Grisfötter och wienerkorv på burk.

Samtal med Anita Danielsson i hennes hem i Rickarum, 21/7 2008

Namn: Anita Danielsson

Bostadsort: Rickarum,

Född: 1945

Arbetsplats: Önos i Tollarp

- Jag började på Önos 18 oktober 1960, då var jag femton år. Familjen bodde i Tollarp och far jobbade som fastighetsskötare på Önos så det var väl naturligt att jag började där. Jag ville egentligen läsa vidare efter åttaårig folkskola men mina föräldrar hade inte råd. Jag behövde ju pengar så det blev Önos. Men jag hade en inställning att inte stanna länge.

Anita jobbade i två år med att vara lite allt i allo. Hon ryckte in där det behövdes.

- Min första dag fick jag tappa upp sylt i 50-literskaggar, som jag rullade över till en pall. Det var tungt men det var bara att hugga i, berättar Anita och ler vid minnet.

Anita  längtade efter ett jobb inom café eller restaurangbranschen. Hon sökte en anställning på ett café i Broby.

- Jag trivdes med jobbet men inte med Broby. Efter sju månader sa jag upp mig trots att jag trivdes väldigt bra med caféjobbet men jag längtade tillbaka till Tollarp. På Önos fick de höra att jag kommit tillbaka och var arbetslös. Så jag började där igen och på den vägen är det.

Rökte vid arbetsplatsen
Under dessa 48 år som Anita Danielsson jobbat på Önos har det hänt en hel del vad gäller produktion, maskinell utveckling, kontroll av råvaror och hygienkontroll.

- När jag började satt vi vid våra arbetsplatser och rökte. Nu får vi gå ut på gården och ta på en speciell rökrock Även maten åt vi ute i produktionen. Nu får ingen gå in i produktionslokalerna utan skyddskläder och utan att tvätta händerna. När vi tvättar händerna får vi inte ens ta i kranarna. De måste öppnas och stängas med armbågarna. Precis som på sjukhus. Så livsmedelskontrollen har blivit mycket bättre. På 60-talet gick det mera på en höft.

När Anita kom tillbaka efter utflykten till Broby fick hon åter hoppa in överallt där hon behövdes.

- Det var bra för jag lärde mig mycket om hela företaget. Ganska snart fick jag en fast arbetsplats, jag fick sköta maskinen som fyllde pappersburken Satello med sylt. Jag var den första kvinnan som ensam fick sköta en maskin. De som hade varit anställda länge blev lite avundsjuka. Ja, jag kan nästan säga att jag blev mobbad av några av kvinnorna. Så jag bad om att få gå tillbaka till att flytta omkring där jag behövdes.

En av Anitas arbetsuppgifter blev att ringa när det var dags för pauser och när det åter var tid att börja arbeta.

Började med laboratoriearbete
- Men jag fick verkligen jobba med en mängd olika arbetsuppgifter. Vi hade inget direkt laboratorium men det fanns en tjej som tog lite prover. Jag fick jobba med att väga upp tillsatserna och få ta lite prover på färdiga produkter. Då började jag tänka på att jag kanske skulle utbilda mig till laborant.

Sagt och gjort Anita är en handlingens kvinna. Hon sökte in på Svalövs Folkhögskola och läste in årskurs nio.

- Jag fortsatte ett halvår på gymnasiet men laborantskolan i Perstorp lockade. Utbildningen var klar 1974. Då hade Dettmar Wollin gått bort. Han var son till Ragnar Wollin som startade Önos 1903.

En av Dettmars söner, Max, tog över under några år. Familjen var överens om att sälja till någon lämplig köpare.

- Jag hade varit tjänstledig och fick nu erbjudande av Max att börja på laboratoriet och på den vägen är det. I år slutar jag och har avancerat  kvalitetschef. Utvecklingen i vårt laboratorium har varit fantastisk. I början av min tid som laborant var det ingen direkt rigorös kontroll av varken råvaror, färdiga produkter eller emballage. I dag kontrolleras allt mycket noggrant för att få fram bästa möjliga kvalité på våra produkter.

Vi första koket av en sylt ska laboratoriet få ett prov och godkänna det innan produktionen går igång på riktigt.

- På labbet har vi referensprover från det sist godkända koket på aktuell produkt. Vi jämför med provet och mäter sockerhalten, syrligheten. Sedan tittar vi på utseendet, färg och konsistens. Till sist måste vi även smaka om smaken är den rätta. På fem minuter ska vi avgöra om allt är okej. 

Då först kör produktionslinjen igång. Ibland har Anita kallats Muggkäringen berättar hon och fortsätter:

- Det har hänt när jag provsmakat att jag känt en lätt mugged smak och stoppat vidare produktion av den satsen. Trots att laboratorieproven varit bra.

Mugged är skånska för fuktigt, mögligt, murket, förklarar Anita.

- Under åren har jag utvecklat min förmåga att känna igen ovälkomna smaker i våra produkter. Det är ju inte alltid det blivit uppskattat av medarbetare. Men jag tar hellre lite skäll av mina arbetskamrater än att konsumenterna skulle börja gnälla över våra produkter.

Skrev recept på sockersäckar
Numera ligger alla Önos recept i datorer.

- På Dettmars tid kunde recepten skrivas på en sockersäck eller på baksidan av ett tidkort och överlämnas till kokaren. I dag finns alla recepten och hela processen lagrade i datorn. Men arbetsledaren för processen får fortfarande ett utskrivet recept eftersom vi jobbar med levande råvaror kan recepten behöva justeras.

När Önos 1978, såldes till fyra anställda Staffan Lundbom, marknadschef, Gunnar Wallin, teknisk chef, Kent Angergård, verkställande direktör och Bengt Nilsson, försäljningschef och Bengt Igelström, som inte jobbade i företaget, blev det lite modernare och mera organiserat. Det togs även fram nya recept.

- Då skapade vi Önos Extra Prima, i de produkterna finns det mer råvaror och mindre tillsatser. Sylten ska kännas och smaka precis som när mor kokte den hemma på spisen. Fabriken var ganska nerkörd då men de nya ägarna sköt till kapital och optimismen flödade.

Procordia köpte Önos

När sedan Procordia köpte företaget 1993 blev Önos en produktionsenhet bland flera i ett stort företag. Det blev en stor fördel, mera resurser till investeringar.

- Jag kommer ihåg att vi fick köpa in en pallningsmaskin. Tidigare hade allt packats för hand. Vi hade en man, Rune, ingen kunde palla som han. Inte ens den nya maskinen kunde göra det så rakt som han. Men det var då vi började bli medvetna om arbetsskador och förslitningsskador så därför var det nödvändigt. Rune lyfte många ton om dagen och det slet på kroppen.

Önos var nu en del av ett stort företag och det gjorde att vissa delar i organisationen blev mycket bättre, men något försvann.

Önosandan försvann
- Ja, då tappade vi Önosandan den försvann helt och hållet. Tidigare hade vi mera varit som en familj. Naturligtvis kom vi inte överens med alla men det fanns ändå något som skapade en gemenskap. I den gamla tiden rörde både Ragnar och Dettmar sig ute i fabriken. Vi såg dem varje dag. När vi då gick upp i en större enhet försvann Önosandan. Men det är ju utvecklingens gång.

I dag ägs Önos av Orkla Food. Orkla är ett av de största börsnoterade företagen i Norge de köpte Önos1995  Nu i slutet av oktober lämnar Anita Danielsson Önos efter ett välförrättat värv. Det är nog inte många av de lite yngre generationerna som kommer att kunna titta tillbaka på 48 år på samma arbetsplats.

- Nu ska jag ägna mig åt min trädgård, jag ska bygga en hel park. Min far älskade att odla och anlägga trädgårdar. Jag kommer ihåg att han blev väldigt glad när han fick som uppdrag att anlägga Dettmar Wohlins trädgård. Så äpplet faller väl inte så långt från trädet, säger Anita Danielsson som jobbar sista dagen 31 oktober i år.

Leif Börje-Frid

Tillbaka till Önos >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Samtal med Erik Lindell, bagerichef på KonsumBagarn mellan åren 1989 till 1997, i hans och hustrun Berits hem i Kristianstad 22 november 2007.

Namn: Erik Lindell

Bostadsort: Kristianstad

Född: 1932
Arbetsplats: KonsumBagarn

- Jag är en flyttfågel så jag är kanske inte så lämpad att prata om livsmedelsindustrin i Kristianstad.

Så anspråkslöst inleder Erik Lindell vårt samtal trots att han mer eller mindre vigt sitt liv åt livsmedel inom handel och industri.

- Mitt första lärlingsjobb var som bagarlärling i Växjö, i mitten på fyrtiotalet, det varade i tio månader. Tiderna var okristliga jag orkade ju inte med att träffa kompisarna och ha kul på kvällarna. Det blev istället ett springpojksjobb i en konsumbutik i Växjö med mera normala arbetstider.

Redan när Erik var 22 år fick han ansvar för sin första konsumbutik i Alvesta. Därefter fick han jobb inom Ljungby konsumförening. Det ledde i sin tur till att han blev föreståndare för en butik i Västerås 1957.

- Där fick jag fin uppbackning och stort ansvar att driva en butik självständigt. KF tyckte tydligen jag skötte mig bra. Nästa anhalt blev en tvåårig assistentutbildning på KFs kursgård i Saltsjöbaden på heltid där var jag klar 1961. Då blev jag erbjuden ledande befattning inom KF i Falun och sedermera i Nyköping.

Fick jobb i Kristianstad på Lagercentralen
Jobbet som säljledare på Lagercentralen i Kristianstad var ledigt. Erik sökte och fick det.

- Det var 1966 och sedan dess har jag och familjen bott i Kristianstad. I nästan sex år jobbade jag på Lagercentralen. Då blev jag erbjuden att bli chef att bli över Konsums detaljhandel i Skåne och Blekinge.

I mitten av sextiotalet var en samordning av konsumentföreningarnas bagerier i regionen klar anledningen var att Domusvaruhusen behövde ett storbageri som kunde producera mycket bröd. Bagerierna i Eslöv, Hässleholm, Karlshamn, Karlskrona, Oskarshamn, Kalmar och Växjö slogs samman. Ett nytt stort bageri byggdes i Kristianstad. Det som i dag heter Konsumbagarn. Två små filialbagerier blev kvar i Växjö och Kalmar. Företaget heter Sydöstbagerierna Ekonomiska förening och varumärket är Konsumbagarn.

- Detta skedde i hela landet små bagerier slogs samman och blev fyra större bagerier i Karlstad, Eskilstuna och Kristianstad alla tre byggdes samtidigt med ganska likvärdiga planlösningar, berättar Erik och fortsätter:

- Det var väldigt lite skillnad på lokalerna men Kristianstadsbageriet var utan tvekan bäst organiserat och det är utan några tvivel dåvarande bagerichefen Ivar Langestedts förtjänst. Han tog vara på kunniga bagare från de små bagerierna i trakten och erbjöd dem anställning med ett effektivt och mera lättarbetat bagerijobb och med bra arbetsmiljö.

Pendlade till Malmö
Detta genomfördes långt innan Erik Lindell blev chef för Konsumbagaren. Erik hade nu lämnat Lagercentralen i Kristianstad för att leda Kristianstad- Blekinge konsumförenings butikssektion och därefter blev det KFs Kryddcentral i Malmö där han jobbade i fem år. Under dessa år pendlade han mellan jobbet och familjen i hemmet i Kristianstad varje dag.
 

- Det gick för att min fru Berit tog hand om hemmet och barnen. Utan henne hade jag aldrig kunnat göra karriär. Det hade varit mycket svårare om det hade varit som i dag där båda jobbar och ska göra karriär.

En annan process som började innan Erik kom till Konsumbagarn var att KFs ledning bestämt sig för att bli bäst på att baka bröd.

- Det bestämdes att alla så kallade konstgjorda bakhjälpmedel skulle bort. Enbart naturliga råvaror skulle få användas. Bröd är en färskvara och måste få bli gammalt och mögla. Bagarna skulle tillbaka till det naturliga och enkla sättet att baka. Detta hade genomförts när jag sökte jobbet som bagerichef 1989.  Fortfarande känner jag en stor beundran för den stora förändringen. Alla recept fick ju göras om och provbakas.

Det var en stor process och den var genomförd när Erik kom till Konsumbagarn 1989.

- Jag hade ju ingen direkt erfarenhet av bagerier förutom mina tio månader som lärling i Växjö på fyrtiotalet. Men som detaljist inom handeln i nästan 40 år var jag väl förtrogen med kundernas önskemål.

Den tekniska utvecklingen genomgripande
Även den tekniska utvecklingen har varit genomgripande sedan mitten på sextiotalet men det krävs fortfarande yrkesskickliga bagare som kan hantverket och mycket hanteras än i dag för hand.

- Det är viktigt att poängtera att utan skickliga bagare har det ingen betydelse hur avancerade maskinerna är. En bagare håller på tills han lyckas få fram en bra produkt.

En fara med tekniken är att den kan gå sönder. Erik minns en gång dagen före julafton, som är en av de absolut största brödhelgerna.

- En liten kedja inte större än mitt pekfinger och tunn som en cykelkedja gick sönder. Den drev bandet som välte bröden från ugnen och ut till svalbanan före packningen. För att inte bröden skulle klumpa ihop sig fick vi hjälpas åt att dra ut dem för hand. Just i ett sådant skede finns det ingen tid att ringa på någon reparatör. Det är bara att jobba på. Det hade varit katastrof om vi inte fått ut bröden till julfirandet.

Reparatören gjorde samma misstag två gånger
På tal om katastrofer dyker ännu ett minne upp för Erik. När det nya bageriet byggdes i mitten av sextiotalet installerades en tunnelugn som fortfarande kan grädda 3000 bröd i timmen. Brännarna som värmer tunnelugnen drivs av två oljepumpar.

- En dag sa teknikern till mig att pumparna nu gått klanderfritt i mer än 25 år men den dag de går sönder blir det bekymmer. Varför då inte byta dem innan de går sönder, undrade jag. Det beslöts att köpa nya pumpar och byta ut dem en i taget.

Firman kom och installerade den första pumpen. Degen var redan blandad, bearbetad och på väg från jäsningen och mot ugnen. Pumpen på plats och bröden färdigjästa men värmen kom inte.

- Installatören hade kopplat den på fel håll så det kom ingen olja till brännarna. Allt bagerijobb var förgäves vi hade ingen möjlighet att grädda något den dagen. Det blev transport till tippen med alltihop.

Några dagar senare var det dags för nästa pump att bytas och pumpinstallatören gör samma misstag.

- Ännu en leverans fick köras till tippen. Då var jag inte populär som tyckt det var bra att byta fungerande pumpar. Men det är sådana misstag som ibland sker. Det går inte att förebygga alla olyckor.

Stor tidspress
Bagaren jobbar under stark tidspress. Degen måste sättas i rätt tid annars finns det ingen deg att forma till limpor, degen måste få tid att vila och ha jästid innan den når ugnen. Bilarna står och väntar på att få ge sig iväg för att komma i tid till affärerna och där står konsumenterna som vill ha brödet i sin rätta tid.

- Jag är mycket imponerad av hur bagarna dagligen klarar av denna tidspress. Det räcker med att något litet blir fel så kan hela tidsplanen spricka och då gäller det för alla att hjälpas åt att komma i fatt tidsschemat. En annan sak jag minns med värme är att alla på Konsumbagarn var mycket lojala. De ställde verkligen upp för företaget.

I folkmun finns det ett uttryck att brödbältet sträcker sig från Västervik i norr längs med hela kusten och ut över Öland, hela Blekinge, Skåne och till Östra bageriet i Halmstad.

- Här kan vi fortfarande baka grovt bröd det kan de inte uppåt landet, säger Erik Lindell tvärsäkert.

Konsumbagarn har ett bröd som heter Näsby grova och det utvecklades under Eriks tid på bageriet.

- Jag var med och provsmakade och uttryckte mina funderingar på hur ett bra bröd ska smaka men det var bagarna som utvecklade det.

Leif Börje-Frid

Tillbaka till KonsumBagarn >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Samtal med Lars Holmqvist 16 juli 2007 i hans och hustrun Lailas hem i Ravlunda.

Namn: Lars Holmqvist

Bostad: Ravlunda

Född: 1946

Arbetsplats: Culinar, som gundades av hans far Sixten Holmqvist, 1918 - 1994.

- Mina föräldrar bodde i Stockholm men var på en fest i Malmö och då passade jag på att födas, så jag är skåning, säger Lars Holmqvist med glimten i ögat.

Lars far, Sixten Holmqvist är välkänd i Kristianstad och Fjälkinge som skaparen av Culinar.

Sixten Holmqvist började sin arbetsbana, på 30-talet, på Klippans pappersbruk och han utbildade sig till kemist. Han blev lovad ett jobb på pappersbruket men av någon anledning fick han det inte.

- Då bestämde han sig för att åka till USA, det var innan kriget brutit ut 1939. En resa som jag tror var väldigt betydelsefull för honom. Han var kreativ och hade många idéer om papper och pappersförpackningar. Precis när han fått jobb på ett företag och skulle prova lite av sina idéer bröt kriget ut i Europa.

Före resan till USA hade Sixten Holmqvist gjort militärtjänst. På grund av sina kemikunskaper fick han utbildning i sabotageteknik, sprängämneskunskap och om hur minor skulle apteras.

- I USA blev han uppsökt av konsulatet och beordrad att åka hem direkt. Hans kunskaper behövdes i försvaret, berättar Lars. Han kunde inte säga nej. Under ett par år gjorde han sin krigstjänst.

Livsmedel under kriget krigsviktig industri
Efter sin krigstjänstgöring började Sixten Holmqvist att jobba på ett livsmedelsföretag som hette Vexos. Långt senare startade Sixten ett företag i Maglehem som hette Vexos. Att jobba i livsmedelsindustri under kriget bedömdes som en krigsviktig industri och då slapp han att bli inkallad fler gånger.

- Annars hade han nog blivit inkallad till militären flera gånger. Nu slapp han det.

Efter Vexos blev det jobb på Arméförvaltningen i Stockholm till 1947 som laboratoriechef. Under denna tid lärde han känna Herbert Felix och den vänskapen skulle betyda mycket för dem båda.

- Min far funderade redan på 30-talet  på att göra kryddemulsioner baserade på kryddextrakt främst för livsmedelsindustrin. Men inte förrän den 8 maj 1944 inregistrerades företaget AB Culinar med Marianne och Nils Siegbahn som delägare och Nils blev verkställande direktör.

Företaget startade i Linköping, där makarna Siegbahn bodde, men flyttade snart till bostadsområdet Äppelviken  Stockholm.

- Far hade lärt känna Sune Klevås under militärtjänstgöringen så han blev den förste och ende anställde i företaget de första åren.

Blev erbjuden jobb på Felix
Sixten Holmqvist blev, 1947, erbjuden jobb, av Herbert Felix, som disponent på Felix i Eslöv. Han nappade direkt Sixten var född i Ljungbyhed så det var som att komma hem.

- Far och mor flyttade till Eslöv men Culinar blev kvar uppe i Stockholm några år till. 1952 fick Sixten tips om ett nedlagt bränneri i Fjälkinge. Två järnvägsvagnar packades och Sune Klevås följde med till Skåne.

Sixten fortsatte att jobba på Felix fram till 1964.

- Två år tidigare hade Sockerbolaget köpt Felix i köpekontraktet ingick att Herbert Felix och min far skulle stanna kvar i två år. Det fick vad som i dag kallas optioner.

Det innebar att Sixten Holmqvist hade lite kapital med sig när han satsade fullt ut på Culinar, som fick sitt namn av det latinska ordet culina - kök.

- Dessförinnan hade han åkt upp om söndagarna, för detta var ju långt före fax, mobiltelefon och epost. Men 1964 flyttade han hustrun Elle till Kiaby och satsade för fullt. I rask takt anställde Sixten många nya medarbetare.

Herbert Felix flyttade till Rom och jobbade oavlönat för FN.

Svenska kryddor till chipsen
Chips hade hittills varit kryddade med salt men i USA hade Sixten sett andra kryddor på chipsen.

- Det fanns två chipstillverkare i landet Estrella och OLW, han tog fram speciella smaker till vart och ett av företagen. Han ville ha svenska kryddor därför blev det bland annat dill och gräslök. Han såg tidigt trender och det var på både gott och ont. När det var gott kom det in nytt kapital i kassan men när det gjorde ont läckte det också ut mycket pengar.

Culinar byggde på stor specialkunskap som var riktad direkt till livsmedelsindustrin.

- Culinar var inget varumärke till konsumenter utan enbart till livsmedelsindustrin och så är det fortfarande, berättar Lars.

En annan stor entreprenör i Kristianstadtrakten var Sven-Erik Kulldorf på Bjäre.

- Far och han var goda vänner. Båda har fört ut namnet Kristianstad internationellt och fått det förknippat med både livsmedelsförädling och maskiner för förädling. Även Kristjan Waltenberg på KBS var med om att föra ut Kristianstad över världen.

Culinar låg ofta rätt i tiden med nya produkter och ibland blev till och med för tidigt.

- Far såg redan i USA att sojabönan skulle kunna bli något. Han var säker på att kunna föda ännu fler människor med vegetariskt kött än det röda. Sojabönan var lättare att hantera och den behövde inte slaktas. Han kallade sojabönan för det gröna köttet.

Gammalt fruktlager i Maglehem
Sixten Holmqvist köpte ett gammalt fruktlager i Maglehem, där i dag Pelles Pizza ligger och startade ett nytt företag Vexos, där kom det igen efter nästan 40 år, som skulle sälja vegetarisk mat till konsumenter. Han kontrakterade bönder för odling av grönsaker. Han gjorde försök med att bygga lager som skulle kunna lagra grönsaker så att företaget inte var så säsongsbundet.

- Han hade stora planer med färdig, djupfryst, vegetarisk mat. Det fanns, jag tror det var Friggs som hade sina djupfrysta produkter men i övrigt fanns det ingen konkurrens. Han satsade mycket pengar men det var för tidigt. Projektet fick läggas ned.

I samma veva blev Sixten Holmqvist anklagad för skattefusk. Ungefär samtidigt som skattemyndigheten gjorde razzia mot Ingmar Bergman, Jakob Palmstierna och flera andra drabbades även Sixten Holmqvist.

- Det var hemskt, berättar Lars. Klockan sex på morgonen knackar skattemyndigheten på dörren. Väller in i huset och sätter lappar på allt som går att sälja. Far blev försatt i personlig konkurs och fick gå ifrån hela sitt livsverk. Tio år senare blev han frikänd för skattefusk men då var hans livsverk i andras händer.

Startade på nytt i Malmö
Sixten var inte knäckt han flyttade till Malmö och startade ett nytt företag.

- Han startade företaget Food Processor Service, FPS, och det levde han gott på. Han levererade bland annat maskiner till Åland och var med om att bygga upp deras chipsindustri. Han fick till och med någon form av utnämning. Han hjälpte även Ahlgrens i Gävle med produktframtagning. Fortfarande jobbade han väldigt intensivt, berättar Lars Holmqvist.

Sixten Holmqvist var fortfarande bitter för att skattemyndigheten tagit ifrån honom hans livsverk.

- Jag tror inte att han någonsin kom över det. Henning Sjöström som var hans advokat sa rent ut "att det var för djävligt som de behandlat honom".

Något som var viktigt för Sixten Holmqvist var samarbetet med Herbert Felix.

- Medan min far byggde upp Culinar jobbade han som disponent på Felix i Eslöv, berättar Lars. Deras samarbete var väldigt fruktbart. Herbert var välutbildad och såg nog min fars kapacitet. Herbert var en känslomänniska. Han skällde och berömde med samma frenesi. Han kunde avskeda folk på stående fot. Då fick min mor, som var Herberts sekreterare, rycka in och oftast fick hon Herbert att anställa dem några minuter senare.

Felix stor kund hos Culinar

Felix köpte färdiga kryddblandningar för sina olika inläggningar från Culinar.

- Felix var en stor kund i ett fortfarande väldigt litet företag med några få anställda. Men det växte långsamt och i början av sextiotalet var det ett femtiotal anställda.

Efter kriget kom det många arbetsvilliga från de krigsdrabbade länderna.

- Jag kommer ihåg flera av dem, berättar Lars. Felix blev som en smältdegel här fanns Herbert själv från Österrike, Whithold Reichman från Polen som marknadschef, Wopenka, också Polen  och Scwarzkopf från Tyskland. De bidrog med massor med nybyggaranda. De vill komma in i det svenska samhälle så de lärde sig svenska på några månader.

Sixten Holmqvist startade även ett annat företag ute i Fjälkinge, det vad FoodCo.

- De tillverkade maskiner för livsmedelsindustrin och de byggde även hela livsmedelsindustrier runt om i världen.

Citat ur boken, En Culinarisk resa, Charlie Brantestam, sidan 10:

"Den 8 maj 1944 inregistrerades AB Culinar av Sixten Holmqvist och Nils Siegbahn med Sune Klevås som enda anställd och med uppgift att utveckla och standardisera olika emulsionskryddor."

I boken Korv, mos och människor av Lars Eriksson nämns Sixten Holmqvist om potatismos sidan 97.

Tillbaka till Lyckeby Culinar >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Inspirationen till att publicera dessa sörmländska kakor på en blogg om mat från Kristianstad kommer från Olof Hermelin, biträdande museichef på Regionmuseet Kristianstad.

Lycka till med baket, de går säkert att äta året runt.

   Foto: Nils Ribbing
Hermelinkakor

Äldre recept:

75 g smält smör

40 g socker

5 äggulor

200 - 250 g vetemjöl

1 liten tesked bakpulver

rivet citronskal

Alternativ:

100 g smör

½ - ¾ socker

1 ägg

200 g vetemjöl

rivet citronskal

Glasyr (kristyr):

äggvita

socker

lingonsylt eller röd karamellfärg

Bland smör, socker och äggulor. Tillsätt mjölet blandat med bakpulver och rivet citronskal. Låt degen vila kallt. Kavla ut degen och ta ut kakor med eklövsmått. Gräddas i ca 200⁰ C.

Rör eller vispa äggvita och socker och glasera kakorna. Rita nerver med en vipsticka doppad i lingonsylt. Alla använder inte det gamla receptet eftersom degen kan vara lite svår att kavla. Det viktiga är att det ska vara ett dekorerat eklöv.

Recept från Ingrid Gustafsson, Gnesta, född Hermelin 1931 och uppvuxen i Gryt. Det är ett familjerecept.

Bakas till jul och serveras på släktkalas. En levande tradition i släkten.

Uppgifter finns från flera håll. Detta recept kan komma från Torsvi i Uppland, där Ingrids farfar var född. Ingrid berättar att familjen samlades söndagen före jul poch dekorerade kakorna tillsammans.

Enligt familjetraditionen tog Ebba Sofia Hermelin, född Ribbing omkring 1820, hand om sin avlidna bror Seveds barn. "En 'liten flicka Ribbing' hittade på kakorna med glasyr och röda tvärstreck som traditionsenligt görs av somliga ättlingar."

Sörmländska Matminnen, (1988), Sörmlands museums förlag.

Tilllbaka till Receptsamling >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Ett recept från http://www.ekstromscafe.se i Hembygsparken i Degeberga för cirka 6personer.

• 1/2 fänkål
• 1/2 purjolök
• 3 skalade morötter
• 2 vitlöksklyftor
• 2-3 msk smör
• skaldjursfond (färdig) 6dl
• 1-2 vaniljstänger
• 1/2 kuvert saffran
• ev salt
• 3dl vispgrädde
• 80g vit choklad (gärna Valrhonas Ivorie)

Strimla fänkål, purjolök, vitlök, och morötter. Fräs i en gryta tillsammans med smör,vaniljstång och saffran.

Häll över skaldjursfonden och låt allt koka i ca 10-15 min tills grönsakerna är mjuka. Ta upp vaniljstången.

Sila soppan och mixa grönsakerna i mixer till en puré. Häll tillbaka purén i spadet och koka upp. Smaksätt med eventuellt salt eller mer koncentrerad skaldjursfond.

Vispa ner grädde och låt koka upp. Rör försiktigt ner vit choklad och låt allt smälta. Koka inte soppan utan håll den varm.

Garnera på djup tallrik kokta musslor med skal, räkor och limemarinerade kräftstjärtar.

Häll över het soppa och servera med gott hembakt bröd.

Limemarinerade kräftstjärtar:

Skala och pressa ur juicen från lime och blanda med kräftstjärtar. Eventuellt lite olivolja. Låt stå ca 1 timme innan servering

Tilllbaka till Receptsamling >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Företagsform:

Huvudkontor: Åhus

Lokalisering av tillverkning: Åhus
Ägare:

Grundare:

Eventuell nedläggning år:

Tidigare ägare:

Tillverkning:

Råvaror:

Omsättning:

Antal anställda: 10

Marknad i Sverige:

Marknadsföring:

Export:

Produktutveckling:

Hinder för utveckling:

Varumärken:

Litteraturtips:

Övrigt:

Regionmuseets arkiv:

Övriga arkiv:

Berättelser >>> 

Bildgalleri >>>

Recept >>>

Företagets hemsida >>>

Tillbaka till Charkuterier >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Vet du något mera om följande tobaksföretag så hör gärna av dig till bloggen eller ring och berätta på 044 13 58 29.

Nedanstående material har jag hämtat från  http://www.tobakshistoria.com/

Huvudkälla, för Lars som ligger bakom Tobakshistoria, vad det gäller Kristianstads kommun är boken Hantverkare och fabriker inom svensk tobakshantering 1686-1915 av Erik Angelin, Nordisk Rotogravyr 1950. Angelin dog under arbetet med boken så den blev aldrig helt klar.

Hammelin, Magnus G.

Ort: Kiaby

Magnus Germund Hammelin, f. 1824 i Virestad, Kronobergs län, drev från 1897 en mindre cigarrörelse i Nymö vid Bäckaskog. Rörelsen var av obetydlig omfattning och nedlades efter hans död 1914.

1890 är han upptagen som husegare och cigarrmakare vid befolkningsinventeringen.

Han var gift med Hanna Persdotter, f. 1831 i Gustav Adolf, Kristianstads län.
De hade dottern Maria, f. 1871 i Nymö.
De bodde i Nymö by.

År 1900 tituleras Magnus cigarrfabrikör och adressen är då Nymö n:o 23, Nymö
och i hushållet finns även drängen Martin Persson, f. 1882 i Nymö.

Andersson, Hans
Ort: Fjälkinge
Hans Andersson, f. 1873 i Fjälkinge, son till inhyseänkan Elna Svensdotter, drev 1895-1915 en mindre cigarrtillverkning i Fjälkinge. Rörelsen var av obetydlig omfattning inlöstes 1915 av Svenska Tobaksmonopolet.

Andersson, Per
Ort: Fjälkinge
Per Andersson i Fjälkinge drev under år 1860 en obetydlig cigarrtillverkning på orten.

Bergkvist, Carl R.
Ort: Fjälkinge
Förre soldaten Carl Reinhold Bergkvist, f. 1851 i Köpinge (Kristianstads län) drev mellan 1901-1915 en mindre cigarrtillverkning i Fjälkinge.
Rörelsen inlöstes av Svenska Tobaksmonopolet 1915.

Björk, Herman
Ort: Fjälkinge
Herman Björk, cigarrarbetare och soldat, f. 1878 i Trolle-Ljungby anlade år 1900 en mindre cigarrtillverkning i Fjälkinge som inlöstes 1915 av Svenska Tobaksmonopolet.

Jönsson, Måns
Ort: Fjälkinge
Måns Jönsson, f. 1847 i Ivefofta, drev sedan 1884 ett mindre företag för cigarrtillverkning. Den obetydliga rörelsen inlöstes av Svenska Tobaksmonopolet 1915.

I 1895 års handelskalender omnämns han som M. Jönsson: svensk tobak; tillv. cigarrer.
Erik Angelin uppger att han hette Nils Jönsson men 1890 års befolkningsinventering uppger Måns Jönsson.

Måns Jönsson bodde som cigarrmakare i Fjelkinge by n:o 37 med sin familj:


Månsson, Jöns
Ort: Fjälkinge
Jöns Månsson började 1885 en mindre cigarrtillverkning i Fjälkinge. Den obetydliga rörelsen inlöstes 1915 av Svenska Tobaksmonopolet.

Jöns Månsson var född 1870 i Ivetofta och år 1900 titulerades han cigarrmakare och var bosatt i Fjelkinge/Legeved n:o 11 tillsammans med hustrun Nilla Bengtsdotter, f. 1865 i Kiaby, Kristianstads län och barnen Anna Maria, f. 1896 och Bertha Elisabeth, f. 1898.

Persson, Sven

Odlade tobaksblad för försäljning

Fabriker i Fjälkestad

Fjelkestads cigarrfabrik
Ort: Fjälkestad
Ola Persson i Fjälkestad som drev affär i ben, lump och timmer drev 1895-1904 en mindre cigarrtillverkning under firma Fjelkestads cigarrfabrik.

Fabriker i Kristianstad:

Ahlstrand, J.E., Kristianstad
Ort: Kristianstad

J.E. Ahlstrand, f. 1814 erhöll den 15 september 1838 tillstånd att tillverka cigarrer. Den 30 april 1839 utökades tillståndet med rätt att tillverka snus och röktobak.

Den 28 oktober 1844 fick han tillstånd att överflytta verksamheten till Växjö.
Han flyttade redan 1846 vidare till Stockholm.

Billing & Co., Frans J.
Ort: Kristianstad

Specerihandlanden Frans Julius Billing (1828-1896) drev mellan 1882-1888 en cigarrtillverkning under firma Frans J. Billing & Co.
Han ägde fastighetern i kv. Erik Dahlberg 5 vid Döbelnsgatan 6/ Lilla Torg- Västergatan 43.
Den 27 januari 1888 övertogs företaget av kompanjonen Oscar Edward Pettersson (f. 1854 i Åhus). Firman avregistrerades den 1 juni 1891.

Frans Billing blev då handlare med lantmannaprodukter och obetydlig cigarrtillverkning. Han bosatte sig i Enköping och avled där 1896.

Brockmöller, H.
Ort: Kristianstad

Hans Brockmöller erhöll den 16 februari 1688 resolution att driva tobaksspinneri i Kristianstad. Någon tillverkningsuppgift har ej påträffats.

Burmeister, B.J., och Witte, C.
Ort: Kristianstad

Berendt Johan Burmeister (d. 1753) och köpmansänkan Catharina Witte (f. Broomé, änka efter Johan Petter Witte), som på grund av oenighet med de övriga intressenterna i det munckska privilegiet (samma stad) sålt sina andelar, anhöll 1741 om tillstånd att anlägga ett nytt tobaksspinneri i Kristinehamn.

Munck & Intressenter samt faktor Weduwar (samma stad) protesterade mot nyanläggningen och anmälde dessutom, att tobaksspinneriet redan satts igång utan tillstånd och att avstämpling av varor skett vid hallrätten.

Riksens ständers manufaktur- och handelsdeputation lämnade kommerskollegium frihet att bevilja privilegium, vilket blev fallet den 3 juni 1741.

År 1756 ägdes manufakturen av Catharina Wittes son Daniel(f. 1717 i Kristianstad, d. 1774) och Burmeisters änka Sofia Hillebrand. Efter Sofias frånfölle 1767 övergick hennes andel till handelsmannen Johan Albrekt Wullf (1739-1796).

1778 lät Wullf uppföra tre korsvirkeslängor i kvarteret Jepp Buck 17 som innehöll tobaksfabrik, spinneri och packhus.
I bottenvåningen fanns spinneriet och packhus samt infartsport.

I ovanvåningen fanns ytterligare spinneriutrymme. Den östra längan mot dåvarande Vallgatan var i två våningar och inrymde packhus och spannmålsloft.

Den tredje längan, mot norr, var om en våning och innehöll tobakstorkugn och vattenpump.
År 1806 byggdes fastigheten om till lasarett och senare till badanläggning.


Efter Daniel Wittes död 1774 övergick även hans andel till Johan Wullf. Företaget hette då Nya tobaksspinneriet och nedlades efter Wullfs död.

Cedergren, F.F.
Ort: Kristianstad

Hovsekreteraren F.F. Cedergren anlade 1831 med tillstånd av hallrätten ett mindre snusmaleri. Det nedlades 1836.

Dahl, F.A.
Ort: Kristianstad

F.A. Dahl drev mellan åren 1861-1862 en mindre cigarrfabrik i Kristianstad.

Fiedler, F.W.
Ort: Kristianstad

Fredrik Wilhelm Fiedler (1820-1887) grundade 1850 en tobaksfabrik i Kristianstad.
År 1884 övertogs den av Johan August Albrecht (f. 1830 i Karlshamn) under firma F.W.
År 1890 bodde J.A. Albrecht på tomterna 74 o 76 i Kristianstad.

Den 3 juli 1893 överläts fabriken på bokhållare Algot Gerhard Ysberg
(f. 1865 i Karlshamn), som 1890 bodde som inneboende hos specerihandlaren och cigarrtillverkaren Frans Julius Billing på tomt n:r 13 i Kristianstad och vars dotter han gifte sig med.

Den 8 januari 1904 överlämnades rörelsen till E.M. Larsson & Co. som sedan 1879 idkat tobakshandel i staden.
Innhavare var Elsa Maria Larsson och hennes make Jöns Larsson.

Efter hustruns död 1909 fortsatte Jöns Larsson fabrikation av snus i mycket liten skala. Rörelsen inlöstes 1915 av Svenska Tobaksmonopolet

Grönvall, Magnus
Ort: Kristianstad

Arrendatorn Magnus Grönvall erhöll den 18 september 1820 tillstånd att driva snus- och kardusfabrik i Kristianstad. 1822 flyttade den obetydliga rörelsen till Lund.

Hamburger Cigarrfabriken
Ort: Kristianstad

Firma Hamburger Cigarrfabriken inregistrerades den 13 mars 1907 av Anna Jönsson. Prokurist var Sellman Mendelsson, f. 1886, av mosaisk trosbekännelse.
Företaget nedlades redan 5 augusti 1908 och någon tillverkning synes ej ha kommit igång.

Holm, C.A.
Ort: Kristianstad

Handlanden Carl Albert Holm, f. 1855 i Kristianstad, drev mellan åren 1881-1897 en snustillverkning.
Carl Holm var gift med Marguérite Adéle Dubois, f. 1858 i Frankrike.

Holm, Gustaf Edv.
Ort: Kristianstad

Gustaf Edvard Holm, f. 1847 drev sedan 1881 i kompanjonskap med C.O. Nilsson en tobaksfabriksrörelse i Kristianstad.

Gustaf Holm övertog senare ensam företaget som nedlades den 7 maj 1894.

Produkter
Ocena
Sol-Tobak
Svenska Artilleriet

Malmgren, Carl F.
Ort: Kristianstad

Carl Fredrik Malmgren, f. 1847 i Kristianstad, började vid åtta års ålder som stripare vid Gustaf E. Holms cigarrfabrik i Kristianstad.
1881-1893 var han verkmästare vid samma fabrik och startade den 20 december 1893 en egen rörelse.
Rörelsen inlöstes 1915 av Svenska Tobaksmonopolet.  Carl Malmgren hade då i 60 år arbetat inom tobakstillverkningen.

1890 bodde han med familjen i tomten n:o 226 i staden.

Nilsson & C:o
Ort: Kristianstad

Mellan åren 1858-1860 drevs en mindre cigarrfabrik i Kristianstad under namnet Nilsson & C:o.

Renbom
Ort: Kristianstad

Bröderna Carl Peter och Jacob Renbom anhöll 1790 om att få anlägga snus- och kardusfabrik i Kristianstad. Detta beviljades den 9 december 1790.
Företaget gick dåligt och bröderna delade på sig.
Carl Peter ansökte då om att få driva fabrikation i Stockholm och senare i Norrköping.

Welamsson, Jöns
Ort: Kristianstad

Handelsmannen Jöns Welamsson erhöll den 9 december 1690 resolution att driva tobaksspinneri i Kristianstad. Någon tillverkningsuppgift har ej påträffats.

Wällstedt, Anders P.
Ort: Kristianstad

Grosshandlaren Anders Peter Wällstedt, f. 1852 i Glumslöv (Malmöhus län) drev från 1886 under firma Anders Peter Wällstedt en mindre cigarrfabrik i Kristianstad.

1890 bodde familjen på tomt N:r 196 A i Kristianstad.

Den 5 juni år 1900 övertogs rörelsen av hans hustru Axeline Eugenia Wällstedt
/f. Weber/som under firma A. Wällstedt drev tillverkning av korv och cigarrer.
Anders Wällstedt blev prokurist i företaget som upphörde under år 1900.

Åkerman, Swen J.
Ort: Kristianstad

Handlanden Swen Johan Åkerman,
f. 1755, död omkr 1845, fick den 11 augusti 1817 tillstånd att driva snus- och kardusfabrik i staden. Inga tecken på produktion har återfunnits

Fabriker i Rinkaby

Rinkaby Cigarrfabriksaktiebolag

Ort: Rinkaby
Carl Gustaf Svensson, f. 1854, som sedan den 6 september 1896 idkat handel med råtobak och drivit en mindre cigarrtillverkning, överlät sin rörelse till Rinkaby Ciarrfabriksaktiebolag, vars bolagsordning antogs den 17 april 1900.

Kapitalet utgjordes av 8 600 kronor och styrelsen bestod av lantbrukarna Mårten Nilsson i Gälltofta, Ola Svensson i Rinkaby, Anders OLsson i Rinkaby, skolläraren Per Larsson Östberg i Rinkaby samt lantbrukaren Nils Nilsson i Horna.

Föreståndarbefattningen innehades av Carl Gustaf Svensson till 1904. Det året invaldes istället för Per Larsson åbon Nils Nilsson i Gälltofta.
År 1905 avgick Ola Svensson och ersattes av lantbrukaren Ola Esbjörnsson. Den 9 januari 1905 ändrades firmanamnet till Aktiebolaget Sydsvenska Cigarr- och Tobaksfabriken.

År 1907 utträdde Mårten Nilsson och Nils Nilsson och i deras ställe invaldes lantbrukaren Per Bondesson i Legeved och Nils Jönsson Waldemarsson i Rinkaby socken.
Bolaget trädde den 31 december 1913 i likvidation. Rörelsen inlöstes 1915 av Svenska Tobaksmonopolet.

Sydsvenska Cigarr- och Tobaksfabriken, AB
Ort: Rinkaby
se Rinkaby Cigarrfabriksaktiebolag.

Tillbaka till Tobak >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Företagsnamn: Novia Livsmedelsindustrier AB

Företagsform: Aktiebolag

Huvudkontor: Karpalund

Lokalisering av tillverkning: Karpalund

Ägare: Svenska Unilever

Verksamhetshistoria: Företaget bildades 1971 genom en fusion av Unilevers helägda dotterbolag AB Bjäre industrier, Karpalund och Blå Band Produkter AB, Halmstad. All produktion flyttades efterhand till Karpalund..

1982 flyttade Unileverägda Lipton AB från Stockholm till Karpalund. Efter logistiköverenskommelser med handeln totalintegrerades Lipton AB med Novia livsmedelsindustrier 1985. Samma år fusionerades Bjäres dryckesrörelse med Bryggeribolaget Falken och flyttades till Falkenberg vilket blev starten för det framgångsrika Falcon AB.

1992 fusionerades Novia livsmedelsindustrier AB med Margarinbolaget AB i det nya företaget Van den Bergh Foods AB med huvudkontor i Helsingborg dit all administration och försäljnings- samt marknadsavdelningar flyttade. Kvar i Karpalund fanns tillverkningen av Blå Band torkade produkter samt lager för kolonialvaror.

I samband med Unilevers köp av CPC Bestfoods på global skala krävde EU och USA:s monopolkommission att Unilever sålde sitt innehav av sina andra företag inom samma konkurrenssegment som CPC Bestfoods. Detta gjordes 2001 till det amerikanska företaget Campbell Soup Co som därefter äger fabriken i Karpalund och etablerat sitt nordiska huvudkontor där. 

Tillverkning: 1971 - 1985 saft och sylt samt drycker för konsument och storhushåll (Bjäre),

Bjäre konsument saft- och syltprodukter lades ned 1980 och verksamheten koncentrerades på dryckerna med Mer som flaggskepp. Bjäre storköksprodukter tillverkades i Karpalund till 1985 då produktionen flyttades till Tingsryd.

Från 1975 torkade produkter (Blå Band och Vato) samt till 1989 burksoppor (Gustaf Bong)

Råvaror: lokalt och regionalt odlade bär, frukt och grönsaker, potatis; kött, fågel, importerade fruktkoncentrat, nypon, kryddor, torkade frukt -och grönsaker samt kött.

Omsättning: 1990 460 milj.kr

Antal anställda: som mest ca 600 inkl. säsonganställda

Marknad i Sverige: Marknadsledande inom egna produktområden både inom konsument- och storhushållsmarknader.

Marknadsföring: Stark temabearbetning i press och bioreklam. Extensiv promotionverksamhet.

Export: Finland, Norge, Danmark, Förenade Arabemiraten

Produktutveckling: Egen produktutvecklingsavdelning

Varumärken: Konsument: Bjäre, Mer. Merry, Lift, Blå Band, Bong, Lipton; Storhushåll: Bjäre, Blå Band, Bong, Lipton, Vato (till 1989)

Regionmuseets arkiv:

Konsten att brygga öl var känd i Babylonien för 6000 år sedan och i Egypten för 5000 år sedan.

Vilka metoder som används i bryggningen har förändrats genom tiderna och varierar än idag. Utgångspunkten är dock alltid densamme: en sädesråvara som mältas. Sädesråvarans stärkelse tas till godo för att under vörtbryggningen skall kunna lösas i vatten och omvandlas till socker. Detta jäses i sin tur till alkohol, kolsyra och smakämnen. Det erhållna ölet smaksätts vanligtvis med någon krydda, nu för tiden är det i praktiskt taget alltid humle som används vid smaksättningen.

Bryggprocessen består av olika instanser:

• Mältning
• Maltkrossning
• Mäskning
• Vörtkokning
• Jäsning
• Filtrering
• Klarning
• Pastörisering och
• Krösning

Mältning

Mältningen kan man dela in i tre steg, stöpning, groning och kölning. Man börjar att stöpa kornet, det vill säga lägga kornet i vatten. Hur länge kornet skall vara i vattnet beror på vilken årsmån det är på kornet, vilken malttyp man vill framställa och kornsorten. Sädesråvaran placeras sedan i ett torrt och luftigt klimat där det får gro till malt i omkring 4-6 dagar i vilket det bildas enzymer som i ett senare stadium kan omvandla kornets stärkelse till förjäsbart socker. Efter groningen skall maltet torkas i en kölna (kölning) och i varierande grad rostas med varm luft. Beroende på vilken malt man använder varierar temperaturen av rostningen.

Maltkrossning

Maltet krossas för att stärkelse i form av mjöl skall frigöras. För att krossa maltet använder man två roterande valsar i en valskvarn. Det krossade maltet kallas skrot. Vid blandningen av mjöl erhålls större skalpartiklar

Mäskning

I mäskpannan blandas maltskrotet med vatten som hettas upp i olika steg i ett par timmar för att få en blandning som kallas mäsk. I det varma vattnet löser sig stärkelsen med hjälp av olika maltenzymer vars viktigaste uppgift är att omvandla stärkelsen till maltsocker. Under mäskningen kan bryggaren styra vilken sorts öltyp som framställs utifrån önskemål. Beroende på vilket tid-temperaturförhållande som används. Då alla enzymer inaktiverats har man fått en kemisk sammansättning vid namn vört.

Vörtkokning

Vörten pumpas över i en vörtpanna. Här kokas vörten för att vörten ska bli steril och ölen inte senare ska surna. Proteinerna i vörten koagulerar. Här tillsättes även humlen, vanligtvis i tre omgångar. Beroende på vilken humle som kokas längst bestämmer man hur besk ölen blir; man talar om bitterhumle, smakhumle och aromhumle.

Jäsning

Här omvandlas de förjäsbara sockerarterna av jästen till främst alkohol (etanol), koldioxid och ny jäst. Denna del av ölbryggningen kallas fermentering. Det genereras även en rad andra ämnen som estrar, ketoner, aldehyder, organiska syror, högre alkoholer med mera.

Man talar även om överjäsning (mellan 15°-30°C) och underjäsning (mellan 5°-9°C). Den överjästa ölen har oftast en fruktigare och mer komplex smak. Den underjästa får däremot en mer ren och klar smak.

Filtrering

Efter lagringen filtreras de flesta ölsorterna; partiklar avlägsnas från ölen. De ölsorter som inte filtreras är mer grumliga vid serveringen. Anledningen till varför man anser filtrering som icke önskvärt är för att man anser att man förlorar en viss del av smaken.

Klarning

Traditionellt används ett extrakt från simblåsor för att göra ölen kristallklar. Denna metod används fortfarande, men det är mer vanligt med kiselgur, gelatin och i vissa fall aktivt kol. För vegetarianer finns det även öl som har klarnats med torkat sjögräs.

Pastörisering

Vid pastöriseringen hettas ölen snabbt upp till omkring 70°C för att omedelbart förslutas och kylas ned igen. Detta för få död på alla patogener (mikroorganismer) och få ett hållbart öl med förutsägbara egenskaper. Många anser att man vid pastöriseringen förstör vissa önskvärda smakämnen, framför allt undviker nya småbryggerier att pastörisera sin öl för att få en extra karaktär och komplexitet i sina ölsorter. Huvuddelen av all öl pastöriseras, men de som varken filtreras eller pastöriseras kallas i Sverige för färsköl.

Kröjsning

Vissa öltyper vill man istället ha en ytterligare jäsning i efteråt. Denna öl varken filtreras, klarnas eller pastöriseras. Tvärtom så fyller man på med jäst och socker innan flaskan försluts. Fördelen är att man får en mer komplex smak, men baksidan är att resultatet är mindre förutsägbart. Öl som på detta sätt efterjäses kallas på engelskan för bottle conditioned.

Källa: http://www.bryggerier.se/

Tillbaka till Bryggerier >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Samtal med Shpetim Husaj i Larsson Charkuteri i Tollarp 21 juni 2007.

Namn: Shpetim (Tim) Husaj

Bostadsort: Kristianstad

Född: 1975

Arbetsplats: Larssons Charkuteri i Tollarp

Flydde från Kosovo
I sin flykt från Kosovo från krigets forna Jugoslavien kom Shpetim, då 18 år, först till Norge efter sex månader sökte han och hans föräldrar asyl i Sverige 1994.

- Det fick vi ganska omgående. Vi bosatte oss i Hallstavik ett par mil från Norrtälje. Jag började läsa svenska och efter sex månader kunde jag göra ett svensktest som visade att jag skulle klara gymnasiestudier. I tre år läste jag samhällslinjen på gymnasiet i Norrtälje.

Efter gymnasiestudierna gick Shpetim, eller Tim, som han kallas i vardagen, arbetslös i några månader. En kompis tipsade om att det var lättare att få jobb i Kristianstad. På en resa i Turkiet träffade han sin hustru Kimete och de har nu tre barn.

Allmänt intresserad av mat
- Vi flyttade hit, hela familjen, jag fick ett jobb på C4 i ett miljöprojekt. Efter sex månader var jag åter arbetslös och anmälde mig till arbetsförmedlingen. Jag sa att jag var väldigt flexibel och allmänt intresserad av mat. En dag ringer Jörgen Jonasson från Tollarps chark och undrar om jag vill komma på anställningsintervju. Jag blev mycket intresserad.

Larssons Charkuteri drevs då av Hans-Rune Larsson, son till grundaren Svea Larsson, och hans två söner Jörgen och Stefan.

Redan 1929 öppnade Adolf Larsson charkuteriet i Tollarp. Adolfs dotter Svea var då 16 år gammal och blev fars hjälpreda.

- Vi satt och pratade och jag tyckte de verkade bra och jobbet spännande. De ville tänka några dagar och skulle sedan höra av sig. Men jag ville börja jobba så efter två dagar ringde jag och undrade om de bestämt sig.

Det hade de tydligen för Tim började efter ett par dagar på Tollarps chark.

Blev väl omhändertagen
- Jag fick lära mig allt i charkfabriken från grunden. I sex månader lärde Hans-Rune mig så mycket som möjligt. Hur fabriken fungerade, hur rökningen både kall och varm går till. Även hur varorna skulle packas. Ibland kände jag mig mera som en son i huset än en anställd. Hans-Rune var en stor inspiratör han tog mig verkligen under sina vingars beskydd. Även Jörgen och Stefan la sig verkligen vinn om att jag skulle trivas. Än i dag händer det att jag ringer Jörgen och diskuterar charkuterier, berättar Tim.

På grund av olika händelser i ägarfamiljen fadern Hans-Rune dog, 2000, och Jörgen fick sitt första barn och Stefan ville göra annat.

Fick de gamla recepten
- De frågade mig om jag ville hyra fastigheten och fortsätta driva företaget. På köpet fick jag alla recepten som utvecklats sedan Svea började med charkfabriken 1929. Det var den berömda Tollarpskorven, leverpastejen, leverkorven, falukorv, grillkorv och prinskorv som vi fortfarande gör på hennes recept. Det finns ingen anledning att ändra dessa.

Under de fem år som Tim drivit charken i Tollarp har han förutom de invanda varorna även utvecklat sex olika salamikorvar. Dessutom är han legotillverkare av bland annat Vibyholms korv.

- Salami kallas ofta för de rökta korvarnas Rolls Royce därför att de kräver väldigt mycket arbete. Hemligheten med en bra salami är att köttet måste vara förstklassigt. Det får inte innehålla mer än 10 procent fett. Innehåller köttet för mycket fett härsknar korven. I en salami finns inga bindemedel bara kött, kryddor och salt. Av den naturliga vätskan i korven ska 32 procent försvinna under rökning och torkning.

En salami hänger i torkrum i cirka tre månader och då får temperaturen inte överstiga 30 grader. Helst 27 - 28. All salami är kallrökt och det menas att röken aldrig är över trettio grader. En bra salami blir det om tillverkningen får ta tid, nästan en tredjedel försvinner under torkning och den ska inte stressas fram. Därför blir kilopriset högre än på vanlig rökt korv.

I huset där Tollarps chark varit inrymt sedan 1936 finns ännu tre av originalrökugnarna kvar och de används varje dag.

Fanns en gång en charkuteributik
- Verksamheten började i det blå huset tvärs över gatan, säger Tim och pekar ut genom fönstret, men Svea Larsson byggde nytt några år efter att hennes far, Adolf Larsson, tagit över charkuteriet. I detta hus som vi fortfarande finns kvar i. Här fanns från början både charkfabriken och en butik. Men butiken stängdes i mitten på 70-talet.

I dag har Tim en anställd men det har varit upp till 14 anställda och två varubussar som körde runt på landsbygden och sålde charkuterier.

- Maskiner ersätter till viss del människor men de underlättar också. Men vi mal fortfarande köttet för hand. Vi känner dofterna av vad vi gör och vi smakar på smeten till korven för att känna att det har den rätta kryddningen. Om korvar ska kryddas med sprit köper vi den på systembolaget.

Till 80 kilo kött behövs 2 liter konjak.

De första sex månaderna efter övertagandet minns Tim som mycket jobbiga och tunga.

Fördomar i det inte går att göra bra korv i Sverige
- Men mitt intresse för mat gjorde att det var roligt i alla fall. Min äldste son, Denis, som nu är sju har börjat visa intresse för fabriken. Han frågar vad alla maskiner gör. Och han säger att när han blir äldre ska han jobba här.

Tim menar att det finns en fördom att det i Sverige inte kan göras riktigt god korv.

- När jag åker runt på mässor och låter folk provsmaka mina olika salami undrar de var jag importerat dem från. De blir glatt överraskade när jag berättar att de är gjorda efter gamla recept och är gjorda i Sverige.

Just nu i festivaltider i Kristianstad lanserar restaurangen Modesto en korv som kallas Local Hero. Det är en finare wienerkorv med ost i.

- Den säljs enbart på restaurangen och den har vi tagit fram i samarbete med Culinar, Jörgen Jonasson och Modesto, berättar Tim. Under hösten kommer jag även med en helt ny salami.

Finns inte utrymme för att bygga ut
Hur ser då framtiden ut för Tollarps charkuteri.

- Jag får inte bygga ut och bygga nytt kan jag inte för rökugnarna är omöjliga att ta med och då skulle smak och kvalité försämras. Alla charkuterister har sina små hemligheter och alla håller på dem. Det räcker inte med att blanda ihop kryddor enligt recept. Det behövs något annat och det har jag lärt mig av Hans-Rune och Jörgen och numera genom egna erfarenheter.

- Jag har tillstånd att hantera sju ton kött i veckan. Den expansion jag kan göra är att ständigt förbättra kvalitén.

Tim vill inte växa och bli för stor då kommer det lätt in att allt måste gå snabbt.

- Då blir det svårt att göra de salami jag gör nu. Salami ska ta lång tid att göra.

Under hela sin uppväxt i Kosovo såg Tim sin mamma göra korv.

- Min mamma var väldigt duktig på att laga mat och jag visade tidigt intresse för att lära mig, har hon berättat.

Leif Börje-Frid

Tillbaka till Larssons Charkuteri >>>

Tillbaka till Första sidan >>>

Gunnar Norén, pastor emeritus i Svenska kyrkan berättar om en gammal tradition att skära ned en spettkaka.

En liten berättelse angående spettkakan, symboler och hur man skär ned den i bitar, vid bröllop, eller andra fester såsom, dop, födelsefester och andra evenemang.

Frågar Ni, om vilken som har informerat en skåning när han växte upp under 1940, - 50, - och 60 talen. Så blir mitt svar, jag vet inte. När jag som 4 - 5 - 6 åring, det var under 1930 -talet, hade vi i vår familj, ofta kokerska under våra högtidsfester och dessa var: Fru Bondesson ifrån Hammarslund.

Fru Truesson, som hade mat för ungkarlar, mathållning på Västra Boulevarden nere vid kanalen vid Oljefabriken eller Södra station i Kristianstad.

Eller kan det ha varit kokerskan på Vita Bandets sommarkolon i Åhus?

Den stora spettkakan, bakat av Nosaby  Spettkaksfabrik, eller Holmkvist bageri. En meter hög med en bukett midsommarblommor i toppen.

Överst vit glasyr med dekoration. Kallad "kronan" som man skar av, satte på brudens huvud och sedan skulle hon dansa ett varv.

1. Spettkakan var spolformig. Överst skar man ut 4 rutor, dessa såg ut som fönster rutor. Dessa var symbolen för fyra stycken prinsar.

2. Nästa fönster rad; blev utskurna, så att dessa fönsterkarmar hamnade under rutorna överst. Det blev cirka 6 stycken och dessa är symbolen för prinsessor.

Man skär ned antingen fem våningar eller sju våningar. Det gäller, att få ut heliga talen, tre, fyra, fem, sex, sju, eller nio.

Våning:3: slottets våning.

Våning 4: slottets gästrummen.

Våning 5: festvåningen.

Våning 6: rikedomen synlig.

Våning 7: häststallet

Medans man skär ut rutorna med sågklingan, berättar man nu historier, händelser om just brudparet, när dessa var unga. Skrönorna och legenderna har man fått av svärföräldrar, släkt, eller kompisar, alla får sin egen berättelse. Man talar om deras önskningar, drömmar och rikedom. Samtidigt ljuger man ihop en historia, som håller i slutet, efter "Österlensk - Piraten mönster".

Låt Er egen berättelse bli festens höjd punkt.

Till lycke.

Jag tippar att alla mina nidverser skrevs kampanjen 1975. De olika ämnena som jag ironiserade över var väl sådant som låg och surrade arbetarna emellan.

Ordet "cigarr" i första versen ska för rimmets skull uttalas med långt a. Det uttalades alltid så av min morfar byggmästare Anders Jönsson i Södra Åby, förmodligen för att det skulle låta lite mer ädelt och upphöjt.

Femte versen "röda remsan får", tjänstemän och andra överhetspersoner hade som "gradbeteckning" en röd markering på klädseln, "röda remsan" kallad.

Åke Egevad


Sång till matsalarna

Det känns en doft från forna dar

av ljummen punsch och fet cigarr

när det görs skillnad på person

På tjänsteman och arbetshjon

för folket måste separeras

då det ska ätas och dineras

ty grova skor och overaller

de passar ej bland tjänsteskvaller

Och ingen katt bland hermeliner

är en av brukets små doktriner

men har man blivit hermelin

strupen sköljs av moselvin

Dock, knegarn får om han så vill

dricka pilsner till sin sill

eller läska strupen torra

med ett glas från stadens borra

Jobbarn äter det som ges

tinad mat från KBS

Men när man röda remsan får

gravad lax och vaktellår

Upp till kamp med knuten hand

Ge knegarn flamberade isterband

Samtal, 8/2 2007, med Anita Svensson, i Åhus, dotter till Eric och Wanja Ericsson som drev Ericssons charkuteri på Vilan.

 Foto: Privat  Foto: Leif Olofsson
Foto: Leif Olofsson

Bildtexter från vänster:
Wanja och Eric Ericsson.
Ericssons charkuteri inrymdes i ett stort hus på Långebrogatan.
Översiktsbild på Långebrogatan.


Erik och Wanja Ericsson tog över W.P. Westerbergs chark på Långebro1945
- Jag har för mig att det var en Larsson som gick i konkurs. Mina föräldrar ville jobba tillsammans och passade då på att köpa företaget. Varje morgon gick de upp halvfem för att få i sig något för snart nog stod köttbilen från KBS på gården. Det fanns inga kärror utan kvartsoxar och grishalvor bars på axlarna in i fabriken. Det var ett slitsamt liv att vara charkuterist i mitten på 40-talet.

Moster Ellen hade recepten i händerna
I källaren som var själva charkuterifabriken stod Anitas moster Ellen Nilsson. Det var hon som gjorde alla charkuterivarorna. Hela dagarna stod hon i källaren och gjorde korv, gräddade leverpastej, rullade köttbullar, stekte pannbiffar och mycket annat efter säsong. Hon hade bokstavligen recepten i händerna.

- Hon hade en specialitet hon blandade tomat i leverpastejen. Den blev väldigt kryddig och god. Ellen var en riktig krutkvinna. En gång halkade hon och bröt handleden. Han bad mor lägga om och trycka in benpipan som stack ut för hon skulle ned och jobba igen. Det blev transport till sjukhuset och en ofrivillig vila.

När köttet lyckligt kommit in i kylrummet tog Anitas far hand och styckningen. Eric hade lärt till styckare och charkuterist på Konsum Ettan vid Lilla Torg. Uppe i affären började Wanja samtidigt göra i ordning allt skulle vara klart till nio då affären öppnades, hon var egentligen utbildad frisör.

Farlig och kall arbetsmiljö
- Från källaren gick det en väldigt brant stentrappa upp till affären som saknade kyldiskar. Så alla matvaror måste bäras upp på morgonen och det som inte var sålt på kvällen skulle ned i kylrummet. På vintern behövdes ingen kyldisk i affären då var det kallt ändå. Det var yllebyxor på.

Affär, charkuterifabrik, bostad för familjen Ericsson och för moster Ellen, och under några år även Anitas mormor och någon av de flickor som var anställda som biträden i affären.

- Det var ett rymligt hus, när jag blev lite större fick jag ett eget rum på vinden. Huset var vackert. Det låg precis vid nerfarten till KBS där det nu ligger en vårdcentral. Vi hade kallt vatten indraget men ingen centralvärme utan bara vackra kakelugnar att elda i. Huset var lite modernt för vi hade en vattenklosett men utan värme. På vintern när det var riktigt kallt fick jag ha händerna som mellanlägg på bakelitsitsen och sedan satte jag mig.

 Ericssons Charkuteri hette tidigare W P Westerbergs Eftr. Foto: Leif Olofsson
 


Stort hus gav även husvilla rum vid behov
Både Wanja och Eric brydde sig om människor så det hände att husvilla fick låna ett rum.

- Mina föräldrar var hjärtegoa. Var det någon som var i kris fanns det alltid plats för en till i huset. Det värsta far visste var barn som inte fick mat. Då kunde han sticka till mamman lite extra. Jag minns en gång en nybliven mamma som inte vågade åka hem så hon fick naturligtvis bo hos oss. Det var nästan alltid någon hjälpbehövande som bodde i vårt stora hus.

KBS var inte bara slakteri de gjorde även charkuterier, även Konsum var en konkurrent. Så det gällde att ha bra varor och god service för att möta de något större charkuterifabrikerna.

- På lördagarna kunde det vara åtta stycken som jobbade i affären. Det var samma visa varje lördagsmorgon vid frukost, far hoppades att det skulle bli en karl som kom först för då blev det bra affärer.

Måndagar var tvättdagar
En som inte jobbade med affären eller var nere i källaren på lördagarna var Ellen då befann hon sig i familjens kök och lagade mat, fixade kaffe till alla som jobbade.

- Måndagen var det inte mycket jobb i affären då var det tvättdag. Alla de vita kläderna skulle tvättas och det var att koka dem i stora tvättbaljan. När vi fick tag på en vridmaskin underlättade det arbetet betydligt och tvätten torkade snabbare. På vintern hängdes alla kläderna på vinden. Eftersom jag var lite mörkrädd tittade jag alltid under kläderna för att se om det stod någon och gömde sig när jag skulle till mitt rum på kvällen. Mormor och en gammal faster till far stod och strök alla kläderna.

Moderniseringen kom även till charkuteriet. En elektrisk blandare till korv och leverpastej införskaffades.

Nya maskiner klarade mycket men inte köttbullarna
- Vi hade en elektrisk köttkvarn och blandare. Det gjorde att arbetet blev lite lättare för Ellen. Köttbullarna fick inte blandas i maskinen då blev de klistriga. De skulle fortfarande rullas för hand. Jag tror det var lite status i det. Men korven stoppades genom att för hand dra en vev. Det tyckte jag var skoj för korvskinnen var så glatta.

Styckningen skedde med de klassiska verktygen yxa, såg och kniv. I styckningsrummet stod en stor huggkubbe.

- Den skulle skrubbas med en stålborste varje kväll, det var väldigt noga.

Kungen gillade rökt korv från Ericssons chark
Ett par gånger om året kom det in en kvinna, som jobbade på slottet i Stockholm. När hon var och hälsade på sin syster på Långebro och skulle tillbaka till Stockholm kom hon in och köpte rökt korv.

- Den skulle hon ha med sig till slottet för kungen gillade den. Det var många som ville att mor och far skulle ansöka om att bli kunglig hovleverantör. Nej, det är för dyrt, sa far. Vill han ha vår korv kan han väl ha det ändå. Far var inte mycket för status och i den miljön på Långebro var det nog ingen som brydde sig om de åt samma sorts korv som kungen.

I mitten på 50-talet var Eric och Wanja  på några dagars semester i Göteborg. Trots semester kunde det inte låta bli att titta runt i några charkuteriaffärer. I en lite lyxigare affär hittade Wanja något hon tyckte om.

- Biträdena hade kulörta kläder, inte de traditionella vita. När hon hem köpte hon blåvitrutigt tyg och sydde helt nya kläder till personalen. Vi var först i stan med färg på kläderna. Men ett av biträdena vägrade hon ville ha sin vita kläder. Sådana nymodigheter gick inte an, som hon sa. Hon var riktigt arg.

Hemslaktare lämnade in för rökning
Folk kom in med skinkor och korvar som de ville ha rökta. Det var de som slaktade hemma på gården.

- En godsägarfru kom in med lite korvar som hon ville ha rökta. Fjälstret hade spruckit och hon hade lagat det med någon sorts papperstejp för att inte korvmassan skulle rinna ut. Det går inte att röka dem de kommer att börja brinna i röken, konstaterade far. Men för det mesta gick det bra när kunder lämnande in skinkor för saltning eller rökning.

Julen var den stora högtiden då var det mycket jobb nere källaren. Brunkålen skulle göras, köttbullar rullas, pressyltan och massor med annat julstök. Inte minst julskyltningen.

- Far tyckte julskyltningen var rolig. På lördagskvällen satte han upp gråpapper för fönstret och sedan smyckade han ett grishuvud, staplade konservburkar i pyramider och andra formationer. Knöt röda sidenband om korvarna. Det blev vackert. På julskyltningssöndagen efter högmässan tog han bort pappret.

Det bodde många original ute på Långebro och en del av dem var kunder i Ericssons charkuteri.

Skomakaren liknade Piraten
- Tvärs över gatan fanns en skomakare. Han var liten och söt, han liknade författaren Piraten med sin basker. På sommaren när hans kompisar kom och hälsade på kom de in och köpte leverkorv för 2 kronor. Utanför skomakarens, på trottoaren, skålades det och som tilltugg hade de leverkorven. Det såg nästan lite högtidligt ut.

En annan lite udda kund var en pensionerad man som nu var fastighetsskötare. Han brukade komma in och köpa kokta grisfötter.

- Han var genomskitig och ofta svart om händerna. Han brukade säga att det var så bra att äta grisfötter för då blev han ren om händerna.

Anita har en bror som när han var sjutton år åkte över till USA och där har han blivit sedan dess. I unga år bröt han upp en del av ett golv i vardagsrummet.

Bröt upp golvet för att hitta Rika-Hannas skatt
- Tidigare hade det bott en kvinna i huset som kallades Rika-Hanna det berättades att hon spökade i huset därför att hon hade gömt sina pengar där. En kväll när min bror och jag var ensamma och vi hörde golvet knarra trodde han att det var Rika-Hanna som vakade över sin skatt som hon gömt precis där. Han bröt upp några av plankorna. Men till fars förtvivlan över ett skadat golv hittade vi bara några gamla tidningar. Men när huset skulle rivas samlades massor med folk för att se om hon gömt några pengar.

När arbetsveckan var slut packades bilen full med mat och folk och så bar det av till Åhus och ett sommarhus. Runt om bodde även andra i släkten.

- Då blev dans, skratt och mycken mat och avkoppling och hela söndagen var det bara skönt men på måndag morgon var det upp halvfem och bära grishalvor på axlarna.

Anita funderade aldrig på att ta över eller ens lära sig till charkuterist.

Efter stängning var det städning 
- Nej, jag såg hur mycket far och mor fick slita och hur lite fritid de hade. När affären stängde klockan sex hade de minst en timmes rengöring så omkring sju varje kväll åt vi kvällsmat.

När familjen Ericsson tog över charkuteriet bodde de i ett funkishus på Udden som de sålde till ett svenskamerikanskt par.

- Inför en jul när vi hade mycket att göra i fabriken ville hon hjälpa till. Hon tog av alla sina fina diamantringar och la dem i fönstret. Tvättade händerna och fick på sig en vit rock och ett förkläde sedan stod hon och rensade grishuvud på kött och fett för pressyltan. Det är ett kladdigt jobb men hon såg så lycklig ut.

- Jag har aldrig haft så roligt, sa hon.

Leif Börje-Frid

Tillbaka till Ericssons charkuteri >>>

Tillbaka till Första sidan >>>