för ungkarlar, mathållning på Västra Boulevarden nere vid kanalen vid Oljefabriken eller Södra station i Kristianstad.


Eller kan det ha varit kokerskan på Vita Bandets sommarkolon i Åhus?


Den stora spettkakan, bakat av Nosaby  Spettkaksfabrik, eller Holmkvist bageri. En meter hög med en bukett midsommarblommor i toppen.


Överst vit glasyr med dekoration. Kallad "kronan" som man skar av, satte på brudens huvud och sedan skulle hon dansa ett varv.


1. Spettkakan var spolformig. Överst skar man ut 4 rutor, dessa såg ut som fönster rutor. Dessa var symbolen för fyra stycken prinsar.


2. Nästa fönster rad; blev utskurna, så att dessa fönsterkarmar hamnade under rutorna överst. Det blev cirka 6 stycken och dessa är symbolen för prinsessor.


Man skär ned antingen fem våningar eller sju våningar. Det gäller, att få ut heliga talen, tre, fyra, fem, sex, sju, eller nio.


Våning:3: slottets våning.

Våning 4: slottets gästrummen.

Våning 5: festvåningen.

Våning 6: rikedomen synlig.

Våning 7: häststallet


Fönsterutskärningsbitar "sätter man in i spettkakan". De samlas in i kakan.

Skär ut till sist bitar med diademmönstret. Då lägger vi även dessa kakbitar inuti i lagom stora bitar.

Till slut när man vänder på diademets framsida så att gästerna får se kakan uppskuren med bjudbitarna på framsidan.

Då kommer jubelstunden.

Medans man skär ut rutorna med sågklingan, berättar man nu historier, händelser om just brudparet, när dessa var unga. Skrönorna och legenderna har man fått av svärföräldrar, släkt, eller kompisar, alla får sin egen berättelse. Man talar om deras önskningar, drömmar och rikedom. Samtidigt ljuger man ihop en historia, som håller i slutet, efter "Österlensk - Piraten mönster".


Låt Er egen berättelse bli festens höjd punkt.


Till lycke.


Pastor. emeritus i Svenska kyrkan,. Gunnar Norén.

 Tillbaka till Första sidan >>>                    

Ett stycke mejerihistoria

2008-04-21



Bo Karlssons berättelse är illustrerad med ett antal facksimil ur hans egna klippböcker. Ovanstående bild är från Norra Skåne 7 juli 1990.


Bo Karlssons personliga berättelse om sin yrkesbana inom mejerinäringen

Namn: Bo Karlsson
Bostadsort: Kristianstad
Född: 1937

Arbetsplatser: Kört mjölk med häst och vagn till gårdsmejeriet i Ryningsnäs,   Mörlunda Andelsmejeriförening, Hultsfreds Mejeri,   Eksjö Mejeri,   Malmö Mejeriförening,   Lidhults Mejeri,   Svenska Mejeriernas Riksförening Stockholm (SMR),    Skånemejeriers Huvudkontor Malmö,   Skånemejerier Kristianstad.



Foto: Regionmuseet

Spotta ej på golvet
Jag började min mejeribana då det fanns emaljerade skyltar på väggarna i mejerierna där det stod  "Jämlikt 8§ mejeristadgan är tobaksrökning och spottning förbjuden inom mejerilokalerna". Under åren 1974 - 1997 var jag chef för Skånemejeriers ostproduktion och tekniska utveckling inom ostproduktionen.


I samband med Skånemejeriers fusioner och köp blev det verksamhet på följande platser: Kristianstad ysteriet och tidigare Riksosts lager och bitningscentral i Kristianstad, ysteriet i Hörby, Ostgrossisten lager och bitningscentral Patur i Motala, mejeriet i Ljungby, ysteriet i Åstorp och ysterierna i Polen i Tychowo och Gos`cino. Köpet av ostgrossisten Patur i Motala och ysteriet i Åstorp för att avvecklas. Det förstnämnda Patur överfördes till dåvarande Skånemejeriers lagercentral och bitningscentral i Kristianstad och ysteriet i Åstorp till Skånemejerier i Hörby.


Bygg världens modernaste ysteri

Under tre år arbetade jag som produktutvecklare på Skånemejerier och var stationerad på Skånemejeriers huvudkontor i Malmö. En eftermiddag 1974 kom dåvarande VD för Skånemejerier - Einar Helgegren- in på mitt på kontorsrum och sa: "Du skall omgående flytta till Kristianstad och efterträda disponent Helmer Karlsson och bli chef för mejerierna i Kristianstad och Hässleholm dessutom får du fem år på dig att bygga upp världens modernaste ysteri i Kristianstad."


Min mejeribana startade tidigt

Mina föräldrar arrenderade torpställen på det första hade de fyra kor en gris en häst och en fölunge. Torpstället hette Mosseberg och låg cirka 30 kilometer från Oskarsham där föddes jag oktober månad 1937.  De flyttade till större och större torpställen, Hedvigsborg och Kvillemåla. Som 10-åring körde jag mjölken med häst och vagn till mejeriet i Ryningsnäs det var min första kontakt med mejerier. 1950 flyttade mina föräldrar till Mörlunda där vi bodde under tre år.


Som 14-åring fick jag då arbete på Bergs sågverk. Ett rykte kom ut att grannens son som arbetade på mejeriet skulle sluta så jag kontaktade mejeriföreståndaren  Sam Almgren (En riktig skåning) men ryktet var inte sant. Men efter någon månad stod mejeriföreståndaren vid vägen och stoppade mig när jag cyklade hem från Bergs sågverk och sa att nu är det en plats ledig.( Jag förstod aldrig vad hans skånska fru sa).


Jag började på mejeriet efter en vecka den 20/11 1952 och slutade 31/10 1954 därför att mina föräldrar bestämde sig för att flytta till Hultsfred. Jag ville själv stanna i Mörlunda men som 17-åring ansåg de att det var inte lämpligt så det var bara flytta med.




Bildtext, bilden nere till höger: Bo Karlsson i unga år på Hultsfreds mejeri kapslar flaskmjölken.

Bogserade vedkapen från bagageluckan
Jag gick arbetslös i Hultsfred under en kortare tid sedan fick jag anställning på mejeriet i Hultsfred 11/12 1954 där jag slutade 30/9 1960. Under tiden jag bodde i Hultsfred hjälpte jag en arbetskamrat som hade en vedkap vi åkte runt till villaägare och kapade ved han tog 2,50 kronor per kubikmeter och jag fick 50 öre per kubikmeter. Bogseringen av vedkapen gick till så att ägaren till vedkapen satt i bagagerummet i min bil och höll i stången till vedkapen.


En annan arbetskamrat och jag på mejeriet i Hultsfred arbetade också på eftermiddagarna åt Hultsfreds kommun. Kommunen planerade ett mycket stort bostadsområde där vi gick på de tilltänkta gatorna och slog ner långa järnspett tills vi kom till bergrunden eller stora stenar och noterade djupet på utsatta punkter.


God vän med smörmästaren
Under min tid på mejeriet i Hultsfred upphörde mejeriet i Vena och dess mejeriföreståndare Yngve Blomqvist blev smörmästare på mejeriet i Hultsfred. Av någon anledning blev vi mycket goda vänner och under sommartid åkte vi ofta på eftermiddagen i hans Mercedes till hans sommarstuga. Detta påverkade mig så att jag har haft Mercedes i över 45 år ja under de senaste 20 åren två stycken och även vår dotter har en Mercedes vår son har tjänstebil ibland en Mercedes.


En dag då jag stod och paketerade smör sa jag till Yngve Blomqvist att jag också skulle bli mejeriföreståndare. Yngves svar var att mejeriföreståndare kan du aldrig bli. Det var ett intressant svar och av de som tidigare sagt, och även efter, "att det går inte" har det alltid blivit en utmaning för mig.


Övertalades till utbildning
På den tiden fanns det mejerikonsulenter som besökte mejerierna för att kontrollera att mejeriföreståndarna uppfyllde de krav som ställdes på dem. Dessa mejerikonsulenter hade vid sina besök försökt övertala mig att utbilda mig inom mejeriindustrin så jag visste hur jag skulle gå till väga. Kravet var att ha praktikplatser från bondgård och samtliga produktområden i mejeriindustrin. Jag tänkte kanske 5 minuter sedan gick jag och ringde Elevcentralen på Svenska Mejeriernas Riksförening i Stockholm och begärde en elevplats på ett osttillverkande mejeri.


Frågan från Elevcentralen var, "var vill du börja", mitt svar det spelar ingen roll var i Sverige. De blev mycket förvånade. Efter en vecka började jag på mejeriet Eksjö för att fullgöra min ostpraktik under 9 månader. Övrig praktik inom produktgrupperna hade jag klarat av under min tid som mejeriarbetare utom smörtillverkning som jag gjorde på mejeriet i Malmö.


Dessa elevmejerier måste då vara godkända för elevutbildning av Kungl. Lantbruksstyrelsen.


Första utmaningen realexamen

Nu kom första utmaningen det krävdes realexamen för att komma in på mejeriutbildningen i Alnarp. Jag hade under åren läst på Hermods och sökte till Hvilans Folkhögskola där man kunde tenta in. Jag tog realexamen på vinterkursen 1961 -1962 och slutade den 28 april 1962.


Rektorn "Snuffe" försökte att övertala mig att fortsätta och ta studenten på Hvilans Folkhögskola och sa bland annat. att du ser att mejerier läggs bara ner det är ingen framtid för dig. Min praktik i smörtillverkning gjorde jag på mejeriet i Malmö under tiden 2/5 1962 till den 7/7 1962.

Jag hade min utmaning mot Yngve Blomqvist och sökte till mejeriutbildningen i Alnarp. Jag började på Alnarps Mejeriskola den 9 juli 1962 och slutade 6 juli 1963. Mitt mål var att ha stora A i alla ämnen där betyg sattes vilket jag klarade. För att få tag på lite pengar under tiden i Alnarp gick en kamrat och jag upp klockan 2 på nätterna och gallrade betor till klockan 7 på morgonen. Jag tillverkade också smör vissa helger på Malmömejeriet.


I slutet av utbildningen i Alnarp fick jag erbjudande att bli Mejeriföreståndare på mejeriet i Örkelljunga. Jag besökte mejeriet och träffade ordföranden för mejeriet. Mitt beslut blev att detta mejeri hade ingen framtid och jag tackade nej att bli mejeriföreståndare.


Ostmästare i Lidhult

På den tiden hade mejeriindustrin en egen tidskrift där bland annat lediga jobb annonserades. Det fanns en ledig ostmästarebefattning i Lidhult (i Småland nära gränsen till Halland). Jag fick jobbet som ostmästare och började där 15/7 1963. Efter en månad kom mejeriföreståndaren Erik Karlsson tidigt en morgon och gav mig löneförhöjning.  
 

Erik Karlsson blev under min tid i Lidhult även disponent för mejeriet i Ljungby och mejeriet i Lidhult lades senare ner och gick upp i mejeriet i Ljungby. Under min första tid i Kristianstad blev jag erbjuden att överta chefskapet för mejeriet i Ljungby, jag träffade deras styrelse men tackade nej.


SMR bestämde allt

Svenska Mejeriernas Riksförening (SMR) var en organisation i Stockholm som höll greppet över samtliga mejerier i Sverige. De bestämde allt. I mejeritidningen kom en annons att de sökte en assisten till SMR:s produkttekniska avdelning i Stockholm. Jag sökte tjänsten men hade ingen större tanke på att jag skulle få jobbet när de informerade mig att det var över 70 personer som sökt. Men jag fick jobbet och började där den 1/8 1965.

Jag var nästan alltid på resa med bil, tåg och flyg i Sverige och Europa även i USA under tre veckor där jag hann att besöka 29 osttillverkande mejerier. Jag reste ofta tillsammans med agronom Kristian Joost som också var anställd på SMR. Han var estländare och hade rymt från det sovjetiska imperiet i en gammal båt som han och andra agronomer reparerade upp under nätterna. Vi trivdes mycket bra tillsammans.


Rädda att bli kidnappade
Dessa estniska agronomer hade telefonkontakt med varandra varje dag klockan 12 om inte någon svarade blev de mycket rädda därför att de hade inte fått avsäga sig det ryska medborgarskapet. Det hände någon gång i Europa att vi rusade från en restaurang därför att Kristian Joost såg någon misstänkt person. En dag fick de meddelande från ryska ambassaden i Stockholm att de var välkomna dit att säga upp sitt Ryska medborgarskap men de vågade inte gå till ambassaden för de var övertygade om att detta var en fälla och att de skulle sändas till Ryssland.


Jag var också lärare inom osttillverkning på mejeriarbetarekurser. I korthet var mitt uppdrag att förbättra ostutbytet från mjölken, ny maskinteknik och därmed rationaliseringar samt deltaga vid nystart av ysterier och uppdrag för maskintillverkarna Alfa Laval och Wedholms i Europa.


Löste problem vid ysteriet i Falkenberg
Jag var bland annat med för att lösa problem vid igångkörningen av det stora ysteriet i Falkenberg. Alfa Laval hade utvecklat en separator som skulle lösa problemet att små ostpartiklar i vasslen inte fastnade i separatorns skålsats. Efter bara 10 minuters separering hade återvinningen av fett minskat och efter 30 minuter var det helt stopp. 0,2 - 0,4 procent av ystmjölkens fett fanns i vasslen så därför var det stora pengar att spara om vasslen kunde separeras och fettet kunde återinblandas på nytt i ystmjölken.

Jag bad verkstadschefen att skaffa ett långsmalt kar och i änden på detta montera en plåt där överdelen var vikt i 90 grader vinkel. Vasslen pumpades in i karets borttre ända och rann mot den vinklade plåten där ca 10 mm av ovanskiktet på vasslen rann ur karet och ostslammet sjönk till karets botten.

En lösning fanns i Belgien

"Uppfinningen" fungerade till 100 procent, allt fett i vasslen kunde tas till vara och ostslammet pressas till ost. Men jag ansåg att detta var ingen lösning för framtiden och började söka efter annan typ av teknik. Vid ett besök i Belgien på ett icke mejeriföretag fick jag syn på en typ vibratorsil som de använde i sin produktion. Jag kontaktade tillverkaren och fick honom intresserad att utveckla silen så att den passade till vassle. Resultat blev mycket lyckat och första silen monterades på ysteriet i Kristianstad. Företaget fick en bra försäljning i Sverige och andra ysterier i utlandet.Senare fick jag förfrågan från företaget om jag kunde tänka mig att hjälpa till sälja in silen i Polen och Baltstaterna. Jag tackade nej till erbjudandet.


Efter 2 år med placering i Stockholm begärde jag förflyttning till SMR:s kontor i Malmö beroende på att min fru och barn bodde i Klippan i Skåne. En av mina kompisar på SMR och jag bestämde oss för att vi skulle sluta på SMR den 31/12 1968 vilket vi höll.


 

Bildtext från vänster: Från Kristianstadsbladet 26 september, 1988, reportage från ostmässa i Skara.
Bo Karlsson visar upp en av de ostar han själv skapat, Bon Appétit.

Utvecklade Bon Appétit
Min tidigare chef på SMR i Stockholm hade börjat som produktteknisk chef på Skånemejerier så det var han som ställde frågan till mig om jag kunde tänka mig att börja på Skånemejerier. Jag började på Skånemejeriers huvudkontor i Malmö den 3 januari 1969 som ansvarig för kvalité - och produktutvecklig på Skånemejeriers fyra ysterier. Han gav mig ett år att utveckla en ny dessertost som döptes till Bon Appétit och exporterades även till Norge och Polen. Men tyvärr bestämde senare den nya ledningen för Skånemejerier att denna produktion skulle läggas ner.

Under tiden på huvudkontoret läste jag under ett år på kvällar och helger en livsmedelskurs på Lunds Tekniska Högskola.


En eftermiddag i början på mars månad 1974 kom dåvarande VD Einar Helgegren på  Skånemejerier in på mitt kontorsrum och gav en order att, "nu skall du flytta till Kristianstad och du har fem år på dig att bygga världens modernaste mejeri. Sedan skall du komma tillbaka till huvudkontoret för nya uppdrag."


Nu blev jag äntligen mejeriföreståndare
Vi hade nu flyttat familjen till Löddeköpinge utanför Malmö och bott där i cirka fyra år och efter att bott i radhus under två år byggde vi en villa många tårar föll från min fru när jag glad i hågen kom hem och sa att måste vi flytta till Kristianstad.


Jag flyttade till Kristianstad efter fyra dagar och efterträdde disponent Helmer Karlsson som var chef för mejeriet i Kristianstad och Hässleholm. Där fick Yngve Blomqvist, jag blev mejeriföreståndare för två mejerier på en gång, Men tyvärr hade Yngve dött så jag fick aldrig bevisa för honom att jag kunde bli mejeriföreståndare.




Bildtext, från SST, 18 septmebr 1979: Här ska "födas" en ost på 13 kg var tjugoandra sekund, när ysteriet är i full drift, berättar disponent Bo Karlsson. I fonden en hel glasvägg där de som jobbar i ysteriet kan titta ut men ingen utifrån kan se in. Så småningom ska folket få en spegeldamm framför fönsterväggen också. Bild Claes Dahlqvist.

Med det nätverk och kunskap jag fått på min tid på SMR startade jag projektet att bygga världens modernaste ysteri. Det gällde att rationalisera tillverkningen och ta bort allt manuellt arbete och den metod som använts under flera hundra år.


En enkel beskrivning av den manuellt styrda ystningsprocessen:

1.   Att pastörisera mjölken.


2.   Att fylla rätt mängd mjölk i ostkaret.


3.   Att värma mjölken i ostkaret till rätt löpläggningstemperatur


4.   Tillsats av löpe, kalciumklorid och salpeter.


5.   Efter cirka 30 minuter kolla att mjölken koagulerat och bryta  koaglet manuellt genom att föra ett nätgaller och dra det genom koaglet i olika riktningar.


6.   Att manuellt sköta alla tider för förrörning, mellanrörning och efterrörning samt rörverktygens hastighet, tillsättning av vatten för att reglera surhetsgraden, avtappning av vassle vid tre tillfällen samt att höja temperaturen vid tre tillfällen under processen.


7.   Att manuellt fånga upp ostmassan i håvar eller att pumpa ostmassa och vassle över en vibratorsil till ostformar med linneduk som sedan lyftes in i pressar 5 - 6 i höjd.


8.   Att under presstiden som var cirka 17 timmar manuellt ta ut osten från pressen ta av form och linneduk, vända osten och på med linneduk och formen igen och i pressen igen, detta utfördes tre gånger under dessa 17 timmar.


9.   Att manuellt stämpla varje ost med mejerinummer, tillverkningsdatum och fetthalt.


10. Att mycket manuellt analysera osten i mejeriets laboratorium.


11. Att på vagnar köra osten till saltlakebassänger och manuellt "snurra osten tre gånger under det dygn den låg i saltlaken.


12.  Att på vagn transportera osten till färskostlagret där ost och hyllor som osten låg på skulle vändas manuellt varje dag under tre veckor.


13. Att manuellt köra osten till mognadslagret där osten låg cirka tre månader. Att manuellt antimögelbehandla osten.


14. Att var eller varannan vecka manuellt doppa osten i paraffin.


15. Innan osten fick säljas kom en inspektör från KMÄ (Kontrollanstalten för Mejeriprodukter och Ägg). Ystningarna blev då antingen godkända för runmärket eller underkända.


16. Till slut manuell utlastning av osten.


17. För dessa människor som arbetade i ysteriet var det ett mycket slitsamt arbete.


18. Från varje ystning som var runmärkt kallade KMÄ senare in en ost till KMÄ:s kontrollanstalt för ytterligare en kvalitetsbedömning. Bedömningsnämnden bestod av tre auktoriserade bedömare (Jag hade klarat certifikatet och satt med som bedömare). Fyra egenskaper bedömdes, det var yta, textur, konsistens samt lukt och smak. Poängskalan var från ett till fem poäng. Beroende på poängkombinationen mellan poäng tre till fem fick mejeriet ett extra tillägg per kilo per ystning.


19.    Att förbättra kvalité på biprodukten vassle och marknadsföra vasslen som ett foder till grisar.




Bildtext från Tidningen Land, 20 novemner 1981: I det toppmoderna ysteriet arbetar endast fyra personer per skift. (Vid manuell drift skulle det behövas 74). Från övervåningen har disponent Bo Karlsson fin uppsikt över osttilverkningen.

Nu skulle ostillverkning moderniseras

Mitt uppdrag var att utveckla världen modernaste ysteri och då var det viktigt att använda datatekniken att bevaka tillverkningsprocessen samt att ifrågasätta allt som var tradition sen flera hundra år. Inte en mänsklig hand skulle vidröra osten under hela processen. En del av ägarna till Skånemejerier och mejeristerna sa "det går inte". Och då måste jag visa att det går.


En ystningstank utvecklades tillsammans med Alfa Laval som gav betydligt bättre utbyte av mjölkens beståndsdelar till ost.


Paraffinet ersattes med vax. Bismaken och torkranden i ostskorpan försvann och ostens konsistens och smak blev bättre. Lagersvinnet, huvudsakligen vattenavdunstning, minskade med cirka 3 procent.

Nedan beskrivs i punktform förändringen:

1. Dataprogram utvecklades som skötte alla delprocesser fram till att osten

lämnade färskostlagret. Det var inte så att datorn visste hur den skulle tillverka ost det var ostmästaren som talade om vad datorn skulle göra. Ystningsprocessen måste ständigt förändras beroende på årstid och mjölkråvarans beskaffenhet.


2. Det tog tre år att utveckla en plastform för pressning av osten utan duk och vändning tillsammans med Laude plastfabrik i Holland. Resultatet blev att ingen manuell hantering behövdes. Presstiden minskades från 17 timmar till 2 timmar formarna tömdes utan en mänsklig insats, osten gick till saltlakebassängerna och de tömda formarna och locken gick till en diskmaskin och åter till formningsmaskinen för att fyllas på nytt.


3. En formningsmaskin till att fylla ostformarna vidareutvecklades tillsammans med ett verkstadsföretag i Holland.


4. Osten stämplades automatiskt på bandet till saltlakebassängerna. Osten transporterandes på band till saltlakebassängerna. I stället för manuell vändning i bassängerna var det datorstyrda rullar som enligt dataprogram doppade osten i laken. Från saltlakebassängerna gick osten på transportband till färskostlagret där den automatiskt lades på hyllor som sedan via dators hjälp varje dag vände både ost och hyllor. Färskostlagret utvecklades tillsammans med Van den Elten.


5 Antimögelbehandlingen av osten togs bort samt kalcuimklorid och tillsatsen av salpeter i vasslen minimerades.

6. Osten gick på transportband till mognadslagret där den automatiskt lades på hyllor i containrar. En truck transporterade ostställen till och ifrån de två obemannade vaxningsmaskinerna och intervallerna mellan doppningar kunde utökas till var sjätte vecka. Den automatiska doppningen av ost utvecklades av Hanséns verkstäder AB i Kristianstad (Dåvarande ägare Nils Hansén). Utvecklingen av det speciella vaxet gjordes i samarbete med Danske Voxefabrik (Ib Branderup).

7. Analyser av ostens sammansättning utföres nu helautomatiskt med analysmaskin. Ja, alla manuella ingrepp i beskrivningen av den gamla tekniken från punkt 1 till punkt 14 automatiserades.


Ingen mänsklig hand rör osten fram till och med punkt 14. Genom lobbingarbete upphörde KMÄ och vi bedömer osten själva. Senare automatiserades även utlastningen av osten.

8.  4 år och sex månader efter att projektet startade var det invigning. Jag visade en grupp förtroendevalda mjölkproducenter den nya anläggningen. När vi stod på visningsaltanen och tittade ner på tillverkningen så sa de "att det visste vi att det skulle inte gå att automatisera som du har sagt du bara simulerar en tillverkning". Då blev jag förbannad efter allt misstänkliggörande och sa varför i helvete tror ni inte att produktionen är igång. Svaret blev att vi ser inte en människa. Det var två operatörer som höll uppsikt över processen men eftersom allt fungerade perfekt var de inte där och det kom en 13-kilosost exakt var 20 sekund.





Bildtext från Kristianstadsbladet 20 januari 1995: Industrigatan? Nej, den borde nog heta Ostgatan, tycker Bo Karlsson, Skånemejerier i Kristianstad. Bild: Per Rosenquist.

Uppdraget slutfört

Ja, nu var uppdraget utfört och jag skulle flytta tillbaka till Skånemejeriers huvudkontor i Malmö. Men min fru reagerade på samma sätt som när vi flyttade till Kristianstad. Jag stannade kvar i Kristianstad som produktionschef och teknisk chef för Skånemejeriers ostproduktion i Sverige och Polen samt nya uppdrag som lades i min befattning.


Alla länder i världen som tillverkade ost besökte Skånemejerier i Kristianstad jag blev tvungen för att hinna med mitt jobb att anställa en guide och de besökande företagen fick betala en avgift för besöket till Skånemejerier.

Jag har under min tid i mejeriindustrin fått flera utmärkelser i form av stipendier och andra utmärkelser.

Som avslutning vill jag säga att det varit ett fantastiskt liv att från att köra mjölk med häst vagn till gårdsmejeriet i Ryningsnäs till att vara med att utveckla världens mest automatiserade ysteri. Då alla sa att det går inte att göra så.

Det var också intressant att utveckla de två polska ysterierna och förbättra deras tekniska utveckling samt rationalisering.

Till den yngre generationen

Ett ord till vår yngre generation sätt mål gör vad du tror på och bry dig inte om vad andra säger.


1997 lämnade jag min befattning för uppdrag i Estland, Litauen och Lettland för att undersöka om det fanns något eller några intressanta ysterier att köpa, så jag reste kors och tvärs i dessa länder. Besökte ett av världens största ysteri och mejeri i Estland som Alfa Laval sålt till Sovjetunionen  som är en kopia av ysteriet i Kristianstad. Men efter att Sovjetimperiet nyligen fallit stod mejeriet helt utan mjölk och det var de inte ensamma om.


Förutom detta ysteri byggde Alfa Laval ytterligare två jätteysterier i Sovjeunionen som också var en kopior av ysteriet i Kristianstad.

Något köp av ysterier blev det inte och jag slutade på Skånemejerier år 2000. Jag vill tacka alla samarbetspartners för det här projektet som blev så lyckat.

Bo Karlsson

Tillbaka till Skånemejerier >>>

Tillbaka till Första sidan >>>


Historik för Äggförsäljningsföreningen Mars sedermera Gula Mars

2008-02-13
Återvände från USA och började samla ägg

Efter ett tiotal år i det stora emigrationslandet i väster återvände Enoch Flygare till fädernejorden  med ett amerikaniserat tänkande och en uppsjö av energi som måste få utlopp på något sätt.


Efter åren som byggnadssnickare i Amerika fick hans praktiska läggning och det nya affärstänkandet ny inriktning.

Han började sälja fröer, utsäde och foder till bönderna i trakten. På det sättet lärde han känna många lantbrukare, och obseverade att det fanns höns på alla gårdar.

Äggen såldes till handlaren i byn, som ofta själv satte priset, och krävde att man skulle ta varor för pengarna. Ibland när handlaren ville betala ett lägre pris för äggen kunde han påstå utan att bli motbevisad att han redan hade för många ägg och inte hade avsättning för dem.


En idé föds
Under alla besök på de olika gårdarna föddes en idé hos Flygare. Han tänkte bilda en äggförsäljningsförening i vilken alla som födde upp höns och producerade ägg skulle kunna bli medlemmar. Han funderade länge på alla praktiska detaljer, och när så tiden för föreningens bildande var inne, åkte han runt på gårdarna och pratade varmt om fördelarna med föreningen. Jobbet att tänka ut och klara av administrationen var inte det enklaste, och krävde en klar hjärna.

Medlemmarna fick garanti för att alltid  få äggen sålda till marknadsmässigt pris samtidigt som äggen hämtades hemma på gården av föreningens egen kusk. Varje gård fick sin egen stämpel med eget nummer och  stämpeldyna. Varje ägg stämplades och bokfördes. Inte bara i antal kilo utan även så antalet ägg. Det var en öppen redovisning som syftade till att kunna följa äggen hela vägen och lämna garanti för prima vara.

Flygare skaffade virke, och stod själv och spikade lådor ibland långt ut på nätterna.


Långt före Internet och e-post  

Det slår en vilket enormt jobb det måste varit bara att åka omkring och buda alla till första mötet. Det fanns inte telefon på mer än kanske ett par ställen i hela området. Inga mobiltelefoner, inga datorer med E-post, och den vanliga postgången var långsam. Vägarna var dåliga. Hästskjuts eller de egna apostlahästarna var vad som gällde.

  

En man som Flygare lärde känna tidigt var Jöns Nilsson i Dämme, som i sin kvarn malde foder åt Flygares kunder. Han fungerade sedan som transportör och hämtade ägg på gårdarna. Efterhand som föreningen växte, tillkom flera transportörer.


Jöns Nilssons bror Nils Nilsson som ägde gården "Tunnebro", (där nu Ove Kier bor) upplät lokaler  för packeriet där äggen sorterades och packades i lådor för vidare försäljning med garanti för att endast färska ägg lämnade packeriet.

Gula huset byggs

Efterhand som packeriet växte och kunderna blev flera, måste kravet på närhet till järnväg tillfredsställas. Således flyttades packeriet till en nybyggd lokal på av järnvägen arrenderad mark vid sidan av järnvägens eget godsmagasin  vid järnvägsstationen i Degeberga. Det nybyggda packeriet målat i gult med vita knutar stod klart för inflyttning 1906. Byggmästare var Josef Castell. Den gula färgen på byggnade gjorde att föreningen fick namnet "Gula Mars " .

Byggnaden inreddes med ett litet kontor och privatutrymme där man kunde övernatta och ha sina privata tillhörigheter.  Packeridelen inrymde mottagning av äggen, sortering och packning i lådor om 36 eller 72 tjog. Den stora lådan var delad på mitten med två brädor så att grossisten kunde såga lådan mitt itu och ändå ha gavlar på båda lådorna, och därmed sälja halva lådor.


Äggen packades i träull, som i och för sig rök mycket när den kardades, men blev ett säkert sätt att  hålla äggen hela ända fram till mottagaren. Detta trots  att lådorna skickades som styckegods och att många omlastningar skedde  beroende på att järnvägsbolagen var privata och bara befraktade vissa områden. Efterhand som försäljningen till grossister blev större, skickades hela vagnslaster  och man slapp omlastningar.


Äggen exporterades
Flygare hade, språkkunnig som han var, skaffat många kontakter även utrikes vilket innebar att överskottsägg packades i s.k. exportlåder som innehöll 72 tjog och fraktades via Malmö och Köpenhamn till England  och Skottland. Senare i föreningens historia blev Tyskland  en stor handelspartner. Inom landet såldes äggen till Malmö, Stockholm, Göteborg, Luleå och Umeå. Ett gott bevis för gott affärsförtroende är att affärerna med Umeå och Luleå inte upphörde förrän packeriet i Degeberga flyttades till annan ort.


Flygare tog sedermera initiativ till bildandet av Svenska Äggexportföreningen, som tillsammans med Ägghandelsförbundet skötte all försäljning av ägg  både på export och inom landet.


Gula huset blev rött
Personal under "Gula mars" första tid var förutom Flygare: Viktor Mattsson, "Mor" Persson, Ida Westberg och tillfälligt arbetskraft från byn efter behov. Efter att packeriet flyttats till Baltiska huset, användes gamla packeriet  i olika perioder till lådspikning och förråd.


Huset målades om med falu rödfärg och det är inte många kvar som kan tala om hur det första packeriet såg ut och fungerade. Min modell är byggd efter de minnen jag själv har av lokalen och utifrån de kontakter jag haft med folk som jobbat med äggen i Gula mars.


Hans Duvander

Modellen finns att skåda i hembygdsparken i Degeberga.

  

Tillbaka till Svenska Äggexporten >>>

Tillbaka till Första sidan >>>


Transportäventyr i Skånsk snöstorm

2008-02-12

.

Åkaren Hans Duvander, Degeberga  beskriver en äggtransport från

Degeberga till Malmö i januari månad 1968.

Snön började falla 
Dagen var den 12 januari 1968, och jag skulle med min medhjälpare Folke utföra en äggtransport med exportägg  till speditionsfirman Nyman & Schultz i Malmö.


Lasten bestod av 500 kartonger med 18 tjog i varje (3600 ägg).Lasten c:a 12,5 ton.


Samtidigt som vi på morgonen inledde lastningen, började det att snöa så nätt, och jag fick kanske någon tanke i huvudet om halka och snöhinder, men funderade inte vidare i de banorna. Lastningen var klar strax efter kl.10 och så bar det iväg mot Malmö.


På vår egen sida av Linderödsåsen hade det ännu inte blivit så mycket av ovädret, men ju mera vi närmade oss Hörby, desto mera tilltog snöandet, och vinden friskade i mer och mer.


Vi närmade oss slätten och snön ven från sidan
Så kom vi till Osbyholm och när vi kom ut på slätten utanför förstod vi att det skulle bli kaos.


Snön ven vågrätt från sidan och för varje kilometer, växte både antalet drivor och storleken på drivorna. Varenda träd buske eller annat hinder i terrängen gjorde att det blev en driva på läsidan, och den växte hela tiden i det ymniga snöfallet och den hårda vinden som vid det här laget växt till vad vi tyckte storm.


På grund av den dåliga sikten, fick jag köra på lägre växel för att över huvud taget ta mej fram. Min "andrepilot" Folke förundrades över att vi inte sett en enda plogbil på hela resan dittills. Till slut fick jag köra på lågväxel för att ta mej fram. Båda vägkanterna var fulla av köande bilar som stannat i drivorna, och när vi till slut kom fram till Hurva var det stopp.


Vi konstaterade att vi var ute i en snöstorm värd namnet.


Massor med bilar satt fast i drivorna
Vi lyckades ta oss fram till vägstationen och kunde där orientera oss om läget, vilket verkligen kunde kallas prekärt. Mer än 300 bilar satt fast i drivorna och blockerade vägarna så att inga plogbilar kunde komma fram. Två laster av slaktsvin fick bida sin tid inomhus i vägstationens garage. Vägfolket hade rekvirerat en stor lastmaskin med långa gafflar för att kunna lyfta undan de insnöade bilarna.

På den tiden hade inte som nu varje lantbrukare en lastmaskin, utan de fanns mest vid vägverket och hos entreprenadfirmor. Den stora lastaren jobbade hela natten och en bit in på förmiddagen nästa dag för att lyfta bort alla bilar så att plogbilarna skulle komma till. Eftersom det var trångt om plats bland drivorna, sattes bilarna på en del platser ovanpå varandra.


Vi förstod med de besked vi fick på vägstationen att väntan skulle innebära att äggen blev frusna och fördärvade. Alltså måste vi ha dom inomhus på något sätt. Vi tog oss fram till en bensinmack och frågade en hygglig man där om vi kunde få lasta av 500 kartonger ägg i tvätthallen för att de inte skulle få frost. Vi fick ett positivt svar att :

Runt 20 minus och inga långkalsonger
- Visst får ni de, ´men här e´ ju vått på gålet". Den kraftiga vinden och snöfallet gjorde att vi frös alldeles hiskeligt så fort vi kom ut. Vi hade inte långkalsonger på oss någon av oss och termometern stod runt 20 grader minus. Vi tog oss till en handlare för att köpa kalsingar  och det gick bra sedan jag fått köpa ett par som legat i skylten och blivit randiga av solljuset. Jag fick dem lite billigare.


Så tog vi oss tillbaka till bilen och  fick av overallerna och förstärkte klädseln med varma långkalsonger. Så tog vi oss till en byggnadsfirma och köpte masonite som vi kunde lägga på golvet i tvätthallen så att äggkartongerna inte skulle bli våta och gå sönder.


Åt på Hurva gästis
Vi lastade av äggen i tvätthallen våtsäkrade med masonite under och när detta var klart kände vi hur hungriga vi var. Vi tog oss till anrika Hurva gästis  som för dagen verkligen var fullsmockat med folk. Krögaren hade gjort slut på det mesta av förråden så att vi fick nöja oss med det lilla. Jag fick 2 smörgåsar, ett stekt ägg och 4 prinskorvar. Folke tog en stor mugg med het buljong  som skulle värma i den hemska kölden. Han mådde sedan väldigt dåligt.


Man kan inte veta om det var något i buljongen eller doften - lukten - ja stanken som fyllde hela stället. Så många människor, blöta svettiga kläder, någon hade tagit av stövlar eller kängor och hade strumpor på tork på nåt element och alla kroppsdofter eller odörer som blandades i den täta instängda luften i matsalen.


Så fort vi hade fått i oss det som skulle stilla hungern, gick vi tillbaka till bilen där vi hade varmt och skönt. Vi satt där med motorn igång och fick väl lite sömn mellan stormbyarna som slet tag i hytten och väckte oss. Vi satt så hela natten och en bit in på förmiddgen nästa dag.


Vägen till Malmö var öppen
Så fick vi besked att vägen mot Malmö öppnats med ett körfält. Vi lastade äggen, tackade den hygglige mackägaren och gav oss omkring kl.13.00 så sakteliga på knaten mot Malmö.


Vi färdades i en smal "ränna" mellan snövallarna och vägverkets folk släppte fram trafiken än från ena än från andra hållet.


Resan med ägg till Malmö tog  2 dagar och 1 natt, att jämföras med normala förhållanden:

2 timmar dit , 2 timmar lossning av lasten 30 min mat -fika- och 2 timmar hem.


Personbilen är inte byggd för att färdas i snö. Den fastnar i första drivan, och det är ett känt faktum att vintrar i Skåne under vissa förhållanden kan ställa till med många svårigheter och bli fullständigt kaos. Det finns belagt att vägar varit igensnöade med drivor som nått upp till toppen av telestolparna med åkrarna runt omkring snöfria.

Sitta på en lyktstolpe och dricka kaffe
Det finns foto på snöskottare som sitter och äter sin smörgås och dricker sitt kaffe på toppen av en ledningsstolpe.


På slättmark där vinden har fritt spelrum lamslår en snöstorm som den ovan beskrivna trafiken helt och hållet. Skåne väster om Hörby och Österlen är de områden som drabbas värst i liknande situationer.


Transporten som beskrivits ovan, är en av många incidenter som kan drabba folk som har lastbilen som sin arbetsplats.

 
Hans  Duvander, lastbilsåkare

Tillbaka till Svenska Äggexporten >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Bildberättelse från invigningen

2008-01-07
Vid invigningen av Livsmedelsutställningen den 4 november förra året togs dessa foto av Lars Grip.


 
Bildtexter från vänster:
Här syns grundaren av Vinnöbageriet, Tilda Svensson på foto. Till höger en reklamskylt från ett bageri i Oakland, Calfornien, Svenhards Swedish Bakery, som drivs av några av Tildas barnbarn.

Gunnel Carlson i samspråk med Rakel och Arne Pergert. Rakel är barnbarn till Tilda och Nils Svensson.

Rakel Pergert, t.v. pratar med Kerstin Ingelmark, arkivarie på Regionmuseet Kristianstad om en pärm med massor med information om familjen Svensson i Vinnö.

Ivriga studier av informationspärmen.

Här säljs boken Livets bröd och andra bullar, en berättelse om familjen Svensson.

Till Vinnö Bageri >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Långvarig karriär inom livsmedel

2007-12-20

Per Gustafsson och hans fru Aina är sedan 1961 boende i Kristianstad. Per har en stor erfarenhet från livsmedelsbranschen, då han redan år 1944, som 14-åring, började arbeta i en Speceri & Husgerådsaffär i Mjölby, Östergötland. Därefter fick han anställning i ett av landets största livsmedelsföretag - Th. Winborg & Co. eller Winborgs som företagsnamnet sedan förenklades till.


Här är Pers berättelse om sitt arbete med Winborgs livsmedel - Gott i Plast - som under

många år var en viktig del av Winborgs stora sortiment.


Kom i kontakt med Winborgs
Efter ett antal år i butiken började jag söka ett annat arbete inom försäljning. I affären där jag arbetade hade jag ofta kommit i kontakt med Winborgs direktsäljare, som med sina Gott i Plast - bussar försåg affärerna med produkter. Ett i mitt tycke intressant och omväxlande arbete.


En dag fick jag reda på att ett nytt distrikt var aktuellt i Östergötland, runt min hemort. Jag sände snabbt in en ansökan, och till min glädje blev jag antagen som säljare. Året var 1957. Efter ett par veckors introduktion och samåkning med en annan säljare, började jag bearbeta min egen kundkrets. Den första tiden följde jag den resrutt som planerats, men då jag mycket väl kände till trakten letade jag upp nya kunder och lyckades på så sätt driva upp försäljningen.


På den tiden fanns mängder av butiker och idén om stormarknader låg i stora delar av landet ännu i sin linda. Winborgs sortimentet var nytt för både butiker och konsumenter och plastförpackningar låg i tiden.


Att vara direktsäljare för Winborgs färskvaror var ett arbete med flera sidor. Man var chaufför, säljare, kassör och lagerarbetare i en person. Varje säljare hade ett eget lager på sin hemort, dit varor, efter beställning, kom från fabrikerna. Sortimentet var datumstämplat med utgångsdatum, och hållbarheten var för vissa produkter mycket kort.


Sälja med förstånd
Det gällde att sälja med förstånd, att anpassa införsäljningen i relation till butikernas omsättning. Varor som gått över tiden fick återtas från butiken, vilket påverkade säljarens inkomster.


Betalningssättet i butikerna var oftast kontant och redovisning till företaget skedde varje veckoslut. Säljaren var personligen ansvarig för att kredit och debet gick ihop. Nu hade jag tur, för min hustru som var kunnig i kontorsarbete och bokföring skötte om de sistnämnda delarna, vilket innebar att jag helt kunde koncentrera mig på försäljningen, vilket gav bra resultat.


Efter ett par år som säljare fick jag ett erbjudande från företaget att börja arbeta som chef för Göteborgsregionen. Antalet Gott i Plast - distrikt på regionen var sju, varav fyra låg i Göteborg. Det kändes rätt att tacka ja och 1959 styrde vi kosan mot Göteborg. Nu började en tuff tid, konkurrensen var mycket hård, men kontakten med kunderna och säljarna utvecklades bra. Genom ett effektivt arbete lyckades vi få upp omsättningen på samtliga distrikt.

Många mässor blev det

För att få konsumenterna att bättre lära känna Winborgs produkter deltog vi regelbundet i mässor samt hade demonstrationer på butiker i Göteborg och övriga städer på regionen. En av landets största livsmedelsmässor, som hölls varje år, hette Dagens Hushåll och låg i Göteborg. Den pågick i 10 dagar och samlade massor av intresserade besökare.


Under en av de här mässdagarna kom dåvarande VD på Winborgs, Lennart Mörck, på besök. Han berättade att han var mycket imponerad av utvecklingen i Göteborgsregionen och erbjöd mig samtidigt arbete inom ledningsgruppen för Gott i Plast - försäljningen på hela landet. Arbetet omfattade även arrangemang för mässor som företaget medverkade i, samt deltagande i reklamarbete och mycket annat.


Erbjudandet var givetvis mycket lockande och 1961 flyttade jag med familjen till Skåne och jag började arbeta på Winborgs huvudkontor, som sedan 1953 låg i Kristianstad.


Tillverkningen koncentrerades till Österslöv och Mörbylånga
Winborgs fabrik i Stockholm hade nu helt avvecklats och tillverkningen koncentrerades på nya fabriker, dels i Österslöv, i närheten av Kristianstad, samt i Mörbylånga, på Öland. Orsaken till detta var att företagsledningen ville ha produktionen nära de odlingar som råvarorna kom ifrån. På Öland, där gurk- och rödbetsinläggningarna tillverkades, hade Winborgs under många år stora kontraktsodlingar och i Kivik, på Österlen, ägde företaget betydande fruktodlingar.


Vid den här tiden fanns det omkring 45 Gott i Plast - distrikt på hela landet, från Ystad i söder till Kiruna i norr. För att få en uppfattning om de olika distrikten började jag nu resa runt med säljarna vilket medförde mängder av resor. Som exempel kunde jag en tidig morgon ta bilen till Everöd för flyg till Stockholm och därifrån flyg till Luleå för att på kvällen, via bil, vara i Kiruna med en säljare. För att sedan under en veckas tid åka runt med honom på distriktet och hjälpa till med försäljningen.

150 resdagar om året

Min fru minns att jag under de första åren i Kristianstad hade omkring 150 resdagar per år vilket säkert stämmer och jag är tacksam för att hon under den här tiden tog hand om hem och barn på ett mycket bra sätt. År 1968 skedde stora förändringar för hela Winborgs. Den amerikanska livsmedelsjätten CPC/ Corn Products Company, med företag över hela världen, övertog samtliga aktier i Winborgs. CPC: s huvudkontor i Sverige, som låg i Stockholm, flyttades snabbt till Kristianstad med placering på Näsbyområdet.


I och med detta kom ett helt nytt och modernare marknadstänkande in i bilden och efter en tid började avvecklingen av Gott i Plast - organisationen. Stora delar av färskvarusortimentet togs bort och de kvarvarande artiklarna distribuerades i fortsättningen via de olika grossistskedjorna.


En helt annan historia
CPC: s nya stora säljkårer - en för butiker och en för storkök - började byggas upp och många av de tidigare Gott i Plast - säljarna anställdes som representanter. Min roll i sammanhanget ändrades nu också radikalt. Jag hade under 24 år arbetat med försäljning, både bakom och framför butiksdisken, och ville nu prova på något nytt. En möjlighet yppade sig då CPC: s ledning avsåg att bygga upp en ny promotionavdelning, med inriktat på butiksmaterial och reklam, och jag var inte sen till att tacka ja till det erbjudandet.


Men det är, för att använda Kiplings ord, en helt annan historia.


Per Gustafsson

Tillbaka till  CPC >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Jan Björk besöker Minnesluckan och sänder några bilder

2007-12-20
För er som inte har tid eller möjlighet att se utställningen om livsmedelsindustrin i Kristianstad kommun har Jan Björk varit vänlig att skicka lite bilder från sitt besök den 5 december. 

    
 
Utställningsmonter med något från dagens aktiva företag, båda bilderna

      

De två bilderna till vänster visar gamla förpackningar från historiska företag men även från dagens företag. Bilden till höger är en översiktsbild som visar ett gammalt baktråg sidan om står en drickaflaska från Arkelstorps bryggeri. På väggen hänger en glasslista från Åhus glass. Listan är från 1967 och en storstrut kostar 1.25.

  

Här ser vi korvstoppningsmaskinen som användes av Enart själv. Ett foto av ett foto som finns på utställningen.

Rune Persson som köpte Enarts Charkuteri 1955 berättar för mig om hur det gick till att använda korvstoppningsmaskinen. Det var ett tungt arbete, minns han. Enarts Charkuteri, blev Runes Charkuteri, som sedan blev det som i dag är Näsby Charkuteri.

Tack, Jan Björk för dina bilder.

Leif
 
Tillbaka till Första sidan >>>

Arkelstorps Bryggeri och dess ägare Per Moberg

2007-12-19
Denna text är publicerad i Oppmanna Vånga årsskrift 2002, skriven av Lillmor Moberg-Larsson, dotter till Ida och Per Moberg.




Möbelsnickare blev bryggare

År 1911 övertog vår far Arkelstorps Bryggeri. Han kom närmast från Nynäshamn, där han drivit en möbelverkstad. Dessförinnan hade han arbetat som byggmästare i Stockholmstrakten och bland annat byggt några villor på Djursholm. Troligen flyttade han söderut för att vara närmre vår farfar Janne Moberg, som ägde Löberöds Bryggeri, vilket senare övertogs av vår farbror Axel Moberg.


När vår far övertog Arkelstorps Bryggeri flyttade Viktor Mårtensson upp från Löberöd för att hjälpa till i bryggeriet. I Löberöd hade han arbetat hos vår farfar. Viktor stannade sedan och arbetade hos vår far tills på 1940-talet.


Arkelstorps Bryggeri hade startats i början av 1900-talet av Carl Johan Johansson och Per Svensson. På denna tid såldes svagdricka i kaggar. Svagdricka var en vanlig måltidsdryck i södra Sverige. Vissa blandade svagdricka och mjölk och detta kallades drickablandning.


Såväl svagdrickat som läskedryckerna kördes ut med hästskjuts. Oftast var det Viktor Mårtensson, som var kusk. Under snörika vintrar användes släde i stället för vagn. I början av 1920-talet köpte vår far sin första bil. Den 23:e juli 1923 fick han tillstånd till yrkesmässig trafik för befordran av personer och paketgods samt även tyngre gods högst 1000 kg.




Tillstånd för automobiltrafik

Frans Bengtsson i Mannestad fick samtidigt tillstånd som förare av automobilen i ifrågavarande trafik, som det står i tillståndet. Dessutom står bland annat följande villkor:


Att med automobilen icke må vid något tillfälle på en gång befordras tyngre last än 1000 kg, eller mera än elva personer, förare däri inberäknat, därvid ett barn under tio år liksom under tre år ej inräknas i antalet, samt två barn mellan tre och tio år som räknas som en vuxen person. Att ingen passagerare må under färd taga plats bredvid föraren.


Persontaxa för färd med automobil

Dessutom står i tillståndet att länsstyrelsen bestämt följande taxa:

Persontaxa: Person över 12 år erlägger för varje helt eller delvis tillryggalagd km tio öre, dock utgör lägsta avgiften alltid femtio öre. Barn mellan tre och tolv år erlägger halv avgift.


Pakettaxa För paket vägande 1 t.o.m. 5 kg erlägges 50 öre.

För paket vägande 5 t.o.m. 15 kg erlägges 50 öre.

För paket vägande 15 t.o.m. 30 kg erlägges 75 öre.


Vid tillfällen då det inte fanns så mycket arbete i bryggeriet kom vår far på att han kunde utvinna tallbarrsolja. Tallbarrsolja fick man genom destillation av barren av unga grenar av tall. Man fick då en svagt gul, flyktig olja med stark barrlukt. Tallbarrsolja användes till inhalation vid sjukdomar i andningsorganen, till beredning av tallbarrsbad samt vid parfymeri- och tvåltillverkning





Även här i Arkelstorpstrakten arbetade vår far som byggmästare. År 1918 byggde han Oppmanna prästgård. Dessutom har han byggt Nygård, som ägdes av Torsten Nilsson. Ägaren är numera dennes dotterson Patrik Olsson från Kiaby. I början av 1920-talet byggde han vårt föräldrahem.


Träbottenskydd såldes till Långholmen
De som arbetade i bryggeriet gick ofta i tofflor. Träbottnarna slets snabbt ner och då kom vår far på att han kunde stansa ut gummisulor att fästa under tofflorna. Denna stansmaskin stod sen kvar under alla år uppe på bryggerivinden. En del av de utstansade gummisulorna levererades till Långholmen. Där förseddes tofflor med dessa sulor. Tofflorna såldes sedan vidare.


 

Trots mycket arbete med bryggeriet hann han med att tillverka de flesta av våra möbler. Dessutom har han tillverkat offerstocken i Oppmanna kyrka, takkronan i sakristian och en liten kerub på en tavla i det ena tvärskeppet.


År 1929 flyttade vår mor Ida Moberg till Arkelstorp. Hon kom då ifrån Degeberga, där hon arbetat som distriktssköterska. Nu fick vår far god hjälp med försäljning och telefonbeställningar. Ibland när det behövdes fick hon också vara chaufför. Hon berättade att hon helst inte ville åka över med bilen till Ivö, för det var så svårt att köra upp på färjan. I början av 1930-talet arbetade hon också som kassörska på badhuset vid Brunnsrestaurangen.


Öpnnade även musteri

År 1939 inrättade vår far ett musteri i ena delen av bryggeribyggnaden. Mycket av arbetet på dagtid i musteriet sköttes av vår mor med hjälp av bland annat Agnes Nordahl. På kvällen gick sen vår far ut för att tillsätta pektin till musten för att den skulle bli klar och fin.

Sedan skulle flaskorna också pastöriseras.


Vår far försökte få tillstånd att tillverka Cider till försäljning. Detta fick han inte eftersom Cider innehåller en viss procent alkohol. Han var alltid intresserad av att tillverka lite annorlunda drycker tex punsch, glögg och vin. Men detta var ej drycker till försäljning.


Vid denna tid arbetade Ragnar Nordahl i bryggeriet. Jag kommer särskilt ihåg att han på sommaren kom mycket tidigt, för att sen kunna sluta tidigt på eftermiddagen. Så redan då fanns flexibel arbetstid.


Lastbilen blev inkallad och ersattes av häst

År 1938 hade vår far köpt en ny lastbil, en Chevrolet, alldeles grön till färgen minns jag. Året efter bröt kriget ut och en chaufför blev inkallad. Då sköttes utkörningen av en man, som hette Columbus. Trots att han ej kände till trakten så väl fungerade det ändå. Men cirka 1940 tog staten bilen och lämnade i stället en häst. Så var det åter dags för Viktor Mårtensson att köra ut dryckerna med häst och vagn.


Nu var min bror Per-Göran och jag så stora, att vi kunde hjälpa till. Det blev telefonpassning men också tvättning av flaskor och etikettering av flaskorna. Flasktvättningen gjordes med maskin men flaskorna skulle flyttas mellan ett par olika maskiner. Många andra moment utfördes manuellt på den tiden.


Vår far köpte extrakt från bland annat AB Roberts i Göteborg och Saturnus i Malmö. Sen fick han själv blanda och koka ihop "saften". Dessa recept var lite hemlighetsfulla och det var mycket viktigt att det blev korrekt. Därefter skulle det hällas på flaskor. Sen var det tid att fylla på med kolsyrat vatten. Till detta och korkningen användes maskiner men etiketteringen var för hand. Flaskorna lades sedan i lådor, 50 i varje låda.


Öl från Tingsryd

Svagdricka tillverkade vi själva, men öl köptes av Tingsryds Bryggeri. Kunderna fick inte köpa hur många flaskor öl som helst. För att köpa öl måste man ha en rekvisition. Dessa rekvisitioner brukade vi hjälpa till med att skriva ut.


Ölen innehöll viss procent alkohol och fick ett tag ej förvaras i bryggeribyggnaden, utan vår far fick hyra en källare hos Hulda Thomasson, som bodde några hundra meter längre bort. Alkoholhalten i svagdrickan kontrollerades även. Några gånger om året kom en kontrollant för att kontrollera svagdrickans alkoholhalt. Svagdricka skickades också iväg på mindre flaskor för kontroll då och då.


Det var också sträng kontroll på vattnet. En civilingenjör kom ett par gånger om året för att prova vattnet. Ångpannorna skulle också provtryckas varje år. I många år var det civilingenjör Sigfrid Thyge från Malmö, som utförde den kontrollen. Även sedan han pensionerats åkte han upp några dagar. Ofta när han var förkyld ringde han. Då ville han komma upp till Arkelstorp. Luften var så bra och han blev så fort frisk.


Sålde maskiner och rättigheter till Finlands bryggeriet

Åren gick och snart blev det för mycket för vår far med både bryggeriet och musteriet. År 1949 arrenderade han ut bryggeriet till Albin Bengtsson och Folke Bengtsson. Men 1952 sålde han rättigheterna och maskinerna till Finlands Bryggeri.


Sen fortsatte han att driva musteriet fram till sin död 1960. Vår mor fortsatte tillverkningen året ut, men lade sen ner rörelsen och sålde maskinerna.


När vi ser tillbaka på allt vad våra föräldrar hann med under sin levnad, förvånar man sig över hur lugnt och fridfullt livet var. Alltid hade de tid med folk som kom. De som arbetade hos dem var också glada och pigga människor. Det var alltid tid med lite skoj och skratt.


Släkt med Sten Broman

På den tiden fanns ingen TV och ingen data. På kvällarna var vår far ibland på sammanträden. Annars hade han någon timme till att göra klart dagens arbete, räkenskaper med mera. Sen hörde han alltid på nyheterna, läste eller lyssnade på musikprogram på radion. I vår fars släkt betydde musiken mycket. I sin ungdom spelade vår far trumpet och hans tre syskon fiol, esskornett och piano. Musikaliteten kom från både faderns och moderns sida. Musikkritikern och tonsättaren Sten Broman var en nära släkting på moderns sida.


På senare år gick vår far över till att spela tvärflöjt. Toner från detta instrument fick vi njuta av under mörka höstkvällar. Då brukade vår mor lägga boken, som hon läste i, åt sidan och taga fram handarbetet eller bara sitta och lyssna.




Andra nöjen på den tiden var schack och bridge. På kortet syns det gamla bridgegänget.

Stinsen Ola Nilsson efterträddes senare av Carl Mårtensson även han järnvägstjänsteman. Fruarna bjöd bridgespelarna på god mat och dryck.


Nu är snart alla, som arbetade i bryggeriet, borta. Men ibland träffar jag bilskollärare Erik Persson från Enetorpet. Som ung pojke arbetade han i bryggeriet. När vi ibland ses på stan, stannar vi till och växlar några ord. Samtalen blir ofta om minnen från den tiden.


Tillbaka till Arkelstorps bryggeri >>>

Tillbaka till Första sidan >>>


Carlaxel minns fabriken i Bjärlöv

2007-11-08


Nedanstående brev kom från Carlaxel Nilsson, Hässleholm
Mina föräldrar köpte, efter att först ha hyrt, en lägenhet med tillhörande spannmålsmagasin 1944. Jag som är född 1941 har vaga minnen från denna tid. Min far sålde byggnaden till Per S Persson från Maglehult 1947. Per gjorde om magasinet till en eldriven kvarnrörelse som malde till bönderna i trakten. Någon gång under senare delen av 40- talet elhärjades byggnaden och blev aldrig åteuppbyggd.

Lite kuriosa: Jag har en del köpehandlingar och annat från fars köp och försäljning om Du är inresserad. Tyvärr har jag inga foto från magasinet kvarnen, men tror mig kunna återge den som en skisss. Jag minns också möllaren Per, han hade protes på vänster arm med en krok där handen skulle vara, med trots detta var han en hejare på att binda sina mjölsäckar vilket var underligt att se för en liten påg.

Fabriken på nr 14 i Bjärlöv som Du frågat efter har jag vaga minnen ifrån. Jag har för mig att den byggdes upp av Bertil Nicklasson (operasångerskan Birgit Nilssons man) som ägde gården Eriksberg i Bjärlöv.

Om det finns någon äldre person på nr 14, vi kallade gårdarna och husen som ligger S om fabriken för detta) så kanske om Du inte redan har fått andra förslag där finns en möjlighet att få mer fakta.  


Tillbaka till Tre Kockar AB >>>

Tillbaka till Första sidan >>>


Enarts hemcharkuteri med Ella och Enart, sonen Lars berättelse

2007-10-18
        
Bildtexter från vänster:
Köpebrev från 1934.
Intyg från Handelsregistret
Annons om Dagens rätt eller en halv grillad kyckling med vårsallad för 4.50 kronor.
Ella och Enart i affären på Nygårdsvägen, i bakgrunden syns ett stort träkylskåp, gjort på Rödaleds snickeri.
Enart stoppar korv.
Enart, i början på 30-talet, på väg ut för att sälja kött och charkuterier i en hyrd bil från Andelsslakteriet Långebro.

Fotograf är Lars Alverup som välvilligt lånat ut dem till bloggen.


Hur Enarts hemcharkuteri startade

Min far Enart har berättat hur det kom sig att han började med att sälja köttvaror från en liten inhyrd skåpbil från Andelsslakteriet på Långebro, så här var det:


Enart föddes 1908, efter avslutad folkskola och fortsättningsskola värvade han sig den 1 november 1924 som sextonåring, vid Wendes Artilleriregemente, han blev furir 18 april, 1928 och tog avsked från nionde batteriet på Wendes 31 oktober, 1931.


Det var så kallat "dåliga tider" och ont om arbete så det gällde att vara aktiv och skaffa sysselsättning själv. Enarts bror, Folke, arbetade med att sälja köttvaror på bygden runt Kristianstad från skåpbil och det nappade också Enart på.

Bästa söndagskostymen
Han har talat om för mig när han klädde sig i bästa söndagskostymen, (det fanns nog bara en kostym) och uppsökte direktör Arthur Wennerholm på Andelsslakteriet på Långebro för att ta reda på om det fanns möjlighet att hyra en bil för att kunna köra på landet och sälja slakteriets produkter. Enart fick ett positivt besked från direktören och fick hyra en bil som var lämplig för ändamålet. Observera att kylförsedda bilar fanns ej vid denna tid, det var att hämta varorna på morgnarna på slakteriet och efter avslutad försäljningsrunda återlämna det överblivna till kylförvaring på Andelsslakteriet.


Far tog sitt körkort den 19 november 1931 och började genast med köttförsäljningen och det hela började med att endast erbjuda landsbygdskunderna hela grishuvud som var mycket användbara för husmödrar som kunde ta till vara alla detaljer för att bland annat göra pressylta som de konserverade med den tidens teknik, (tänk så enkelt vi har det idag 2007 då vi behändigt stoppar köttbitarna i vår egen kyl eller frys.)

Konserverat kött inget för en tonåring
Hos Enart och Ella konserverades ingenting,det fick kunderna sköta om själva om de ville. Det krävdes ett antal glasburkar med lock och tillhörande gummipackningar. När den produkt som skulle konserveras hade lagts  i burkarna satte man gummipackningen och locken på. Vatten fylldes på och sedan värmdes hela grytan upp till viss värme  varvid luft evakuerades och burkarna innehåll blev på så sätt förvarade lufttätt. Själv har jag aldrig ätit konserverat kött eftersom  färg och konsistens på innehållet i burkarna aldrig sammanföll med mina matönskningar när jag var i tonåren .


Försäljningen av grishuvud gick mycket bra
Försäljningen av grishuvud gick över förväntan och så småningom utvecklades rörelsen till att omfatta andra charkuterivaror allt eftersom kunderna efterfrågade produkter som fanns i Andelsslakteriets sortiment.


Far bodde då i Näsbys nordligaste del i ett litet extrahus som han långt senare pekade ut för mig med kommentaren: "där blev Du till 1935 Lasse", så var det med det!

I Näsby fanns en köttaffär på Nygårdsvägen strax intill Sven Perssons speceriaffär, den ägdes av Egon Sandqvist och det råkade bli så att Enart och Egon samarbetade med förvaring av kött och transporter till Andelsslakteriet. 1934 ville Sandqvist sälja sin affär och Enart bjöd tydligen högst (2500:- för varulagret) medan lokalen hyrdes ut av "Sven-Pers".


Enart behöll sina kötturer på landet och för att klara även affären på Nygårdsvägen fick han anställa ett biträde till denna. Året var 1934, Enart var en välväxt muskulös karl i sina bästa år som under militäråren varit mycket aktiv som gymnast inom KAIF-Kristianstad, så det gick som det gick, Enart träffade Ella Eriksson från Palestina i Hammar och så vitt jag vet uppstod kärlek eftersom jag själv är ett åsyna bevis för detta.

Passade barn samtidigt med affärsjobbet
Under mitt första levnadsår bodde vi i ett av husen längst upp på Nygårdsvägen. Det var gångavstånd till affären och Mor Ella övertog rollen som biträde i charkuteriaffären samtidigt som hon passade mig. Tiden gick och mina föräldrar jobbade på och klarade sig bra genom åren efter vad jag förstår. Tack vare I 6 regementet bodde det mycket folk i Näsby som hade sin bärgning på regementet och dessutom var trogna kunder hos kötthandlaren Enart Persson.


Affärsverksamheten utvecklades sakta men säkert allt eftersom kyltekniken gjorde sitt intåg i den lilla charkuteriaffären i form av ett gigantiskt träskåp som beställts hos Rödaleds snickeri och i källaren ställdes kompressorn som försåg skåpet med kyla. Nu slapp de transportera köttet till och från slakteriet.


Enart körde fortfarande på landet och köpte för dens skull en ny stor ljusgul skåpbil av märket Chevrolet, den utrustades med rostfri inredning av Rubergs på Långebro, jag kommer ihåg att Far var mäkta stolt över sin bil.
 
Kortvarig glädje över bilen
Glädjen skulle emellertid bli kortvarig, året var 1939 och det kom orosmoln från omvärlden. Enart blev som många andra svenska män inkallad till "beredskapen" och hamnade först i Bodens fästning och sedan i Charlottenberg som koktrosschef. I samband med mobiliseringen rekvirerade staten in så många bildäck man kunde, så även däcken på Enarts nya bil som blev uppallad på träbockar och stod stilla till efter kriget utan att dra in några pengar, det gjorde inte situationen lättare för alla som drabbades.

Under tiden skötte hustrun Ella Persson affären och allt annat på hemmaplan, så här i efterhand kan jag inte riktigt förstå hur hon orkade med detta. Ransoneringen infördes och den gjorde livet surt för alla som handlade med livsmedel. Jag kommer ihåg att jag hjälpte till med att klistra inlösta ransoneringskuponger på bruna livsmedelskupongkartor som för övrigt hade ett förfärligt lim som inte var trevligt att slicka på.

Kriget upphörde
1945 upphörde andra världskriget och allt återgick så sakteliga till normala gängor igen i omvärlden och naturligtvis även i lilla Näsby.


Enart upphörde med den mobila köttförsäljningen och koncentrerade sig på affären på Nygårdsvägen. Förutom Enarts affär fanns Sven-Pers speceributik, Glans Bageri, Eklunds Cafe, Cafe Linda, Borggrens frisörsalong, Holms skomakeri, Allè Caféet och så småningom ett nybyggt Konsum uppe vid Näsbychaussén som tillsammans bildade ett litet affärscentrum.


Trots tilltagande konkurrens i branschen ökade Ella och Enart sin omsättning och arbetade upp affären till en populär köttbutik för folk som ville ha vällagade och framför allt "hemlagade" köttvaror. Ella och Enart hade långa arbetsdagar i sin köttaffär men de hann också med att utöka familjen med en påg som föddes den 5 juli 1945 och fick namnet Olle. Mor Ella fortsatte som biträde och tillverkare i charkuteriaffären som vanligt och ordnade barntillsyn,med hjälp av barnpigor som var som barn i huset och trots små lägenheter bodde hos familjen.

Efterkrigstiden satte fart på hjulen

Efterkrigstiden satte extra fart på hjulen överallt och det satte också spår för charkuteristerna i Näsby som kunde glädjas åt ökad omsättning och ett otroligt gensvar från kunderna, gamla som nya.


Ella och Enart kämpade på i sina gamla lokaler ända till den 15 september 1955 då det blev dags att bryta upp. Enart hade fått nys om att Konsum hade lagt ned sin affär på Fästningsgatan 19 på Östermalm och nappade direkt på att överta denna affärslokal, som endast krävde en rejäl uppfräschning.


Men det var med en viss bävan som Mor och Far tog steget in bland "staboarna". Det visade sig dessbättre vara ett väldigt klokt steg för det blev full fart från början och ökade hela tiden trots att små s k "stormarknader" med fullsortiment dök upp lite överallt. Men Mor och far red ut stormen och lyckades mycket bra.


Rökt korv en kundmagnet
Om inte Enarts chark var känt innan så blev det nu välkänt för alla som var matintresserade och inte minst för dem som var ute efter färdiglagad middagsmat att äta hemma i sin bostad eller arbetsplats. Dagens rätt kom att bli en uppskattad succé som drog kunder. En annan kundmagnet blev den rökta korven som undertecknad tog handgriplig del av genom att efter mina ordinarie arbetspass på Posten hjälpa Far med att tillverka denna populära vara.


Inför varje jul var det massor av paket innehållande Enarts rökta korv som skulle slås in och skickas till folk som hade flyttat från stan och som tvunget ville få julstämningen komplett genom att känna doften från de rökade Skånekorvarna och det fixade vi naturligtvis med glädje.


Allting har en ände och familjen splittrades genom skilsmässa mellan Mor och Far och detta blev början till slutet för Enarts Charkuteri. Mor Ella flyttade till Enskede och Far försökte att med hjälp av anställd personal driva rörelsen vidare, vilket inte lyckades särskilt bra.


Affären såldes och lades slutligen ned efter något år. Ella slutade sina dagar på äldreboendet i Vä 2004och blev nästan 90 år, Enart var också på samma äldreboende och avled 81 år gammal 1989 .

Lars Alverup

Birgit och Lars Alverup skickar även med ett recept på julkorv >>>


Tillbaka till Enarts Charkuteri >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Personliga berättelser är ett fritt forum

2007-10-12
Har du ett minne av livsmedelsförädling? Dela med dig!

Så andra kan komma ihåg och inget glöms bort.



I denna kategori finns möjlighet för dig att dela med dig av dina personliga minnen av livsmedelsindustrin i Kristianstad kommun. Har du varit med och förädlat livsmedel? Eller som barn som vuxit upp i föräldrarnas verksamhet? Berätta för oss andra.

Du minns kanske någon speciell människa, en fantastiskt god produkt eller ett spännande möte.

Men det kan lika gärna handla om det vardagliga, som att köpa mjölk i mjölkaspann eller när köken saknade kylskåp och vilka konsekvenser det förde med sig.

Kort sagt berätta i Personliga berättelser som är ett fritt forum som enbart begränsas av din egen upplevelse. 

Inte någonstans i bloggen publicerar vi angrepp på person eller företag. Och inga anonyma inlägg

Skicka det gärna med epost, livsmedel@regionmuseet.se . Underskrivet med namn och telefonnummer så jag kan nå dig om något är oklart.

Och!

Du som inte är van vid datorer kan också skicka ett vanligt brev:

Regionmuseet Kristianstad
Leif Börje-Frid
Box 134
291 22 Kristianstad

Eller ring 044 13 58 29


Vill du läsa vad som redan skrivits om det företag du har minnen kring?
Gå då in på Personliga berättelser, Dagens företag eller Historiska företag och klicka dig fram.



Läs Personliga berättelser genom att klicka på namnet:

Hans Duvander, Äggförsäljningsföreningen Mars / Svenska Äggexporten, Äventyr i snöstorm >>>

Lillmor Moberg-Larsson, Arkelstorps Bryggeri >>>,

Lars Grip, en bildberättelse från Minnesluckan och miniutställningen om livsmedel >>>

Jan Björk, en bildberättelse från Minnesluckan och miniutställningen om livsmedel >>>

Per Gustafsson, CPC >>>

Carlaxel Nilsson, Tre Kockar AB, pommes fritesfabrik i Bjärlöv >>>

Lars Alverup, Enarts Charkuteri >>>

Bo Karlsson, Skånemejerier >>>

Gunnar Norén, Om konsten att skära en spettkaka >>>