Grisfötter och wienerkorv på burk.

Företagsnamn: Ostkompaniet
Företagsform: HB
Huvudkontor: Danderyd, Stockholm
Lokalisering av tillverkning: Ostkompaniet Förädling i Kristianstad. Osttillverkning i Kristianstad, Östersund, Bollnäs.
Ägare: Milko och Skånemejerier
Grundare: Skånemejerier och Milko 2002
Eventuell nedläggning år:  ----
Tidigare ägare: ---- 
Tillverkning: Ostkompaniet Förädling lagrar, konsumentförpackar (bit, skiv, riv etc.) och levererar  till grossist.
Råvaror: Hårdost
Omsättning: ca 750 mkr
Antal anställda: 70
Marknad i Sverige: Rikstäckande inom detaljhandel och storhushåll.
Marknadsföring: Ja
Export: Export av ost sker via moderföretagen.
Produktutveckling: Ja
Hinder för utveckling: ---
Varumärken: Ostkompaniet, Allerum, Marsvinsholm, Hälsinge, Glimminge, Västan, MiniMi
Litteraturtips: Ostkompaniets Njutningslära, Nyström, Edgren, Jamais, Grenadine förlag, finns att läsa på Regionmuseet.

Övrigt: ---

Regionmuseets arkiv: ---

Övriga arkiv: ---

Berättelser >>> Bo Karlsson, >>>.

Bildgalleri >>>

Recept >>>

Företagets hemsida >>>

Tillbaka till Dagens Företag >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

1971 flyttade jag hemifrån till Landskrona. Vid denna tidpunkt kunde man endast köpa franskt bröd och sirapslimpa. Jag hade växt upp med mammas goda fina bröd. Men fortfarande kunde jag åka hem och få med mig bröd, nu i fryst tillstånd.

1976 flyttade jag med familj till Norrköping. Jag saknade det goda brödet och bad mamma skriva ett recept.

Mamma skrev ner ett recept, men påpekade att brödet inte blir exakt detsamma i elugn. Då mina barn var små bakade jag ofta enligt detta recept.

Numera finns så mycket gott bröd i affärerna, men doften av nybakat bröd runt Bjärlövs Bageri i den lilla byn, sitter fortfarande kvar i näsborrarna.

Bildtext:
Assar Bergkvist diskuterar med inrikesminister Rune Johansson när KonsumBagarns nya bagerifabrik invigdes 1966.


Namn: Assar Bergkvist

Bostadsort: Näsby

Född: 1923

Vårt samtal ägde rum i hans lägenhet i Kristianstad 11 oktober 2006

Långa arbetsdagar
Som femtonåring, 1938, fick Assar Bergkvist, idag 83 år, sitt första jobb på Lenanders Bröd i Everöd som hips (lokalt uttryck för springpojke) för den facila lönen av 20 kronor i månaden plus fri mat de dagar han arbetade.

- Som hips cyklade jag ut med beställningar på matbröd, kakor och ibland tårtor till kunder som hade beställt. Arbetsdagarna var långa. Redan klockan sex på morgonen började jag och framåt sex på kvällen var dagens arbete slut, sex dagar i veckan, berättar Assar Bergkvist. Pauser blev det när mat serverades.

Ändå påpekar Assar flera gånger under vårt samtal att Sigurd och Elisabet Lenander var mycket snälla. Som hips fick han ibland dricks och varje tvåöring eller femöring bokförde han nogsamt i sin lilla kassabok.

- Tyvärr, konstaterar Assar, har den försvunnit. Det skulle vara skoj att titta i den i dag.

När det inte fanns några ärenden för Assar att uträtta fick han räfsa gården, såga ved till ångpannan eller utfodra grisarna. Han avancerade snabbt från hips till lärling i bageriet.

Bar in skalkved
- Jag fick lära mig till bordsarbetare (den som knådar och formar degen) och att elda stenugnen till rätt temperatur, berättar Assar, enligt ett mycket bestämt mönster. På kvällen när bakningen var överstånden la jag in skalkved (skalkar blir över vid timmersågning) för att den skulle vara lagom torr till nästkommande morgon. Då jag åter skulle elda i ugnen. I jobbet ingick även att hålla vatten kokande för skållning av mjöl och att fristående bröd kunde kvalmas (ångas) en kort stund i stenugnen. Men det var viktigt att få ut kvalmen snabbt för annars sprack bröden.

Stenarna i ugnen hade ett vitaktigt sken när ugnen nått rätt temperatur. De rester av glöd som fanns kvar skulle då rakas ut i askhålet och med en blöt säckväv viska ut askan från ärnen (ugnens botten) så att bakverken inte blev smutsiga.

- Värmen skulle räcka till tre bak först vetebröd, sedan ljusa limpor och därefter de grova surdegsbröden, som behövde grädda länge i låg värme. Någon gång i veckan torkades skorpor allra sist, berättar Assar Bergkvist.

Under dagen kunde det hända att värmen sjönk i ugnen och då fick Assar ta fram en eldspruta, som drevs av olja, och under 15 till 20 minuter spruta in eld i ugnen för att få upp rätt temperatur

- Bröden skuvades (fördes in) in bröd för bröd i ugnen med en skuvstake (lång pinne med ett brett blad). I dag kan vi se dem på pizzerior, förklarar Assar.

Trågarn (degblandaren) kom till bageriet några timmar före de andra. Han hade hjälp av en elektrisk degrörare för att blanda ihop de olika degarna.

Maskinen hjälpte människan
- Detta var vid en tid då maskinen hjälpte människan, i dag är det väl nästan tvärtom, funderar Assar. På landet med luftledningar hände det att strömmen försvann. Då gällde det att alla som redan kommit till bageriet hjälptes åt att blanda deg. Kunderna skulle ju inte behöva vänta alltför länge på sitt nybakade bröd. Strömmen gick ofta. Vissa bröd ska ha skållat mjöl för att bli riktigt saftiga och goda och då fick trågarn göra det dagen före så att mjölet hann svalna.

En annan funktion i ett bageri är bordsarbetarens, som rev (knådade) degen och han hade alltid en degklump i varje hand. De färdiga limporna vägde ett kilo och kostade då i slutet av 1930-talet 40 öre styck.

- När degen kändes bra i bordsarbetarens händer vidtog uppslagning av degen (forma den till limpor eller vetebröd) efter hand som de var klara satte vi bröden på plankor och vetebröden på plåtar, förklarar Assar, och bar in dem i rasken (jäsrummet). Ugnspassarens jobb var mycket viktigt. Det kvittade hur bra jobb trågarn och bordsarbetaren gjorde om ugnspassaren grönade bröden (brände), berättar Assar.

Innan Assar rykte in i lumpen1945 och gjorde tjänst under kriget, bland annat vid norska gränsen, hade han fått lära sig att bli trågare och han hade dessutom fått en veckas semester.

- Jag hade inte råd att åka någonstans men bara vara hemma och vila var en lyx. När jag kom tillbaka efter semestern då tog jag mäster i hand och tackade som om jag fått vilan av honom som en personlig gåva. Så en liten bit i det fackliga arbetet har vi allt kommit, säger Assar och ler.

Efter kriget investerade Lenanders Bröd i två nya ugnar som stod ovanpå varandra men där ugnen fortfarande var av sten. Dessa ugnar eldades från baksidan och kunde eldas under hela dagen. Den övre ugnen var i normal arbetshöjd medan den undre var nedsänkt.

Hoppa ned i sumphålan
- Ugnspassaren fick hoppa ned i en sumphåla (en smal gång) när han skulle ta ut bakverken. Vid arbete i den övre drogs en järnlucka över gången.

På Lenanders Bröd jobbade Assar Bergkvist till 1947 då han flyttade in till Kristianstad och började på Konsumbagarn, som då fanns på Österlånggatan.

- De hade en stor dubbel oljeeldad skivugn (utdragbara gjutjärnskivor). Men de hade också en vedeldad stenugn. Verkmästare Liljedahl satte mig till bordsarbetare men jag fick snart bli trågare, berättar Assar. Den andre trågarn var lite slarvig och allt som oftast glömde han någon ingrediens och då var degen till spillo. Allt arbete fick göras om med försening som följd.

En tid efter Assar tagit över trågarjobbet vaknade han av stenar som kastades på hans fönster. Detta var långt innan telefonen var varje familjs egendom. Assar hade försovit sig klockan var halv sju och han skulle börjat klocka fyra.

- Då lärde jag mig den handgripliga vägen att försover bagarns sig så vet hela stan om det.

Assar skrattar gott åt minnet.

Året var 1955, Lenanders Bröd hade rönt stor framgång med sitt grova surdegsbröd och Assar fick erbjudande om att komma tillbaka.

- De hade nu utökat och hade fem dubbelugnar, tack vare succén med grovbrödet, berättar Assar. Varje ugn var fortfarande i sten.

Inte övergav mäster Lenander stenen i ugnen även om de elektriska ugnarna trängt undan de vedeldade. Med stolthet i rösten berättar Assar:

- Lenanders grova transporterades i bilar över nästan hela Skåne, vi sålde mängder av bröd i Malmö.

Innan Assar började på Lenanders Bröd 1938 cyklade Sigurd Lenander själv ut med brödet. Fru Elisabet Lenanders bror tog sedan över och körde ut med sin bil. Och 1955 när Assar återvände körde fyra bilar ut med bröd.

Surdegen kostade många öl
Det fanns en hemlighet med surdegen till det grova brödet som bagarmäster Lenander bara lät Elisabet få veta så hon skulle kunna göra den om mäster var sjuk.

- Mäster hade i slutet av 30-talet fått receptet till surdegen av en vandrande gesäll, som efter ett helt bakbord fullt med tomma ölglas lämnade ifrån sig receptet, berättar Assar och skrattar.

På Lenanders Bröd blev Assars uppgift att passa alla ugnarna och när bröden var färdiga gällde det att jobba snabbt med skuvstaken för att få ut alla bröden.

- Då kallade jag på bordsarbetarna för att de skulle komma och pensla bröden med en blandning av potatismjöl och vatten för att bröden skulle bli blanka och fina.

Konsumbagarn blev Assars nya arbetsplats 1964 som då låg på Hammarslundsvägen där Sture Bröd nu ligger.

- Som bagare var det viktigt att byta bageri för att utvecklas, förklarar Assar.

De två sista åren före pensioneringen bakade han mest på konditoriavdelningen för där fanns, och finns, fortfarande lite handkraft kvar i jobbet.

Maskinerna har tagit över
- Annars känns det som om maskinerna har tagit över och det kanske behövs men jag är glad att jag inte är bagare i dag, som gammal bagare kändes det tillfredsställande att se den färdiga produkten utseendemässigt och med bra kvalitet tillverkad genom mitt arbete med händerna.

Tillbaka till KonsumBagarn >>> eller Lenanders Bröd >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

     
Bildtexter från vänster:
Brita Persson jobbar i affären samtidigt som hon tittar till dottern Lena och hennes kusin Peter som leker på gården bakom affären.
Rune, Inga, Frideborg och Blom tar en paus i arbetet.
Julskyltad charkuteridisk.
Inga Persson städade i affären i 16 år.
Jöns Olsson köpte korv och kött på Näsby Chark sedan köre han runt och sålde på landsbygden. Här tvättar av bilen efter välförrättat värv.

Samtal med Rune Persson och hustrun Brita i deras hem i Kristianstad.

Studiebesök 18/1 på Näsby Chark och därefter samtal 31/1 i hemmet.

Rune Persson, född 1930, Brita född 1932 och de gifte sig 1954.

Fortsatte sin farbros tradition
Den 5 september 1955 köpte Brita och Rune Persson Enarts charkuteriaffär på Nygårdsvägen. Enart Persson var farbror till Rune. I ena halvan av butikslokalen hade det tidigare varit en mjölkaffär men den flyttade när Rune och Brita tog över. Rune var den som jobbade i charkuteriet och fortsatte sin farbrors tradition att förse omgivningen med färdiglagade maträtter och egentillverkade charkuterier. Brita jobbade hos en guldsmed men hjälpte till på lördagar i deras affär.

- Vi gjorde all sorts mat, köttbullar, pannbiffar, kåldolmar, ärtsoppa, bruna bönor, rotmos och vi försökte även en gång att steka sill. Men lukten! Det luktade ju sill i hela affären, berättar Rune entusiastiskt.

Charkuteriaffären hade funnits där länge. Enart hade i sin tur köpt den 1934.

- Ja, han köpte den av en som hette Sandkvist, säger Rune. Och han hade startat den redan i början på 1900-talet.

Affären revs 1964. På vintern kunde det bli kallt och mycket imma på rutorna. Det hände att det rann så mycket vatten på rutorna att det frös till is.

Kallt på vintern
- Vi eldade i en kamin därbak där vi lagade maten och det fanns även ett element men det räckte inte till att värma upp lokalen. En vinterdag var det så tjockt med is på rutan att Frideborg, som hjälpte till att göra olika sallader, skrev i isen: "Bakom denna isbarriär döljer sig en charkuteriaffär."

De första åren var tuffa rent ekonomiskt ibland kunde försäljningen vara så låg som 150 kronor en måndag. På lördagarna tiodubblades omsättningen. Ett oxinnanlår kostade då omkring 9 kronor kilot. Men det var bankens attityd som var svårast att ta.

- De var inte alls samarbetsvilliga, de behandlade oss rent ut sagt för djävligt. Vi fick låna 8000 kronor till köpeskillingen men vi fick ingen checkkredit så vi hade inget rörelsekapital. Det var en tuff tid. Det hände många gånger att vi funderade på hur vi skulle få ihop pengar till amortering och hyra. Men vi red ut stormen.

Det mesta gjordes för hand
I och med att huset revs, 1964, flyttade Kristianstad Näsby Chark AB, som är det formella bolagsnamnet till Kopparvägen på Näsby industriområde. Efter flyttningen var det slut med den dagliga försäljningen över disk till privatkunder. Nu inriktade sig Rune på att sälja till affärer, föreningar och grossister.

- I affären hade vi gjort det mesta för hand men efter några år fick jag tag på en maskin som hjälpte mig att blanda ingredienserna. I den nya lokalen fick jag flera olika maskiner till hjälp framför allt med att få in korvarna i korvskinnen och att packa korvarna. Nu behövde jag inte stå och göra det för hand.

Kryddningen skedde nu inte längre för hand utan utvecklades i samarbete med Culinar i Fjälkinge.

- Vi kryddar, väger och smakar sedan får vi färdiga kryddblandningar från Culinar. Så på det sättet har jobbet blivit annorlunda från den tid när jag rörde ihop allt för hand. Men jag tycker fortfarande charkuteristen bär hantverkets prägel.

Utbyggnad av hygieniska skäl
Verksamheten växte och de behövdes en lokal för att stycka köttet. Några hundra meter bort låg ett lager med färdiga kylar och frysrum. MM- glass ägde lokalen de hade haft lager där. Vi köpte den och byggde om den så den passade vår verksamhet.

- Jag fick inte bygga till den lokal jag redan hade så därför sneglade jag på det gamla mejeriet. Efter mycken palaver med banken lyckades jag köpa det och började stycka kött där. Men det var så tungrott att jag tog kontakt med hälsovårdsnämnden och bad dem hjälpa mig få bygga ut. De tryckte på av hygieniska skäl så byggnadsnämnden gick med på utbyggnad.

Sedan den första utbyggnaden har det blivit åtskilliga omändringar och tillbyggnader. Huset har till och med fått en övervåning. Hela Näsby chark är grundligt murat och Rune fick utlopp för sina snickardrömmar..

- Vi hade vår hovmurare Mårtensson och så gjorde jag själv takstolarna därför vet jag att det är en rejäl byggnad. Den sista, tror jag, utbyggnaden var 1992 nu blir det nog inte fler.

Redan vid 17-års ålder hade Rune bestämt sig för att starta eget. Han hade en plan att lära sig så mycket som möjligt om kött och att göra bra charkuterivaror.

Började på KBS slakteri
- Mina farbröder hade eget företag och det ville jag också ha. Visserligen såg jag att de jobbade mycket men de kunde också tjäna pengar. Min ena farbror, Folke, körde med varubil på landet i nästan 50 år. Min andre farbror, Enart, vars charkuteriaffär jag köpte, började också en gång med att köra varubil. De inspirerade mig till att starta eget.

Runes yrkesliv började sommaren 1946 på KBS slakteri där var han till augusti 1947 då ett jobb på ett charkuteri i Helsingborg lockade.

- Jag ville lära mig något mera så ett charkuteri var perfekt. Men efter en sju åtta månader fick jag hemlängtan. Det var ensamt att bo i Helsingborg så jag återvände och fick jobb igen på KBS. Där fick jag hoppa runt på alla möjliga jobb. Det var min egen idé för jag ville lära mig så mycket som möjligt om kött.

Gjorde lumpen på slakteripluton
I lumpen fick Rune tjänstgöra i en slakteripluton som var stationerad i Hässleholm. Efter lumpen blev det jobb på Charkuteribolaget i Kristianstad i ett år. Därefter började han på Konsums Charkfabrik och var där tills han startade eget.

- Jag kommer ihåg att jag fick 147 kronor i veckan i lön. På Konsum jobbade jag tills jag 1955 tog språnget och köpte min farbrors affär.

Efter över femtio år i branschen bör Rune veta vad en riktig korv ska innehålla.

- En bra korv består av fläskkött, nötkött, späck, lite kryddor och stärkelse för att hålla ihop. 

 

    
Bildtexter från vänster:
Rune stoppar korvar.
Rune trär upp korvar för att hänga dem på tork.
Rune i affären väntar på dagens första kund.
Rune och Börje Svensson tar en paus i arbetet.
Rune knådar ihop smeten till Runes rökta korv.

Samtliga foton utlånade av Rune och Brita Persson.


Tillbaka till  Näsby Chark >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

   

Bildtexter från vänster:
Flasktvätt utanför bryggeriet.
Per Moberg rör om i svagdrickan.
Tappning av läskedrycker i bryggeriet.
Färjan till Ivö bilden troligen från 1920-talet.
Häst och vagn lastas utanför bryggeriet.

Samtliga foton här ovan är utlånade av Lillmor Larsson

Samtal med Lillmor Moberg-Larsson  23 januari 2007 i hennes och maken Torstens hem i Kristianstad.

Namn: Lillmor Moberg-Larsson

Bostadsort: Kristianstad

Född: 1934

Arbetsplatser:

Folket i byn ville ha ett musteri
Per Moberg, 1880 - 1960. Folket i byn frågade bryggare Per Moberg om han inte kunde starta ett musteri. Först ville han inte men gav efter och startade musteriet 1939 och drev det fram till sin död. Hustrun Ida, 1900 - 1990 drev det säsongen ut och i början av 1961 lades det ned helt.

Bryggeriet övertog Per Moberg redan 1911 från Carl-Johan Johansson och Per Svensson. De båda startade bryggeriet i början på 1900-talet. Per Mobergs far Janne Moberg ägde och drev Löberöds Bryggeri som övertogs av Pers bror Axel Moberg. En riktig bryggarfamilj med andra ord.

Lillmor jobbade aldrig i musteriet. Hon blev lärare. Men ibland var hon inne i musteriet och hjälpte till att fylla upp äppelmust i flaskorna och korka dem.

I musteriet jobbade hustrun Ida och några kvinnor och en man från byn. Ida körde ibland lastbilen men hon ville inte gärna köra på färjan ut till Ivön. Erik Persson jobbade i bryggeriet och han fick köra ut öl och svagdricka med häst och vagn under kriget då bilen beslagtogs av militären.

Små gröna glas
- Musteriet marknadsfördes på Vånga Blomsterfest, kanske sommaren 1940. Då hade far tagit fram en speciell flaska, små gröna glas och en bricka som den nypressade musten serverades från, berättar Lillmor Larsson. Några flaskor har vi kvar.

Det finns även en stämpel för att i tunnor och i skyddsträet runt svagdricksflaskorna kunna bränna in att det var klass 1 och skattefritt. Och en stor slev som Per Moberg använde för att röra om i drickakaret.

- Ibland lämnade folk in så dåliga äpplen att det inte gick att göra must på. Då sorterade far och jämnade ut mellan dem som lämnat in bra äpplen.

Folket i bygden kom med äpple och flaskor. Äpplena vägdes och av två kilo saftrika äpplen blev det cirka en liter must. Det hände att kunder gick samman med sina äpplen och delade på musten.

Tillverkningen av must gick till på följande vis:

Äpplen sorterades, dålig och rutten frukt kastades. Övriga äpplen hälldes i ett kar med vatten för att tvättas. Därefter tog en elevator upp äpplen till en maskin, som rev dem till äpplemassa. Massan lades i dukar i en press. Där pressades massan för att få ut äppelsaften. Saften filtrerades för att få bort äpplerester sedan hälldes den i ett stort rostfritt kar. På kvällen tillsatte Per pektin i musten och på morgonen var det dags att fylla flaskorna. För att flaskorna skulle vara riktigt rena tvättades de först med syra och sköljdes noga med vatten innan de fylldes med äppelmust. Påfyllningen skedde med en tratt och en skopa. Även korkningen skedde för hand. Sedan ställdes de i ett kar med vatten som på kvällen hettades upp för att pastörisera musten. Dagen efter togs de upp och packades i lådor.

De flaskor som skulle säljas etiketterades men det var ingen stor försäljning den skedde alltid genom beställning. Kunderna kunde beställa några flaskor eller en låda och i vissa fall flera lådor. Denna must gjordes av egna eller inköpta äpplen.

    
Etikett till en julmustflaska från Arkelstorps bryggeri och två för bryggeriets äppelmust.



Tillbaka till Arkelstorps Musteri >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Min far Enart har berättat hur det kom sig att han började med att sälja köttvaror från en liten inhyrd skåpbil från Andelsslakteriet på Långebro, så här var det:

Enart föddes 1908, efter avslutad folkskola och fortsättningsskola värvade han sig den 1 november 1924 som sextonåring, vid Wendes Artilleriregemente, han blev furir 18 april, 1928 och tog avsked från nionde batteriet på Wendes 31 oktober, 1931.

Det var så kallat "dåliga tider" och ont om arbete så det gällde att vara aktiv och skaffa sysselsättning själv. Enarts bror, Folke, arbetade med att sälja köttvaror på bygden runt Kristianstad från skåpbil och det nappade också Enart på.

Bästa söndagskostymen
Han har talat om för mig när han klädde sig i bästa söndagskostymen, (det fanns nog bara en kostym) och uppsökte direktör Arthur Wennerholm på Andelsslakteriet på Långebro för att ta reda på om det fanns möjlighet att hyra en bil för att kunna köra på landet och sälja slakteriets produkter. Enart fick ett positivt besked från direktören och fick hyra en bil som var lämplig för ändamålet. Observera att kylförsedda bilar fanns ej vid denna tid, det var att hämta varorna på morgnarna på slakteriet och efter avslutad försäljningsrunda återlämna det överblivna till kylförvaring på Andelsslakteriet.

Far tog sitt körkort den 19 november 1931 och började genast med köttförsäljningen och det hela började med att endast erbjuda landsbygdskunderna hela grishuvud som var mycket användbara för husmödrar som kunde ta till vara alla detaljer för att bland annat göra pressylta som de konserverade med den tidens teknik, (tänk så enkelt vi har det idag 2007 då vi behändigt stoppar köttbitarna i vår egen kyl eller frys.)

Konserverat kött inget för en tonåring
Hos Enart och Ella konserverades ingenting,det fick kunderna sköta om själva om de ville. Det krävdes ett antal glasburkar med lock och tillhörande gummipackningar. När den produkt som skulle konserveras hade lagts  i burkarna satte man gummipackningen och locken på. Vatten fylldes på och sedan värmdes hela grytan upp till viss värme  varvid luft evakuerades och burkarna innehåll blev på så sätt förvarade lufttätt. Själv har jag aldrig ätit konserverat kött eftersom  färg och konsistens på innehållet i burkarna aldrig sammanföll med mina matönskningar när jag var i tonåren .

Försäljningen av grishuvud gick mycket bra
Försäljningen av grishuvud gick över förväntan och så småningom utvecklades rörelsen till att omfatta andra charkuterivaror allt eftersom kunderna efterfrågade produkter som fanns i Andelsslakteriets sortiment.

Far bodde då i Näsbys nordligaste del i ett litet extrahus som han långt senare pekade ut för mig med kommentaren: "där blev Du till 1935 Lasse", så var det med det!

I Näsby fanns en köttaffär på Nygårdsvägen strax intill Sven Perssons speceriaffär, den ägdes av Egon Sandqvist och det råkade bli så att Enart och Egon samarbetade med förvaring av kött och transporter till Andelsslakteriet. 1934 ville Sandqvist sälja sin affär och Enart bjöd tydligen högst (2500:- för varulagret) medan lokalen hyrdes ut av "Sven-Pers".

Enart behöll sina kötturer på landet och för att klara även affären på Nygårdsvägen fick han anställa ett biträde till denna. Året var 1934, Enart var en välväxt muskulös karl i sina bästa år som under militäråren varit mycket aktiv som gymnast inom KAIF-Kristianstad, så det gick som det gick, Enart träffade Ella Eriksson från Palestina i Hammar och så vitt jag vet uppstod kärlek eftersom jag själv är ett åsyna bevis för detta.

Passade barn samtidigt med affärsjobbet
Under mitt första levnadsår bodde vi i ett av husen längst upp på Nygårdsvägen. Det var gångavstånd till affären och Mor Ella övertog rollen som biträde i charkuteriaffären samtidigt som hon passade mig. Tiden gick och mina föräldrar jobbade på och klarade sig bra genom åren efter vad jag förstår. Tack vare I 6 regementet bodde det mycket folk i Näsby som hade sin bärgning på regementet och dessutom var trogna kunder hos kötthandlaren Enart Persson.

Affärsverksamheten utvecklades sakta men säkert allt eftersom kyltekniken gjorde sitt intåg i den lilla charkuteriaffären i form av ett gigantiskt träskåp som beställts hos Rödaleds snickeri och i källaren ställdes kompressorn som försåg skåpet med kyla. Nu slapp de transportera köttet till och från slakteriet.

Enart körde fortfarande på landet och köpte för dens skull en ny stor ljusgul skåpbil av märket Chevrolet, den utrustades med rostfri inredning av Rubergs på Långebro, jag kommer ihåg att Far var mäkta stolt över sin bil.
 
Kortvarig glädje över bilen
Glädjen skulle emellertid bli kortvarig, året var 1939 och det kom orosmoln från omvärlden. Enart blev som många andra svenska män inkallad till "beredskapen" och hamnade först i Bodens fästning och sedan i Charlottenberg som koktrosschef. I samband med mobiliseringen rekvirerade staten in så många bildäck man kunde, så även däcken på Enarts nya bil som blev uppallad på träbockar och stod stilla till efter kriget utan att dra in några pengar, det gjorde inte situationen lättare för alla som drabbades.

Under tiden skötte hustrun Ella Persson affären och allt annat på hemmaplan, så här i efterhand kan jag inte riktigt förstå hur hon orkade med detta. Ransoneringen infördes och den gjorde livet surt för alla som handlade med livsmedel. Jag kommer ihåg att jag hjälpte till med att klistra inlösta ransoneringskuponger på bruna livsmedelskupongkartor som för övrigt hade ett förfärligt lim som inte var trevligt att slicka på.

Kriget upphörde
1945 upphörde andra världskriget och allt återgick så sakteliga till normala gängor igen i omvärlden och naturligtvis även i lilla Näsby.

Enart upphörde med den mobila köttförsäljningen och koncentrerade sig på affären på Nygårdsvägen. Förutom Enarts affär fanns Sven-Pers speceributik, Glans Bageri, Eklunds Cafe, Cafe Linda, Borggrens frisörsalong, Holms skomakeri, Allè Caféet och så småningom ett nybyggt Konsum uppe vid Näsbychaussén som tillsammans bildade ett litet affärscentrum.

Trots tilltagande konkurrens i branschen ökade Ella och Enart sin omsättning och arbetade upp affären till en populär köttbutik för folk som ville ha vällagade och framför allt "hemlagade" köttvaror. Ella och Enart hade långa arbetsdagar i sin köttaffär men de hann också med att utöka familjen med en påg som föddes den 5 juli 1945 och fick namnet Olle. Mor Ella fortsatte som biträde och tillverkare i charkuteriaffären som vanligt och ordnade barntillsyn,med hjälp av barnpigor som var som barn i huset och trots små lägenheter bodde hos familjen.

Efterkrigstiden satte fart på hjulen

Efterkrigstiden satte extra fart på hjulen överallt och det satte också spår för charkuteristerna i Näsby som kunde glädjas åt ökad omsättning och ett otroligt gensvar från kunderna, gamla som nya.

Ella och Enart kämpade på i sina gamla lokaler ända till den 15 september 1955 då det blev dags att bryta upp. Enart hade fått nys om att Konsum hade lagt ned sin affär på Fästningsgatan 19 på Östermalm och nappade direkt på att överta denna affärslokal, som endast krävde en rejäl uppfräschning.

Men det var med en viss bävan som Mor och Far tog steget in bland "staboarna". Det visade sig dessbättre vara ett väldigt klokt steg för det blev full fart från början och ökade hela tiden trots att små s k "stormarknader" med fullsortiment dök upp lite överallt. Men Mor och far red ut stormen och lyckades mycket bra.

Rökt korv en kundmagnet
Om inte Enarts chark var känt innan så blev det nu välkänt för alla som var matintresserade och inte minst för dem som var ute efter färdiglagad middagsmat att äta hemma i sin bostad eller arbetsplats. Dagens rätt kom att bli en uppskattad succé som drog kunder. En annan kundmagnet blev den rökta korven som undertecknad tog handgriplig del av genom att efter mina ordinarie arbetspass på Posten hjälpa Far med att tillverka denna populära vara.

Inför varje jul var det massor av paket innehållande Enarts rökta korv som skulle slås in och skickas till folk som hade flyttat från stan och som tvunget ville få julstämningen komplett genom att känna doften från de rökade Skånekorvarna och det fixade vi naturligtvis med glädje.

Allting har en ände och familjen splittrades genom skilsmässa mellan Mor och Far och detta blev början till slutet för Enarts Charkuteri. Mor Ella flyttade till Enskede och Far försökte att med hjälp av anställd personal driva rörelsen vidare, vilket inte lyckades särskilt bra.

Affären såldes och lades slutligen ned efter något år. Ella slutade sina dagar på äldreboendet i Vä 2004och blev nästan 90 år, Enart var också på samma äldreboende och avled 81 år gammal 1989 .

   
Bildtexter från vänster:
Reklamaffisch för Karavankaffe.
Färdigrostat kaffe.
Karavanförpackningar.
Vera Larsson packar Karavan Mocka på "Da Capo" år 1929, Västa Boulevarden 15.
Här vakuumpackas kaffet av Anna-Lisa.


Samtal med Sture Jönsson i hans hem 20/12 2006 och 12/2 2007


Kafferosteriet går i graven

Så här skrev Sture Jönsson i "Personalens informationsbrev" 25 maj 1967:

"En epok, som vi inte vet när den började, är slut. Det, som för några 10-tal år sedan ansågs som nödvändigt, ja en livsnerv i en kolonialgrossiströrelse, blev efter hand en liten del av rörelsen för att omsider helt upphöra.

Det är med vemod som vi, som varit med länge, går med på denna förändring. Men utvecklingen går vidare och det går inte att spjärna emot. Den underbara kaffedoften, från nyrostat kaffe, får Kristianstadsborna gå miste om när de vandrar Norretullsvägen framåt."

Rosteriet var en del av verksamheten när Stures far BeJi övertog grossistfirman Otto Werlins eftr. 1913. Det fanns en liten, troligen handdriven, rostapparat med en kapacitet på tjugo kilo.

Det personliga rosteriet
- Det var aldrig något större rosteri vi hade, vi försåg handeln från en linje i norr vid Kalmar och Växjö, i väster vid Klippan och snett söderöver till Ystad, men vi var personliga. Varje handlare, som ville, fick sin egen personliga blandning med egen etikett. De trodde de var ensamma om sin kaffesort. Vi var som sagt ett litet rosteri och hade ingen möjlighet att ha hur många kaffeblandningar som helst. Därför kunde en handlare i Ystad få samma kaffe som en handlare i Småland men med var sin personliga etikett.

För att utveckla rosteriet bestämdes att Sture, som då var 25 år, skulle anta en inbjudan från rosteriets leverantör, Jounqueria Meirelles i Santos, om en studieresa för att lära mera om kaffe. I början av januari 1939 äntrade Sture en av Johnssonlinjens fartyg med destination Brasilien. Cirka sexton dagar senare anlade fartyget i Rio de Janeiros hamn och Sture fick en glad överraskning.

Hamnade mitt i Riokarnevalen
- Jag kom rakt in i Riokarnevalen. Det var helt fantastiskt att komma från vintriga Sverige till en folkfest där massor av människor dansade och sjöng på gatorna. En eftermiddag när jag hänförd stod och tittade på danserna och lyssnade på musiken hörde jag två svenska sjömän stå och prata. Den ene säger till den andre: "Hur kan de ha så roligt det är ju bara du och jag som är fulla?" Jag sa inget om att jag var svensk.

Efter några dagar i Rio de Janeiro flög Sture vidare till Santos och för att hos ovan nämnda kaffeexportör lära sig klassificera kaffe.

- Under nästan sex månader satt jag där och spottade kaffe. Att prova ut rätt kvalitet på bönorna är precis som vid vinprovning. In munnen och skölja runt det mot gommen för att känna kaffets arom och sedan spotta ut det. En dag suckade jag djupt och sa att jag aldrig kommer att lära mig. Då tröstade en av kaffeprovarna mig och sa att om jag stannade där i 25 år skulle jag vara fullfjädrad.

Jättestor kaffeplantage med egen skola och kyrka
För att riktigt komma in i kaffehanteringen gjorde Sture ett par veckors resa till kaffeplantagen för att studera hur kaffe odlas och skördas.

- Jag kom till en jättestor kaffefazenda (kaffeplantage) som hade egen skola och kyrka. Den var som ett helt eget samhälle. I Brasilien skördades kaffet lite annorlunda mot de andra länderna jag senare skulle besöka. De lade ut stora presenningar under buskarna och sedan slog de med pinnar så att bönorna föll av. I Colombia plockades buskarna dagligen och bara de mogna bären.

Sture hämtar en tavla han skickade hem från Brasilien som visar olika sorters kaffebönor och föroreningarna i form av småpinnar, småsten men även missformade kaffebönor. Missformade bönor får inte vara med när kaffebönorna packas för export. Bönorna kommer på löpande band där flickor sitter och plockar bort föroreningarna. Därefter åker bönorna genom ett flertal silar med olika storlek i hålen för att sorteras i rätt storlek.

Åsna rörde om kaffebönorna
- Det var såhär när jag reste där. Hur det fungerar nu vet jag inte riktigt. Jag fick även se två olika metoder för att få bort kaffebönans skal. Den torra metoden innebar att bönorna skyfflades ut på cementerade platåer där de rördes om av en åsna. På kvällen drogs kaffebönorna ihop i stora högar för att täckas med ett regnskydd. När de var riktigt torra vidtog tröskningen för att få bort skalet.

Den våta metoden innebar att bönorna fick jäsa med skal till en enda sörja för att sedan kunna skilja bort skalet. Sedermera tröskas bönorna för att få bort pergaminot (skalet).

- De olika metoderna är nog likvärdiga och båda metoderna har sina förespråkare. Säkert beroende på vilken metod de använder.

Efter Brasilien blev det Colombia och hamnstaden Barranquilla. Enklaste sättet att komma till huvudstaden Bogota var ett flyg som tog 45 minuter.

Barn föddes bakom ett skynke
- Jag frågade om det fanns andra sätt och blev erbjuden en flodångare som skulle ta en vecka. Mitt intresse för naturen har alltid varit stort så jag tog ångaren på båda hållen. En fantastisk upplevelse då jag såg många fåglar, apor och mycket annat spännande. Om jag kommer ihåg rätt var hytten 2 meter till taket, knappt 2 meter lång och 80 centimeter bred. En kväll blev det ett mycket kraftigt åskväder. Vi var tvungna att ankra upp vid flodstranden. Längs floden, en bit in i djungeln, gick en stig som förde till en liten by bestående av sex, sju hus varav ett var mycket större än de andra. Det fungerade både som hotell och restaurang. I huset som bestod av endast ett stort rum fanns något som liknade en förtöjningsplats för båtar med pålar utsatta med jämna mellanrum. Det var där hängmattan skulle fästas. Längst bort i lokalen hängde filtar som för att skydda för insyn och jag förstod efter en stund att just när vi kom in föddes en ny världsmedborgare.

Efter två veckors äventyr på flodångaren blev det en större båt, ett tyskt passagerarfartyg som tog Sture till Guatemala.

- När vi kom fram tänkte jag låta bagaget vara kvar på båten medan jag upptäckte Puerto Barrio och hittade någonstans att bo. Men i sista stund bestämde jag mig för att ta med mitt bagage och leta upp ett hotell och det var tur. Enligt vad jag fick mig berättat hade Guatemala och Tyskland aldrig slutit fred efter första världskriget. Kriget började närma sig i Europa så militären i Guatemala tänkte kanske att de skulle ta ett krigsbyte genom att beslagta det tyska fartyget. Men tyskarna kapade förtöjningarna från däck och stack till havs. Donkosackerna fanns också ombord. Undras var de blev av, säger Sture lite frågande. Enligt rykten blev passagerarbåten ett trupptransportfartyg i Afrika.

I Costa Rica när andra världskriget bröt ut
Resan gick vidare med studiebesök på plantager i Honduras, El Salvador, Nicaragua och i Costa Rica. Då bröt kriget ut på allvar i Europa.

- Just när jag kom till Costa Rica bröt kriget ut. Mitt emot mitt hotell fanns en tidningsredaktion. De målade helt enkelt ena väggen svart och skrev krigsnyheterna med stora vita bokstäver. Kriget gjorde att det blev svårare för mig att komma hem men min far ringde några höga herrar på Johnssonlinjen och sa:

"I många tiotals år har jag importerat kaffe från Brasilien, frukt från Kalifornien med era båtar skulle ni då inte kunna ta hem min son också?"

- Det löste sig men jag fick betala dubbelt så dyrt som normalt och en våldsamt dyr försäkring. Den mesta tiden stod jag på kommandobryggan och spejade efter periskop eller så målade jag svenska flaggor på skrovet. Vi gick nästan upp till Grönland och över mot Island, vi kom in vid norra delen av Norge där vi gick inomskärs ner till Göteborg.

Kriget fördärvade svenskarnas kaffesmak
En lång resa var nu över. Nu skulle kunskaperna omsättas i rosteriet. Men kriget hade kommit i vägen. Det var svårt att få bra bönor. Under kriget förändrades svenskarnas kaffesmak. Eller som Sture uttrycker det:

- Kriget fördärvade svenskarnas kaffesmak. Det var lätt att få tag på sämre sorters bönor som blev skarpa och beska vid rostningen. När kriget var slut och vi åter kunde få in våra sorter från, bland annat, Brasilien och Guatemala hade folk vant sig vid beskare kaffe. Innan jag åkte på min kafferesa hade vi mer eller mindre bestämt oss för att investera i en helt ny mycket större rosterianläggning. Om kriget inte hade kommit emellan hade vi nog fått ett större sortiment med mångdubbel omsättning och då hade resan säkert betytt mycket för affärerna. Nu blev den mest till glädje för mig. Ett nytt beslut blev att köra så länge den utrustning vi hade var lönsam men vi skulle inte göra några investeringar.

Sture minns en rolig episod när Kristianstad fortfarande hade ett gasverk. Den gamla koleldade rostapparaten var ersatt med en gaseldad.

Sluta rosta vi måste laga mat
- Ibland ringde de stackars fruarna på Näsby och undrade om vi inte kunde hålla upp och rosta en stund för det fanns inte gas nog för dem att laga mat till deras män som snart skulle komma hem på lunch. Det var nog dålig kapacitet på gasverket. Den sista tiden använde vid gas på tuber.

Trots att Karavan kafferosteri lades ner i januari 1965 påminns Sture om sitt kafferosteri.

- Ibland när jag är ute på möten kan det komma äldre damer fram till mig och berätta att de saknar mitt Karavankaffe. Och det känns ju skönt.

I korsningen Magasinsgatan och Norretullsgatan ligger ett litet gult rappat hus, där fanns Karavan kafferosteri.

      
Bildtexter från vänster:
Jabes Burns & Sons rostare med cooler (vagnen) och stoner (apparaten med glasrutan).
När kaffet var färdigrostat hälldes det ut i vagnen, som hade en perforerad botten. Därefter lyftes det upp i en behållare i taket. Främmande föremål tyngre än kaffet sorterades bort.
Emil Göransson kontrollerar rostningen.
Algot Andersson och Hjalmar Lindell säckar rostat kaffe.
Efter att burkarna fyllts med malet kaffe och locket falsats på sögs luften ur burkarna i denna apparat, 72 burkar åt gången.


Bildtexter från vänster:
Kaffesäckar.
På denna "järnväg" transporterades kaffet från magasinets övre våning till rosteriets vind.
Fullastade lastbilar på väg ut med kaffe.

Samtliga foto är utlånade av Sture Jönsson.


Tillbaka till Karavan Kaffe >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Samtal med Sven Löfqvist i hans hem i Vä 9 maj 2007.

Namn: Sven Löfqvist

Bostadsort: Vä

Född: 1929

Arbetsplatser: Träne stärkelsefabrik, Lyckeby stärkelsen i Nöbbelöv

Svens farfar var smed i Träne och hade ett litet jordbruk. När det 1900 blev aktuellt att starta en stärkelsefabrik i byn köpte han en andel för hundra kronor. Det innebar att han hade möjlighet att lämna ett visst antal kilo potatis till stärkelsefabriken. Svens far var också smed i Träne men hade inget lantbruk.

- Men han hade ärvt andelsbeviset och lät andra lämna på sin andel.

När Träne stärkelsefabrik lades ned och alla resurser samlades i Nöbbelöv löstes andelen in.

- Den var värd bra mycket mera än de hundra kronorna men jag kommer inte ihåg hur mycket. Hundra kronor var mycket pengar i början på 1900-talet. Det samlades in omkring 45 - 50 andelar.

                                                                 

Kom från mejeri till stärkelsefabrik
Sven Löfqvist började jobba i Träne stärkelsefabrik 1954. Dessförinnan hade han jobbat i mejeriet och hos sin bror som tagit över faderns smedja.

- Ordföranden i Träne stärkelseförening, vår granne Arvid Nilsson, kom in en dag och tyckte att jag kunde lära jobbet på stärkelsefabriken. Vi kan ju lika gärna ta folk från byn som att vi leta annorstädes.

Sagt och gjort Sven slutade hos sin bror och började som allt i allo på stärkelsefabriken.

- Jag hade hjälpt till några gånger tidigare som ersättare om någon var sjuk så han tyckte väl att jag var lämplig. Främst skulle jag sköta pannan och hjälpa rivmästaren. På den tiden kom alltid rivmästaren från Blekinge, det var kutym. Jag vet inte men det var nog någon form av tradition.

Lastade av potatisen för hand
- När jag började 1954 kom bönderna körandes med häst och vagn för att lämna potatis. De fick med en grep lasta av potatisen för hand på en retsel där småsten och annan smuts försvann. Sedan gick potatisen in i tvätten. I fyra olika fack snurrade armar runt potatisen och när de kom till det fjärde var de rena nog för att rivas.

Sven lärde sig sysslorna på fabriken av den gamle rivmästaren Otto Ottosson, som kom från trakterna kring Mjällby. Rivmästaren var arbetsledare för hela stärkelseprocessen genom att ta prover och se till att hela processen hade rätt temperatur.

- Vi hade en gammaldags process. Vi rev potatisen i en rivare därefter pumpades potatisrivet upp till olika skaksiktar där vatten och det blivande mjölet skakades ned i stora bassänger. Under natten sjönk mjölet till botten. På morgonen tappade vi ut fruktsaften rakt ut på åkern. Mjölet östes över i en annan bassäng som var fylld med vatten. På tre dygn hade vi rent potatismjöl. Då var den tvättad och fin. Sista natten mjölet tvättades hälldes kemikalier i vattnet för att mjölet skulle bli rent och vitt. Ju vitare den var desto mera betalt fick vi.

Torkades med ånga
Det som var kvar att själva potatisen, pulpan fick bönderna ta med hem som foder till sina djur. Mjölet pumpades upp på andra våningen där det finmaldes och torkades med hjälp av ånga.

- De första åren jag jobbade där torkade vi mjölet på ramar som sattes in i en ugn. Ett tungt och hårt arbete och varmt. Som rivmästare fick jag börja fyra på morgonen. När vågmästaren, potatistvättaren, eldaren och torkaren kom klockan sex skulle allt vara klart för dem att börja jobba. Klockan fyra på eftermiddagen gick vi hem. Men ibland fick jag stanna kvar om något behövde åtgärdas.

Efter arbetstiden fick rivmästaren byta rivstål. När de började bli slöa märktes det på att potatisen stockade sig.

- På kvällen vände jag på stålen. Ibland hände det att vi fick stoppa produktionen om det kommit med ben från något djur eller kol och koks. Det klarade inte stålen. Då fick vi genast avbryta. Stenen lyckades vi få bort genom stenfällan. Stenen flöt inte i vattnet och föll ut genom ett hål. Medan ben flöt och kunde som sagt stoppa hela processen.

Vågen underlättade arbetet

I slutet av femtiotalet byggdes en ny tork och en avlastningsramp.

- Traktorer ersatte häst och vagn så vi byggde en ramp där bönderna kunde tippa av potatisen. Samtidigt passade vi på att bygga en riktig torkugn så att vi slapp de otympliga träramarna. Men först byggde vi en våg så bönderna kunde väga in både sitt fordon och lasten. Dessförinnan hade vi mätt i hektoliter. Den nya vågen underlättade vårt jobb.

Processen att framställa potatismjöl var en kall process och den var bäst att utföra under den kalla årstiden.

- Det var viktigt att ha kallt vatten, helst kring fyra grader plus. På våren när det började bli varmt ute var det svårt att framställa potatismjöl, då blev det så klistrigt. Kom bönderna med djupfryst potatis gällde det att vi var snabba med rivningen. Töade de blev det bara en sörja. I väntan på leverans till stärkelsen fick bönderna råsa, eller stuka dem. Blev den dåligt gjord frös potatisen.

Fick betalt efter stärkelsehalt
Varje leverans från bönderna skulle vägas och mätas hur mycket stärkelse potatisen innehöll. De fick betalt efter hur mycket stärkelse det fanns i potatisen.

- Jag minns en bonde som var så nyfiken. För att mäta stärkelsehalten i potatisen vägde vi fem kilo potatis i en vattentunna. Skillnaden i vikt i och utanför vattnet angav hur mycket stärkelse potatisen innehöll. Den här bonden skulle tvunget vara med huvudet över vågen så vågmästaren knappt kunde läsa av. Han blev irriterad. Vi pratade om det och kom fram till att det var ju lätt att halka med korgen precis över vattenytan. Så nästa gång bonden kom råkade vågmästaren tappa korgen så det stänkte vatten och bonden blev blöt. Sedan la han inte näsan över vågen fler gånger.

I början på 60-talet blev det stora förändringar inom stärkelseindustrin. Den gick från småindustri utspridd i Skåne och Blekinge till en centralfabrik i Nöbbelöv. Sveriges Stärkelseproducenters Förening (SSR) bildades. Föreningen var en säljorganisation som sålde stärkelsen vidare.

Kändes bra att lämna det gamla
- På ett sätt kändes det bra att lägga ned den gamla omoderna stärkelsefabriken i Träne och komma till något nytt och modernt som i Nöbbelöv. I Träne kunde vi utvinna ungefär 75 till 80 procent av stärkelsen ur potatisen. I Nöbbelöv plockar vi ut 100 procent. När vi startade upp i Nöbbelöv var den första tiden mycket jobbig. Nu var vi visserligen två rivmästare men en av oss fick alltid ligga i jour på arbetsplatsen. Det var mycket mera automatiserat i Nöbbelöv och på så sätt mera som kunde gå sönder.

När kampanjen, både i Träne och Nöbbelöv, var över var det dags att plocka isär alla maskiner.

- Då vidtog ett mycket viktigt arbete. Samtliga maskiner och maskindelar skulle plockas isär, rengöras, smörjas och sättas ihop igen. Det var mycket viktigt. Allt måste fungera när hösten kom och bönderna stod där med sin potatis.

Sven pensionerades 1995 efter 41 år i stärkelsens tjänst.

Svinproduktionen har av tradition varit intensiv i nordöstra Skåne. I början av 1900-talet handlade det främst om uppfödning av smågrisar som såldes vidare till bönder i mellersta Sverige och till Norrland där uppfödningen till slakt ägde rum. I samma takt som smågrisuppfödningen i dessa delar av landet ökade, minskade skåneböndernas möjligheter att sälja sina smågrisar.

På 1910-talet började exporten av bacon till England komma igång på allvar. Det blev därför naturligt för bönderna i Skåne att föda upp smågrisar "på hemmaplan". Marknaden kom att domineras av ett stort antal bönder som sålde sina slaktmogna djur till ett mindre antal privata uppköpare och slaktare som i stort sett bestämde priserna.

Snart nog visade det sig svårt att få ut tillräckligt höga priser för slaktdjuren. Det kunde mycket väl hända att bonden fick sämre betalt för slaktdjuret än vad han en gång hade betalt för smågrisen.

Mot denna bakgrund är det lätt att förstå de stora förhoppningar som ställdes till den andelssvinslaktförening som bildades i Kristianstad 1917. Tanken var att föreningen skulle köpa in slaktdjur till rättvisa priser, slakta dem och sälja köttet vidare till bästa möjliga pris. Överskottet, om det blev något, skulle betalas tillbaka till andelsinnehavarna.

1917 - 1924

Intresset för Andelsslakteriet är stort redan från början. Bönderna, som blir medlemmar genom att teckna sig för ett visst antal grisar, får skriva under en revers på 10 kr per gris. Full leveransplikt gäller.

Slakteriet på Långebro i Kristianstad börjar byggas och står klart 1918. Kapaciteten är 30 000 grisar om året och byggnotan stannar på ca 600 000 kr.

Tyvärr startar Andelsslakteriet i en tid med mycket pressad ekonomi inom lantbruket. Föreningen betalar efter slaktad vikt och kvalitet. Detta är något nytt och ett led i att förbättra böndernas villkor. Många medlemmar kan dock inte stå emot när de privata slakteriernas uppköpare kommer och erbjuder "bra priser för djuren direkt på gården".

Följden blir att slakteriet får in färre grisar än planerat. Det ekonomiska resultatet blir därför mycket dåligt och andelsinnehavarna tvingas snart lösa in sina reverser för att tillföra mer kapital.

Ytterligare försök att rädda företaget görs. Det privata slakteriet som var Andelsslakteriets främste konkurrent köps upp, dess ledare anställs som chef och betalningssystemet ändras. Men dessa åtgärder hjälper inte. Det ekonomiska resultatet är 1925 så dåligt att Andelsslakteriet träder i likvidation.

Mycket mer finns att läsa i Jubileumsskriften som finns att läsa i Minnesluckan, Regionmuseet.

Tillbaka till Scan AB >>>

På Internet finns mycket spännande att hitta,  på http://susning.nu/Korv

Gustafva Björklunds Kokbok för husmödrar, trettonde upplagan, Stockholm i april 1893, varnar som följer:

Korf bör helst tillverkas i det egna köket, emedan varan så ofta är underkastad förfalskningar av det vidrigaste slag, hvilka till på köpet äro mycket svåra att upptäcka. Den, som nödgas köpa korf, bör derför alltid vända sig till en korftillverkare, för hvilken han hyser ett oinskränkt förtroende.

Korv är ett livsmedel, bestående av en deg av huvudsakligen malet kött instoppat i ett skinn och som därefter kokats eller rökts. Ursprungligen användes djurtarmar, så kallat fjälster, som korvskinn. Numera finns även vegetabilisk korv.

Korv är ett mycket vanligt livsmedel, eftersom det dels är ett sätt att bevara kött över längre tid, dels är ett sätt att ta tillvara på små köttbitar som blivit över och dryga ut dem med annat (potatis, inälvor, m.m.). Korven har en lång historia och finns i alla tänkbara former och storlekar. Den serveras kanske inte vid de finaste middagarna (undantaget prinskorv), men duger gott för allt från familjemiddag till smörgåspålägg och snabbmat. I det senare fallet kallas den varmkorv.

Företagsnamn: AB Bjäre industrier

Företagsform: AB

Huvudkontor: Karpalund

Lokalisering av tillverkning: Start 1942 i Förslövsholm. Från 26 juni 1946 i Karpalund

Grundare: 1/10 1942 i Förslövsholm som idégivare utpekas ing. Gunnar Nilsson och tekn.dir. Gunnar Wode, Margarinbolaget.

Eventuell nedläggning år: 1986 av konsumentartiklar utom drycker; bageri- och storköksartiklar 1992

Tidigare ägare: 1942 Margarinbolaget AB. 1971 Novia livsmedelsindustrier AB. 1985 Falcon AB.

Tillverkning: Äppelmos, sylt, saft, drycker, djupfrysta grönsaker, bär och fisk; burkpotatis.

Råvaror: Lokalt odlade bär, frukt och grönsaker, potatis, juicer.

Omsättning: Sista år som självständigt bolag 1970 cirka 95 miljoner kronor

Antal anställda: Cirka 400 (+ cirka 200 vid säsongproduktion i odlingar och fabrik)

Marknad i Sverige: Marknadsledande inom sylt och saft samt ej kolsyrade drycker och burkpotatis, bagerisortiment.

Marknadsföring: Egna rikstäckande säljkårer för dagligvaruhandel, servicehandel samt storhushåll. Omfattande annonsering i press och film, stor promotionverksamhet.

Export: Burkpotatis

Produktutveckling: Egen produktutveckling i Karpalund

Hinder för utveckling:

Varumärken: Bjäre, Mer, Merry, Lift.

Litteraturtips: Döden i grytan, Östskånsk företagshistoria under 1900-talet i konserveringsbranschen." D-uppsats i historia av Ragnar Edström, Högskolan Kristianstad. Vill du läsa så hämtar du en PDF-fil här.

Övrigt:  Genom fusionen med Blå Band Produkter 1971 och etableringen av Novia livsmedelsindustrier upphörde AB Bjäre industrier som ett självständigt bolag och Bjäre blev enbart ett varumärke. Då lönsamheten inom saft-och syltsegmenten var helt olönsamma trots den marknadsledande positionen, lades dessa produktgrupper ned och verksamheten inom Bjäre koncentrerades till dryckessortimentet med Mer som framgångsrikt flaggskepp. 1985 fusionerade Bjäre med Falken bryggerier till Falcon AB varifrån senare varumärket Bjäre samt Mer, Merry och Lift kom att överföras i CocaCola Co ägo. Aktiebolaget är vilande.

Regionmuseets arkiv:

Berättelser >>> Jan-Åke Åkesson >>> Rolf Ängfors >>> Lennart Svensson >>> 

Per-Magnus Selinder >>>

 Bladet årgång 1, nr. 2, 9 maj 1963 >>> Historik från Förslövs sockens hemsida, klicka på Margarinfabriken >>>

Bildgalleri >>>

Recept >>>

Företagets hemsida >>>

Tillbaka till Konservfabriker >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

I denna kategori finns möjlighet för dig att dela med dig av dina personliga minnen av livsmedelsindustrin i Kristianstad kommun. Har du varit med och förädlat livsmedel? Eller som barn som vuxit upp i föräldrarnas verksamhet? Berätta för oss andra.

Du minns kanske någon speciell människa, en fantastiskt god produkt eller ett spännande möte.

Men det kan lika gärna handla om det vardagliga, som att köpa mjölk i mjölkaspann eller när köken saknade kylskåp och vilka konsekvenser det förde med sig.

Kort sagt berätta i Personliga berättelser som är ett fritt forum som enbart begränsas av din egen upplevelse. 

Inte någonstans i bloggen publicerar vi angrepp på person eller företag. Och inga anonyma inlägg. 

Skicka det gärna med epost, [email protected] . Underskrivet med namn och telefonnummer så jag kan nå dig om något är oklart.

Och!

Du som inte är van vid datorer kan också skicka ett vanligt brev:

Regionmuseet Kristianstad
Leif Börje-Frid
Box 134
291 22 Kristianstad

Eller ring 044 13 58 29

Läs Personliga berättelser genom att klicka på namnet:

Hans Duvander, Äggförsäljningsföreningen Mars / Svenska Äggexporten, Äventyr i snöstorm >>>

Lillmor Moberg-Larsson, Arkelstorps Bryggeri >>>,

Lars Grip, en bildberättelse från Minnesluckan och miniutställningen om livsmedel >>>

Jan Björk, en bildberättelse från Minnesluckan och miniutställningen om livsmedel >>>

Per Gustafsson, CPC >>>

Carlaxel Nilsson, Tre Kockar AB, pommes fritesfabrik i Bjärlöv >>>

Lars Alverup, Enarts Charkuteri >>>

Bo Karlsson, Skånemejerier >>>

Gunnar Norén, Om konsten att skära en spettkaka >>>

Företagsnamn: Tollarps Mejeri

Företagsform: Enskild firma

Huvudkontor: Tollarp

Lokalisering av tillverkning: Tollarp

Ägare: Ida och Nils Oscar Ekdahl

Grundare: Ida och Nils Oscar Ekdahl, 1920

Eventuell nedläggning år: 1959, såldes till Nordöstra Skånes Mejeriförbund

Tidigare ägare:

Tillverkning: Mejeriprodukter

Råvaror: Mjölk

Omsättning:

Antal anställda:

Marknad i Sverige:

Marknadsföring:

Export:

Produktutveckling:

Hinder för utveckling:

Varumärken:

Litteraturtips:
Övrigt:

Regionmuseets arkiv: Finns originalbetyg för Ida Ekdahl och Nils Oscar Ekdahl, och en liten receptbok som Ida har skrivit.
Den Skånska livsmedelsindustrin, 2005:64, Henrik Borg. Kan laddas ned här >>> 

Övriga arkiv:

Berättelser >>> Karin och Sven Ekdahl >>>

Bildgalleri >>>

Recept >>>

Företagets hemsida >>>

Tillbaka till Mejerier >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Företagsnamn: Bjärlövs Bageri

Företagsform: Enskild firma

Huvudkontor: Bjärlöv

Lokalisering av tillverkning: Bjärlöv

Ägare: Elisabeth Göransson, var siste ägare.

Grundare: Emanuel Göransson 1908,
Eventuell nedläggning år:

Tidigare ägare: Sterbhuset efter Emanuel Göransson, Ragnar Göransson.

Tillverkning: Bröd

Råvaror: Mjöl, jäst, bagerifett

Omsättning:

Antal anställda:

Marknad i Sverige:

Marknadsföring:

Export:

Produktutveckling:

Hinder för utveckling:

Varumärken:

Litteraturtips: Sjöstrand, Nils, (1974), Färlövs sockens historia. sid 52

Övrigt:

Regionmuseets arkiv:

Berättelser >>> Svea Hall >>> Saxat ur >>> Systrarna Göransson berättar >>>

Bildgalleri >>>

Recept >>>

Företagets hemsida >>>

Tillbaka till Bagerier >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Almérs Bageri
Gamla Bageriet
E. Göransson Bageri (Bjärlövs bageri)

Kooperativa Andelsbageriet
Otto Ols bageri i Åhus (Linas bageri)
Lenanders Bröd
Svenssons i Vinnö
Wienerbageriet

Tillbaka till Översikt Historiska företag

Tillbaka till Första sidan >>>

Arvidssons Charkuteri
AB Håkanssons eftr.
Dahls Charkuteri Gärds Köpinge
Enarts Charkuteri
Ericssons Charkuteri
Östra Skånes Charkuteriförening

Tillbaka till Översikt  Historiska företag

Tillbaka till Första sidan >>>

Balsby Ångbränneri 
Gringelstad bränneri 
Gärdsbränneriet ekonomiska förening 
Hovby bränneri 
Huaröd bränneri 
Folkestorps Bränneri

L.O. Smiths Skånska Spritförädlings AB 
Mosslunda Bränneri 
Neumans Spritfabrik   
Norra Åsums bränneri 
Skättilljunga Bränneri 
Sätaröd bränneri 
Vä Bränneri 
Västra Vrams bränneri 
Östra Vrams bränneri  

Lite kuriosa om brännerier >>>

Tillbaka till Översikt  Historiska företag >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

AB Kristianstads Vattenfabrik
AB Skånebryggerier

Arkelstorps Bryggeri/ Musteri

Brostorps Bryggeri
Bryggeri Åkesson
Finlands Bryggeriet

Karpalunds Ångbryggeri
Kronans Bryggeri o Mineralvattenfabrik
Wendels bryggeri
Wennerströms Mineralvattenfabrik

Konsten att brygga öl >>>

Tillbaka till Översikt Historiska företag >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Vill du veta mera om bryggerier klicka här, så kommer du till de svenska bryggeriernas branschorganisation, Sveriges Bryggerier.

Här efterlyser jag företag och foto. Ibland får vi in bilder till Regionmuseet som ingen vet något om. Dessa bilder med livsmedelsanknytning kommer jag efterhand att publicera här.

Har du någon berättelse om företag eller bilderna som jag efterlyser är Du välkommen att berätta i Personliga berättelser.

Leif

Företagsnamn: Folkestorps Bränneri

Företagsform:

Huvudkontor:

Lokalisering av tillverkning:

Ägare:

Grundare:

Eventuell nedläggning år:

Tidigare ägare:

Tillverkning:

Råvaror:

Omsättning:

Antal anställda:

Marknad i Sverige:

Marknadsföring:

Export:

Produktutveckling:

Hinder för utveckling:

Varumärken:

Litteraturtips:

Övrigt:

Regionmuseets arkiv:

Övriga arkiv:

Berättelser >>>

Bildgalleri >>>

Recept >>>

Företagets hemsida >>>

Tillbaka till Brännerier >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Företagsnamn: Tobaksfabrik Söderström

Företagsform:

Huvudkontor:

Lokalisering av tillverkning:

Ägare:

Grundare:

Eventuell nedläggning år:

Tidigare ägare:

Tillverkning:

Råvaror:

Omsättning:

Antal anställda:

Marknad i Sverige:

Marknadsföring:

Export:

Produktutveckling:

Hinder för utveckling:

Varumärken:

Litteraturtips:

Övrigt:

Regionmuseets arkiv: Tobaksdoft, minnen och mångfald - Tobakslador i Skåne 2006, Mattias Burman, Ann-Christine Ernstedt och Åsa Jakobsson, hämtas här.

Berättelser >>>

Bildgalleri >>>

Recept >>>

Företagets hemsida >>>

Tillbaka till Tobak  >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

I de tidiga morgontimmarna
I svinottan är ett uttryck, som vi få höra den dag som i dag är, och dess samband med grisen och grisslakten är odiskutabel. Grisslakten skulle nämligen vara avslutad före dager. Därför blev de tidiga morgontimmarna svinottan, lika både i Sverige och i Norge. Mycket vanligt förefaller det ha varit att slakta grisen inne i stugan, varvid det s. k. "förmånsfolket", eller de gamla i gården, skötte om grisens hädanfärd. Vid ett sådant tillfälle lär - i varje fall om det varit fråga om julgrisen - alla grannarna ha varit med, vilka trakterats med öl och brännvin, innan slakten skedde. Så berättas gisslakten ha gått till i vårt västra grannland, varifrån man även lär ha haft en sed, att den i byn, som hade den tyngsta grisen, fick bjuda alla de andra på öl. Så om byn var stor, gällde det tydligen att ha en riktigt kraftig slaktegris, vilken på den tiden kunde ha fyllt år många gånger. Då sparades det inte på slaktmaten, vilken i form av blodkorv och annat lär ha avsmakats så sig göra lät.

Vissa delar av grisen lades i svinstian

I gamla tider vågade man inte tillvarata hela slaktdjuret. Sådant som i rationaliseringens tidevarv är en bjudande plikt, hade då betraktats närmast som en dödssynd. Vissa delar av grisen fick en alldeles särskild behandling. Klövar, spenar eller svans lades tillbaka i svinstian. Detta slaktbruk, som har många motsvarigheter, avsåg att ge trygghet för att det aldrig skulle bli tomt i svinstian. Ibland hände det, att dessa delar sparades till julmåltiden, vilket torde sammanhänga med det antagandet, att just dessa kroppsdelar betraktas som bärare av djurets livskraft. Översta ryggkotan hör till dessa kroppsdelar, och i Dalarna brukade denna kokas på själva julafton. Det var den, som kallades för helgonastycket eller julkotan.

Forntida slaktsed
Tanken på ett forntida slaktoffer föresvävar också lätt en sentida betraktare, inte minst om man tänker på de norska slaktsederna. På en plats där lär man nämligen i regel ha vänt sig mot de fyra väderstrecken, framsagt en formel, samt hällt brännvin över grisen. Blodet av den användes inte. Mest märkligt är emellertid det slaktsätt, som omtalas från Sätesdalen. Där lade man en rännsnara om halsen på grisen och hissade upp den på en vridbar bjälke, som skjutits fram tvärs över spiseläriln mitt på golvet och från vilken kittelkroken hängde ned.

Alla dessa seder kring slakten, och som vi senare skall se, kring julslakten och julfirandet, visar till fullo, vilken oerhörd betydelse fläsk och kött alltid haft i de svenska hemmen.

Det finns mer att läsa i:
Kristianstad Blekinge Slakteriförenings jubileumsskrift 1925 - 1950, som finns att läsa i Minnesluckan på Regionmuseet Kristianstad.

Företagsnamn: Kristianstad Blekinge Svinslakteriförening (KBS)

Företagsform: Andelsförening

Huvudkontor: Kristianstad

Lokalisering av tillverkning:

Ägare: Andelsägande bönder

Grundare:

Eventuell nedläggning år:
29 april 1990 beslutar KBS stämma enhälligt att gå ihop med Skanek.
1 juni 1990 väljs en gemensam styrlese för bägge föreningarna.

Tidigare ägare:

Tillverkning:

Råvaror:

Omsättning:

Antal anställda:

Marknad i Sverige:

Marknadsföring:

Export:

Produktutveckling:

Hinder för utveckling:

Varumärken:

Litteraturtips: Kristianstad Blekinge Slakteriförening, jubileumsskrift 1925 - 1950

Övrigt:

Regionmuseets arkiv: KBS jubileumsskrift 1917 - 1990.
Övriga arkiv:

Berättelser >>>

Bildgalleri >>>

Recept >>>

Företagets hemsida >>>

Tillbaka till  Scan AB >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Företagsnamn: Andelsslakteriet Långebro

Företagsform: Andelsförening

Huvudkontor: Kristianstad

Lokalisering av tillverkning: Långebro

Ägare: Andelsägande bönder

Grundare: Andelsägande bönder 1917

Eventuell nedläggning år: 1925 gick företaget i konkurs, Kooperativa förbundet övertar och bildar Kristianstadortens Nya Slakteriförening.

Tidigare ägare:

Tillverkning:

Råvaror:

Omsättning:

Antal anställda:

Marknad i Sverige:

Marknadsföring:

Export:

Produktutveckling:

Hinder för utveckling:

Varumärken:

Litteraturtips: KBS jubileumsskrift 1917 - 1990.
Meddelande från Kristianstadsortens Nya Slakteriförening, Långebro, 1930, 1931.

Övrigt:

Regionmuseets arkiv: KBS jubileumsskrift 1917 - 1990.
Meddelande från Kristianstadsortens Nya Slakteriförening, Långebro, 1930, 1931.

Övriga arkiv:

Bildgalleri >>>

Recept >>>

Företagets hemsida >>>

Tillbaka till Scan AB >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Företagsnamn: Träne Stärkelsfabrik

Företagsform: Andelsägare

Huvudkontor: Träne

Lokalisering av tillverkning: Träne

Ägare: Andelsägare

Grundare: 1900 av byns bönder

Eventuell nedläggning år: 1962

Tidigare ägare:

Tillverkning: Potatismjöl

Råvaror: Potatis

Omsättning:

Antal anställda: 4

Marknad i Sverige:

Marknadsföring:

Export:

Produktutveckling:

Hinder för utveckling:

Varumärken:

Litteraturtips:

Övrigt:

Regionmuseets arkiv: Finns original av ett andelsbevis

Berättelser >>> Sven Löfqvist >>>

Bildgalleri >>>

Recept >>>

Företagets hemsida >>>


Tillbaka till Stärkelsefabriker >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Företagsnamn: Enarts Charkuteri
Företagsform:

Huvudkontor: Kristianstad

Lokalisering av tillverkning: Kristianstad

Ägare: Enart Persson

Grundare: Egon Sandkvist i början på 1900-talet

Eventuell nedläggning år: Såldes till Rune och Brita Persson Näsby Chark, 1955.

Tidigare ägare: Egon Sandkvist

Tillverkning: Charkuterier, färdiglagade maträtter för avhämtning.

Råvaror: Gris, nöt.

Omsättning:

Antal anställda:

Marknad i Sverige:

Marknadsföring:

Export:

Produktutveckling:

Hinder för utveckling:

Varumärken:

Litteraturtips:

Övrigt:

Regionmuseets arkiv:

Berättelser >>>  Lars Alverup >>>

Bildgalleri >>>

Recept >>>

Företagets hemsida >>>

TIllbaka till Charkuterier >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Företagsnamn: Oljefabriken Merkantil

Företagsform:

Huvudkontor: Kristianstad

Lokalisering av tillverkning:

Ägare:

Grundare: 1919

Eventuell nedläggning år:

Tidigare ägare:

Tillverkning:

Råvaror:

Omsättning:

Antal anställda:

Marknad i Sverige:

Marknadsföring:

Export:

Produktutveckling:

Hinder för utveckling:

Varumärken:

Litteraturtips: Kejsarkvarnarna 75 år, en jubileumsskrift, 1963. Lindbom, Gunnar, Lilla Paris, sid 120.

Övrigt: Drev verksamhet i Wahlbergs kvarn ABs lokaler.

Regionmuseets arkiv:

Berättelser >>>

Bildgalleri >>>

Recept >>>

Företagets hemsida >>>

Tillbaka till Matolja, margarinfabriker >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Företagsnamn: Wahlbergs Kvarn AB

Företagsform:

Huvudkontor:

Lokalisering av tillverkning:

Ägare:

Grundare:

Eventuell nedläggning år:

Tidigare ägare:

Tillverkning:

Råvaror:

Omsättning:

Antal anställda:

Marknad i Sverige:

Marknadsföring:

Export:

Produktutveckling:

Hinder för utveckling:

Varumärken:

Litteraturtips: Jubileumsskrift tillägnad konsul Carl Nilsson, 1943

Övrigt: Köptes av Mårten Pehrsons Valskvarn 1906.

Regionmuseets arkiv:

Berättelser >>>

Bildgalleri >>>

Recept >>>

Företagets hemsida >>>

Tillbaka till Kvarnar >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Företagsnamn: Mårten Pehrsons valskvarn, Kungsörnen

Företagsform: Ombildades till aktiebolag 1898.

Huvudkontor: Kristianstad

Lokalisering av tillverkning: Kristianstad

Ägare:

Grundare: 1898 i Kristianstad men statade redan på 1870-talet i Torsebro av Mårten Pehrsons
Eventuell nedläggning år:

Tidigare ägare:

Tillverkning:

Råvaror:

Omsättning:

Antal anställda:

Marknad i Sverige:

Marknadsföring:

Export:

Produktutveckling:

Hinder för utveckling:

Varumärken:

Litteraturtips: Livsmedelsindustri i Kristianstads län, rapport från projekt, juli 1980. Gamla Kristianstad och Åhus, Björn Rosenberg.  Mårten Pehrsons  valqvarn, 110 i Kristianstad, Kristianstads Läns Museum. Kejsarkvarnarna,75 år, Jublileumsskrift, 1963. Från axet til kakan, Jubileumsskrift, 1939. Jubileumsskrift tillägnad konsul Carl Nilsson, 1943.

Övrigt:
Regionmuseets arkiv: Livsmedelsindustri i Kristianstads län, rapport från projekt, juli 1980 >>>

Berättelser >>>

Bildgalleri >>>

Recept >>>

Företagets hemsida >>>

Tillbaka till Kvarnar >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Andelsslakteriet Långebro
Kristianstad Blekinge Svinslakteriförening
Kristianstadortens Nya Slakteriförening

Tillbaka till Översikt Historiska företag

Tillbaka till Första sidan >>>

Alba Margarin

Margarinbolaget AB

Merkantil oljefabrik

Tillbaka till Översikt  Historiska företag >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Karavan Kaffe
AB Tre Kockar i Bjärlöv
Karpalunds Sockerbruk
Svenska Äggexporten

Tillbaka till Översikt Historiska företag >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Träne Stärkelsefabrik

Tillbaka till Översikt Historiska företag

Tillbaka till Första sidan >>>

Kungsörnen AB, Mårten Pehrssons valskvarn >>>

Wahlbergs Kvarn AB >>>

Tillbaka till Översikt  Historiska företag >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Företagsnamn: AB Skånebryggerier

Företagsform:

Huvudkontor:

Lokalisering av tillverkning:

Ägare:

Grundare:

Eventuell nedläggning år:

Tidigare ägare:

Tillverkning:

Råvaror:

Omsättning:

Antal anställda:

Marknad i Sverige:

Marknadsföring:

Export:

Produktutveckling:

Hinder för utveckling:

Varumärken:

Litteraturtips: Den Skånska livsmedelsindustrin, 2005:64, Henrik Borg. Gamla Kristianstad och Åhus, Björn Rosenberg,

Övrigt: 1918 bildades Skånemejerier av bryggerier i Ängelholm, Hälsingborg, Landskrona, Eslöv, Klippan, Kristianstad och Karpalund.  

Regionmuseets arkiv:

Berättelser >>>

Bildgalleri >>>

Recept >>>

Företagets hemsida >>>

Tillbaka till Bryggerier >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Företagsnamn: AB Kristianstads Vattenfabrik

Företagsform: Aktiebolag

Huvudkontor:

Lokalisering av tillverkning:

Ägare:

Grundare:

Eventuell nedläggning år:

Tidigare ägare:

Tillverkning:

Råvaror:

Omsättning:

Antal anställda:

Marknad i Sverige:

Marknadsföring:

Export:

Produktutveckling:

Hinder för utveckling:

Varumärken:

Litteraturtips:

Övrigt:

Regionmuseets arkiv:

Övriga arkiv:

Berättelser >>>

Bildgalleri >>>

Recept >>>

Företagets hemsida >>>

Tillbaka till Bryggerier >>>

Tillbaka till Första sidan >>>