Grisfötter och wienerkorv på burk.

VI SÄGER DU FR. O. M. NU!

Bjäre har vuxit snabbt under de senaste åren och därmed har arbetet inom företaget också blivit mer och mer invecklat. Bl. a. kan det i större företag vara svårt att snabbt och enkelt få kontakt med varandra. Kommunikationerna mellan anställda kan försvåras, vilket är till nackdel både för trivsel och produktivitet.

Inom Bjäre vill vi även inom detta område vara rationella. Ett bra sätt att underlätta samarbetet och skapa goda och effektiva relationer är att enas om att använda ett enkelt och kontaktskapande tilltalsord inom hela företaget.

Företaget och de tre fackliga klubbarna har därför i Företagsnämnden enats om att alla anställda inom Bjäre i fortsättningen tilltalar varandra med Du - detta gäller såväl VD som den yngste och sist anställde medarbetaren.

Det är vår förhoppning att den allmänna titelbortläggningen skall accepteras av alla och att den ska underlätta samarbetet.

Fr. o. m. nu säger vi alltså Du!

Nu skall Du få berättelsen om den första majonnäsen.

Det handlar om Napoleon. Hans köksmästare hett Mac Mahone. I kriget mot Italien där dom hade skövlat en by på både folk och fä där allt var ödelagt så ville Napoleon ha mat.

Köksmästaren säger:

Jag har en kokt höna från i går men jag har ingenting att koka sås på.

Vad har du?

Ja, ägg, olja, kryddor och lite senap.

Gör då sås på detta.

Mac Mahone gjorde då den första majonnäsen, tog hem den till Franrike där den först hette Mahonaisse som sedan blev Majonnäs som hela världen känner till.

Kul. Vill Du veta mera om mat, hör av Dig.
Med hälsningar från loka

Här i  Kuriosa publiceras sådant som är av allmän karaktär för livsmedel och det behöver inte vara knutet till Kristianstad kommun. Det ska helt enkelt ge lite glädje och eftertänksamhet att läsa inläggen i Kuriosa.

Och som vanligt klicka på Kuriosa i högermarginalen så kan du bläddra mellan alla inläggen.

Skicka gärna in sådant du läser i böcker, tidningar som du tycker att andra ska få läsa.
Leif

På Internet finns mycket spännande att hitta,  på http://susning.nu/Korv

Gustafva Björklunds Kokbok för husmödrar, trettonde upplagan, Stockholm i april 1893, varnar som följer:

Korf bör helst tillverkas i det egna köket, emedan varan så ofta är underkastad förfalskningar av det vidrigaste slag, hvilka till på köpet äro mycket svåra att upptäcka. Den, som nödgas köpa korf, bör derför alltid vända sig till en korftillverkare, för hvilken han hyser ett oinskränkt förtroende.

Korv är ett livsmedel, bestående av en deg av huvudsakligen malet kött instoppat i ett skinn och som därefter kokats eller rökts. Ursprungligen användes djurtarmar, så kallat fjälster, som korvskinn. Numera finns även vegetabilisk korv.

Korv är ett mycket vanligt livsmedel, eftersom det dels är ett sätt att bevara kött över längre tid, dels är ett sätt att ta tillvara på små köttbitar som blivit över och dryga ut dem med annat (potatis, inälvor, m.m.). Korven har en lång historia och finns i alla tänkbara former och storlekar. Den serveras kanske inte vid de finaste middagarna (undantaget prinskorv), men duger gott för allt från familjemiddag till smörgåspålägg och snabbmat. I det senare fallet kallas den varmkorv.

I de tidiga morgontimmarna
I svinottan är ett uttryck, som vi få höra den dag som i dag är, och dess samband med grisen och grisslakten är odiskutabel. Grisslakten skulle nämligen vara avslutad före dager. Därför blev de tidiga morgontimmarna svinottan, lika både i Sverige och i Norge. Mycket vanligt förefaller det ha varit att slakta grisen inne i stugan, varvid det s. k. "förmånsfolket", eller de gamla i gården, skötte om grisens hädanfärd. Vid ett sådant tillfälle lär - i varje fall om det varit fråga om julgrisen - alla grannarna ha varit med, vilka trakterats med öl och brännvin, innan slakten skedde. Så berättas gisslakten ha gått till i vårt västra grannland, varifrån man även lär ha haft en sed, att den i byn, som hade den tyngsta grisen, fick bjuda alla de andra på öl. Så om byn var stor, gällde det tydligen att ha en riktigt kraftig slaktegris, vilken på den tiden kunde ha fyllt år många gånger. Då sparades det inte på slaktmaten, vilken i form av blodkorv och annat lär ha avsmakats så sig göra lät.

Vissa delar av grisen lades i svinstian

I gamla tider vågade man inte tillvarata hela slaktdjuret. Sådant som i rationaliseringens tidevarv är en bjudande plikt, hade då betraktats närmast som en dödssynd. Vissa delar av grisen fick en alldeles särskild behandling. Klövar, spenar eller svans lades tillbaka i svinstian. Detta slaktbruk, som har många motsvarigheter, avsåg att ge trygghet för att det aldrig skulle bli tomt i svinstian. Ibland hände det, att dessa delar sparades till julmåltiden, vilket torde sammanhänga med det antagandet, att just dessa kroppsdelar betraktas som bärare av djurets livskraft. Översta ryggkotan hör till dessa kroppsdelar, och i Dalarna brukade denna kokas på själva julafton. Det var den, som kallades för helgonastycket eller julkotan.

Forntida slaktsed
Tanken på ett forntida slaktoffer föresvävar också lätt en sentida betraktare, inte minst om man tänker på de norska slaktsederna. På en plats där lär man nämligen i regel ha vänt sig mot de fyra väderstrecken, framsagt en formel, samt hällt brännvin över grisen. Blodet av den användes inte. Mest märkligt är emellertid det slaktsätt, som omtalas från Sätesdalen. Där lade man en rännsnara om halsen på grisen och hissade upp den på en vridbar bjälke, som skjutits fram tvärs över spiseläriln mitt på golvet och från vilken kittelkroken hängde ned.

Alla dessa seder kring slakten, och som vi senare skall se, kring julslakten och julfirandet, visar till fullo, vilken oerhörd betydelse fläsk och kött alltid haft i de svenska hemmen.

Det finns mer att läsa i:
Kristianstad Blekinge Slakteriförenings jubileumsskrift 1925 - 1950, som finns att läsa i Minnesluckan på Regionmuseet Kristianstad.

Spettkaka är en festkaka, som har anor från 1700-talet, i dåtida Tyskland. Kakan kom till Skåne via så kallade vandrande gesäller som sedermera bosatte sig i Skåne.

Under början på 1900-talet blomstrade spettkakan igen, då på de stora gårdarna när så kallade "päregille", höstagille" etc anordnades. Alla som hade hjälpt till med arbetet på gården bjöds in. Det kunde vara flera hundra personer. Pigorna på gårdarna gjorde då sin egen "spiddekaga", ingredienserna som består av ägg, socker och potatismjöl klickades på ett spett som rullade över öppen eld i spisen. Ju större spettekaka man bakade desto finare blev festen, som alla talade om efteråt.

I mitten på 1900-talet anammades spettekakan på nytt, då till t.ex. bröllop, begravningar,födelsedagar etc. Det var då små renodlade bagerier och som finns än i dag på många orter i Skåne.

I dag beställer man spettekaka även till konfirmationer och till studentexamen. Spettekakan är numera EU-skyddad, vilket innebär att kakan endast får tillverkas i Skåne.

Hämtat från Våffelbagarens hemsida >>>

... att blodkorv med potatis lär ha varit Beethovens livrätt

... tre generationer jobbade ihop på SR Larssons Chark

... Svensken äter ca 2 - 3 kg korv per person. Tysken äter ca 90 kg per person!

... att Napoleon var stor korvälskare

... korv i äldre tider var ett väl använt öknamn på poliser, rallare och vaktkarlar

... Salami är korvarnas Rolls Roys

... Tyskland sägs ha 1500 olika korvsorter

... korvskinn - fjälster betyder gömställe på fornsvenska

... till Lucia äter man naturligtvis en lussekorv - gul och söt med russin

... att varmkorv i det fria är en gammal centraleuropeisk och inte minst tjeckisk tradition

Visste ni? 

Den första korvgubben var en korvmadam. I Sverige började försäljningen av varm korv vid Stockholmsutställningen 1897.

Då började kvinnor sälja korv från grytor på koleld. När utställningen slutade upphörde också korvförsäljningen.

Vid sekelskiftet hade gatuhandeln dåligt anseende. Korvhandlare, äppelgummor och tidningsförsäljare var sedda över axeln. Det var inte respektabelt att vara korvhandlare.

Så sent som på 1040-talet, (troligen 1940-talet, reds. anm.) sa livsmedelskommissionen: "Det finns inga behövliga grunder för att försäljningen av varm korv skall få pågå - allmänheten bör äta hemma korvhandlarna skall söka sin försörjning genom skogsarbete."

Korvgubbarna hade i början av 1900-talet rätt att sälja "korv, potatis och franska bröd".

Korvståndet blev en naturlig samlingsplats. Korvståndet hade till en början bara en karbidlykta inne i kiosken och en korvlåda som värmdes med rödsprit.

För att även kunderna skulle få ljus placerades kiosken vid en lyktstolpe.

I början fanns inga bestämda öppettider utan korvgubbarna fick sälja korv hela natten. Så småningom blev de tvungna att sluta sälja kl 01.00.

Källa: http://www.korvakademien.nu/