Grisfötter och wienerkorv på burk.

Minnesanteckningar från ett samtal med Yngve Sigfridsson i hans och hustrun Elsas hem i Åhus.

Namn: Yngve Sigfridsson

Bostadsort: Åhus

Född: 1930

Arbetsplatser: Dahls Charkuteri i Gärds Köpinge,

- När jag slutat sjuårig folkskola 1944 började jag som dräng hos en lantbrukare men redan i september 1945 fanns det en plats ledig på Dahls Charkuteri i Gärds Köpinge. Det var ett riktigt hemcharkuteri på gården fanns sex grisar som slaktades efterhand.

- Köttet maldes och hälldes i en stor plåtbalja. Erik Dahl och jag stod lutade över baljan och med våra oskyddade händer knådade vi ihop smeten.

Inom de flesta branscher får lärlingen lära sig vissa saker den hårda vägen. När Yngve stod med händerna djupt nere i smeten drog Erik med sina knogar över Yngves handrygg.

- Det gjorde fruktansvärt ont. Det var väl dålig friktion nere i det malda köttet.

Erik Dahls mor hade ett eget charkuteri på Hedentorp. När hennes charkuterister fått ihop smeten kom hon med konjaksflaskan för att krydda korven, berättar Yngve och fortsätter:

- Gubbarna hade då gjort små rännor så konjaken rann ned i en håla i mitten. När fru Dahl vände ryggen till drack de upp konjaken. Men hon kom på dem. Nästa gång slog hon först ut vitpeppar och salt över smeten och därefter konjaken.

Numera görs all korv på recept, men på 40- och 50-talen kunde korven variera i smak beroende på vilket kött som styckades. Korvarna gjordes mera på gehör och rester.

- Men det var alltid bra kött och fett, berättar Yngve. Det går inte att fuska för den som vill göra bra korv. Historierna om svinaöron, grisaknorr och liknande köttrester är bara myter. När korven var stoppad hängdes den in i rökbastun. På golvet eldade vi med alved och hällde på sågspån för att få rök. När korvarna var bruna var de färdigrökta.

- Då slängde vi dem i en stor gryta där de skulle koka och när de flöt upp visste vi att de var färdiga.

Med en liten lastbil körde Erik Dahl runt på landsbygden och sålde charkuterier. Dahls Charkuteri stängdes någon gång på sjuttiotalet.

- Något som jag aldrig glömmer från Dahls är en dag när jag skulle göra rent hos grisarna och fru Dahl som normalt skötte affären bad mig expediera om det kom någon kund. I svinstian fanns en klocka som ringde om det kom in någon i affären. Jag sprang in och i hastigheten glömde jag ta av mig stalltofflorna. Jag hälsade prästfrun välkommen.

- Här luktar gris, påpekade hon.

På den tiden hängde hela grissidor längs med väggen så jag svarade.

- Att det luktar gris är väl för att vi säljer det här.

- Hon menade nog att det luktade grisskit men så säger väl inte en prästfru och jag låtsades som ingenting.

Två år senare, 1947, flyttade Yngve till Östra Skånes Produktionsförening, ett charkuteriföretag inom kooperationen.

- Vi började sex på morgonen, så klockan fem grenslade jag min cykel i Gärds Köpinge och cyklade den dryga milen in till Kristianstad varje dag året runt. Oavsett väder!

Produktionen låg på Östermalm men flyttades 1955 till helt nya lokaler på Näsby och blev granne med Konsumbagarn. Från att har varit lärling och ensam anställd fick Yngve nu 25 arbetskamrater. Var och en var lite mera specialiserad.

- På Östra slängde vi inte korven i en stor gryta och väntade tills den flöt upp för att veta om den var färdig. Där sattes en termometer in i korven och när den var 72 grader i mitten var den klar. Charkuteriet sålde till ett 60-tal butiker i nordöstra Skåne och i delar av Blekinge.

1959 blev Östra Skånes Produktionsförening den första Gomanfabriken i landet.

- I början på sextiotalet blev jag erbjuden en utbildning på kooperationens kursgård "Vår Gård" i Saltsjöbaden strax utanför Stockholm.

Då var Yngves tid inom Kristianstads charkuteritillverkning slut. Nu blev det jobb på det nationella planet. Han anställdes på KFs provcharkuteri i Stockholm.

- Där utvecklade vi nya charkprodukter som sedan KFs provkök gjorde recept på. Redan då på sextiotalet hade mekaniseringen kommit och datoriseringen knackade på dörren.