Grisfötter och wienerkorv på burk.

Vårt samtal ägde rum i Per-Erik Persson och hustrun Ullas hem i Everöd, 12 juni 2007. Ulla har jobbat på Trikinlaboratoriet på KBS.

Bostadsort: Everöd
Född: 1937

Arbetsplatser: KBS

Slumpen styrde en lång slakterigärning
- Jag hade haft lite andra jobb innan jag mest av en slump hamnade på KBS den 9 maj 1959. Jag fick börja tvätta grishalsar med en sådan borste som används för biltvätt. Först bedövades grisarna med en eltång på 80 volt. Vi klämde tången mellan ögat och örat, bedövningen blev ögonblicklig. Grisarna hängdes upp i bakbenen i kedjor som löpte i en bana och kom fram till mig där jag skrubbade av halsen innan de blev stuckna och tappade på blod.

Av grisens totala vikt är cirka fem procent blod detta tappades ned i helt vanliga 40 liters mjölkkannor.

- För varje kanna vi fyllde fick vi 50 öre på ackordet. Tunnorna körde jag iväg till blodseparationen där de röda och vita blodkropparna skiljdes åt. De röda gick till djurmat. De vita gick till charkindustrin som bindemedel.

Efter sticket ska grisen avhåras. Håren på grisen är i ena ändan försedd med hullingar som på en metkrok.

Grisarna skållades i ett kar
- Grisarna släpptes ned i ett långt kar, jag tror det fanns plats för sjutton grisar. Även om vi fyllde på vatten efterhand blev det ganska smutsigt. Grisen fick in vatten i lungorna så de fick inte användas till livsmedel. Det gällde att hålla temperaturen på en jämn nivå och det sköttes med hjälp av het ånga. Perfekt temperatur var 61 - 62 grader. Det var ett mycket viktigt jobb för låg grisarna i för länge sprack skinnet och sjönk temperaturen släppte inte håret från hårsäcken. Ju jämnare temperatur desto bättre men det kunde vara svårt om det kom för många grisar på en gång.

Arbetsmiljön var ganska tuff på den tiden. Det var en rå och hjärtlig stämning mellan slaktarna.

- Som ny och ganska ung gällde det verkligen att visa att jag dög. Det gällde att vara på sin arbetsplats några minuter före utsatt tid. Det var nödvändigt att göra sitt jobb och helst med råge för att bli accepterad. Även att hålla rent runt sin arbetsplats och vårda sina verktyg och absolut inte röra någon annans. Det var en tuff miljö men ärlig.

Fyra år som slaktarlärling
Efter fyra år som lärling var Per-Erik färdigutbildad som slaktare.

- Nu kunde jag sticka en gris, klara av svedugnen, där vi brände av det sista håret på grisen efter skållningen. Ugnen eldades med tryckluft och olja. Mycket viktigt att förbränningen var optimal annars blev grisen svart. Och det var inte bra. Jag kunde öppna magar och ta ut de röda organen, lever, hjärta och lungor. Jag kunde borra ut hypofysen som skickades iväg tillett läkemedelsföretag i Lund. KBS fick 1000 kronor kilot för hypofysen, om jag minns rätt. Dessutom kunde jag klyva grisen mitt i ryggraden så det blev lika mycket ben oavsett vilken sida på grisen som kunden köpte. Det tog lång tid att lära sig hugga med en yxa som liknade en bila. Högg vi fel gick det vidare till ett annat band där det som kunde tas om hand styckades på sedvanligt sätt, resten av grisen skickades till charkavdelningen.

När grisen var rensad och klar och även tarmarna uttagna hängdes grisarna i ett kylrum för att få en temperatur på 4 - 5 grader.

- I kylrummet hade vi fläktar för att blåsa ut den lite syrliga doft som en nyslaktad gris har. Annars hade den doften gått in i köttet. I kylan minskade grisens vikt. Vi brukade kalla det grisens varmvikt och kallvikt. Bönderna fick betalt efter kallvikten som var två till tre procent lägre.

Fick vara med och påverka
Per-Erik fick sin utbildning i det gamla slakteriet som hade funnits sedan 20-talet med vissa modifieringar. Parallellt med sin utbildning fick han vara med och påverka det som skulle bli det första nya slakteriet under hans tid på det som då hette KBS.

- Harry Larsson, en av slaktarna, fick vara med i projektgruppen som planerade det nya slakteriet. Det var något nytt. Normalt var det styrelsen som beslutade och vi anställda fick anpassa oss. Men genom att Harry frågade oss om vad vi tyckte kunde vi påverka och det kändes bra.

1963 stod det nya slakteriet klart. Överflyttningen skulle ske utan att få stopp i produktionen.

- Det var spännande. Ett par helger fick vi jobba övertid och provslakta. På lördagen slaktade vi en tre fyra grisar. Teknikerna rättade till vad som inte stämde och sedan kom vi på söndagen och provslaktade igen. På måndagen skulle vi kunna köra igång hela anläggningen. Leveransen av grisar från bönderna var konstant. De kunde inte ha dem kvar då gick deras planering i stöpet och grisarna blev för tunga. Första dagen hann vi inte med dagens kvot så den kvällen fick vi jobba över tills allt var klart.

Slaktare ett tungt kroppsarbete
Arbetsmiljön förändrades inte så mycket förutom att allt var nytt och fräscht.

- Vi jobbade fortfarande med den gamla konventionella modellen med tunga lyft och utan de flesta av de maskiner som finns i dag. Den stora maskinella revolutionen kom inte förrän vid ombyggnaden 1983. Så fram tills dess var det ett tungt, mycket tungt kroppsarbete.

Efter sju år på svinslakten blev Per-Erik erbjuden en fortbildning för att lära sig klassificera nötboskap.

- Jag fick gå kurser i livsmedelsverkets regi och sedan höll jag på i fyra år att klassificera 125 storboskap om dagen. Då fick jag ett uppdrag att utveckla "Skallabon". Där vi tog omhand alla svinskallar. Vi tog bort kindbackarna och köttet skickade vi till charkavdelningen. Svinhuvuden har alltid blivit press sylta. Privata entreprenörer köpte in svinskallar. En av de största var Dahls i Gärds Köpinge.

Utbildade polska slaktare
I början på 70-talet kom ett hundratal polacker för att utbildas till slaktare så att de sedan skulle kunna starta tre slakterier i Polen. De bodde ute på Charlottesborg.

- När de fått sin grundutbildning i den nya tekniken åkte vi med dem till Polen för att fortsätta trimma in deras nya slakterier i Elk, Warszawa och Selona Gora. Det var en mycket spännande upplevelse. Polen var ju fortfarande kommunistiskt så de fick ju sin lön oavsett vad de gjorde. Vi skulle slakta 200 grisar i timmen fyra timmar i sträck. Då visste vi att det skulle fungera och kunde överlämna slakterierna till dem. Men de saboterade hela tiden för de ville väl inte ta över. Det var ju bekvämt att vi gjorde jobbet. Men till sist lyckades vi få till en slutbesiktning. I övrigt var det väldigt trevligt att jobba med polackerna. De var fantastiska vänner och jag brevväxlar faktiskt fortfarande med ett par stycken.

Under Per-Eriks tid på KBS har slakteriet bytt namn ett antal gånger men det har också skett stora tekniska förändringar.

Framsynt veterinär
- Vi hade en veterinär som hette Mats Ekstam och han var en riktig uppfinnare. I Holland, Tyskland fanns det en form av hängande skållning av grisarna. Istället för att som vi lägga ned dem i kar med hett vatten. Efter mycket experimenterande under Mats ledning hade vi utvecklat ett helt eget system. Våra grisar skållades med ånga. En fuktig ångström sprutades på grisarna medan de fördes framåt. Så när slakteriet byggdes om 1983 var vi först med hängande skållning. En klar förbättring nu kunde även lungorna användas till livsmedel och bakterierna på grisen minskade.

Ekstam utvecklade även en kanylkniv att sticka grisen med. Istället för att låta blodet rinna ned i en mjölkkanna var kniven ansluten till en lång slang som förde blodet ned i en tank.

- Blodet kom inte i kontakt med luften så det blev inte kontaminerat av luftens bakterier och vi behövde inte lyfta de tunga kannorna. På 80-talet kom de stora miljöförbättrande åtgärderna. Vi fick höj och sänkbara arbetspallar, så att vi kunde höja och sänka våra arbetsplatser beroende på var på grisen vi jobbade, som underlättade jobbet.

Ombyggnad gav bättre arbetsmiljö
Vid den stora nybyggnaden 1983 sparades ingen möda på att få det bästa slakteriet med de modernaste maskinerna.

- Då var jag arbetsledare för svinslakten och reste runt i Europa för att titta på slakterimaskiner. Vi köpte bland annat en avhårningsmaskin i Holland. Tidigare skars bröstbenet för hand men nu köpte vi in en tryckluftsdriven cirkelsåg. En fransman, Dunard, tror jag han hette hade utvecklat en klyvare för ryggraden. Som sagt det gjordes massor för att förbättra arbetsmiljön i det nya slakteriet.

Åldersfördelningen, och även den etniska fördelningen var det lite dåligt med ända fram till slutet av 80-talet.

Försökte få in kvinnor i slakten
- Jag har en känsla av att den som en gång fick jobb på KBS och stod ut dag ett och kom tillbaka stannade där i regel till pensioneringen. Det gjorde att även könsfördelningen blev väldigt sned. Det är ett väldigt tungt jobb att vara slaktare. Men jag kommer ihåg att vi diskuterade hur vi skulle få in kvinnor på linjen. Vi hade fem stycken som provade men det var ännu för tungt. De fick olika typer av yrkesskador. Trots de maskinella förbättringarna stod slaktarna fortfarande vid samma arbetsmoment hela dagarna. Vi försökte införa rotationsmetoden men många av de äldre protesterade. Då införde vi en lönetrappa ju flera moment de lärde desto högre lön fick de. Förändringen gick då mycket lättare.

Efter många år i slakteriet ville Per-Erik i slutet av 80-talet prova på något helt nytt och sökte jobb utanför slakteriet.

- Jag fick flera olika jobb men fastnade för kriminalvården. På slakteriet gav de sig inte, jag övertalades att komma tillbaka och jobba med personalfrågor. Jag tog över efter Olle Mårtensson som gått i pension.

Svårt att få tag i slaktare
En av Per-Eriks första arbetsuppgifter var att locka folk till att börja jobba i slakteriet.

- I början på 90-talet var det oerhört svårt att rekrytera folk till slakteriet. I tre dagar stod vi nere på Gulfmacken och delade ut korv. Jag tror vi fick en nyanställning.

Då träffade Per-Erik på en arbetsförmedlare på länsarbetsnämnden och Åke Berglund på Komvux. Tillsammans diskuterade de en idé som skulle visa sig även ändrade den etniska fördelningen på slakteriet.

- I samarbete skulle vi starta en sex månaders lång slaktarutbildning. De som kom in på utbildningen skulle läsa teori på Komvux halva tiden. Den bestod i hygien, både på jobbet och den personliga, livsmedelslagar och rena slaktkunskaper. Hygienen var mycket viktig. Vi hade en slogan på KBS, "det som vi tar i med våra händer ska andra stoppa i munnen". Halva tiden skulle de lära sig slakt i praktiken. På slakteriet utsåg vi faddrar till var och en. Vi hade 7 utbildningsplatser och efter en månad hade vi en avstämning med dem individuellt. Vi lovade dem inte arbete men vi frågade om de trodde att de skulle trivas med slaktjobbet. Det var ju annars meningslöst att fortsätta utbildningen. Det var många invandrare som gick utbildningen så på så sätt förändrades den etniska sammansättningen. Jag kan nog säga att 99,9 procent av dem som gick färdigt utbildningen fick jobb.

KBS-andan
KBS andan som nästan alla pratar om, av dem som jobbade på slakteriet fram till slutet av 80-talet, tror Per-Erik tog slut i och med att KBS blev uppköpt av Skanek.

- Då blev det för stort och besluten togs inte på vårt kontor utan togs oftast i Kävlinge. Även om jag var med i Skaneks styrelse kändes det som om Kävlinge var storebror och vi kusinen från landet. Men när svinslakten flyttade över till oss såg jag en möjlighet att slakteriet i Kristianstad skulle få leva kvar. Annars hade det nog inte funnits något slakteri i stan.
 

De slaktare som fått specialutbildning kan ibland få lite udda uppdrag. Per-Erik hade fått en specialutbildning och hade tillstånd att skjuta djur, som hade rymt inom området, med en älgstudsare. Det hände att djur rymde. En speciell sådan natt minns Per-Erik.

Ett udda uppdrag
- Telefonen ringde vid två på natten. En gammal man hade dött. Han hade nog haft ett tjugotal djur som mer eller mindre husdjur. Det var kor, stutar och kvigor. Några var så gamla att de inte hade några tänder. Djuren var så magra att jag undrade hur de fått upp dem i lastbilen. Ute var det 22 grader kallt och när flaket fälldes ned smet alla 22 djuren ut på gården och sprang omkring som om de var vilda. Då ringde de mig. Jag skulle komma och skjuta dem. Jag stod en stund och tittade på deras vilda rundor på gården. De kunde inte komma ut, det var stängsel överallt. På marken låg en slang med rinnande vatten, den användes till att spola av lastbilarna. När djuren upptäckte den stannade de upp och drack. Då fick jag en idé. Jag gick upp i stallet och hämtade en höbal. De var nog hungriga och inte vilda, tänkte jag. Jag släppte lite och lite i en sträng efter mig. Alla djuren följde snällt efter in i stallet. På så sätt kunde de få lite omvårdnad innan det oundvikliga kom, nödslakten för att förkorta deras lidande. Jag vet inte hur länge mannen legat död men djuren hade lidit. Då kunde jag köra hem igen och fortsätta sova.

Per-Erik slutade på slakteriet 2001.

- Det skulle ske en omorganisation och jag var nästan 65 så jag ställde min plats till förfogande. Jag tyckte jag hade gjort mitt med över fyrtio år i företagets tjänst.

Tillbaka till Scan AB >>>

Tillbaka till Första sidan >>>