Grisfötter och wienerkorv på burk.

Företagsnamn:  TH. Winborg & Co. 

Företagsform: Aktiebolag

Huvudkontor: Stockholm, Saltsjö-Järla, flyttade till Kristianstad 1952

Lokalisering av tillverkning: Österslöv, Mörbylånga.

Ägare: Th. Winborg, 1861 - 1918  Josef Meyerson, 1918 -1931. Sönerna Meyerson från 1931  till 1956, drevs sedan vidare av Lisa Meyerson till 1961 då såldes Winborgs till Industriaktiebolaget Aromatic i Stockholm, som drev det till 1968 då amerikanska multijätten Corn Products Company (CPC) övertog samtliga aktier.

Grundare: Th. Winborg

Eventuell nedläggning år:

Tidigare ägare:

Tillverkning: 135 olika livsmedelsprodukter. För utförlig information se krönikan.
Råvaror: Se krönikan

Omsättning:

Antal anställda: 

Marknad i Sverige: Hela landet

Marknadsföring: Tidnings- och butiksreklam. Exempel på en tidig annons för pepparrot: "Gråt inte mamma lilla", var införd i nästan all dags- veckopress, antal annonser var omkring 21 miljoner.

Export:

Produktutveckling:

Hinder för utveckling:

Varumärken: Winborgs,

Litteraturtips:

Övrigt: Krönika över Th. Winborgs & CO

Regionmuseets arkiv:

Övriga arkiv:

Recept >>>

Företagets hemsida >>>

Tillbaka till Konservfabriker >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Per Gustafsson och hans fru Aina är sedan 1961 boende i Kristianstad. Per har en stor erfarenhet från livsmedelsbranschen, då han redan år 1944, som 14-åring, började arbeta i en Speceri & Husgerådsaffär i Mjölby, Östergötland. Därefter fick han anställning i ett av landets största livsmedelsföretag - Th. Winborg & Co. eller Winborgs som företagsnamnet sedan förenklades till.

Här är Pers berättelse om sitt arbete med Winborgs livsmedel - Gott i Plast - som under

många år var en viktig del av Winborgs stora sortiment.

Kom i kontakt med Winborgs
Efter ett antal år i butiken började jag söka ett annat arbete inom försäljning. I affären där jag arbetade hade jag ofta kommit i kontakt med Winborgs direktsäljare, som med sina Gott i Plast - bussar försåg affärerna med produkter. Ett i mitt tycke intressant och omväxlande arbete.

En dag fick jag reda på att ett nytt distrikt var aktuellt i Östergötland, runt min hemort. Jag sände snabbt in en ansökan, och till min glädje blev jag antagen som säljare. Året var 1957. Efter ett par veckors introduktion och samåkning med en annan säljare, började jag bearbeta min egen kundkrets. Den första tiden följde jag den resrutt som planerats, men då jag mycket väl kände till trakten letade jag upp nya kunder och lyckades på så sätt driva upp försäljningen.

På den tiden fanns mängder av butiker och idén om stormarknader låg i stora delar av landet ännu i sin linda. Winborgs sortimentet var nytt för både butiker och konsumenter och plastförpackningar låg i tiden.

Att vara direktsäljare för Winborgs färskvaror var ett arbete med flera sidor. Man var chaufför, säljare, kassör och lagerarbetare i en person. Varje säljare hade ett eget lager på sin hemort, dit varor, efter beställning, kom från fabrikerna. Sortimentet var datumstämplat med utgångsdatum, och hållbarheten var för vissa produkter mycket kort.

Sälja med förstånd
Det gällde att sälja med förstånd, att anpassa införsäljningen i relation till butikernas omsättning. Varor som gått över tiden fick återtas från butiken, vilket påverkade säljarens inkomster.

Betalningssättet i butikerna var oftast kontant och redovisning till företaget skedde varje veckoslut. Säljaren var personligen ansvarig för att kredit och debet gick ihop. Nu hade jag tur, för min hustru som var kunnig i kontorsarbete och bokföring skötte om de sistnämnda delarna, vilket innebar att jag helt kunde koncentrera mig på försäljningen, vilket gav bra resultat.

Efter ett par år som säljare fick jag ett erbjudande från företaget att börja arbeta som chef för Göteborgsregionen. Antalet Gott i Plast - distrikt på regionen var sju, varav fyra låg i Göteborg. Det kändes rätt att tacka ja och 1959 styrde vi kosan mot Göteborg. Nu började en tuff tid, konkurrensen var mycket hård, men kontakten med kunderna och säljarna utvecklades bra. Genom ett effektivt arbete lyckades vi få upp omsättningen på samtliga distrikt.

Många mässor blev det

För att få konsumenterna att bättre lära känna Winborgs produkter deltog vi regelbundet i mässor samt hade demonstrationer på butiker i Göteborg och övriga städer på regionen. En av landets största livsmedelsmässor, som hölls varje år, hette Dagens Hushåll och låg i Göteborg. Den pågick i 10 dagar och samlade massor av intresserade besökare.

Under en av de här mässdagarna kom dåvarande VD på Winborgs, Lennart Mörck, på besök. Han berättade att han var mycket imponerad av utvecklingen i Göteborgsregionen och erbjöd mig samtidigt arbete inom ledningsgruppen för Gott i Plast - försäljningen på hela landet. Arbetet omfattade även arrangemang för mässor som företaget medverkade i, samt deltagande i reklamarbete och mycket annat.

Erbjudandet var givetvis mycket lockande och 1961 flyttade jag med familjen till Skåne och jag började arbeta på Winborgs huvudkontor, som sedan 1953 låg i Kristianstad.

Tillverkningen koncentrerades till Österslöv och Mörbylånga
Winborgs fabrik i Stockholm hade nu helt avvecklats och tillverkningen koncentrerades på nya fabriker, dels i Österslöv, i närheten av Kristianstad, samt i Mörbylånga, på Öland. Orsaken till detta var att företagsledningen ville ha produktionen nära de odlingar som råvarorna kom ifrån. På Öland, där gurk- och rödbetsinläggningarna tillverkades, hade Winborgs under många år stora kontraktsodlingar och i Kivik, på Österlen, ägde företaget betydande fruktodlingar.

Vid den här tiden fanns det omkring 45 Gott i Plast - distrikt på hela landet, från Ystad i söder till Kiruna i norr. För att få en uppfattning om de olika distrikten började jag nu resa runt med säljarna vilket medförde mängder av resor. Som exempel kunde jag en tidig morgon ta bilen till Everöd för flyg till Stockholm och därifrån flyg till Luleå för att på kvällen, via bil, vara i Kiruna med en säljare. För att sedan under en veckas tid åka runt med honom på distriktet och hjälpa till med försäljningen.

150 resdagar om året

Min fru minns att jag under de första åren i Kristianstad hade omkring 150 resdagar per år vilket säkert stämmer och jag är tacksam för att hon under den här tiden tog hand om hem och barn på ett mycket bra sätt. År 1968 skedde stora förändringar för hela Winborgs. Den amerikanska livsmedelsjätten CPC/ Corn Products Company, med företag över hela världen, övertog samtliga aktier i Winborgs. CPC: s huvudkontor i Sverige, som låg i Stockholm, flyttades snabbt till Kristianstad med placering på Näsbyområdet.

I och med detta kom ett helt nytt och modernare marknadstänkande in i bilden och efter en tid började avvecklingen av Gott i Plast - organisationen. Stora delar av färskvarusortimentet togs bort och de kvarvarande artiklarna distribuerades i fortsättningen via de olika grossistskedjorna.

En helt annan historia
CPC: s nya stora säljkårer - en för butiker och en för storkök - började byggas upp och många av de tidigare Gott i Plast - säljarna anställdes som representanter. Min roll i sammanhanget ändrades nu också radikalt. Jag hade under 24 år arbetat med försäljning, både bakom och framför butiksdisken, och ville nu prova på något nytt. En möjlighet yppade sig då CPC: s ledning avsåg att bygga upp en ny promotionavdelning, med inriktat på butiksmaterial och reklam, och jag var inte sen till att tacka ja till det erbjudandet.

Men det är, för att använda Kiplings ord, en helt annan historia.

Företagsnamn: Corn Products Company

Företagsform:

Huvudkontor: Näsby

Lokalisering av tillverkning:  Österslöv, Mörbylånga
Ägare:

Grundare:

Eventuell nedläggning år:

Tidigare ägare:

Tillverkning:

Råvaror:

Omsättning:

Antal anställda:

Marknad i Sverige:

Marknadsföring:

Export:

Produktutveckling:

Hinder för utveckling:

Varumärken: Winborgs,

Litteraturtips:

Övrigt:

Regionmuseets arkiv:

Övriga arkiv:

Berättelser >>> Per Gustafsson >>>

Bildgalleri >>>

Recept >>>

Företagets hemsida >>>

Till Konservfabriker >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Ur Nils Sjöstrands, Färlövs sockens historia saxar jag följande:

"Omkr. 1892 startade Nils Svensson bageri i Vinnö. Han dog 1932 och rörelsen drevs under flera år av hans barn."

Företagsnamn:  Lenanders Bröd

Företagsform:

Huvudkontor: Everöd

Lokalisering av tillverkning:  Everöd
Ägare: Familjen Lenander

Grundare:

Eventuell nedläggning år:

Tidigare ägare:

Tillverkning: Matbröd, kaffebröd, konditorivaror

Råvaror: Mjöl, bagerifett, socker, sirap, jäst, salt

Omsättning: cirka 4 miljoner kronor

Antal anställda: 25 årsanställda

Marknad i Sverige:

Marknadsföring: Chaufförsförsäljning. Egen distribution i södra och östra Skåne. Egen butik

Export: Nej.

Produktutveckling:

Hinder för utveckling: Personalkostnaden i förhållande till omsättningen. Sociala avgifterna. Konkurrenssituationen gentemot storbagerierna.

Varumärken:

Litteraturtips:

Övrigt:

Regionmuseets arkiv:

Övriga arkiv:

Berättelser >>>  Assar Bergkvist började på Lenanders i Everöd

Bildgalleri >>>

Recept >>>

Företagets hemsida >>>

Tillbaka till Bagerier >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Samtal med Rolf Ängfors, i Onslunda.

Namn: Rolf Ängfors
Bostadsort: Sigtuna 
Född: 1930
Arbetsplatser: AB Bjäre industrier


Personkemin stämde
Rolf Ängfors började jobba på Bjäre Industrier våren 1963.

- På ett seminarium träffade jag dåvarande direktören Sven-Erik Kulldorff. Direkt kände vi att vår personkemi stämde. Marknadsavdelningen som då låg i Stockholm skulle flyttas till Karpalund och han undrade om jag ville bli marknadschef. Kulldorff som var oerhört idérik och dynamisk samlade ihop ett gäng unga i män i trettioårsåldern. Han var en av de mest dynamiska personer jag mött.

Bjäre var då i början på 60-talet ägt av Margarinfabriken AB och Unilever till hälften var.

- Sven-Erik Kulldorff var i grunden kemist och de flesta nya idéer till produktion kom från honom. Vi lärde oss positivt tänkande av Unilever och de hade stor tillit till Kulldorff. De förslag till nya produkter som kom fram kunde förbluffande ofta genomföras. Vi var unga så vi såg inga hinder bara möjligheter.

Mer- för god att kolsyra -  kom på 60-talet
Mer hade skapats i början på 60-talet som en ej kolsyrad läskedryck i en så kallad stubbeflaska, med en kort hals. Det var det då billigaste engångsglaset.

- I mitten på 60-talet relanserade marknadsavdelningen Mer i en flaska med relativt lång hals och som en premiumprodukt vilket innebar att den kunde säljas för ett högre pris. Den skulle vara lite finare och lite lyxigare. Det gjordes en mängd olika flaskor, över 90 olika varianter. De första enbart på ritbordet men till sist fanns det tre flaskor och lika många etiketter att prova. Därefter testades flaskorna mot blivande kunder. Mer var egentligen som att sälja saft på flaska så först kändes idén lite tokig. Men det är väl den enda renodlade Bjäreprodukt från den tiden som ännu säljs i affärerna.

Historien om Mer är också en berättelse om vikten av samarbete.

- Marknadsavdelningens uppgift var att med några få ord tala om vad Mer var för något. Vi samarbetade med en annonsbyrå som fick i uppgift att ta fram en text som ej var negativ om drycken Mer. Vi fick många olika förslag, ej kolsyrad och liknande. I allmänhet föds de goda idéerna i relationer och genom nära samarbete. Såhär långt efteråt kommer jag ihåg att när annonsbyrån efter många samtal med oss på marknadsavdelningen presenterade: Mer - för god att kolsyra, visste jag att det var rätt.

Marknadsavdelningen i Karpalund
Den nystartade marknadsavdelningen i Karpalund skulle även ta hand om lanseringen av den nya drycken Merry.

- Vi fick förbluffande mycket pengar att använda i lanseringen av Merry men ett grundläggande fel gjordes. Annars hade nog även Merry varit kvar i sortimentet i dag. Lanseringen började en månad efter att jag börjat min anställning. Så jag var inte med om själva utformningen. Men misstaget med Merry var att kalla den en fruktsoda. En beskrivning som inte kunde skyddas.

I ivern att förklara vad drycken var kom ordet fruktsoda till. Det var ett helt nytt ord och skulle förklara vad Merry var. Merry var egentligen inspirerad av Sprite som var stor utomlands. Merry fick precis som Mer en helt egen unik flaska.

- Vi trodde inte att de stora bryggeriföretagen skulle vara så lumpna att de plagierade vår produkt. Men det kunde de. På bara ett par års tid fanns det flera olika drycker med namnet fruktsoda på marknaden. Men vår marknadsföring var en succé.

Livs levande elefant
För att marknadsföra Merry, som är engelska och betyder glad, användes olika typer av tävlingar, bland annat att samla kapsyler från Merryflaskor. I en tävling var första priset en resa till syndens Beirut och i en annan var jumbopriset en livs levande elefant, berättar Rolf och fortsätter.

- Elefanten gick ute på Ekeberga gård. Vi satte in en platsannons i några dagstidningar:  Elefantskötare sökes, svar till Bjäre Industrier. Jag tror inte någon platsannons väckt sådan uppmärksamhet. Alla tidningar ville skriva om den. Vi lyckades verkligen väcka uppståndelse. Den som vann elefanten fick lite pengar i ersättning och så skänktes elefanten till en djurpark i Eskilstuna.

Året efter togs en rosa bil till hjälp i marknadsföringen av Merry. Även då gällde det att samla så många Merrykapsyler som möjligt för att få chansen att vinna en helt splitterny rosa Rolls Royce.

   

Rolls Royce liksom Merry en kvalitetsprodukt
- Bilen skulle spegla att Merry var en kvalitetsprodukt, väl värd sitt pris. Under hela kampanjen åkte säljarna en vecka i taget runt till sina kunder i den rosa bilen med en privatchaufför i uniform. Jag tror att vi satte upp en närmast omöjlig siffra för antal kapsyler, en miljon eller så. Men ett ungdomsförbund hade gett sig den på att under sina läger och andra sammankomster bara dricka Merry och samla kapsyler.

Svenska Missionskyrkans ungdomsförbund lyckades inte riktigt men gjorde så bra ifrån sig att Bjäre ändå ville premiera dem. De fick några Landroovers som de skickade till missionen i Kongo.

Bjäre slogs med de lokala bryggerierna som inte ville sälja deras produkt

- De små bryggerierna hade någon form av lägesmonopol. De körde runt i sina områden där de hade ensamrätt att sälja sin svagdricka, läsk och pilsner. Vi vände oss istället till de stora grossisterna ICA och KF och de var mycket intresserade av att få en ny produkt.

Även när det var dags att sälja in sina drycker till de stora grossistföretagen KF och EOL, som var ICAs inköpsavdelning användes lite udda metoder.

- Vi frågade högste chefens sekreterare på EOL om hon kunde boka in en lunch för chefen och hålla det hemligt för honom. De kunde hon och på den utsatta dagen knackade det på hans dörr och in kommer Git Gay och frågar om hon får invitera honom på en lunch. Han tackar ja och blir ledsagad till den rosa Rolls Roycen av Git Gay. Det är klart att den killen alltid kom ihåg Bjäres produkter.

En staty finns kvar
När Merrykampanjen var över såldes Rolls Roycen till en privatperson för samma pris som den köptes in för.

- De enda kostnader vi hade var en omlackering, bensin och privatchaufförens lön. Det var ett enkelt och relativt billigt sätt att skapa publicitet men vad jag vet har det aldrig gjorts om.

Ett tydligt avtryck på Bjäres förmåga att skapa bra marknadsföring finns kvar i korsningen Hamngatan Nybroplan i Stockholm, strax intill Dramaten.

- Vi ordnade även en tävling för att utse Sveriges roligaste man.  Vi hade en jury som bestod av tre personer, vilka kommer jag inte ihåg i dag. Hans Alfredsson blev utsedd till den roligaste personen i landet. Konstprofessorn KG Bejemark gjorde en staty han kallade humor. Det är en man med tydliga drag av Hans Alfredsson som kommer upp från en brunn. Han lyfter brunnslocket som för att komma upp.

- Bjäre bekostade statyn och bad Hans Alfredsson komma till invigningen. Men genom ombud lät han meddela att han tyckte det var fel att sätt upp staty över en levande person.

Statyn finns omnämnd i boken Stockholms statyer och att den kom till genom en tävling i Bildjournalen men sanningen är att det var Bjäre som initierade och betalade hela tävlingen.

Kunde lett till politiska förvecklingar
Ett projekt som hade kommit en bit på väg lades ned av politiska skäl och en rädsla för politiska förvecklingar.

- Utanför Gotland på internationellt vatten finns några knappt synlig skär, Kopparstenarna, som vi tänkte cementera och utropa till ett nytt kungarike. Vi hade redan engagerat ett danskt företag som skulle gjuta själva grunden. Där skulle vi ge ut eget frimärke, egna mynt och utse en kung. Sedan skulle vi ha väntat på att svenskarna eller ryssarna hade protesterat med publicitet som följd. Det var Britt Wadner på Radio Syd som inspirerade oss. Men det hela stoppades av Unilever centralt för att de var rädda för internationella förvecklingar.

En stor Bjäreprodukt i mitten på 60-talet var konserverad potatis på burk.

- Stor möda lades ned på att få den bästa potatisen och vi hade nog hoppats på något mera exotiskt än Bintje men den var utan tvekan bäst. Sven-Erik Kulldorff bjöd styrelsen på lunch med sill och nypotatis mitt i vintern. Och de undrade hur han fått tag i så fin potatis. Potatisen blev en riktig säljsuccé i en tid då husmodern var på väg ut i industrin och skulle kunna fixa till mat på fem minuter när hon kom hem. En kotlett i stekjärnet och medan den stekte blev potatisen färdig. Vi byggde Sveriges modernaste konservfabrik för potatis och mycket jobb lades ned på att få fram en konservburk. Vi var först i landet med att även dekorera locket, avslutar Rolf Ängfors.

Leif Börje-Frid


Tillbaka till Bjäre >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Kristianstad Blekinge läns slakteriförenings historik

1917 Uppfödare i Kristianstad län startar eget slakteri vid Långebro, vilket går i konkurs 1925.

1925 Kristianstadsortens nya slakteriförening bildas (KNS).

1928 Även nötboskap slaktas.

1933 Sveriges Slakteriförbund bildas och (KNS) ansluter sig.

1935 Kristianstad-Blekinge Slakteriförening (KBS) bildas. KBS startar egna fabriker och butiker.

1953 KBS äger 57 egna butiker.

1964 Det nuvarande slakteriet inviges.

1968 KBS-mat serveras i 128 skolor. Redan 1960 överlåter KBS några butiker till privata handlare, 1968 överlåts  de sista butikerna till ICA-EOL.

1972 Svinlinjen byggs ut till 360 grisar i timmen. Hängande skållning installeras.

1973 Tankar på fem slakteriföreningar till en region, skjuts på framtiden.

1974 Ny generalplan 1975-85. Utbildningspaket sålt till Polen. Veterinärutbildning av personer från Nigeria.

1982 Svinlinjen byggs om till två slaktlinjer med en kapacitet på 240 grisar i timmen på respektive linje.

1986 Ovalen bildas.

1988 Samgåendetankar med Skanek.

1990  Fusion KBS - Skanek. Teknisk kapacitet cirka 2,4 milj grisar per år i Scan Syd området. Storboskap cirka 250 000 boskap per år.

1991 Den 18 december är den sista dagen för boskapsslakt i Kristianstad som flyttas till Kävlinge, endast grisar slaktas i Kristianstad.

1992 Svinslakten i Kristianstad minskas för att höja kapaciteten i Kävlinge. Detta innebär att Kristianstad endast slaktar på en slaktlinje med en kapacitet på 300 grisar per timme.

1994 Den 24 augusti förläggs hela Skaneks svinslakt till Kristianstad som moderniserat grisslakten till två slaktlinjer vilka skall klara att slakta 400 grisar per linje och timme.

1999  Alla svenska bondeägda slakterier utom KLS i Kalmar går samman och bildar Swedish Meats, med över 5 000 anställda.

2006 Swedish Meats köper upp SLP i Helsingborg och Pärsons Charkproduktion. Slakt och styckning av grisar flyttas till Kristianstad den 1 april 2007.

2007 Swedish Meats går samman med det Finska livsmedelsföretaget HK Raukatatalo, där den Svenska delen i företaget kommer att heta Scan AB. Huvudkoncernen heter HK Scan. 

Nu skall Du få berättelsen om den första majonnäsen.

Det handlar om Napoleon. Hans köksmästare hett Mac Mahone. I kriget mot Italien där dom hade skövlat en by på både folk och fä där allt var ödelagt så ville Napoleon ha mat.

Köksmästaren säger:

Jag har en kokt höna från i går men jag har ingenting att koka sås på.

Vad har du?

Ja, ägg, olja, kryddor och lite senap.

Gör då sås på detta.

Mac Mahone gjorde då den första majonnäsen, tog hem den till Franrike där den först hette Mahonaisse som sedan blev Majonnäs som hela världen känner till.

Kul. Vill Du veta mera om mat, hör av Dig.
Med hälsningar från loka

Företagsnamn: Swedish Meats

Företagsform:

Huvudkontor:

Lokalisering av tillverkning:

Ägare:

Grundare:

Eventuell nedläggning år:

Tidigare ägare:

Tillverkning:

Råvaror:

Omsättning:

Antal anställda:

Marknad i Sverige:

Marknadsföring:

Export:

Produktutveckling:

Hinder för utveckling:

Varumärken:

Litteraturtips:

Övrigt:

Regionmuseets arkiv:

Övriga arkiv:

Berättelser >>>

Bildgalleri >>>

Recept >>>

Företagets hemsida >>>

Tillbaka till Scan AB >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Företagsnamn: Kristianstadortens Nya Slakteriförening

Företagsform:
Huvudkontor:

Lokalisering av tillverkning:

Ägare: Kooperativa Förbundet över tar slakteriet 1925 efter Andelsslakteriet Långebros konkurs

Grundare:

Eventuell nedläggning år:

Tidigare ägare:

Tillverkning:

Råvaror:

Omsättning:

Antal anställda:

Marknad i Sverige:

Marknadsföring:

Export:

Produktutveckling:

Hinder för utveckling:

Varumärken:

Litteraturtips: KBS jubileumsskrift 1917 - 1990.
Meddelande från Kristianstadsortens Nya Slakteriförening, Långebro, 1930, 1931.

Övrigt:

Regionmuseets arkiv: KBS jubileumsskrift 1917 - 1990.
Meddelande från Kristianstadsortens Nya Slakteriförening, Långebro, 1930, 1931

Övriga arkiv:

Berättelser >>>

Bildgalleri >>>

Recept >>>

Företagets hemsida >>>

Tillbaka till  Scan AB >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Carl-Gustaf Pagels, är utbildad livsmedelsingenjör och högskoleekonom. Jobbade på KBS i tolv år när han blev ombedd att ta hand om Kronfågel, som platschef därefter teknisk direktör och affärsområdeschef till 2000.

Slutade på KBS och började på Kronfågel
1979 var det dags för en organisatorisk förändring på KBS och då bestämde sig Carl-Gustaf Pagels för att söka som produktionschef för Dagab Syd, allt var klart men de som anställde honom ville ha en referens.

- Så jag uppgav min chef på KBS, Benny Persson. När jag ringde honom och sa att jag fått jobb på Dagab Syd och att jag uppgett honom som referens svarade han med en fråga. "Kan du vänta i tre dagar innan du bestämmer dig och då komma upp på mitt kontor?"

När Carl-Gustav efter de tre dagarna infann sig på Benny Perssons kontor satt Gunnar Lund där, vd i Slakteriförbundet och ordförande i Kronfågel och sa: "Du ska väl för fan inte bli handlare du ska rätta till slakteriet som ligger nere vid åkanten och är det inte tillrättat efter två år sätter vi en grävskopa på skiten", berättar Carl-Gustaf Pagels och fortsätter:

- Det var en utmaning som jag inte kunde motstå. Jag kom till Sveriges i särklass största fjäderfäslakteri med den absolut sämsta ekonomin. Jag begärde in alla papper om företagets ekonomi på kontoret. Kontoret fylldes snabbt med papper. "Ta ut tre saker där du ser att ekonomin blöder allra mest", sa jag till mig själv. Efterhand invigde jag mina medarbetare. Vi såg tydligt att andrasorteringen av kycklingar var för stor, slaktutbytet av kycklingen var för litet och effektiviteten var dålig. Gemensamt tog vi beslut att fokusera på dessa tre realiteter morgon, middag kväll. Då gör vi två miljoner i vinst nästa år, lovade jag.

Ändrade kriterierna för andrasortering
Den förre chefen var mera konstnärlig än jag, som Carl-Gustaf uttrycker det, så han hade målat tavlor som visade hur de sekunda kycklingarna skulle se ut för att sorteras bort. Han hade haft höga krav. Det kunde bli så mycket som 20 procent av kycklingarna som kasserades.

- Det var dålig ekonomi. Vi ändrade kriterierna för andra sorteringen. Dessutom använde vi kycklingen effektivare. På djupfryst kyckling sitter en stump av halsen kvar så fungerar det på alla fjäderfäslakterier över hela världen. Det är inte för att slakterierna är snälla. Med en slaktvolym på exempelvis 50 000 kycklingar om dagen är varje gram i ökad vikt av ett ekonomiskt värde. Första året hade vi en vinst på fyra miljoner.

Andrasorteringskycklingarna kunde delvis användas de var inte dåliga rakt igenom. De kunde ha fått ett kraftigt blåmärke eller blivit skadade av gödsel, så kallad "gödselbränna". Skadan kunde skäras bort och resten kunde säljas i delar.

- Jag är inte helt oskyldig till att det dök kycklingdelar i affärerna, säger Carl-Gustaf och ler.

Nästa steg var att göra något åt effektiviteten.

Pengar en bra drivkraft hos de flesta
- Pengar är en bra drivkraft hos de flesta. För att öka effektiviteten infördes ackord, till glädje för många och andra tyckte att det var diktatorsfasoner. Men produktionen ökade när de kunde tjäna mera pengar på att jobba snabbare och effektivare.

För att öka effektiviteten än mer anlitades en tidsstudieman som med videokamera spelade in alla arbetsmoment för att se var de kunde rationaliseras. Psykologen Kjell Ekestam anlitades som bollplank till ledningen för att skapa en kompetent organisation och en välutbildad personal som skulle trivas och stanna kvar.

- Först utbildade vi arbetsledare och högre chefer i kommunikation och hur de skulle lösa konflikter i personalgruppen. Det var mycket grundläggande psykologikurser på olika konferensanläggningar kombinerat med lite nöje så det var inte svårt att få folk att komma. Organisationen blev tydligare och konflikterna färre.

Utbildning hindrade personalflykt
Ett nytt projekt startades som kom att kallas Kronfågel 90, det var ett personalprojekt som skulle leda till mindre personalomsättning. Länsarbetsnämnden anslog en miljon kronor för att starta en grundutbildning för slakteripersonal. Kronfågel var ofta sista anhalten innan det var dags för socialen, omsättningen på personal var stor och kostsam. Det var alkoholister, kriminella och andra vinddrivna existenser som fick en extra chans klarade de inte den fick det bli socialen, berättar Carl-Gustaf och förtydligar:

- Om vi anställde 90 stycken fick vi på sikt behålla 8. Vi startade en personaltidning och organiserade jobben så att alla hade möjlighet att utvecklas och göra karriär inom företaget. Först fick de introduktionskursen i länsarbetsnämndens regi och anställdes som operatörer. När de jobbat en tid och gått igenom några interna kunskapsrelaterade kurser blev de livsmedelstekniker och fick högre lön, 2.50 i timmen. När de jobbat som livsmedelstekniker i tre år och fortsatt internutbildningen blev de arbetstekniker och fick ytterligare 10 kronor i timmen. Kom ihåg att detta var 1990 års penningvärde. Slutet på karriärstegen var att bli kvalitetstekniker och då fick de ännu lite lönehöjning, sammanlagt kunde de få 17 kronor. Nu började organisationen fungera och på några år såg vi konsekvensen. Om vi nyanställde 80 fick vi behålla över femtio.

Slaktkostnaden skulle sänkas inför medlemsskapet i EU
Nu var organisationen trimmad och fungerade väl. Då kom medlemskapet i EU. En arbetsuppgift blev att sänka slaktkostnaden per djur från 4.70 kronor till 2.30.

- I två månader ägnade jag mig åt att säga att det inte går. Min chef sa att slaktkostnaden skulle ligga på 2.35 när vi gick med i EU.  Istället för att tänka "det går inte" tänkte jag ständigt på: "Vad krävs för att vi ska kunna slakta för 2.50?"

En arbetsgrupp skapades i den samlade vi ihop cheferna och åkte till Mallorca en vecka. Där redovisades vad det skulle kosta att ändra till tvåskift och därmed öka kapaciteten och hur vi skulle specialisera verksamheten.

- När vi kom hem sålde vi lastbilarna och lät fraktföretag sköta transporterna, matsalen överlät vi på en kock, vaktkuren fick ett vaktbolag ta hand om. Det vi ska vara duktiga på är att slakta kycklingar. Vi genomförde tvåskift och fick ned slaktkostnaden.

Leif Börje-Frid

Tillbaka till Lantmännen Kronfågel AB >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Samtal med Olle Mårtensson 7 maj 2007 i hans och hustrun Evas hem i Åhus

Namn: Olle Mårtensson

Bostadsort: Åhus

Född: 1925

Arbetsplatser: KBS

Började med sommarjobb

Olle Mårtensson första kontakt med KBS var sommaren 1944 då han sommarjobbade där i fyra veckor. Hans huvuduppgift var att fylla på ved till gengasbilen och att lasta den med kött och fläsk till slakteriets butiker och att följa med på själva turen.

- Vi körde till Bjärnum, Vinslöv, Sibbhult, Hässleholm och Tyringe. Det var mycket bärande. Jag orkade på sin höjd bära en halv gris men Sven Persson som jag oftast åkte med orkade mycket mera så han fick ta oxarna. När vi kört rundan var vi lediga. Jag kommer inte riktigt ihåg men jag tror vi körde tre dagar i veckan.

Även sommaren därpå jobbade Olle på KBS med bilarna. De dagar det inte var några turer fanns det mycket annat att göra.

- Sopa rent på gården, rensa brunnar, köra ved till gengasbilarna och hjälpa till att lasta lastbilar och järnvägsvagnar med charkvaror och slakteriavfall var några av de arbetsuppgifter som vi sommarjobbande grabbar hade. Jag minns även att dåvarande direktören Wennerholms häst, Munter, körde en del olika transporter på gården.

Gjorde lumpen i Malmö
Militären kallade, LV 4 i Malmö, på Olle sommaren 1946 men hösten 1947 var han tillbaka på KBS och blev lite av allt i allo.

- Jag fick då expediera bilarna, som jag tidigare åkt med, och se till att de fick med sig allt som var beställt från charkuteributikerna. Inälvor såsom hjärta, lever och njurar skulle förpackas i brunt papper. På den tiden åt folk mycket lever, svinhjärtan och njurar.

Under några år fick Olle rycka in där det behövdes med olika sorters jobb men 1949 började hans utbildning till svinslaktare.

- Jag fick börja med svinslakt det var lite lättare för de elbedövades därefter stacks de och tappades på blod. Jag har skjutit en ko med slaktmask men det var hemskt. Jag har faktiskt sparat just den kulan. I tvåmånaderspass gick jag runt och lärde mig styckning, svinslakt och charkuteriarbete på eftermiddagen. Varje förmiddag var det teori. I slakteriet hade alla skärsår på fingrarna de fina skyddshandskar som finns i dag fanns ju inte då. Vi fick lätt inflammationer under naglarna när grishår fastnade där.

Läste kvällskurser
Då i slutet på fyrtiotalet och under femtiotalet fanns det ingen livsmedelsutbildning inom utbildningsväsendet. Men Olle hade ambitioner så han läste korrespondenskurser på NKI i Malmö på kvällarna. Därtill puffad av sin chef Kristjan Waltenberg.

- Han var väldigt bra på att se olika människors förmåga och knuffa dem i rätt riktning så jag började läsa "väg och vatten", frivilligt, bara för att få upp studietekniken. Med ambition att på sikt vara redo att bli arbetsledare. KBS hade en interutbildning ute på Hedentorpsgården och vi var en 15 - 20 grabbar som fick lära oss mera om livsmedelshantering och ledarskap.

Smälteriet

I slutet på 50-talet började Olle i smälteriet, där istern från grisarna och talgen från oxarna smältes under tryck i ungefär 90 till 100 graders värme. Det blev en lättflytande olja. Olle lärdes upp av Ragnar Glad som hade jobbat där i många år. Det var en tekniskt komplicerad process, ett danskt företag, Titan, hade utvecklat maskinen som kunde rena gris- och oxfett till olja. Oljan levererades till Karlshamns Margarinfabrik i stora plåtfat på 200 liter eller träfat på 100 liter.

- Av oljan gjorde Karlshamns margarinfabrik margarin, de kom en gång i veckan och hämtade allt vi smält. Isterflottet tappades i tiokilos förpackningar till bagerier och halvkilos till hushållen.

- Vi kokte fettet i stora upprättstående autoklaver (en sorts tryckkokare).Färdigkokt fick det stå och vila. Rent fett fanns överst, smuts och vatten sjönk till botten. Ett hävrör sänktes ned i autoklaven i rätt nivå för att få ut så ren olja som möjligt.

Men en ny metod utvecklades där ister- och talgfett maldes och fördes in i ett tre meter långt rör där fettet smältes med ånga. Sedan samlades det upp i en behållare och centrifugerades för att fördela fett och vatten var för sig. Allt gick ändå inte att utvinna.

 Interiör från smälteriet när Olle jobbade där.

"Grevarna" gick till hundmat
- I det som blev över fanns ju både svål, köttbitar och tarmrester. Det blev i sin tur en produkt för tillverkning av hundmat. Vi fick nog ihop en 300 till 500 kilo varje dag. Namnet på denna restprodukt kallade vi "grevar".

- Manöverpanelen hade ett trettiotal rattar för att styra hela processen. Det var en väldig massa mätare och ljudet var väldigt högt. Temperaturen var mycket viktig om det blev för kallt i någon liten del av processen stannade allt upp.

På måndagarna började smälteriet inte förrän halv nio då det inte fanns fett från några slaktade grisar förrän då. Jobbet skedde på ackord.

Skötte sig själva
- Jag kommer inte ihåg vad vi tjänade men jag tror vi hade bra betalt för den tiden. Smälteriet räknades nog som ett skitjobb men det var väldigt bra för oss tre som jobbade där vi skötte oss själva.

Talg blir gult och ister bli alldeles genomskinligt, det vet alla som brukar använda gelatin till sina aladåber därför smältes de i två olika processer.

Från KBS affärerna kom det returer på späck och svål av det de inte lyckats sälja.

- Om vi kunde koka olja av fettet fick de högre returpris men kunde vi inte använda det fick de ett lägre returpris. Bara från affärerna kom det en till två ton fett i veckan. Det dåliga fettet gick till destruktionsanläggningen där även självdöda djur destruerades.

Dåliga öronskydd
Under tiden i smälteriet tror Olle att han fick nedsatt hörsel.

- Öronskydden var inte så bra. Centrifugen väsnades ganska mycket. Vissa stunder på dagen var vi tvungna att lyssna på centrifugen efter missljud cirka en halvtimme åt gången. Jag tror det tog knäcken på mina öron.

Anläggningen var gjord så att det inte gick att lämna den ens för en lite fikastund.

- Men genom att vi utvecklade den med ett handtag och ett stopp för fettet att rinna till centrifugen kunde vi styra tillbaka massan i samma behållare så medan vi tog en välbehövlig paus gick processen bara runt. Märkligt att vi inte kommit på det sa danskarna, som tillverkat maskinen, när vi stolt visade upp vår uppfinning.

I dag finns inget smälteri på slakteriet utan all ister skickas iväg.

1968 fick Olle jobb som personalassistent på KBS personalavdelning men i en övergång på ett par månader fick han komma till smälteriet och avsluta processen på kvällen och starta den på morgonen.

- Alla rattar var tvungna att stängas i rätt ordning annars kunde det bli helt stopp i hela processen.

Buljongäventyret

En idé växte på KBS att göra egen köttbuljong och sälja i sina affärer.

- Bäckström, dåvarande vd, kom en dag och sa att jag skulle vara beredd att åka till Oslo där fanns några som sa sig kunna koka köttbuljong i storformat.

Buljong hade kanske gjorts på prov men inte för att sälja. I en vecka var Olle i Oslo för att lära sig koka buljong.

- De hade stora stående autoklaver, sådana som vi hade i smälteriet. På måndagen fanns inte mycket att göra då vi väntade på köttben att koka buljong på.

Tisdag var det samma visa, inga ben. På torsdagen hade Olles tålamod nästan tagit slut men då åkte de iväg till en bondgård för att hämta ben.

- Men där fanns inga köttben så vi blev ombedda att komma på fredagen. Men på det sätt de kokte benen begrep den dummaste att det inte skulle gå. Norrmännen hade drömmar men de kunde inte överföra kunskapen från en liten gryta till en stor autoklav.

Olle hade en trevlig vecka men mycket kunskap hade han inte med sig hem.

- Vi bodde på ett fint hotell högt upp på Holmenkollen men efter en vecka gav jag upp. När jag kom hem fick jag redogöra inför styrelsen om min för jobbet misslyckade resa så buljongförsöket lades på framtiden.

Leif Börje-Frid

Tillbaka till Scan AB >>>

Tillbaka till Första sidan >>>